måndag 31 december 2012

Ordvajs

Det regnar glas på redan klara rutor,
där snön gnagts av,
värmen skapat luckor,
ljus spridits in.

Om det bara kunde hålla sig så,
rasande glas på utsidan,
lugn på insidan,
och värme inomhus,

Tron hamrar mot glaset,
håller emot,
virar remsor av förbund,
i ord med sig själv.

I tanken låta glaset gå,
sluta repa klara glas,
bara lyssna på det som sägs,
i ren äkta klang.

Inte ifrågasätta mer,
inte låta sig skadas,
andas riktigt djupt,
tro på som faktiskt ses klart.

Millans nyårskrönika.

Kära bloggvänner och andra människor som jag inte känner.

Jag tänkte summera mitt år i en nyårskrönika.

En riktigt utförlig en.

En tydlig en så att det inte missas nåt.

Hoppas ni är beredda, förberedda och klara.

Och nyfikna på hur just mitt år har varit.

Ska vi börja?

Okej.

"Det gick åt helvete"

Så då var vi klara med det.


xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx


Äh.

Jag gillar inte nyår särdeles mycket och i år tänker jag vägra fira.

Challe ser framåt bara så för honom går det bra.

Jag ser gärna bakåt vid nyår och det mäktar jag inte med i år.

Sen fortgår ju livet som det gör och man får ta en dag i taget. En stund i sänder. Ett andetag i taget.

Man kan dribbla med att fånga dagar, släppa dagar, skruva in dagar, gömma dagar.

Men livet det tickar på ändå.

Tills det tar slut förstås.

För slut det tar det alltid.

Det kan man vara säker på.

Livet ger fan i Januari eller Februari.

Det är som det är och det tar lika gärna slut den 5:e Januari som den 19:e december.

Men för Pyrets skull så ska jag väl ringa in det nya året med nåt sorts bubbel.

Challe ska göra hummer och oxfilé och därefter hemlagad glass.

Så han har ju gått "all in" iallafall.

Jag går "all ut" istället jag.

Men det är bra att komplettera varandra har jag hört nån sägas.

Så en positiv början på det gamla året.

Iallafall.

hade jag varit normal nu så hade jag önskat er alla Ett gott nytt år!

Men jag är inte normal.

Så jag önskar en en bra dag och att ni ska få må bra iallafall idag.

Framtiden den får man ta sig an utefter hur den blir.

Men jag vill citera Gardell så här den sista dagen på året:

"Jesus sista ord på korset var INTE: "Härifrån ser man hela Mariannelund".

Det kan man lägga olika tolkningar i.

Men jag har en favorit.















lördag 29 december 2012

Klagobloggen. Läses på egen risk

Ja om inlägget blir konstigt så kan det bero på att jag ligger upp och ned för att få lite syre till huvudet och resten av kroppen.

Det kostar på att vara utan riktiga värktabletter.

Tack för den doktor Dängrot. Du med dina principer.

" Jag jobbar efter mallkonceptet".

Tur man har frikort annars hade jag vägrat att betala.

Jag vill också tacka för att jag fick uppleva den värsta natten i mannaminne. Den jag ville undvika.

Helst.

Klockan 03.22 vaknade jag av att det gjorde jävulskt ont i huvet, nacke, skuldra och rygg.

Fast det är klart att skuldran var lite bättre för att ett gäng kotor i nacken släppt son ordinarie plats.

Huvudet satt fastlåst till vänster. Kramp i käken, ingen känsel i halva tungan.

Ena lungan fastlåst under skuldran.

Puls över hundra pga smärtan. Svettningar och skakningar.

Det var fint att ligga på golvet i datarummet och skaka med ett medicinskåp med vekt innehåll i ovanför huvudet.

Jag förstod under den timman att vi har frigående  möss på nedervåningen.

Hursomhelst har man lärt sig att syre är bra att få av Osteopaten. Så jag försökte hänga loss kroppjäveln så gott det gick. Sittandes på en stol med huvud och rygg hängandes nedåt i en timma.

Jodå efter det tog jag mig till medicinskåpet. Löjlig värkmedicin plus en stesolid mot den krampen som var kvar av smärtan.

Somnade och vaknade på samma sätt.

Svag i vänstersidan på det.

Men efter uppvärmning med plocka kulor, stretching och annat så är det bättre och vänstersidan har återuppstått.

Skaplig diagnos de ställde på neurologen.

Ja, ja Challe hämtar nu starka värktabletter av vän nu inför nattens prövningar.

Sen får man hålla ut tills efter helgerna o se till att man får nacke o skuldra knäckta ur låst läge.

Nä det känns ledset här hemma idag. Svårt för oss alla tre.

Men jag ger ju inte upp så lätt, så jag hoppas att de känner att de kan räkna med mig.






fredag 28 december 2012

Ögon, hjärna, hjärta

Dagens läkarbesök.

"Du skriker ju inte högt när jag tar i dig."

"Näej. Det är värst när jag ligger platt ner eller rör mig, då blir det kramp i skulderbladet+nacke=ont,  svimfärdig."

"Jag skriver av princip inte ut smärtstillande, för såna här problem, som leder till beroende. Du behöver motionera."

"Jomen för att det ska gå, så behöver det göra lite mindre ont i NÅGRA dar. (Beroenderisk=noll) Och så jag KAN röra mig (och sova)" . Har några dar till ny behandling, där de kan lätta på skuldran som låst sig.

"De där kiropraktorerna och Osteopaterna vill bara tjäna pengar, så alla som kommer dit har sneda ryggar enligt dom. Din är rak."

"Jo för att jag vär där för en vecka sen och fick den rak. När jag kom från sjukhuset var jag rak enligt er, men svag i ena sidan. Och skulle träna. Bära vattenhinkar.

Men jag såg att ryggen var sned. När kotorna flyttats rätt, skuldrorna blev upplåsta, bäckenet upprätat, så var jag inte svag längre. Och kunde gå. Börja träna. Tyvärr faller det tillbaka fort"

" Ja, ja men då var det inget neurologiskt iallafall."

?

Men jag remitterar dig till sjukgymnastiken så får de hjälpa dig"

"Okej men de har skrivit ut mig, för att mina problem ligger utanför deras kompetensområde"

"Det var märkligt, men vi gör ett nytt försök där då."

Jag motionerade mig ner till Apoteket på sjukan med en gång. Några hundra meter. Ville ha liniment som inte luktar. Fick hjälp att hitta och när jag betalade, så säger hon...

"Du vet om att du är väldigt blek va......går det verkligen bra för dig..."

" Ingen fara...inga problem, jag ska bara motionera mera."

Tystnad.

"Hoppas verkligen att det löser sig för dig."

Kanske jag ska gå till hon Apotekerskan nästa gång jag söker hjälp. Hon verkar ha ögon som funkar och en hjärna och ett hjärta på det.





Jag är bara så förbannat trött på situationen, förbannat trött på jävla idioter till läkare som i princip aldrig lyssnar....jo möjligtvis de yngre......jag är så less på att de inte inser det de inte kan och inte inser hur saker och ting hör ihop. Bli av med er lön för fan. Och ert jobb som ni utför så förbannade kasst. Må jag bli frisk och slippa er. Snälla.



torsdag 27 december 2012

Ha gärna ett par händer till hands för bruk. Lägg därtill några armar

När man börjar tala till högre makter, så har man uppgraderat sig.

Eller gjort ner sig.

Jag säger som Jonas Gardell " Jag fångade faktiskt dagen men släppte den fort, för den var inget att ha".

Ja det var innebörden i det han sa iallafall i sin senaste bok. Kommer inte ihåg helt hundra.

Låg och läste den där boken inatt, när sömnen vägrade infalla sig naturligt. Inte heller efter två sömntabletter.

"Jesus sista ord på korset var inte "härifrån ser man hela mariannelund".

