En somlig text

Det var tomt. Tyst. Angenämt, även om det brast ut gråt i tystnaden ibland. Det var sorg som rann genom strupen. Galenskap som satt fast med kroknande fingrar. Halsen som ville spy. Muskler som krampade av själslig sörja och smärta.

Jag hade varit på flera möten hos Arbetsförmedlingen. En kvinna i femtioårsåldern som kallade sig coach. Agneta med stora tjocka ögonbryn. Coacher var alla numer med eller ingen utbildning. Jag skulle coachas ut i arbetslivet. I min egen takt sa hon samtidigt som hon åter poängterade att det inte var bra att gå hemma, och att de hade sina tidsramar.

Det var tre månader till en början i utförsäkringens anda och sen fick vi se. Tre månader. De inledande samtalen hade tagit några månader. De skulle bedöma min arbetsförmåga grundligt på Arbetsförmedlingen. De med. Skriva utredning till Försäkringskassan som redan gjort utredningar. Jag skulle åter vändas ut och in på. Ifrågasättas. Synas. Prövas.

Jag sa att jag inget kunde göra, att jag var ledsen, så förtvivlat ledsen för att det var så. Men det var så det var. Jag sa att jag behövde bearbeta och sörja. Försöka läka mig själv. Vila på samma gång. De båda sakerna var svåra nog.

Agneta sa att jag skulle gå i rehabgrupper, mest för att träffa folk, och lära sig vara bland folk igen. Därefter kunde jag börja jobba igen. Prova lite.

Men jag sörjde, bearbetade, hjärnan gick på hög eller lågvarv. Övervarv. Bortom all sans. Bortom någon ork. När man inte ens orkar prata med de nära. Hur ska man då kunna umgås med okända i stor grupp. När man inte ens orkade gå på kalas pga ljudnivån. Eller handla utan att huvudet gick av. När man låg och skakade efter var gång man handlat mjölk och limpa i timmar. Inte orkade svara i telefonen något mer den dagen. Eller laga mat till sig själv.

Hur skulle jag klara att träffa okänt folk, när jag kände mig som tre år gammal ibland. Ibland äldre. Tio. Den där bortglömda tioåringen som var skräckslagen. Rädd för sin egen skugga. Livrädd för allt. Jag var tvungen att passera de där åldrarna igen. Även om jag i ärlighetens namn aldrig mer ville beträda de där markerna igen, eller kännas vid barndomen. Hur skulle jag klara att genomgå sorg, skräck och förtvivlan och samtidigt fungera? Men utan att möta det där barnet så skulle jag aldrig mer fungera. Det hade jag förstått. Jag skulle förbli känslomässigt handikappad, ångestförföljd och sjuk. Det var så att logiken dansade rumba mitt framför mina ögon. Rehabiliteringskedjan. Lekte med den sista uns av ork jag hade. Drog i benen och slog på fötterna. Hamrade i tinningarna.

Hon på arbetsförmedlingen satt lyckligt ovetandes, om att hela jag höll på att sparkas ur banan, när hon gick igenom blanketterna, som skulle fyllas i från den tjugonde till den nittonde varje månad. En Coach. En väldigt närvarande sån.Någon som satt och vek mina nerver i fack utefter regler och förordningar som inte var anpassade för människan.

Nej här skulle jag gå bet och det riktigt ordentligt.

Dagens sanning som består

"Dina barn tillhör dig inte.
De är söner och döttrar av själva livets längtan.
De kommer genom dig, men inte från dig, och fastän de är hos dig tillhör de dig inte.
Du kan GE dem din Kärlek, men inte dina tankar, Ty de har egna tankar.
Du kan hysa deras kroppar, Men inte deras Själar, Ty deras Själar tillhör morgondagens land, Som du inte kan besöka, inte ens I dina drömmar.
Du kan sträva efter att likna dem, men försök inte att göra dem lika dig själv.
Ty livet går ej tillbaka och dröjer ej vid igår."


Khalil Gibran




Det är nämligen som så att man inte äger andra människor. Punkt.

Diktajäkel

Meditation

Släpp blicken fri,

låt den dansa,

följa svajande gran,

och svepande vind.

Blunda och andas djupt,

känn doften spela,

lungorna öppnas,

och näsan vidgas.

