Psykisk ohälsa beroende på ett känsligt eller i icke fungerande immunförsvar

Tänkte bara lägga ut en mkt bra artikel skriven om psykisk ohälsa och sambandet med ett icke fungerande eller känsligt immunförsvar. Det finns nog många olika komponenter i det här med psykisk ohälsa.

Det stod lustigt nog om Spanska sjukan som exempel. Min mormors mamma hade Spanska sjukan när hon var gravid-med min mormor i magen. Ja så när hon föddes så var hon pytteliten och ingen trodde hon skulle klara sig. Hursomhelst hade mormor en del inflammationer i kroppen och hennes alla tre döttrar har ju muskelbesvär och överkänslighetsbesvär. Också jag då. Tål ju ingenting. Kanske allt är spanska sjukans fel?



http://www.svd.se/kultur/understrecket/psykisk-sjukdom-under-lupp_8824574.svd?utm_source=sharing&utm_medium=clipboard&utm_campaign=20131216

Farligare än att gå till läkaren än att att köra bil berusad?

Massdöd på sjukhusen

8 Aug, 2013 By Robert Naeslund 11 Comments

DEBATT. Det har med privatisering och läkemedelsföretagens profit att göra och har ökat explosivt sedan 20 år. Det är farligare att gå till läkaren än att sätta sig berusad i bilen och köra ut på en vansinnesfärd. Dubbelt så många avlider av läkarslarv som i trafiken.
Text: Robert Naeslund
Staten satsar miljarder för skyddet från terrorister, som hittills skördat ett självmordsoffer i Sverige men sedan den här artikeln publicerades 2005 har 7000 personer; barn, vuxna och åldringar dödats av läkares felaktiga behandling. Nu har dessutom nya anti-etiska förklaringsmodeller formulerats av Sveriges ledande professorer (se Uppsala universitet, etisk kommission). Där skrivs att vi inte skall fästa så stort krav på läkarnas kompetens och moraliska handlande beroende på att de har så mycket att göra och skrivs som; ”är stressade och har reducerade kognitiva funktioner” (avser försämrat förstånd).
I normala fall tas problem upp i förhållande till dess betydelse men när det handlar om läkarna finns inte dessa normer. Varje dag dödas tre personer helt i onödan och det sker genom slarv eller annan felaktig behandling. Dödsfall som aldrig skulle behöva ske, vilket även antyds i artikeln.
Färre personer skulle dö ifall problemet fick en annan belysning i massmedia. Om journalister granskade dödsfallen skulle man finna vissa läkare som hade fler offer, låg bakom fler felbehandlingar, eller andra direkt omoraliska orsaker till olyckorna. Dessutom, om läkarna hängdes ut i media, då skulle vi snabbt se en minskning av ett av de mest skrämmande onödiga dödstalen i Sverige.
Läkarkåren lever högt på en skenhelighet, en högfärd och besserwisser- mentalitet som skapar tragiska följder. Nonchalans, slarv, oetiskt handlade och sannolikt fylla skulle minska stort ifall tidningarna följde upp fallen. Det slarvet skördar 10 gånger fler än alla mord och våld där döden följt. Det är dubbelt så många som dödas i trafiken, det är lika många som självmorden i Sverige!
Dessa andra händelser får stora rubriker, framställs med feta svarta ramar och ges ofta person-beskrivningar, familj och vänner som uttrycker sin sorg. Här har vi något värre, något som sker i det tysta, varje dag året om. Människor som dödas utan att det tas upp i media. Att det är okänt beror till stor del på en okritisk hållning och helt missvisande glorifiering av läkarkårens verksamhet.
Men trots allt, det är bara början! Medicinförgiftningar beräknas orsaka ca 5% av alla dödsfall i Sverige per år, d.v.s. 5000. All narkotika inräknat heroin dödar 300 personer. I hela västvärlden ökar dödsfallen från mediciner. I England är medicinförgiftningar nu 3:e dödsorsak och i USA avlider ca en halv miljon människor per år i onödan p.g.a. mediciners verkan. Här finns ett ämne som kommer rädda liv om media vågar granska medicinpreparatens följder och läkarnas verksamhet.
Text: Robert Naeslund

 

?

 

(ursäkta fettexten men går ej att ta bort.)

 

Nåja. Nu kanske inte jag är så mkt för att hänga ut yrkespersoner i media, men jag tycker att texten är tänkvärd. Det kan inte vara rimligt att felbehandlingar och medicinfadäser ska stå för en så stor del av dom besvär som folk söker för. Jag tror att vi överlag måste tänka om, både läkare och patienter. Som patient måste man ta ett större ansvar för sin egen hälsa i de fall man kan. OM man lider av övervikt så kanske man inte kan förvänta sig att en massa mediciner ska lösa problemet. Diabetessjukdomen kanske inte blir bättre om man inte börjar ha en annan livsföring tex. Men då måste också människor erbjudas samtalshjälp etc vid behov, för att kunna genomföra förändringar. Var finns dom resurserna idag?