Nä.

Man ska inte säga eller tänka nåt alls.

Varför måste man tänka så förbannat mkt för just då. När det är som mest olämpligt. På natten?

Sen så....klag o mera klag,,,ja e så trött på de här å på mig själv...

Förkylningen återkom som den jävul jag väntat på med svettningar från hell. Samt att jag har så förbannade ont i ena axeln/skuldran. Ja båda, men den ena är en katastrof.

Så jag var tvungen att vara uppe o gå, byta ställning, kyla mig, värma mig, knuffa Pyret ur led så hon snarkade mindre, springa på toan för både det ena å det andra.

Fullt hus. Eller fullt upp menar jag.

"Vad är det som pågår mamma egentligen, sa Pyret i natt vid fyratiden."

"Jag har inte kunnat sova någonting, hörde jag mig själv ynkligt säga, som om hon ev skulle trösta mig." Eh. Äh.

Ja, ja hon kom inte ihåg nåt idag. Men visst känner man sig ensammast i världen när man inte kan sova. Ligger vaken när alla ANDRA sover. Det vet jag att jag kände mig sån, även då Pyret var nyfödd, och man vänt på dygnets alla timmar. Det passar inte mig. Tur Pyret snart sov länge nattetid.

Challe har noterar en bulle på ryggen invid skuldran/ryggraden....vid ett muskelfäste som sitter fast i ryggraden. Tja det gör så ont i vissa lägen att det svartnar för ögonen. Å alla i yrkestitel har ju semestrar och lever rövare på hemmaplan förnärvarande nu också. Jag vill ha morfin men i brist på det så funkar knark. Tror jag. Det blir enklare att komma över än en läkartid.

Nämen är rädd för att jag stretchat sönder nåt....drog en stretchningsvariant igår och den kanske inte slog så väl ut.





ÄH.

Jag trotsade både tomtar och Gud, traskade ut till Fjant med hjälp av ben och högerarm.

Jag har annars oftast kommunicerat med honom från trappan de senaste dagarna.

"Hur är det Fjant?"

"Gnägg"

"Sköter sig Challe? Har han bytt era lakan?"

"Gnägg".

Det blir så ensidigt.

Nä. Vi behövde göra nåt kul han o jag.

Så jag hämtade ett schabrak och ett träns utan bett.

Tränset var det lätta.....nästan som en grimma ju så det var inget märkligt. Väntat.

Schabraket....ja han är ju livrädd för tygstycken, täcken, avtagna jackor....särskilt när de rör på sig.

Så han kastade sig in i stallet förstås. I väggen. Ehum.

Ja, ja jag är numer van att hantera honom utan att ha honom fastbunden.....jag har kliat honom mkt och bara stått kvar bestämt vid honom, när det dragit ihop sig förut, så även nu.

Det dröjde bara några minuter, så gick schabraket att lägga på ryggen o han brydde sig inte alls.

Från att ha nosat, kastat sig rätt in i väggen tills att det ligger på....efter några minuter...det är bra dä Fjanten.

I och med att han så fort blir avslappnad när man kliar honom, så brukar jag ha de farliga sakerna i samma hand som den jag kliar med, om det är möjligt. Och sen kliar jag längre bak mot ryggen och schabraket följer med också...så efter en stund så är det som ska på...på....Då rör han sig inte fast jag inte ens håller i honom.

Han kan nästan bli lite hypnotisk stillastående, dåsig ibland om det samtidigt är mkt rädsla inblandat.

Då står han med nosen under min armhåla.

Ja, ja så illa var det inte idag.

Sen där där med att kunna hålla i hästen om det så är....ja ha...det kan jag inte nu så jag får lita till annat.....lugn, bestämdhet också en jäkla massa kliande då. Dä får gå så länge också får man välja sina övningar och prövningar.

"Ur boken hur man icke handskas med häst."

Ha gärna ett par händer till hands för bruk. Lägg därtill några armar.








onsdag 26 december 2012

Guds Tomte

Det var en gång en liten tomteee,
som inte gjorde dä han skulle,
han gjorde jävla trollteee,
som en riktig drulle.

Han hade mössa på sne,
bröte käppen i bitar,
hällt teet breve,
ingen på han litar.

Man undrar vad Gud hade sagt,
om han sett hans framfart,
förmodligen lite rödkindad o uppbragt,
om han sett tydligt o klart.

För så är det när man skäms,
förstår du Gud,
men tomten han hade ingen aning om vems,
när han tog ditt bud.

Han gör så gött han kan,
även om dä blir fel paket ibland,
ja ganska ofta minsann
en påk istället för en god hand .

Men det är väl bra för dig,
för då kan du sitta där,
det här beror inte på mig,
det är tomten som uppdraget dåligt bär.

Hur vore det Gud,
om du nån gång gjorde nåt själv,
slutade hänvisa till diverse bud,
nä sitt där och dvälv.

En annan får ta emot av tomten,
den där som knasigt ger,
var är den jävla fen,
jag vill ha av det goda mer.

Men fortsätt skicka tomtar du käcka,
gärna en till så ful så ful,
en till som ger slag så fräcka,
inget jävla snällt eller kul.

Jag står ut ja,
för int har jag nåt val,
men hur tänkte du när du skapa jorden va,
helt utan våndans kval.

Där sitter du och slår dank,
dricker vin dagarna i ända,
medan tomtarna sätter världen i sank,
och du ids intet vända.

tisdag 25 december 2012

Man tackar spikmattan

Det är jag och spikmattan.

Den räddade mig idag när huvet dragits åt vänster och fastnat där. Inte för att någon kota hoppat fel utan för att musklerna var för korta.

Min vänsterhand såg ut som en klo när jag vaknade imorse och försökte räta ut den.

Men jag har varit rak i ryggen i flera dagar nu!

Man undrar bara hur länge det varar...en timma till?

Hursomhelst...lösning på snett huvud o klohand.... jag ställde mig med huvet hängandes nedåt, mot  golvet och sträckte ut nacken och skuldran så, la mig på spikmattan därefter och där har jag fått ligga idag.

Men det är ju Jul så jag försöker kolla på filmer, lyssna på julmusik, tända ljus och käka onyttigt.

Ganska skapligt ändå. Julen får mig på bra humör i största allmänhet. Också har jag fullt upp med att mota kramp o smärta+förkylning, så det blir inte mkt ork över för allehanda osunda grubblerier.

Julafton igår var under rådande omständigheter trevlig. Vi var inte så många och jag blev uppassad.

Kalle Anka som vanligt. Tända ljus.

Fina julklappar. En ny ridhjälm med Mips system fick ja å Pyret, lite peningan, stövlar och en dunjacka.

Kunde inte varit nöjdare.

Pyret var nöjd över sina.

Jag kände mig jävligt tacksam över de pnegar vi har...även om vi inte har nåt större överflöd med tanke på att jag är sjukskriven....men nog har vi det bra... (tills nästa FK beslut?)

Nämen man ska inte ta paket under granen i drivor för givet. Jag har alltid fått en hel del som barn, och Pyret med........

TACK!!!!

Määään.....bara....ett tillägg....som inte handlar om pengar...

Dillen levde rövare i vanlig ordning. Hojtade, snodde paket, käkade på ljus, välte glas, kom över förbjuden mat, var aldrig stilla.

Som vanligt alltså. Varje julafton fast han hade pepprat denna lite extra. Det var troligtvis den sista han får uppleva. Han fyller tretton i April.

Sen jultomten o hans besök kräver sitt egna inlägg det....det kommer....

Ja, ja bra alltså....

Men visst hade det underlättat om inte Osteopatbesöket inträffat precis innan en förkylning. Dubbeldos i chock för kroppen.

Sen innerst inne är jag väl lite som hon fundersam, över varför det ska vara så förbannade illa med de häringa musklerna för. Hon ställer rätt. Men sen så ställer de till oreda igen.