 

Gunga i takt,

med fåglars sång,

hör din röst,

ta plats inuti dig.

Hjärtlöst

- Pappa mamma har rensat ogräs idag och dragit runt på trädgårdsslangen och fyllt poolen. Hon har gått jättemycket.

- Vad sa du? Ta om det där.

Challe har sällan sett så chockad ut eller så glad.

Ja nu rensade jag i en minut för att visa Pyret hur hon skulle göra. Slangen är inte tung. Och allt är relativt. Jag är på benen en minut i taget. Men som sagt det är vad man jämför och bättre mår jag. Fast jag känner inte den där lyckan som omgivningen gör när jag är uppe och går för det gör banne mig ont lite överallt. Fortfarande. Det är tungt och jag blir andfådd fort. Men det kommer det kommer hoppas jag lite lättare tider. Skönt att kunna vara ute i skuggan hursomhelst efter att ha i princip legat inomhus sen i December månad. Jag var väl till hästarna där i Dec. Flåsade ut, spydde i häcken på halva vägen, fortsatte, la mig i höet och låg och flåsade tills lungorna skärpte till sig. Satt och la om hovbandage på stoet. Vilade i höet hos Fjant. In igen. Usch.

Men det är skönt att vila i skuggan, lyssna på fågelsång, titta på allt utomhus. All grönska. Blommande träd. Det är inte illa.

Annars kollar jag fortfarande på epigenetik, lyssnar på föreläsningar som jag fattar en del av. Det är mycket politik nu med ofrånkomligen och jag börjar förlora tålamodet helt. Nu leder ju röd/gröna eftersom många fått nog av brist på arbete och hur sjuka och arbetslösa behandlas. Tror folk överlag är less på högervindar, fascismvindar och rasism. Kanske folk saknar mänsklighet. Tack och lov kanske samhället framöver kan bli mindre kallt.

Jag har förlorat tålamodet med de som enträget håller sig fast vid moderatpolitik. Visst man kan resonera olika och de som röstar på Moderaterna gör det ofta för att de är bra på att skapa ett bra företagsklimat...för jobbens skull. Sen tycker många att det där med sjukförsäkringarna är det sämsta.

Det sämsta. Hur vore det om man såg till helheten. Vad deras politik bygger på. Jobben. Ja de har ju lyckats väldigt väl i sina satsningar. Nej. Det har de ju inte och det är inte bara jag som säger utan man kan ju se till somliga utvärderingar. De röd/gröna kan bli mkt bättre på att öka småföretagande odyl tycker jag, men jag kan inte se hur de är sämre på det än sittande regering.

Hursomhelst så får jag en dålig smak i munnen när samma personer röstar på Moderaterna går ut på stan och visar sitt missnöje mot Sd. Talar högt om hur de är emot rasism och främlingsfientlighet. Jo tack, när man samtidigt röstar på en politik som underblåser alla dom här strömningarna i samhället. Se till och gör folk riktigt desperata så ska ni se att medmänskligheten inte ökar.

" De skiter i oss men invandrare tar de in", " Vi har inte så vi klarar oss, men vi har råd med att ta in fler invandrare."

När man sätter folk på pottkanten och låter piskan vina-vad tror ni det väcker för känslor hos de drabbade? Inte hos alla men hos många. Ja inte tror jag att man känner lojalitet gentemot samhället, inte heller respekt. Inte när man själv blir så illa respekterad. Det här hatet tar sig olika uttryck och ett av dess ansikten är just rasism.

Så nästa gång ni knyter näven gentemot Sd, så tycker jag att ni kan fråga er huruvida ni kan stå för en ökad klassbildning i samhället med ökade klyftor? Hur kan ni rösta för de här problemen men sen ställa er på torget och säga nej - det här hade jag inte tänkt mig. Jag har inget emot demonstrationer-det är inte det jag säger - och Sd:s politik ger jag inte ett ruttet lingon för. Men tänk till!

Till sist undrar jag hur man kan vara så hjärtlös att man anser att sjuka ska gå på socialbidrag, eller leva på sin partner. Hur kan man anse det okej att sjuka vid en viss utsatt tid ansens friska? Hur kan det vara okej att se sjuka och arbetslösa som människor vilka inte har någon egen drivkraft eller vilja? Några som ska pressas till det yttersta. Vilka är i hög grad dessutom sjuka och arbetslösa? Jo invandrare. Men ni är emot rasism va?