 

Sen får nog läkarna börja landa i verkligheten och börja lyssna på hur sina patienter upplever sin medicinering. Det finns en total felaktig syn som de flesta har och det är den att tål du medicinen från början så tål du den resten av livet. Gärna ihop med ytterligare mediciner. Sen ska det vara så normalt att bli knallsjuk när man sätter in somliga mediciner. " Insättningsfas." Jag tycker att man i de lägena ska dra öronen åt sig. Sen om man nu inte tålt en medicin och ätit den länge så blir man inte alltid bra med en gång direkt efter att den tagits bort. Människans kropp fungerar inte så.

 

Personligen är jag också utled på att man så sällan går till grunden med problem. Jag skulle önska en annan syn där man inte i så stor utsträckning gick utifrån synen att endast dämpa symtom. Less var ordet.

Det var det där med meningen med livet igen då......

"Tänkte förvånande nog krydda inlägget redan i början med ett klokt citat."



Den gnatar inte på sin psykolog som samtidigt får bra hjälp därifrån. Äh. Ibland går man sig lack. Hon är säkert stundtals matt på mig med. Ibland blir det fel ord sagda. Även från henne, eller att jag missuppfattar. Nämen pratade med henne om meningen med livet idag på telefonen. Ja bristen på att kunna leva ut det man vill snarare. För vad händer med meningen med livet när man står utanför det, inte deltar, utan passivt får glo på? Det liksom lite pyser luften ur det.

Det är så jag känner det nu vilket en av mina vänner kvickt uppfattade häromdagen. Man kan ju känna sig utesluten eller vid sidan av, pga olika skäl. Inte bara hälsomässiga sådana. Man kan ha noll i pengar tex. Då pratar jag inte om lite halvtaskigt ställt utan stressande dåligt så att livet blir väldigt beskuret. När man får svårt att försörja sig själv. Pengar betyder inte allt, men som Leif GW Persson sa nyligen så är det : förbannat praktiskt att ha. Åtminstone tillräckligt mkt så man slipper stressen över att överleva, att man kan unna sig något ibland och slippa vrida på varenda korvöre. Sen kan man ju sitta som hon Maria, Moderaten med bakåtslickat hår, och klaga över att det är så dyrt att leva i Stockholm även med hennes fantasilön. Suck.

Nåja om vi ska återgå till mig och det där samtalet så förstår jag lite bättre nu varför jag är så ängslig över hästarna, att jag ska bli av med dom etc. Varför jag dras så väldigt till just hästtankar nu. Det är på ett annat sätt, mer i en tonårings anda om ni förstår. Jag vill göra julkransar i stallet, sitta och fnittra ihop med jämnåriga och på det gå Luciatåg.

Har inte jag hamnar i fel ålder så säg. För er som inte går/gått i samtal, pluggat psykologi och sluppit trauman så kan det här låta flummigt. Men saken är den att man gärna följer sitt barn i den åldern som det är i. Tankar väcks omedvetet upp från den tiden. Hur det var då. Rena rama ofrivilliga terapin att få barn egentligen om man är lite öppen för det. Jag råkar i alla fall bli frontad av både positiva och negativa känslor som jag själv bar på i den åldern som dottern befunnit sig i.

                                                               "Pyret och Fjant"


Hur såg livet ut då jag var nio? Jo min morfar som var mitt allt dog hastigt och gården med häst, gris, kalkon och släktgemenskap såldes så småningom. Jag slet för att hitta tillbaka till nån sorts gemenskap och trygg miljö åren efter. Min största önskan var att som stor kunna köpa mormor och morfars hus så att allt blev som förut igen. Dock att morfar inte skulle återuppstå förvisso. Det fattade jag. Jag tjatade hemma om att få gå på ridskola för jag saknade hästarna så, men de tyckte ridning var olämpligt att hålla på med. När jag blev en 12-13 år så var vi dock fyra tjejer som började umgås allt mer, och hittade ett stall endast nån km från skolan där man hyrde ut hästar. Vi började hyra, till sist fick vi låna om vi skötte hästarna. En kallblodstravare och några fjordhästar. De var väl inte de smidigaste att lära sig att rida på, även om vi alla kunde lite grann. Ja sen fortsatte det med att vi lånade hästar på foder tillsammans etc.

Jag var åter på landet i miljön jag älskade och fick hålla på med häst. På den tiden tyckte man att det var direkt magiskt med stampet av hästhovar bakom sig när man ledde. Som vuxen har man väl sällan tycket att leda häst är jättekul. Då satt man också högtidligt rak i ryggen i bilen med vetskapen om att man hade en häst i släpet bakom. Livet var heligt. Idag kanske man mer ojar sig när man ska ut och köra. Man vill inte att nåt händer, eller tycker mest att det är ett bök.