Stress.....jamenvisst men varför inte tidigare i livet då jag varit tiofallt mer stressad. Varför sånt här muskelkrampsgrejs nu för i extrem form? Nja. Jag skulle vilja ha ersättning för vad de där medicinerna ställt till och för vad den jag har nu ev ställer till med. Jag är jävligt misstänksam. Nånstans orolig.

Dessutom när jag slutade med den där medicinen så---även om jag mår som jag gör så....så vill jag. Livet har färger. Är inte bara blackt. Det gör mig ledsen att tänka på, att man käkat nåt som förändrade mig så.....som gjorde att jag inte längre var jag..

Men vi får ta det efter nyår. Nu får det bli vila också ska jag feeeersöka att gå i gång med fysgörat i min takt. Men jag såg vid fodringen idag att Fjant helt bestämmer över Challe. Det är då det börjar klia i fingrarna.

God fortsättning på er i stugorna!




söndag 23 december 2012

Julstimmung


Vi har fortfarande en dement hund, en hund som ringer på ringklockan när hon ska in. En hund som uppför sig ungefärligen som en hund.

Jag som efter senaste muskel/kotbehandlingen knappt inte kunnat gå på några dagar. Ligger som en säl i soffan.

Pyret i vanlig ordning härjar runt. Ska leka svärd med hundarna som blir rädda, så man får ingripa.

Men det är Jul och jag har så sakteliga fått en julkänsla.

Det var julmusiken ihop med granen som krävdes tydligen.

Sen fick man leva med avbrott i stämningen för att Pyret skulle spela fiol emellan låtarna.

Tjovars.

En Ipren på det och nässpray pga trängda bihålor, samt ytterligare en omgång liniment på det, så fortsatte julmusiken.

Tills Svensson Svenssonprogrammet tog över. Fixar inte den humorn men det gör Challe.

BUH!!!!!

Men eftersom Pyret regerar så blev det Spindelmannen vi får kolla på.

Man vet ju inte inför imorrn. Världen är ju platt och kan vändas i ett nafs. Men kanske kan lugnet infinna sig. Just nu känns det rätt bra iallafall...under rådande omständigheter.

Hursomhelst...

Lars vegas julskiva ska stå på imorrn och då får det bli jul på riktigt.



lördag 22 december 2012

Julstämning i vart hus eller?

När man ingen egen korsett har så kanske man får skaffa sig sin egen?

Nåt som stagar upp så att sned ryggen kan hållas i schack.

Men jag vet inte hur mkt musklerna tränas då? Man vill ju inte bli sämre i muskelstyrka.

Äh.

Annars så har jag väl aldrig haft så lite julkänsla som jag har nu. Inga pepparkaksbak, lussekatter. I te ens sett luciatåg i kyrkan. Orkar inte höra på julmusik.

Men idag ska vi klä granen. Den som Challe o hundarna är iväg o hämtar nu.

Kanske fixa knäck. Julblommor har jag framme o tomtejävlarna. Men det känns inte som jul.

Jag älskar annars julen. Lugnet, ljusen, musiken och paketen.

Den har alltid varit magisk under hela min uppväxt. Släkt som samlats på landet hos mormor o morfar där jag var trygg.

I år får jag kanske nöja mig med "Sagan om ringen filmerna" o efter nyår Ivanho.

Hösten är ett stort hål. December månad helt i ickefunktion. Jag går med övelevnadsknappen intryckt.

Men jag ska leta efter ron så gått jag kan. Börjar med en juldikt nedan.


............................................................................................................
 
 



När julen knackar på,
Var man är i huse,
Inget på fel plats stå,
Inget barn är en buse.

Med rimfrost på ruta,
Knarr under var sko,
Man kan lugnt mot tall luta,
Vandra över gnistrande bro.

Med kulor att spegla sig i,
Och blommor som doftar känt,
Låta minnen gå förbi,                                                          
Som om nån dem sänt.

Sitta i den av minnen fyllda fåtölj,
Viska till dem man vill,
Ge efter i tanken följ,
Men i ro sitta still.

Andas med eldens knaster,
Låta granens sken ge tankar ljus,
Släppa alla tankars brister,
Vila i känslans frigörande sus.

torsdag 20 december 2012

Kroppen en jävla evighetshistoria

Jaha. Likt jag trodde att jag skulle göra, så raderade jag gårdagens inlägg. Det kändes inte rätt att lämna ut min man och kollega på det där sättet. Sen fick jag så dåligt samvete eftersom han hjälper mig så mkt.

Jag tror vi lämnar det hela där. För nu tänker jag gnälla.

HA!!!!


"Barnarbete 12.00 på natten!" Taget ur idiotfamiljen



Min kropp är en jävla evighetshistoria.

Åkte in akut igår eftermiddag till en kotfixare i bycity, så att denne åtminstone skulle slå loss nacken, för jag pallade inte mer huvudvärk. Hon jag går till annars hade inte tid förrän på Fredag. (outhärdligt)

Det är i övrigt tur att man fick utskrivet jävligt starka värktabletter, för extrem mensvärk för ett tag sen. De går åt som smör just nu.

På vägen in till city fick jag höra att pappa låg på akuten med bröstsmärtor. Skapligt. Speciellt eftersom vi har en dålig historia av diverse hjärtproblem i släkten. Farfar tex fick sin första hjärtinfarkt när han var runt femtio år gammal och sen flera på det tills hjärtat brast. Men nu visade det sig att han fadern svalt en jävla stor lökbit som fastnat i matstrupen, så han fick sövas ner inatt, för tydligen kunde den göra hål på strupen annars.

"Det var väl jävligt onödigt gjort! Tugga." Han som alltid tjatar om att "man är aldrig så när döden som när man äter."

Han ska få några puréburkar av oss i julklapp hursomhelst.

Förr kallades han för "Redi" numer "Purémannen."




"Fjant kollar om Pyret har löss i håret"

Ja, ja. Kotpajarn/fixaren då. Personlighetsmässig så olik hon jag brukar gå till så jag blev snurrig i huvet.

"Det är ju inte lämpligt att tappa verklighetsuppfattningen för en sån här grej du Millan, sa jag till mig själv, samtidigt som jag la mig på rygg när jag skulle ligga på mage. La mig på mage med glasögonen på och krockade med underlaget". Eh.

Nämen den här kvinnan var väldigt korrekt, lugn, diskret klädd, ganska tyst, diskret lite sval. Trevlig, snäll, förstående.

Hon jag brukar gå till pratar bred värmländska, full fart, bjuder på kaffe o pepparkakor, pratar hela tiden-rena rama underhållningen-tex att hon lyckats få en stor del av håret att brinna upp häromdan pga ljusstaken som står i behandlingsrummet. Ja också svär hon. Och det gillar jag. Sen fick jag mig en redig kram när jag gick sist. Kändes bra trots att jag inte gått dit många ggr. Men hon är för jävla härlig.

Inget fel på nån av dem bara väldigt olika.

Hursomhelst psykosen uteblev och behandlingen kunde fortskrida.

Hon kotpajarn var väl inte helt nööjd med min kropp heller. Jag hade ett jätteblock med kotor på högerkanten i huvet som gett mig huvudvärk. Sen tryckte hon loss vänsterskuldra, så nu kan jag röra på den. Hon sa också att det är fruktansvärt belastande, även för den som är frisk att ha en sån kropp, så hon förstod att kroppen gått in i väggen. Så skulle man icke bära o var man tvungen att bära så fick man bära två halvfulla hinkar. Jaha.

Ja. Också sa hon nåt i en annan mening som gällde nåt annat, men innefattade att jag var "så smal."

Då tyckte jag om henne. HA! Smal. Jotack. Lev på sjukhusmat i två veckor så blir man smällfet eller smal.