Epigenetik och klassamhälle

Jag har snöat in mig på epigenetik de senaste dagarna. Mycket fascinerande vetenskap och om jag hade en skalle i behåll som var strukturerad och klar så skulle jag kunna delge en del av det jag lyssnat på och läst. Men tyvärr lever hjärnan sitt eget liv. Den är modell okoncentrerad och rörig. Synd att ha gått o blivit osmart när man ska till att fylla 40 och på nåt sätt vara i sin fula glans...eller nåt. Äh.

Epigenetik betyder "utanpå generna", och handlar om hur kroppens celler kan slå på och av gener. Om genetiken är kroppens hårdvara så kan epigenetiken beskrivas som dess mjukvara. Det handlar om att dina far- och morföräldrars levnadsvillkor, hälsa, matvanor och uppväxtmiljö har satt spår i generna. Det kan ju kännas stressande i sig att hur vi lever sätter spår även hos framtida generation. Dock är vi inte är helt utelämnade åt det genetiska lotteriet, pga det går att påverka våra gener och därmed vår hälsa. Inte minst handlar det om att kunna förebygga och bota sjukdom genom att ta hand om sig själv.

Så man bör titta på sina mor o farföräldrar o fundera över hur de åt eftersom det bla styr din risk för att få diabetes och hjärt och kärlsjukdomar. Man kan ju också fundera över om ens mamma var väldigt stressad under graviditeten för då riskerar man ha fötts med en överkänslig stressgen. Det har visat sig att mammor som är väldigt omhändertagande gentemot sina barn också får barn med förändrat epigenom och blir ännu bättre mammor.

Anledningen till att jag snöade in så på det här handlade egentligen om hundar och vad de nedärver. Hur påverkas valparna av det här med fodervärdshundar? Tikar som får byta miljö och valpa i okänt hem? Ändrar det epigenomet hos valparna så de i sin tur blir mer osäkra? Hur påverkas valparna av den mat tiken äter och generationerna framåt? Det forskas kring det här nu och det ska bli spännande om några år att se hur resultaten blir. Tills vidare får man nöja sig med forskning på människan.

Hursomhelst så ger det här ytterligare ett intressant perspektiv på jämställdhet och samhällsklimat. Vinsten att i ett samhälle försöka minimera klassklyftorna, för att människors stress faktiskt riskerar att utlösa genetiska sjukdomar, samt ändra generna på sikt som påverkar nästkommande generationers hälsa. Man kan se att "ha råd att äta bra mat", att inte känna sig stressad och hjälplös, är viktigt även för kommande generationer. Ökade klassklyftor riskerar leda till en lavin av ohälsa. En snöboll som rullar och växer sig allt större. Det blir ännu tydligare av vikten av ett samhälle för alla, där samtliga har ett värde. Det kommer att visa sig i minskade sjukvårdskostnader, ökad hälsa och ett mer rikt liv. För alla. Det lät väl vackert!

Att inte leva upp till förväntningarna

Alltså det här med mat. Jo jag är där igen. Det är tydligen mer provokativt än jag trott att äta nyttigt. Men jag vet inte.... smoothies, mkt grönt, kött, ris och potatis. Hello, I have gone extrem liksom. "Wild ´n crazy". Jag äter ekogodis ibland...slipper E-numren och äter mindre för att det är dyrt, och sen äter jag ekochoklad utan mjölk då. Det lider också andra av. Jag lider mer av E-numren.

Men hallå lite är jag tvungen att äta rätt. Och inte har jag ont av det en dag. Jag äter godare mat nu än tidigare så det går noll och ingen nöd på mig. Däremot vet jag inte vad jag har förvandlats till om man ser till somlig omgivnings reaktion. Jag är ändå jag. Ingen trollgumma som sitter och kokar brygder hela dagarna så fönsterutorna immar igen. Även om jag tycker att även det torde vara godkänt. Det med.

Det är kanske svårt för andra att ta till sig att man ändrat sig på flera plan. Jag ligger ju ofrivilligt väldigt mkt pga hälsan, vilket inte är normalt för mig. Inte mig likt. Sen äter jag annorlunda och är mer rädd om mig själv. Jag hade kanske nån förhoppning om att det skulle ses som positivt att jag gör vad jag kan för att må bättre på sikt.