Kontentan är ändå att jag förstår mer nu varför jag vill ut och pynta stall, leda häst bara vara med hästarna. Jag är inte 39 år om dagarna utan pendlar mellan 9-13. Hard work. Det är inte ens läge att fundera på eller ta nåt beslut ang hur vi gör med hästarna framöver. Jag tänker att det ordnar sig med dom och att vi har dom kvar.

Nästa inlägg så kommer jag lägga ut en novell som jag skrivit tidigare, och som en del av er har läst. Men den beskriver förlusten av morfar.

Meningen med livet

"Ett riktigt meningsfullt julkort taget häromdan. Som taget ur tokarnas afton."




Natten gick av som en av de sämre i livshistorien. Tjugotvå ton slem i lungorna som skulle upp på olämplig tid. Det kändes också som om jag hade en tegelsten på bröstbenet. Det känns rätt mycket så idag med. För all del.

Men det var bra för humöret. Fick lite ångestkänslor där i natt när andningen krånglade så att det inte gick att ligga ner. Då vaknade psyket till. Fick sig en knuff. Så nu är man kopplad från klagomode till överlevnadsmode istället.

Där ser man.

Jag läste hursomhelst inne hos "Ergo Sum" om meningen med livet i natt. Jag har grubblat mycket i mina dar, men faktiskt inte över "meningen". Det var en kille i klassen som jag var tillsammans med i högstadiet, som frågade mig en gång, om det här med meningen med livet. Jag sa som det var att det inte var nåt jag klurade på...

Nu känner jag mig som Mia Skäringers liggkamrater som på den frågan svarade "slumpen."

Eh.

Förvånat sa han då "att det måste ju ändå vara att ha så kul som möjligt under den tid man lever."

Nåja. Meningen för mig har nog alltid varit att hålla på med sport av diverse slag. Tävlingar till förbannelse. En enda jäkla lekstuga där man egentligen inte behöver tänka allvar, för det värsta som kan hända är typ att man förlorar. Ve och fasa. Det är väldigt behagligt att bygga sitt liv kring sportens värld. Även om det innebär motgångar med. Mkt tränande och kämpande på sitt sätt. Under tidens gång gick inriktningen från fotboll till djuren. Där blev det mer jobb förvisso.

Sen har det alltid varit viktigt att umgås med bra och roliga vänner. Jag vill inte ha nån stor umgängeskrets och helst inga mingelpartyn. Det är inte min grej. Jag har haft tur med flera såna där bra vänner.

Också träffade jag Challe som bekant och Pyret drällde in med besked.

Jag tycker om att skriva och roar mig med det. Har ju också tragglat mig igenom en socionomutbildning som är bra att ha. Även om arbetsklimatet är surt och överhettat.

Så på pappret har jag väl alla de där ingredienserna för vad som skulle vara meningen med livet.

Jag tror det handlar om att överleva, göra saker där man känner sig "hemma", utvecklas och hitta nära relationer som man  trivs i. Åtminstone är det så för mig. Kanske annat för just dig. Vad vet jag.


Slutsats:

Så om nån kunde gipsa ihop ryggen och driva bort den eviga flunsan, så skulle det mesta vara komplett. Jag har varit målmedveten och vetat vad jag sökt efter i mitt liv. Har inte behövt leta mig fram till min grej, eller fått leta för att hitta nåt kul. Relationer är förvisso inte bara bra utav sig själva-de kräver ju ett visst underhållsarbete onekligen.

Kom vi nån vart?

Mening eller inte mening. Just nu är det allra viktigaste tiden jag har med Challe och Pyret. För att inte nämna hundarna. Ja att bara umgås helt enkelt. När man blir kass i hälsan så skalar man bort mkt av det andra och det viktigaste blir kvar.

Men sen hänger jag tätt ihop med det där hästintresset. Hur tight som helst hur kass jag än blir. Jag blir nog aldrig vuxen där. För se hästar dä ä mitt liv dä se. Där är jag hemma. På riktigt och på ett ordlöst sätt känner jag mig i mitt sammanhang. Man kan ändå konstatera i det här sammanhanget att livet hade varit enklare, om jag hade varit genuint intresserad av någonting annat. Något billigare och mindre arbetsamt. Men nu är man ju som man är. Jag är jätteglad så länge Pyret älskar att spela fiol och dansa. Två högst överkomliga sysselsättningar. Man blir inte så beroende av pengar då heller.

Sen kan man tycka att det är meningslöst att gå och bli sjuk. Det förstör så mkt av nöjet i livet. Ibland blir det så jobbigt så man undrar om det är värt det? Det är en olustig tanke - särskilt när man har barn. Men det räcker ju med en ynka natt av astma, så kopplas överlevnadsinstinkten på och jag börjar njuta av smågrejer. Men man ska nog ha klart för sig att folk kan komma dithän, att de får nog.