Määääään, jag är än snedare i ryggen idag, än igår, så jag får fara iväg till storbyn imorrn ändå. Har ont i huvet nu med fast åt andra hållet- för det är fastlåst åt vänster.

Man tackar för omvändelsen. Ombytet. Man tackar för att pengarna ryker åt alla håll och kanter.

Men är det inte märkligt att den som låg på sjukhus och var väldigt svag i vänstersidan, på kort tid klarar av att bära upp dryga 2/3 av kroppstyngden på det benet. För det är så jag står. Ofrivilligt.

Man må ha tränat bra då eller....kanske ev dåligt. Troligtvis är det bra om man fördelar kroppstyngden.

Så har jag toppat det hela med en förkylning. Men julen kommer ändå och glögg kan väl drickas. Tomteskummen finns i en stor lådda.

Pyret är glad. Och mår Pyret bra så är det skapligt trots allt.

Ja och Fjanten sörplar ljummet vatten ur tunnan.

Vad mer kan man begära?

En morot kanske.









tisdag 18 december 2012

Grattis din idiot

Jo nu har man fått upp de där tomtarna man grämde sig över igår.

Och julkorten de flesta är skickade.

Men inte de viktigaste. Tuvär. Men de är inte många.

Julklapparna är oinslagna men det får Challe fixa den jäveln.

Liksom att han fick fixa hälften med korten igår.

Ja, ja dessa kort. Vi skickar egentligen inte många men till släkten eftersom Pyret får julklappar av dom--och de inte själva vill ha presenter--så då skickar vi kort på Pyret och djurligan.

Nån ett litet paket till.

Paket är ju kul men det behöver ju inte vara så allvarligt eller dyrt.....

Ja men igår då så klantade man till det.

Stod på huk och skulle fästa fast vattenbaljan i hagen med sån där jävla förbannades spännband som jag hatar!!!!!

Ja det gick ju inte för då vek sig nacken och höftböjaren tänjdes snett.

GRATTIS din idiot.

Challe lyckades väl stretcha rätt bäckenet..med hjälp av osteopatens övningar som hon lärt honom...men va fan nacken är åt helvete o jag har konstant huvudvärk.

Ska man ringa igen eller?

Det är nån kota som ligger på. Några fingrar domnar o armen är knepig.

Surt, surt, surt.

Annars då....magsjukan ja. Föräldrar är så fina att de skickar sina magsjuka barn hem med bussen från skolan. Då får de spy några ggr på skolan o sen på bussen hem för att ingen förälder orkar åka in till stan och hämta.

Tack ska ni ha.

Ungar kommer också tillbaka på en grisblink från sjukdom.

Märkligt att ungar spyr var dag nu för tillfället på skolan.

Man vet ju att det snart kommer spys här med.

Tack återigen ska ni ha.

Men annars stortrivs Pyret i skolan igen...eller skolan i sig var väl inte största problemet....men hon är glad när hon åker och har jättekul var dag.

Men de barn som är borta en dag eller fler, får sitta inne på rasterna dan efter och göra igen......eh.....det hände nog ingen när jag var liten eller större. Prov fick man göra men annat nääää. Den ryska och kinesiska skolan har tagit sin fart.

Det kanske är ytterligare en anledning till att man spyr och går i skolan samtidigt?

Ja och ös på vetja. Ge barn betyg i fyran. De lär ändå inte fatta vad det betyder. Varför de får en bokstav för o inte en annan.

Sån jävla idioti. Stressamhälle.

Sen det här med att det måste bli tydligt vilka som inte hänger med o att betyg därför behövs..men va fan....idiotförklara inte lärarna. De vet. Ge dom resurser istället.


måndag 17 december 2012

Ähhhhhhsch





"HA! Snygga Pyret som liten knart. Den första julkalendern bakom henne vilken jag slagit in paket till. Ett jobb jag la över på mamma sen......!



Nä här saltas ingen sill.

Inga tomtar har kommit fram heller. Jo tre.

Orkar inte tänka på sånt.

Sa till Pyret att hon får ta över julpyntet med tomtarna i år.

Min moster har målat ett helt gäng med jättefina porslinstomtar, som jag abselut vill få upp, om det ska bli jul här.

Japp.

Fast frågan är hur det blir med Pyrets hjälp.....det kan bli en hel byggarbetsplats här hemma ev.

Men igår då så gick det bra för finanserna.

Höbonnen gav bort ett hölass i jukklapp för att vi är storkunder....haha...två hästar...som äter för fem.

Jamen 1200 spänn rikare innan jul. Inte illa.

Men jag är matt på att vara så in i helvete slut.

Kroppen den fixade ju osteopaten till på en timma men nu får vi se hur det håller i sig.

Men det var ju inte lika illa som sist alls.....även om hon blev matt över utseendet.

"Ja jag skulel väl egentligen kunna flytta på varenda kota i din rygg, men jag tar det värsta. Man ska inte störa kroppens egna självläkningssystem."

Hon resonerade egentligen på samma sätt med mediciner...en del måste man ju ta...men annars menade hon på att de ofta är en tillfällig lösning och att många hämmar hjärnas läkning.

Trycker ner hjärnans egen förmåga att kunna utvecklas och läka sig.

Det där kan man ju alltid diskutera, men hon tyckte att jag skulle ge fan i att äta de där medikamenterna igen, som jag blev sjuk av när kroppshelvetet började krångla.

"De äter du aldrig mer".

Näej. Resultatet blev ju inte så bra.

Hon tror ju att den där medicinen och stress gjort kroppen åt fan.

Jo.

Det är väl högst troligt.





lördag 15 december 2012

1177 -Tack ska ni ha.

Ursäkta 1177, men vad gör man om man bara orkar sova. Tuvär blir det inte så mkt röra på sig.

Har ni nån lösning på problemet?

Jasså!

Inte sova.

Men om man mot förmodan är så trött att man klivit över jordens platta ände, man har slagit sig blå och benen skakar?

Jasså man ska säga åt dom att sluta skaka.

Och gå. Nu när man är måttligt trött.

Jasså jaha.

Tack för rådgivningen.

Go natt.

torsdag 13 december 2012

Världen är uppåner


Ja jag vill bara informera er alla intressenter om att jag försöker stå ut.

Med den fysiska tillvaron.

Högaffeln har av misstag grävts ner via nacken rätt ner i skuldrorna.

Migränen tar tacksamt emot givan och puttrar på lite extra fint i motorn.

Inget läte som en svårstartad rysk gammal traktor där inte.

Drivremmen är fräsch som fan.

Jag håller motstånd med medikamenter av diverse slag och försöker vara lugn och balanserad.

Precis som om det vore lätt för den att hålla balansen som inget balanslod har.





Men jag lever ändå gott på att Fjanten börjat dricka även han, ur nya eluppvärmda vattenbaljan. (som funkar super)

Alltid nåt sa bonnen vars gård var full av skitgöra.

Så kom Pyret hem och sa att en klasskompis spytt på skolan idag.

"Tror du jag kan komma att bli smittad?"

.....eh....eventuellt va...

Jamen gör det lite svårare Gud. Det är väl enkelt det här tillståndet jag befinner mig i.

Ja, ja.....

Men inte imorrn, för då behöver jag till den där osteopaten, och få ett liv igen.

Jag har själv försökt att dra ut högaffeln, men det verkar behövas en del mixtrande, för att bli av med den.

Det är märkligt, för annars smäller de av, så fort man börjat lyfta någorlunda med dem.

Allt som stavas grep eller gaffel smäller av bara man vinkar med dem. Skitgrejer.

Määän.

Nu sitter den jäkeln som berget.

Världen den är obegriplig den.

Ungefär lika obegriplig som att Challe tror, att vi efter min behandling imorrn ska iväg och julhandla sportgrejer, på nåt favoritvaruhus.