Istället har man krossat jordens grundvalar, sprängt fel kassakistvalv och tömt tomten på hela julklappssäcken. Eller nåt. Kan det vara så att nån därute tror att det är fel på den för att den käkar socker, kakor, läsk och dylikt. Nä. Var och en gör sina val. Jag käkar också kaka ibland gjort på bovete. Så sitt lugnt.

Nämen allvarligt så känner jag att lämna mig ifred. Gör vad ni vill om dagarna. Ät vad ni vill. Men låt mig vara. Jag lever inte alls upp till somligas förväntningar nu. Uppenbarligen. Gör konstiga val, annorlunda val. Vägrar bulle till kaffet. Tvi vale. Allt har gått överstyr. Men låt mig vara och så får jag försöka vänja mig i lugn och ro vid att inte alls leva upp till det som jag borde.

Att vingklippa människor

Ja var ska man börja. Det märks att det är valår i år. Det är ganska hetsk stämning och partierna sprider en hel del osanna uppgifter om varandra. Fi tar mark, Sd hetsar invandrare, och Alliansen kör på den redan inslagna vägen. Hursomhelst så hoppas jag att det blir en politisk vändning efter valet. Vi behöver ha in andra värderingar för att det här samhället inte ska gå av på mitten och klassklyftorna måste minska innan den här rasismen som råder går överstyr. Jag skulle så önska att vi skulle bry oss mer om hur människor mår istället för endast hur mycket de presterar. Jag skulle önska att vi gick från att överställa krav på människor till att hjälpa, stödja och ställa krav som är rimliga och mänskliga. Det skulle ge ett godare samhälle.

Det rådande idag är " Du kan bara du vill." " Jag kunde ta mig igenom mina svårigheter genom att bla..bla..bla..så då kan du göra det med." "Gnäll inte - du har ett ansvar för ditt liv." Skyll dig själv."

Kan meddela att på Komvux dräller det numer in unga vuxna som antingen ska bli läkare eller nåt annat som kräver höga studier, när de kanske har kapacitet för att klara det allra mest grundläggande i studieväg. Det blir platt fall och ingenting av det förstås, när de istället kunnat valt någonting för dom realistiskt. Men för att kunna välja realistiskt så bör man ha en god självkänsla. En dålig självkänsla leder ofta till, att man antingen inte anser sig klara av någonting eller så försöker man pumpa upp sig med att försöka åstadkomma saker som ska göra en själv lite mer värd -även om det är orealistiskt.

I dagens samhällsanda så får vi på köpet med oss alla de här olika coacherna. Även på Af naturligtvis. Utbildningarna ser olika ut, dock är inte timmarna många. Sen är det lite olika på kompetens vad coacherna har för tidigare yrkesbakgrund förstås. Naturligtvis finns det de som är bra med vilka har en mer gedigen utbildning i botten. För mig är dock en renodlad "coach" någon jag har med mig på fotbollsplan, eller när jag behöver göra ett träningsupplägg inklusive mål. Absolut ingen man går till om man mår dåligt. Rent hypotetiskt skulle det funka att coacha människor i deras arbetskarriär kanske, men hur ska man göra det utan att komma in på personens privatliv. En coach kan ju sätta igång en massa hos personer som varken den eller coachen klarar av att hantera sedan? Kan man lita på att coacherna har utbildning nog för att veta var deras gränser går och när de ska hänvisa vidare till psykolog?

De här coacherna passar ju in i samhällsandan. I Alliansens agenda och förstärker effekten av deras syn på folk. Ditt liv - ditt ansvar. Alla kan åstadkomma allt. Kort utbildning, adepterna ska komma vidare fort. Inte se bakåt, utan framåt. Jag kan dock säga att när jag blir utförsäkrad här i sommar, så kommer jag be om att få träffa nån med livserfarenhet som lägger tarotkort istället. Det borde vara ganska likt det jag blev erbjuden sist på Af.

Tanken som Alliansen för ut är att människor behöver ha nån sorts pisk utifrån för att vilja jobba, anstränga sig och göra någonting åtminstone. Människor är för passiva och tar sig av egen kraft inte för sig någonting. Kan jag så kan du. Alla kan om dom bara vill. Om dom blir påknuffade.