Jag har i alla fall inte alls fått nog än.

Troligtvis ett resonemang som sviktar

Nä.

Det blir ingen dikt idag. Det blir endast arga ramsor. Jag orkar inte tänka rätt eller konstruktivt. För jag är mest förbannad. Jag försöker ju tänka så som man bör, om inte annat för att underlätta för sig själv. Ja som att det här jäkla återfallet i sjuka vad gäller utslag och rygg snart är över. Varit glad åt det som hitintills inte inträffat. Nyligen tänkte jag att men tja...huden har i alla fall inte trillat av än. Det är bra grejer det. Nu ska jag kvickt dra tillbaka det där, för att efter varje sån tanke så har nämligen nåt hänt som jag hitintills sluppit. I morse var jag glad över att det kändes bättre och att ryggen inte dragits sned. Totalt ur led. Det är så jävla smärtsamt att gå omkring som Quasimodo.

Men vad hände idag då exakt 13.43, jo ryggen havererade helt. Jag blev snurrig i huvudet och mkt annat ovanpå det. Jo jag får nog användning av Osteopattiden nästa vecka trots allt. Pffffffffff.

I övrigt så är världen jobbig. Vi lever i klinsch rätt mycket. Challe går här hemma och gnäller över allt han gör. Så möter han motpolen som skulle ge upp halva mig, bara för att kunna orka som han gör. Jag tycker att han borde uppskatta hundpromenaderna, mockningen ja till och med att hänga med huvudet i vattenbrunn. Nu gillar han ofta promenaderna, men han måste ändå berätta hur långt han gått etc. Sen har han numer för olat till vana, att räkna upp allt han gjort varje kväll under dagen. Man mår bra av att höra sånt när man ligger för ankar.

Det är väl så att livet inte är ultimat för varken honom eller mig. Han gör för mkt jag kan göra nada.

Balans?

Men dock såna här kommentarer:

- Nä jag förstår verkligen att du är under isen för nu är det kaos på hela diskbänken. (upprört)

-Jomen man tackar för infon.

-Jamen jag sa så för att visa att jag förstår att du mår dåligt.

Men för i helvete.

Karlar.

Sen orkar jag inte med yrkesfolk. Vare sig de säger bra eller dåliga saker tror jag. Så de behöver väl inte ta åt sig av det här. Men jag fixar inte när tex psykologen tycker att man ska tänka i positiv anda och att hon "hör" vad jag säger. Ja och att hon visst förstår att det blev besvärligt med ett smärre bakslag men att det nog blir bättre. "Dra inte iväg så mkt".

Alltså säger hon jag "hör" vad du säger en gång till så briserar jag. Ja, jag vet. Värre saker sägs, men såklart att hon "hör". Hon är ju inte döv. Sen "tänk positivt, gärna anteckna varenda symtom".  Jomen visst. Men nu råkar man rätt ofta ha rätt mkt jobb med att baraförsökaståututanattskrikarättutför attdetärsåjobbigtochgörsåjävlaont.

Det är ungefär som den där barnmorskan sa under förlossningen i all välmening och klokhet:

- Jamen gör det så ont så att du gärna vill svimma, då går allt enligt planerna.

Men då var det ju nåt positivt på gång, så jag kunde ta det.

Sen antar jag att det snart kommer nåt om "att du är nog väldigt trött". "Det är nog därför som du tänker negativt. Gå ut och titta på snön. Gör nåt kravlöst. Lägg ingen värdering i det du gör." Jo. Det är nog ett uns av den där flunsatröttheten som får mig att löpa amok. Men överlag är det verkligheten. 1 1/2 års orörlighet, smärtor, hud som flagnat av, svullna slemhinnor, konstanta influensasymtom och muskelkramper. Och jag tål inte en jävla ynklig värktablett. Har tamejtusan blivit allergisk mot allt.

Vad gäller sjukdomssymtomen så tror jag vården har fått dom nu. Jag har inget mer att säga. Så mkt nytt har liksom inte inträffat. Sen huruvida de tänker sig ta till sig den infon eller ej - och vad de gör med infon- det råder liksom inte jag över i nuläget. Men lägg gärna nån extra sten på de där fulaxlarna.

Alltså. Kan det få anses normalt att i någon form få löpa amok, när man haft det så här såpass länge.....?  De där ärtiga och käcka små tillropen just nu gör mig galen. Det gör mig till en ociviliserad människa som vill dunka grejer i väggen. Det är tamefan som att tända på dynamit.

Det är inte rätt - jag vet. Jag försöker mana mig själv till samling.