Även om högaffeln dragits ur, så kan det ju bli som när proppen dras ut, att det finns ett visst utflöde.

I vävnaderna i det här fallet.

Vänstersidan har ju gått torr en vecka nu, så det kan bli chockat. Uppvärmt.


"Tänk om man bara kunde vagga sig nöjd som Pyret gjorde när hon var liten"



Men å andra sidan så chockar ju livet en var och varannan dag så-ja vette fan.

Igår efter stalletbaksmällan så var jag lite chockad faktiskt, för jag har icke eller aldrig på alla plan mått så dåligt som jag gjorde när jag kom in. Mådde illa och visste inte var jag skulle ta vägen samtidigt som jag inte orkade ta vägen nånstans.

Låg bara och grinade, och sa att jag skulle sälja hästarna, för att jag inte orkade mer. Då har det gått långt när hästarna blir nämnda i de sammanhangen. Det kan jag lova.

Det var märkligt alltihop. Nog för att jag nästan svimmat och spytt, för att jag tagit ut mig i mina dar, men det här.....nä.

Udda tillstånd.

Men enligt 1177 så ska man icke vila om man har ont i nacke eller rygg. Det blir bara värre då.

Ehum.

Världen är uppåner.




kyrkan jag vill ha kvar.....


Såg på Luciamorgon....med tända ljus och frukost. En brasa på det.

Men tänk vad fint det är med kyrka och luciafirande. Tänk om kyrkan kunde få vara ett ställe där skolan kunde avsluta både höst och vårtermin i. Istället för i alltför trånga, fula, gamla gympahallar eller ute på skolgård där de som står längst bak inte hör ett jota.  I kyrkan där andra släktingar får plats att vara med ,och det finns sittplatser till de gamla. Gamla fina traditioner. Skolor tänk om tack. Prästerisnacket kan väl skippas men resten är bara en fin tradition!!!!!

Jag känner mig bestulen på fina upplevelser på skolavslutningar, nu när vi bytt till stadsskola. Sex av åtta skolor har sin avslutning i kyrkan -men icke vår skola.

Det ska vara i gympasalen. Fast näej där får inte alla årskurser plats förstår ni. Treornas föräldrar kan inte komma pga platsbrist. Inte ens läktare råkar finnas. Men det ska uppträdas förstår ni. Där.

Samma på sommaren/avslutningen då. Men då får man vackert stå ute i vilket regnaväder som helst.

Det är så förbannade dumt alltihop. Jag vill vara i kyrkan där jag varit under alla avslutningar i skolan. Tack. Nu har vi som tur är egna traditioner här på bygden, där kyrkan är en mer central plats.

Inte för att jag tror att gud finns på kyrkans sätt, men jag kan sitta där och njuta av musik, ljus och rymd.

Traditioner som bör föras vidare tycker jag. Minsann.

Men det är mina åsikter och många tycker i andra termer. Å jag är inte bekymrad över att tex muslimernas åsikter.......vad de nu har för åsikter om skolavslutningar...det vet jag inte ens... gjort att skolorna lagt ner kyrkverksamhet. Det är beslut tagna av svenskar. Det handlar väl om att religion inte ska påprackas människor överlag.

Men jag gick som ung elev till kyrkan var avslutning, och funderade på annat just när prästen talade trista saker i sin vigda kvart, och njöt av det andra. Sen tycker jag väl att man kan slippa få höra prästen prata sånt man ändå inte förstår sig på förvisso, och bara få njuta av själva kyrkan och sången och akustiken.



onsdag 12 december 2012

Fjantproblem

"Fjant"



Ibland måste man se till att ta sig upp ur dyngträsket, innan jävelskapet till lera, står en upp över hakan.

För då blir det bråttom.

Nä en kan int gå å va vankelmodig hela da´n heller.

Jag är trött på ledsamheter och tråkigheter och annat tjofs.

Men det som är tråkigt är tråkigt och det som är ledsamt är ledsamt förstås.

Så är det. Men nu tänker jag lyfta ur det där ur kroppjäkeln och gå framåt ett tag.

När jag blir såhär trött som jag är nu så blir hinnan mellan då och nu närmast genomskinlig.

Det är då man överreagerar, utagerar, får ångestbryt över ingenting.

Som att Fjanten är rädd för sin nya tunna med uppvärmt vatten i. Han vägrar dricka ur den och då menar jag vägrar.

Så redan där faller det, när man i god tro går upp för att känna sig lättad, och att man nu kan vila lite mer. Bära mindre vatten. Jo mindre blir det eftersom stoet fattar.

Men.

Min kropp viker sig nämlisch alltmer åt vänstersidan ju mer jag gör. Det är nån sorts gravitationskraft som gått snett. Kanske är det för att jorden snart ska gå under.

Är det idag?

Äh.

Man har ju gått under många gånger redan.

Men det positiva med vilan, som är ett måste pga den felaktiga gravitationsrotationskraften, är att inte hela kroppen är full med träningsvärk. Den kanske ev sa ifrån kroppen.

Ja.


"Fjant som liten parvel"


Määän jag får väl utöva pedagogoska övningar med Fjant och tunnan idag trots läget, och dra upp honom i skogen så han får springa lite dessutom. Han är för pigg och genomför en massa skadegörelse och merjobb för en annan. Lat som fan står han och solar sig utanför stallet hela dagarna. Sen ska det jäklas, plockas ner och plockas isär. Snart har hela stallet fallit ihop som en korthus.

Ja de går väl ner i fart pållarna när det är riktigt kallt förstås....det ska ju sparas på energi...men nu ser det ut att bli lite mer skaplig temp under dan. Då får han springa den jäkeln.

Men sen står han också och stirrar in på gården/trädgården. "Hallå, skulle vi inte göra något idag?"

Han skulle väl behöva ha nån annan unghäst att leka med...men han är så jävla special och människoorienterad så det bleve väl inge springa av iallafall. Men jag ska försöka fixa andra kompisar till sommaren.

Men ekvationen Fjant går ändå inte ihop. Det går bra att kasta sig över ett högt staket utan fart, men att dricka ur ett nytt vattenkar....nääääej. Vet inte kanske står den för nära stängslet men vafan. Har han brytt sig om stängsel förut?




Men det är bra att engagera sig i hästvärlden, för då har man inte tid att gräva ner sig tusen meter rätt ner i underjordens glödande kol. Förbrännas där, leka Jesus, slåss mot Judas och återuppstå.

Om det inte kommer efterverkningar på det förstås. Ja på hästvärlden alltså. Att man blir för trött.

Men eftersom jag är så jäkla positiv idag, så ska jag skita i migränkänningar och annat. Den där vänstersidan har så lägligt lagt sig på nåt, så käken på den sidan har domnat.

Men jag misströstar faktiskt inte för jag är övertygad om att den där Osteopaten fixar detta på fredag.

Det är bara Fjantproblemet som kvarstår.

Fast vad jag har förstått så finns ju inte hästar. De är ju bara en frukt. Så utifrån det kanske jag kan ge fan i att han inte dricker vatten. Nä. Frukter ska väl vattnas de med. Fast på vintern. Nä nu blev jag osäker.



Ja, ja hursomhelst är frukter billigare att odla.

tisdag 11 december 2012

Arg




Vad gör man när inte himlen längre är blå,
utan bara rasande svart,
med mörka regnstänk,
som rinner nedför sotiga kinder.

När olycksfåglar tagit all plats,
låga röster viskar om död,
viskningar om att ge upp,
när dåligheten tagit död på luften.

Vad gör man när molnen täcker solen,
alla dar i veckan,
skuggorna är konstanta,
och lågorna släckta.

När oturen klamrat sig fast,
man inte kan rymma,
dimman är seg och kvarhållande,
näten är byggda och klockorna stannat.

Vad gör man när kylan trängt ut värmen,
vinden blåser rätt genom vindskivor,
ge vika stå fast,
eller bara vara arg.