Tänk vad olyckligt detta synsätt är för det passiviserar människor istället för tvärtom. Självkänslan är ofta den största bromsklossen för oss att ta oss vidare, till nya mål och leva ut det vi önskar. Om vi har kommit så långt att vi vet vad vi vill. Självkänslan blir inte bättre hos någon mänska för att den blir pushad eller får beröm. Prova att blåsa upp en badboll med hål i. Då får du blåsa till förbannelse för att den ska rulla och inte säcka ihop. Förslagsvis lagar man hålet istället. Då klarar den sig utan ständig påfyllning av andra. Människor blir inte stärkta i att få "duktighetsbehoven" än mer förstärkta. De kommer bara behöva än mer bekräftelse ju längre tiden lider. En god självkänsla kommer av att man förstår och respekterar sig själv. Det är inte farligt att ge människor möjlighet att reflektera även bakåt i tiden för att de ska göra någonting framåt så småningom. En mänska med en god självkänsla tar hand om sig och gör det hon kan för att försörja sig utan yttre påtryckningar. Det är nämligen att ta hand dom sig.

Det är direkt farligt att anse att alla klarar allt om man bara vill. Det här sätter för höga krav på somliga och vi får människor som faller ifrån istället för att växa. Det viktigaste för självkänslan är att bli uppmuntrad i att reflektera. Det ska finnas en balans mellan vad man vill åstadkomma och kan åstadkomma.

Varje människa har ett ansvar för sitt eget liv, men vi har olika förutsättningar. Staten har till ansvar att se till att stötta folk. Inte skälpa. Det är inte individens fel att den är arbetslös. Det finns inte nog med arbete till alla. Sen om människor kunde få rätt sorts hjälp när de blir arbetslösa, så skulle nog fler få luft under vingarna och kunna ta sig vidare trots allt. Men så länge man kör på denna agenda så vingklipper man folk och skuldbelägger dom därefter.

Det här med mat....

Vad är det med folk och mat? Jag mår själv dåligt av viss mat och dottern får astma, snuva, magproblem och influensakänsla etc av vetemjöl och även en del E-nummer. Vi har gått på utredning på sjukan med Pyret, vällt bort viss typ av mat, vällt in och utvärderat ihop med läkare. Efter att ha tagit bort vete ur kosten så har hon haft två lätta förkylningar under en hel vintersäsong. Ingen astma eller snuva. Bortsett ifrån igår då hon blev dålig efter att ha ätit lunch i skolan. Hon var därmed kass hela em och kvällen och ännu inte bra i morse. Undertecknad får ringa och höra vad det var hon åt. Sen kan hon måhända vara märkt av somlig förkylning.


Vi har noterat att hon blir förbannat dålig i magen om hon får i sig mkt mjölk. Så vi får la se om vi får göra åthävor där med, om det nu börjar krångla igen. Man har bra gener som man har fört vidare. Not. Hade jag varit hund så hade det lagts avelsförbud på mig.


Men det jag ska komma till är att somliga vuxna i omgivningen har så svårt för att ta in att hon inte kan äta allt. De lider väldigt mkt mer än vad Pyret gör. " Men hon kan inte äta det som alla andra kan. Hur ska det gå på kalas? Kan hon inte äta bullar? Hon kan ju inte äta någonting!


Nä gudmejbevars. Det går att äta bullar, men på annat mjöl än just vetemjöl. Sen kanske man inte måste ge fika och godis till ungen varje eviga gång. Det måhända fungera ändå. När hon ska på kalas så skickar vi med grejer o äta. Egenhändig gjort kola utan tillsatser tex, och annat jox. Sen är föräldrar rätt insatta idag vad gäller födoämnesintolerans, så de brukar ofta ha köpt nåt speciellt till Pyret. Hon går inte lottlös minsann. Hon mår inte heller dåligt av att inte vara precis som alla andra i allt.


Om man kan få må bra utan vissa livsmedel, då är det väl enkelt! Det är en förbannat bra sjuka att ha om man blir bra ifall vissa saker kommer bort. Sen äter nog Pyret såsom rätt många borde göra. Vem mår bra i längden av halvfabrikat och E-nummer. Vetemjöl mår nog rätt många sisådär på.