Men jag tänker inte glo på snölyktor och njuta på beställning. Livet är inte heller kravlugnt. Det fortlöper i vanlig anda. Jag tycker själv att jag var rätt mkt Mrs Tapper och kände mig stark det första skitåret. Men nu är det värre med den saken.

Sen är jag inte sämre än att jag begriper att man inte kan nära sig med negativa tankar hela tiden - för det tar en massa kraft som jag i dagsläget inte har. Men för tusan. Ibland måste man väl få lacka ur och det ordentligt?

Ja. Det här är väl ett sånt här inlägg som jag kommer ta bort när jag kommit till sans. Troligen kommer jag att tycka då, att mitt resonemang sviktar en aning.

Nä nu blir det bokbål. Lika bra att bränna upp hela psykologibokssamlingen. "Att välja glädje" går först.

Statistik där ett helt land faller

STATISTIK


Snön faller och stjärnor dalar,                                
hopp trilskas med förtvivlan,
i de stjärnor av vitt,
ovanpå det mjuka täcke landar.

Blå ögon ser klart,
för nog är de ändå blå,
även om det naiva släckts,
för länge, länge sen.

De pratar om varningsexempel,
hur ett helt land faller,
i diagram och statistiken,
ihop med snöflingorna.

Vi söndrar och faller,
har inga krav alls,
så låter orden,
som riktas på vår jord.

Vem mäter vad,
på världens jord,
vilket räknas som resultat,
och vilka är de dåliga.

Ska våra barn räkna formler,
men inte himlens stjärnor,
njuta av världens rymd,
istället för att stirra på siffror.

Vad är värt vad,
sitta likt en robot som i annat land,
från morgon till kväll,
utan lediga skrattfria stunder.

Alla måste kunna läsa,
vi må minska klyftorna,
låta de som inte hänger med,
följa med och likt snö landa mjukt.

Men låt dem se på himlens valv,
inte att förglömma stjärnors fall,
fantisera och drömma,
och inte under formler sig gömma.

Att vila stilla i snön

 

Tankevilla


Jag hakar fast i snön.
Njuter av det kalla.
Hur kan man bli för varm,
undrar nog alla.

Jag har lovat mig.
Under den värsta av tider.
När den äntligen kommer,
lägga mig i alla vita driver.

Njuta av det kylande.
Kisa i ljuset det vita.
För sommaren var dunkel,
endast sig fast bita.

Jag håller mina ord.
De är sanna minsann.
Därför ligger jag där,
utsträckt precis likt en som vann.

Jag har gått längdlöp.
Kämpat mig skev.
Jag har tuggat mig framåt,
likt ett hjul i motdrev.

Jag är ännu inte i hamn.
Detta är endast en etapp.
Men en vilopaus,
att lägga i sin mapp.

Jag har slem likt Dählie på hakan.
Lyssnar på allt jubel.
Så får den måla upp,
som kämpar utan tävlingens spel.

Luften är ren och klar.
Jag ligger bara stilla.
Älskar den här stunden,
har längtat efter en stunds tankevilla.

Lycka kring Jul

Jag minns knastrande juldagsmorgnar i stallet. Ljudet efter termoridstövlarna i den ruffa snön. Det dunkla mörker innan morgon. De svaga lampors sken. Lyktors lysande ljus. Granriset i stallet. Kransarna på stalldörrarna. Knäckebrödet och morötterna som hästarna fick i julgåva.

Jag hör galoppstampen i snön. Frustande näsborrar. Känner takten i galoppen. Djup orörd snö på ännu inte skottad väg. Vi hann före. Fortsatt galopp in på stigar och flyga över några stockar. Jag ser mina vänners röda kinder, de snöiga halsdukarna. Snön som fallit av på våra axlar då vi ridit under grenar.

Känner doften av svettig häst på vägen hem. En ny skimrande morgon. Nöjda hästar med utsträckta halsar. Vi likaså. Idag säger vi inte så mycket. Vi som brukar prata så fort vi skrittar. Idag är förväntansdag, med rimfrost i hästars skägg, med snö på våra kläder och ärligt frysande fötter.

Vi har ingen tjusig varm klubbstuga. För vi hyr in hästarna så billigt vi kan. Ingen av oss har hästkunniga föräldrar. Vår värld i stallet har vi byggt själva, med hjälp av kunnigare och äldre stallvänner. Vi firar med varm choklad och skinksmörgås i det utrymme vi har. Sitter bland filtar och plädar. Skrattar. Här bryr sig ingen om hur dyr ens häst är. Om man ens äger den. Man struntar i fina sadelmärken. Bara grejerna passar. Vi delar på stallpass och sällan blir vi oense. Särskilt inte på julafton. Vi sitter tacksamma för att vi trots allt har häst. Tänker för stunden inte på alla ansträngningar det innebär. Alla tidiga mornar, allt cyklande, allt försakande vad gäller andra grejer. Vi vänder på varenda krona.