När man förgiftar sig själv,
i ilska som tar varje droppe kraft,
vrider var lugn stund ur led,
som tänder på ny ved.

Vad gör man när vinden aldrig vänder,
inte av sig självt iallafall,
kanske får man vända själv,
ge ilskan en kraft.

När man håller på att gå under,
ge något fint till sig själv,
öppna himlen,
klappa ilskan lugn.





Ja nu är det negativt, men jag jobbar på det.......nästa får bli en solskensdikt....harkel...

måndag 10 december 2012

Att göra så gott man kan

Det finns dom som säger, att det räcker att göra så gott man kan.

Men varför duger det inte då?

Varför alla dessa utvecklingssamtal, lönesamtal, påtvingade grubbelsamtal med sig själv.

Man ska utvecklas. Hela tiden.

Men duger man inte som man är?

Kan ingen ha tillit till att man utvecklas utan uppföljningar. Kontroller. Avstämningar.

Att människan i sig självt söker utveckling.

Nä.

Man ska också vara här och nu.

Fånga allt som går att fånga.

Särskilt på sommaren. Då ska det badas, solas, njutas, och käkas ost, kex och vin i massor.

Innan sommaren utvecklas till höst.

Då är folk emot utveckling.

Helt plötsligt.

Kanske man skulle ta ett samtal med hösten?

Man undrar lite över utfallet.

På nåt sätt så tror jag att den kommer att utvecklas, på sitt sätt i sin takt, och avvecklas när vintern tar vid.

Med eller utan utvecklings/uppföljningssamtal.

Så oväntat.

Men som människa kan man ju kontra med att gå på yoga eller ljusterapi, och lägga till dessa meriter i nästa jobbansökan, eller i nästa lönesamtal.

Det är bra att vara handlingskraftig, men ändå vara här och nu en timma i veckan.

För då kan man utvecklas lite mer de andra timmarna på dygnet.

Jobba fler timmar. Effektivare.

Passa bättre in i det alltmer likriktade samhället, och de slimmade organisationerna.

I samhällets takt och fart.

Det som inbjuder så till utveckling.

En förutbestämd utveckling.

Men det räcker ju att göra så gott man kan.

Varför duger det inte då?



























söndag 9 december 2012

Revan i mig






Det mörknar på där ovan,
även om något lyses vitt,
det är långt ifrån ljusa dan,
livet är inte mitt. 

Snöflingor vaggar så tätt,
rätt genom klar luft,
känner mig i grunden så mätt,
det är ganska tufft.

Bära, väga och mäta,
rätt genom livet gå,
virka maskor täta,
olyckor föregå.

Jag vill bära hopp om livet,
tro och ha mod,
orka hålla i drivet,
vara stark som en stenstod.

Det pågår en kamp,
om vad som ska överleva,
klamrar mig fast i en tamp,
inom mig en ömmande stor reva.

Det blöder inte ymnigt,
ej heller är jag utmätt,
men sinnet är antingen sömnigt,
eller så kommer jag ej till min rätt.

Kampen får pågå,
tills lågan är fast och klar,
jag känner svagheten övergå,
tills jag känner mig mindre bar.

Ute är natten bar,
jag blickar uppåt mot vitt,
står i en tysnad som stilla blir kvar,
är inte det här livet mitt.

Snöflingor faller så tjockt och jämt,
bäddar in mig och gör mig orädd,
mitt jag är inget skämt,
trots revan känner jag mig klädd.



lördag 8 december 2012

Go natt

Nä.

Jag orkar inte skriva nåt speciellt, för nån har dragit en påk i huvet och fällt stödbenen.

Jag är helt slut. Har sovit i fjorton timmar och är lika trött än, så det blir en tidigt kväll det här.

Go natt.

torsdag 6 december 2012

NödSamtal med Pyrets lärare



"Alltså ni prickiga. Om ni nu ändå ska till att vara kluriga och hitta på bus för att jag råkar vila på övervåningen, så kan ni väl välja rätt grejer att tugga på. Om ni nu måste plocka ner säckar, öppna dem och smygäta mat, så kan ni väl välja den lite billigare och låta den för tusenlappen vara. Please."

 (Sen kanske ni vid annat tillfälle kan förklara hur ni orkade lyfta ur den där säcken ur den djupa, höga diskhon där i grovköket.)

Nä djuren går loss här hemma. Hästar hoppar över stängsel, annan häst öppnar stängsel med hjälp av tändera. Sätter tänderna på plasthandtagen och drar loss dem. Hundarna löper amok och plockar ned hundmatssäckar som borde vara hopplösa att få ner. Och detta just när Dillens mage stabiliserat sig.

Igår kom iallafall vattentunnan med värmeslinga i till stallet. Nice för då slipper vattnet frysa och jag gå sönder av vattenbärande till kolosserna därute, som skulle behöva äga en hel vattenoas för dom själva. Kanske jag kan få gå och lägga mig innan tolv nu. De går på lösdrift så vattnet riskerar frysa nattetid näääämlisch.

Jag vill ha ett liv!

Men jag misstänker att jag utöver detta kommer att få isolera den där tunnan ytterligare. Pållarna vill nämligen ha ganska varmt vatten. Varmt lär det aldrig bli men något mindre kallt eventuellt. Krav. Ja men det är bra för hästmagar att inte dricka jättekallt iallafall.

Men angående vattenkvalite, så kan de ju på hösten ställa sig och dricka ur värsta lerpölen i hagen, istället för ur vattenhink. Fint. Så noga är det då.

Äh. Jorden är platt.

Annars då- trött som en skadeskjuten påfågel vars fjädrar rökts bort- och halva benet skjutits av. Ett jävla jobb att ta sig framåt. Inte för att jag vet vad jag skulle ha haft fjädrarna till, men det hade iallafall sett bättre ut tror jag. Förskönat Musse Piggs verklighet iallafall.

Nä jag skickade in en brandbomb genom datorns brandvägg till Pyrets lärare, och fick en kall golfboll tillbaka. Då skickade jag in ett förtydligande mejl med krav om svar på brandbomben.

Jag väntar på det nu.

Det är nu man inser att dagistiden var som en inbäddad mjuk fårskinnsfäll liggandes i en hoppborg av mjukaste gungmaterial.

Nu är det stenhårda golv att gå på, bänkbord utan fallskydd och stolar som kan få var människa att hårdna i arsele.

Apropå samtalsämnet. Varför får barn sitta på hårda trästolar hela dagarna utan dynor på?

Det skulle vi vuxna aldrig gå med på, vi som får stolar på våra kontor för tusentals kronor. Som går att höja och sänka och luta sig bakåt i.

Äh.

.................................................................

Så nu ringde hon upp läraren och hon hade inte uppfattat att Pyret kände sig osäker i skolan, utan att det bara var problem med hennes hals och astman. Hon tyckte att det har gått väldigt bra för henne att byta skola. Ja och att hon är stabil. Det tycker jag med att hon är överlag.

Men hon blev sjuk här i mitten på terminen i flera veckor, fick trubbel (astma) med halsen, och då blev det väl tydligt för henne att hon är i en klass, där hon inte känner barnen särskilt väl. Det är inga som följt henne via dagis, förskoleklass eller ettan. Det är svårare att inte må bra bland folk man inte känner så väl. Det vet man ju själv.

Sen sa jag också till läraren att det är en jävla vajsig ålder med förpubertet och annat. Hon är tidig Pyret också fyller hon ju nio redan i januari, så hon är ju ett är äldre nästan än den som fyller i slutet på det här året.

Ja också mina sjukhusvistelser på det då. Även om Pyret är van vid det, så tror jag att det är en taskig ålder att det händer sån därnt. De tänker ju mkt på döden i nioårsåldern och är vaksam på sin egen kropp och är rädda för att bli lämnade. Separationsålder.