Ingen är ledsen i de röda kindernas rum. Vi är fortfarande lite andfådda efter ridturen. Ögon tindrar likt glitter och snart är vi inne hos hästarna igen. Jag känner på kransen som hänger på boxdörren. Strävheten under fingrarna. Avbryts av rörelser. Hästarna har torkat och vilat klart. Långa smäckra halsar sträcker sig ut över dörrarna. Hon har julgrimman på sig som hon fick året innan. Den är mjuk och bra, samt röd förstås. Hon vill bli kliad bakom öronen och ha huvudet en stund på axeln. Då försvinner världen för en stund. De andra väntar. Jag tar henne och går ut. Hon är brun och vacker som en dag. Hon kan springa i en oändlighet. Egentligen skulle hon gått häcklöp, men en skada kom i vägen. Annars hade vi aldrig träffats.

Vi var två olyckliga som möttes. Hon rastlös och väldigt stressad. Båda smala och långbenta. Du var faktiskt sjukligt mager. Jag stressad med ett lugnt yttre. Olycklig över felaktigt skolval. Jag blev hennes fodervärd likt jag varit på så många andra hästar. Hon var inte helt lätt, det lär gudarna veta, om än snäll. Vi tränade idogt och hade just blivit uttagna till att rida lagdressyr när ägaren plötsligt ville ha henne tillbaka. Jag fick kliva av. Försöka gå vidare.

Du stod plötsligt på för lite spån, jag var rädd för att hovarna skulle ruttna. Du som så lätt blev sjuk jämt och fick tio hovbölder per år. De andra sa att du magrade igen, och åter var stressad. Så kom din ägare över till stallet mittemot där jag var en dag och sa; "Jag ger upp." "Hon vill inte vara med mig. Det går inte ens att fånga henne i hagen." Jag fick ta pengarna mina föräldrar sparat till mig, som skulle gå till framtida möbler o dylikt, och köpa dig för dom. Du fick nytt spån och jag ett liv igen.

Jag tänker på dig var jul. Minns tiden i just det stallet. Där ingen tog någonting för givet och där hästen man hade var allt. Vi var tonårsbarn. Olika förstås. Både i ålder och humör. Men vi gjorde det vi brann för, och det höll oss samman. Jag ser glitter och röda äpplen. Hör åter trampet i snön. Ser er rulla er i hagarna och därefter skaka er. Vi ungdomar for hem i klunga. Några åkte moped. Jag cyklade. Ljuset var klart, luften hög och frustandet ljöd i mina öron ihop med knäckebröd och hötuggande. Fullständig lycka.

     
                                                                "Fiona"

Och nutidens lycka- de här tre bla. Jag kan tillägga att den i brunt påminner mycket om just Fiona.

En bitter jävel

Somliga vänder sig direkt till Hin håle för att få svar på sina frågor. Jag tar omvägen till Gud.


Frågelådan:

Folk pyntar som galningar innan jul, hinkar glögg och vräker i sig pepparkakor. Du har gjort mig till veteöverkänslig, så det där med pepparkakor är inte så jäkla gott eller smidigt längre. Eventuell alkohol drar mig bara än längre in i överkänslighetens dimma. Glögg går fetbort alltså. För att inte tala om somliga mediciner som hade varit bra att kunna ta nu när lederna och ryggen knycklat ihop sig likt nåt jävla överspejsat/laddat dragspel. Hursomhelst så ligger jag här jävlig och dan, när jag egentligen skulle stå med ett flin och en hojt i ena näven. Inte att förglömma glitter i håret och en glimrande kula i vänsternäven. Nu har jag istället enbart taggtråd runt skallen och julgranar som växer inne i skallen. Var det menat så?

Svar:_________________________________________


Jag ligger här och tänker att djävulen- alla andra lever minsann ut sina liv, självförverkligar sig själva medan jag dryper av svett här i soffan bara för att överleva. Okej. Jag kan erkänna. Idag står jag inte ut med att andra är så lyckliga i glöggens anda. Jag är en bitter jävel. Är det därför du satt mig på extra livsprövningar?

Svar:____________________________________________

Jag tycker att det är märkligt Gud, för jag har en bekant som frågar Hin håle om diverse viktiga saker och hon får svar på varenda fråga. Jag har frågat dig många gånger och länge nu, men svaren uteblir. Vad fan är det frågan om? Är du så där förbannat upptagen som resten av världen?

Svar:_______________________________________________

Gud när nu allt är så jävla eländigt. Skulle jag åtminstone kunna få en traktor i julklapp? Och ett nytt stall. En ny gård med ridhus, så jag kunde sitta under en filtjävel och se på när nån annan tränar Fjant här framöver? Det kanske blev mycket. Nåja. Ett lass grus då?