Sen att det lät som att de placerade ut Pyret med tjejkompis, mellan några killar som var stökiga, höll hon inte med om.  Ja, ja jag kan ju inte bevisa det, men Pyret kommer inte bli satt ihop med nån utifrån de kriterierna i fortsättningen iallafall. Det är jag säker på.

Nämen det känns bättre nu trots allt. Läraren skulle höra av sig om hon tyckte Pyret inte trivdes på nåt sätt...och hon ville att jag skulle höra av mig, om Pyret framöver tex klagar på platsbyten och annat. Ja och att hon också tyckte att ett samarbete är viktigt.

Ja.

Jag har iallafall varit tydlig med vad jag tycker, så nu ska jag släppa det här för ett tag.

Pyret verkar jätteglad och nöjd och går på som en kaxig bulldozer här hemma, med det ena kluriga svaret efter det andra. Nu är det inte så mkt trösta eller stilla oro utan gränssättning som gäller.

Försöka överleva i kulspruteelden och alla ifrågasättanden.

Jäkla kluriga härliga busunge.

Men jag räds faktiskt tonårstiden.



tisdag 4 december 2012

Kyljäveln

Näej.

Jag går galen på kylan, även om jag vet att det är värre norröver.

Hästarna kräver tydligen ljummet vatten och en driljon kg hö.

Så måste jag tappa vatten på köksgolvet inne varje gång. Jag krånglar och snubblar på jävulens krokar och gångjärn. Allts om går att snubblas på.

Vad hände med växthuseffekten förresten?

Ja den är ju inget vidare men den här kylan.......

Nä jag tror jag ska kosta på mig ett bad idag om det finns nog med varmvatten vill säga.

Det kan bli en rysare...äh..

Så blir jag förbannad på vissa yrkespersoner/instans.....som inte tänker ett jävla jota.

Men jag ska inte gå in på det för jag blir bara förbannad och det försöker jag lugna ner nu.

Det räcker så det blir över ändå.

Nu råkade det börja det här programmet "fråga doktorn" dessutom.

Det lindrar ju inte direkt kylan.

En superhurtig, överdrivet löjlig programledare och en läkare som inte vet vad hon pratar om.

Eller pratar självklarheter. Slemhinnor och slem. Jotack om det lärde jag mig i småskolan.

Är jorden verkligen rund eller är den faktiskt platt.

måndag 3 december 2012

Ja om "gåläget" då.


"Några av mina motvationskällor!"



Tja vad ska man säga om gåläget då.

Näej jag kan fortfarande inte gå snabbt, men jag kan gå i en halvtimma i saggig takt. Och det är inte fy skam, även om jag blir irriterad över att jag inte fungerar.

Jag orkar mocka och ge hästarna mat, och vara ute med vatten till dom. Det är mkt vattenrännande nu när det är kallt. (De vill ha ljummet vatten, ofta, extra betfor på det.....vill inte att de ska få kolik och jag har en känslig häst.)

Gå det jag behöver inomhus.

Men that´s it.

Men angående gångförmågan, så kanske jag får vara glad över, att jag mestadels av dagarna orkar sitta upp och att jag ens KAN gå en halvtimma med hundarna. Det var inte länge sen jag gick sicksack från vägg till vägg och höll på att ramla av toalettstolen. Inte fixade att stå och borsta tänderna samtidigt.

Eller att jag inte orkade stå utan att hålla mig i något. Eller hade kramper lite varstans, vilka kändes likt en halv förlossning, som jag fick andas mig igenom.

Stela käkar, söndertuggade tänder och en sväljreflex åt helvete.

En sned kropp där bara en sida fungerade.

" Gå med halva muskulaturen och andas med en lunga."

Hjärtläkaren på sjukan tyckte att " jag kunde ta i lite mer nästa gång det tog emot vid ansträngning, då jag kände mig svimfärdig."

Man tackar för alla advice.

Sen då nervsmärta i nacken och rätt ner i ryggraden.

Ett konstant illamående med kräksjukestämpel.

Usch.

Kommer ju väl ihåg de första dagarna, då det inte längre var en kamp att äta. Sen några veckor därefter längta efter en kopp kaffe och fika igen. Jamen då njöt jag.

Hursomhelst med ovanstående i minnet, så känns det bra ändå, att kunna gå. Fast jag är väldigt trött. Mentalt. Det är kanske som hon Osteopaten sa, att jag kommer känna mig tröttare, allt eftersom kroppen slappnar av.

Men jag är inte sådär tacksam, så ofta, som man tycker att jag borde vara. Som jag tycker att jag borde vara. Jag var mkt mer tacksam, för de få lite mindre heltaskiga stunder, jag hade när det var som sämst.

Jag har varit mest arg om jag ska vara uppriktig. Gått på ilska. Upp på morgonen, ut i stallet, träna att sitta upp och fixa läxor med Pyret. Sitta på läkarbesök med Pyret och anstränga sig ordentligt för att inte svimma själv av muskelutmattning och hjärnkaos. Träna på balans. I allt.

Jag har gått i ilska när kroppen börjat strejka mitt i vattenbärandet, eller när det varit en höbal kvar att hämta. En box kvar att mocka. När orken tagit tvärslut. För nu dröjer det inte. Det går inte sakta, utan det känns skapligt, och sen säger det pang. Mjölksyra upp till öronen, dimsyn och illamående. Svimmar om jag inte ger mig ganska snabbt då.

Nästa morgon när jag går upp är jag förbannad igen.

Fast glad ibland förstås.

Somliga stunder vågar jag känna mig lättad.

Andra stunder så fasar jag för att jag är på ruta ett igen om två dar.

Jag är egentligen inte bekymrad över om jag kan träna upp mig själv igen. Jag har tränat så mkt i mina dar att jag kan ta mjölksyra och annat. Där ger jag mig icke.

Fast om huvet tänker ge sig igen och köra igång med tusen felkopplingar, då kanske jag har gjort allt förgäves. Fast det är i sådanafall inte det värsta. Det värsta är att jag är tveksam till om det i längden, går att leva på det sätt jag mådde här för en månad sen.

Nä. Det är ingenting att fundera över. Orkar inte. Meningslöst. Har lagt locket på och befinner mig i nån sorts bubbla.

Höstens månader de ligger som i ett enda töcken. Det känns som om jag tappat en bit av mig själv däri. Men jag orkar inte leta efter den än.

Jag känner lättnad men nåt fattas.













söndag 2 december 2012

Att slå sig men fortsätta spela/leva

Nä. Det blev inget "Så mkt bättre igår." Fast det var bättre att spela fotboll ute än att vara inne. Kylan till trots. Jag hade trätt på mig lång dunjacka och övrig kylstridsmundering.

Pyret hon hjälpte ju till med hästarna igår. Och skottade snö. För att hon fått veckopeng. Jag misstänker att dessa initiativ, inte kommer att vara långvarigt, men just nu känns de definitivt värda de där femtio kronorna i veckan , som hon förhandlat sig till.

Jag tror egentligen inte på det här med veckopeng, också göromål som ska fixas för att få pengarna. I ett hem hjälps man åt och tar rätt efter sig med eller utan pengar.

Men nu var det här upplägget tydligen viktigt för Pyret nu så...ja okej då.

Så fick jag utlopp för lite fotbollsspelande igår då. Jag började väl spela i ett fotbollslag i Pyrets ålder, efter att ha spelat med killarna i kvarteret i nåt år.

Såååååå.......

Millan hade fotbollsträning med Pyret igår kväll i åtta minus. (På Pyrets begäran.)

Jag drog fram allt från skottövningar till passnings/bredsideträning. HA!

Som jag nyligen skrev på fejjan:


Pyret:"Aj jag ramlade igen. Det gör ont".

Mamman: "Aj då, men det är bara att ställa sig upp igen och köra vidare. Det gör ont att spela fotboll".

Challe: Millan, du låter som Geena Davis i filmen " The long kiss goodnight".


Äh. Vi gick in och uppgraderade oss med ett par andra dojjer, och då höll hon sig bättre på benen. Det kräver sitt att spela på snö. Även om det är lite av varan.

Jag tror väl normalt sett att jag är rättså inkännande gentemot Pyret. Snäll och förstående.

Men jag är inte så förbannat förstående på en fotbollsplan inte. (Inte vad gäller hästeriet heller för all del).

Jag är väl inte sådär LAGOM när det gäller sport. Det är mer "all in". Sen menar jag väl inte att man inte får beklaga sig, och jag har aldrig skällt på nån medspelare, för att den missat eller gjort nåt ovettigt på plan. Men jag har ställt höga krav på mig, men främst har jag haft förbannat roligt. Också vill jag vinna. Jag spelar inte bara för att det är kul. Jag vill vinna. Så är det bara och skulle jag spela en match idag så skulle inställningen vara densamma.

Men jag vill ju inte att Pyret ska bli som jag blev, vad gäller just sport. Däremot känner hon efter så förbannat mkt.....en hel del pga mig säkert för att jag aldrig lärde mig att känna efter, så jag har varit noga med att hon ska känna efter. Men det är ju också hur hon är som person. Hursomhelst så kan det vara bra att lära sig att det gör ont ibland men man får lov att ställa sig upp. Tro att man klarar det.



Jag kommer så väl ihåg den där glädjen när jag började spela fotboll. Såg framemot varje träning.

Det blev mer allvar efterhand förstås. (I gymnasiet för mkt tuvär.)

Men annars sprang jag "idioten" på försäsongsträningar i jävla kyla, intervallträningar så bloden sprutade och musklerna kved. Trots att min pappa som var tränare tyckte vi skulle träna lagom.
För jag ville dithän där allt kändes lätt. Jag visste att det var en jävla period av grundträning för att nå dit. Jag gillade egentligen krasst sett inte försäsongsträning, men jag såg det framför mig. Ju mer träning desto fler gånger kommer allt att kännas lätt framöver. Bollen kommer kännas lättare att skjuta. Luften tunnare att andas. Endorfinerna lugna ner kroppen.

Älskade matcherna. Jag hade ett väldigt bra självförtroende under lång tid. Jag älskade cuperna trots anspänningen och nervositeten. De dagliga matcherna under en veckas tid. Finalen. Att på förmiddagen på finaldagen trycka ihop skavsår med plåster och tejp. Halta sig igång pga ömmande benhinnor, träningsvärk och allmän slitenhet. Men ändå veta att man kommer vara som bäst när det gäller. Kroppen kommer att hålla och sinnena kommer vara extra skärpta. "Flow"

Sen att knäna skakade av nervositet, vid just straffsparksläggning, det var en annan sak. Men det är också en del av spelet. Nervositet och klara av att prestera ändå.

Sen var jag sällan skadad. Jag litade på kroppen och hade tur att inte bli skadad som en del blev. En tjej pajade knäna och fick bestående men av det. Jag var tunn som en sticka och vägde just ingenting. Därför klarade jag mig kanske. Kanske kände jag inte alltid efter heller. Det gick väl till överdrift nån gång förstås när jag spelade med sprickor i tårna. (En fjordhäst hade ställt sig på dem)

Nja.

Det är då det har gått för långt. Där blir det sjukligt faktiskt.

Sen låter det ju så allvarligt. Ska det vara så allvarligt i ett flicklag. Nä inte när man är nio. Men ska man bli nåt så måste man slita för det. Iallafall när man är tonåring.

Pappa var alltid uppmuntrande. Tyckte vi skulle träna mest med boll. Inte springa som galningar i löpspåret, vilket jag uppskattade. En viss grundträning behövs men på vår nivå skulle man ju ha så roligt som möjligt när man ansträngde sig. Det har jag i mig än.

Min pappa var en suverän tränare. Utanför hemmet var han bra. Stöttande och uppmuntrande och smart. Jag har nog inget att klaga på, trots att det torde ha varit svårt att ha sin egen pappa som tränare. Ja fast det är väl främst lagledaren som tar ut laget förvisso, och det underlättade ju.

Vi presterade bra. Vann nästan jämt serien. Vann och blev mellansveriges bästa flicklag i vår årskull. Vann stora Cuper.Föräldrar vid sidan av som campade med oss på cuperna. Jag tror nästan samtliga barn och familjer som var med levde med fotbollen.

Så stöd hade vi. På gott och på ont. Trycket kan bli för stort, och syskonen får inte så stor plats i förhållandet till sin duktigt spelande syster.

Jo.



Jag spelade två matcher på helgerna oftast. Tre träningar i veckan också skolan på det. Jag började också rida under högstadiet. Ja ni fattar logiken, logistiken. Aldrig hemma. Borta. Cyklade till stallet. Red. Hem. Fotboll. Ja jävlar. Men jag var vältränad. Nöjd. Högstadiet var min allra bästa tid.

Men det blev mkt press till sist med just fotbollen. Föräldrar som ställde överkrav på sina barn. Skrek på matcherna åt de sina. Pappa slutade som tränare. Han lessnade på föräldrarna, deras skrik och tjat. Krav. Även om det också varit roligt förstås under en lång tid.

Laget började splittras. Somliga av oss började spela i Värmlandslaget och väl tidigt i A och B damlaget utöver ordinarie matcher. Den goda andan splittrades.

Men jag körde på ett tag till.

Det är viktigt att kunna lita på kroppen, när psyket är svagt innerst inne. Väldigt viktigt. Men det kan bli fel ändå. För mig slog det över. Det roliga i fotbollen blev bara prestation. Det var nog till viss del andras förväntingar om att jag "skulle bli nåt stort". Men det var mitt inre som drivit mig över nån sorts övergräns trots allt.

Det blir som en drog det där. Spela duktigt och ta ut sig-bekräftelse och endorfiner. Man lever i en bubbla där bara idrott existerar. Inga sjukdomar eller annat äkta allvarligt skit. Det sämsta som kunde hända var ett självmål.

Sen hade hästeriet blivit roligare. För att det var roligare och innebar inga prestationskrav.

Hursomhelst så slutade jag fotbollen när jag gick i ettan i gymnasiet och flicklaget upplösts.

Jag gick hem efter en träning och inte dit igen. Tog inte i en boll efter det. Har aldrig spelat mer.

Men igår så var det glädje. Pyret och en boll. Glädje igår när jag körde övningar med Pyret, som jag själv tragglat med som liten spjuver. Jag kom ihåg det roliga. Entusiasmen. Men också att det kan vara jobbigt ibland och att man slår sig. Men det kan det vara värt, så länge man har en levande själ inom sig som säger NEJ, när kraven faktiskt blir för höga och allt börjar kännas för svårt.



Fortsättning följer tror jag.........





lördag 1 december 2012

Visdomsord till Gud

Käre Gud.

Det är så jävla in i märgen kallt,
jag lider tusanfallt,
när det redan är motigt ,
sliter i det som är rotigt.

Det är istappar som dalar,
istället för vatten som skvalar,
ge mig andra dar,
annars tror jag att jag flyr och far.

Det där vita på backen,
sätter sig på nerverna i nacken,
jävlas och uslas,
som om hela världen busas.

Det är fan va det drar,
varför är man kvar,
när det är två månader som duger,
som inte suger.

September och Oktober,
det själslig nytta ger,
men den riktiga kylan du Gud,
kan du inte ta och ge den ett förebud.

Snart kommer jorden rämna,
folk kommer lämna,
om det inte blir lagom snart,
då drar alla i en fart.

Fatta nu det här,
ta in och lär,
om du vill ha folk i norr,
ga fan i de där Ryssens vindar utan knorr.