Svar:___________________________________________________________

Genbank modell skev

Det funkade ett tag att vara självpatient. Men kanske inte för alltid. Man får omprioritera och omgruppera sig ibland. Jag hade lite att klaga på vad gällde hälsan.

Nu kan jag ju ha fixat till det här tillståndet på egen hand. Inte förkylningarna med medicinen därtill. Om jag medicinerat bort mig en gång till- denna gång på eget bevåg- så blir jag så fan less på mig själv, och kommer överväga ett riktat självvådaskott om så visar sig vara fallet framöver.

Man har ju inte så mycket att förlora hursomhelst. Helvete som helvete.

Nä åter till manus. Jag fick tag på en läkare som jag tyckte tog mig på allvar och var trevlig, så det ska lämnas prover igen. Kul för de på byvårdcentralen. Det strulade lite sist. Men med de här generna man har så borde man väl betala nån sorts straffskatt för att man ens blivit född. Fan. I efterhand känns det tur att man jobbade livet ur sig innan man blev utbränd där ett tag. Jag gav rätt mkt till samhället då i alla fall. Men det är klart. Hur länge kan man rida på den vågen?

Man har gener att brås på. Reumatiska gener, psyksjuka gener, överkänslighetsgener.

Sist när mamma skulle göra en lite smidig operation (gallan) så tålde hon inte narkosen utan kroppen chockade. Ja vi trodde fan hon skulle dö, men så illa var det väl inte. Men nog skulle människan som enligt planen hem samma kväll. Så kom pappa och hon kunde ju inte ens klä sig. Hon hade tydligen ett extremt lågt blodvärde. Hon blev kvar trots protester. Sen fick hon morfin mot smärtorna hon fick i kroppen och spydde som en gris i en vecka av dom. Till sist ringde hon och hojtade hon skulle hem.

Tja, hon spydde väl hela långa vägen hem och var väck, farsan ringde till mig och undrade på fan. Jag ringde sjukhuset och frågade vad de skickat hem.

- Hon är ju inte direkt en sån där som klagar din mamma, sa hon sjuksköterskan.

De skickade säkert hem nån som spelade allan och som visade sig i bättre skick än hon var. Jag vet hur mamma är. Känner aldrig efter.

Men nu gick ju mamma på överlevnad när hon till sist ville hem. Så det var rätt klokt. Utan morfin så blev det bättre- det hade hon tydligen inte heller tålt. Ja och nacken fick ju Osteopaten fixa ordning på så det gick vägen sen.

Sen tål hon inte heller så många mediciner även om inte kommit upp i min ranking. Och syrran fick ju Lymfom när hon var 30 år. Skapligt.

Hursomhelst- i släkten vilar både galenskaper och åkommor så det räcker. Vi har en släkting som bott i USA som tydligen visat sig vara nån psykopat/massmördare av nåt slag.

Nu tänkte jag säga att äpplet faller inte långt ifrån trädet - men när den där mördaren nämndes så känns det lite tufft.

Bästa Gud

Bästa Gud. Det verkar som om vi åter har kommit på kant med varandra. Du drar åt ett håll och jag åt ett annat. Kanske har vi aldrig suttit ihop, även om min farmor gärna ville se det så. Jag skulle vilja påstå att jag fick fel gener. Du vet en sån där felaktig rad i den där vridna DNA-kedjan. Men så tror jag på "The Big bang" med, så du lär väl inte ta  mig på allvar. Antar jag. Du kan vara lugn. Det är det fler som inte gör. Fast han jag lever med tar mig verkligen på allvar, för han är rädd varje dag när han mockar åt hästarna, att han gör nåt fel. Han känner väl att han har "The Eye" riktat emot sig. Ändå skäller jag väldigt sällan på honom. Bara om han glömmer att stänga grindarna på gården efter sig.

Nä jag vet inte hur du tänkte Gud när du gav mig ett hästintresse, för all del ett djurintresse, också skapade du en kropp som i förlängningen inte håller för någonting. Taskig kombo. Du hade väl kunnat gjort mig till frimärkssamlare, nån som gillar att se på tv, eller nåt annat mindre kroppstärande. Man tackar också för alla sjukdomar som vräkts på djuren det här året, samt för rovdjuren som gästade hästhagen. Snart blir det väl en invasion av gräshoppor med.

Stryk sista meningen. Den var väl negativ. Vi lever ju i ett samhälle där man ska vara positiv. Se det härliga i nuet med Yoga och allt, samtidigt som alla på ett eller anat sätt ränner livet ur sig i det där hamsterhjulet. Man skapar ju sitt eget liv. Om man mår dåligt så betyder det att man måste välja annorlunda. Man har valt fel. Jag väljer härmed att bli frisk. Nähä. Se det funkade inte.

Jag har under tiden jag legat och ojat mig här i soffan med omkringdrullande ryggkotor undrat huruvida det är bäst att ligga sjuk, eller ränna runt i ett helt omeningsfullt hjul hela dagarna. Det känns som att det sista är bättre trots allt. Fast risken är kanske att man når vägs ände, vilken väg av de där två man än väljer.

Ja nu hör jag hur du sitter och skrattar Gud. Väljer. Precis som om människan har ett val när du dikterat villkoren. För om människan hade ett val varför skulle hon ränna runt utan vila för annars? Nån vilsam arbetsplats torde det väl finnas? Det är väl beviset på att vi lever under större makter. Kanske. Eller så lider vi brist på mod eller förmåga att se andra utvägar. Kanske är vi också lite beskurna i våra utvägar när försäkringskassan drar åt svängrummen och de där i regeringskansliet gör sitt för att vi ska öka takten.

Bara några funderingar så här du Gud på eftermiddagskvisten. Har haft en skaplig dag tills för någon timma sen faktiskt. Nu tycker jag att det är sådär. En sista fråga bara. Har du nåt form av samarbete med den svarta sidan? Du vet där elden härskar och mörkret tagit över. Du kan väl suga på den karamellen lite och återkomma med ett ärligt svar. Det är alltid bättre att veta sanningen.

/Förvirrad

Airborne

I morse ville jag dö. Just nu har jag gott om livslust. Stabilare än så är det inte nu.

Jag vill naturligtvis inte dö - men ibland vet jag inte hur jag ska orka leva. Jag skulle behöva vila från kroppen ett tag. Bli nedsövd i ett år och sen vakna igen.

Bara för att jag sa det här så hamnar jag väl i koma här under December månad.

Jag är ju sån i sinnet, barnasinnet, så att jag ännu tror på magiskt tänkande. Ja om jag gör så eller tänker si så kommer det att hända/eller inte att hända.

Jag har inte blivit äldre än så.

Nämen det är de senaste dagarnas förfall och nedbrytning som fått mig att vobbla. Jag blev så besviken på hälsan, när jag höll på att svimma på VC förra veckan för att de hade kafferast. Ja, jag fick ju vänta lite för länge. Jag har ju inte mått bra tidigare heller såtillvida att jag orkat göra nåt speciellt, men jag har mått så pass bra nu ett tag, att jag mått bra när jag vilat. Jag har haft normala förkylningar om än ordentliga sådana, men jag har känt mig pigg i jmf.

Så pallade väl inte kroppen med den sista förkylningen, eller om jag inte heller tål Stesoliden jag fick ta mot kramperna som blev där ett tag. Jag tror det är alla virusen faktiskt som triggar igång immunförsvaret igen. Men jag lär nog vara väldigt försiktig med den där medicinen också framöver....

Men faktumet över att jag troligen kan bli kass av enbart virus, att det kan dra igång skiten med brännande muskler, hud och slemhinnor igen - hård insikt. OM än att det kanske inte går på så hårt som när jag åt den där medicinen som jag inte tålde....men ändå.

Igår var det en insikt för mig ungefärligen som när man kollade på filmen Outbreak, och då det Mutabaviruset muterade till airborne.

Ja ni tycker så klart att det är en väldigt överdrift, men jag känner mig rätt handfallen faktiskt. Virus har hela tiden varit en triggande faktor, även under medicinering. Jag har kunnat förstå att virus ett bra tag efteråt kan trigga det som inte riktigt läkt. Nu tyckte jag att jag läkt en del.....klarade förkylningar skapligt.....kan se i efterhand att jag varit så mycket bättre.

Nu är jag andfådd igen, ont i tandköttet, munnen svider, kroppen kliar, bihålorna svullna, ryggen värker och musklerna är förbannat varma. Ja även om den här reaktionen är en liten knivsegg av ohälsa i jmf med i våras. Man blir klen av att ha varit bättre och sen när det blir sån skillnad, och man blir påmind då blir det bara mycket. Egentligen kanske det är så enkelt att det kom så många förkylningar från Pyret på raken, som immunförsvaret inte riktigt hunnit läka sig inför. Det behöver ev inte vara så här för alltid.

Jag är väl inte apkass. Om man är riktigt dålig så håller man också käften och gnäller inte så förbannat. Nåja, nu gäller det att inte oroa sig för en uppgradering av den här sjukan nästa gång Pyret kommer hem med en förkylning. Kommer det tätt inpå nu, så har då jag ingen plan för hur det här ska hanteras.

De som tjänar på det här är väl Apoteken trots allt. Jag är åter storkonsument av kylbalsam.

Det känns ändå bra att man som sjuk bidrar på nåt sätt.



Hursomhelst en bra film tycker jag......trailerlänk enligt nedan:


http://www.youtube.com/watch?v=Mj9SUJdpJS4