Nä det är laddat med mat. Klart man ska njuta men av det som man mår bra av då.


Ja, ja folk vill väl förstås.

Törs man säga att det är lite bättre...

Jo jag satt/halvlåg ute igår. För första gången på många månader. Jag gick ut för egen maskin dessutom. Halleluja. Den som blev omåttligt glad var Challe. Jag kände mig inte lika glad som jag trott att jag skulle. Nog hade jag föreställt att jag skulle känna mig religiös av frisk luft och fågelsång.

Nja. Jag frös och sen svettades jag. Därefter kom solen fram och brände. Alltså det bränner ju ännu i min hud. I förrgår flagnade huden av på fotsulorna och bröstkorgen är fortfarande illröd. Men det som ändå var väldigt skönt var att kunna gå ut utan att känna sig som gele i benen eller att lungorna drog ihop sig i kramp och extrem andfåddhet. Det är rätt skönt att kunna hämta sig mat i kylen och en gaffel och kniv. Slippa få panik när man tappar nåt viktigt på golvet som man inte förmår få upp etc.
Det är skönt att kunna lyfta huvudet ordenligt, kunna göra sig te och kunna sitta samtidigt. Orka prata.

Det har varit väldigt illa och det är ännu dåligt. Ibland slår mig tanken hur det ska gå egentligen. När det var som värst i januari så undrade jag faktiskt om jag skulle klara det här. Skaplig dödsångest. Jag känner mig inte alls på säker mark nu heller. En infektion eller nåt annat så ....pja. Jag blir ju knallsjuk av kemikalier och därmed mediciner. Det har blivit ett fullkomligt överslag. När man inte längre har astmamediciner som fungerar då känns det inte tryggt. Det är farligt det här med när det blir brännskador både i hud och slemhinnor. Skulle jag åka på nån inflammation i lungorna så skulle det ju funka sådär med penicillin...eh..not. Kortison är inte att tänka på-det ger värsta reaktionerna.

När jag mår bättre så njuter jag av det för det mesta. Eller njuter....jag tar till vara på en lugnare stund. Jag har fått gräva så långt inom mig som det gått när det varit som värst för att orka. Jag har försökt att hålla fokus framåt, ta en stund i sänder, och tänka "att jag ska klara det här". Det här med dödsångest fyller in funktion när det är skarpt läge. Man lägger in en extra växel helt enkelt-den man inte trodde fanns.

Sen blir det ju som det blir förstås ändå i slutändan.

I övrigt så är det ledsamt att omgivningen får lida så för att jag är så pass kass. Challe trodde ju inte jag skulle reda ut det här efter jul, flera av mina vänner bara grät när vi pratades vid. Pyret har varit livrädd för att jag ska försvinna.

Jag gör vad jag kan och som det är nu så är jag glad så länge jag orkar lyfta huvudet, använda händer och gå inomhus kort sträckor. Fruktansvärt hemskt och bli sådär svag.....så man bara ligger och knappt vet var man är. Jag har känt klaustrofobi många gånger både för att kroppen inte orkat röra sig och för att hjärnan släckt ner dessutom. Det har känts som om jag legat i en kista. Modell levande begravd....

Nåja, så i jmf så är det rena paradiset förstås. Man anpassar sig ändå rätt bra till situationen tycker jag. Jag ligger ju inte här heller och är rastlös. Det känns som om jag sprungit ett maratonlopp i månader. Hursomhelst ska jag göra vad jag kan. Jag äter grönt och nyttigt. Rensar kroppen på ev tungmetaller och annat. Dricker mkt vatten och vilar. Till veckan ska jag till allergiläkare. Det räcker gott för nu.

Inte kasta pärlor till svin

Somliga människor/nätverk bör man hålla sig borta ifrån eller i alla fall hålla avstånd till. Även om det känns som om man sviker eller avviker. Det är svårt ju för ofta hoppas man, hoppas på förändring, hoppas igen och igen. Blir besviken hundraåttio gånger.

Har ni sett "Smaugs ödemark" del två i Hobbitserien?

Då vet ni den där alvskogen dvärgarna gick igenom på väg till berget som var sjuk. När de kom in där så började de irra och tappade riktningen, och visste inte vad som var sant eller upp och ned. Inte förrän Bilbo klättrade upp i träden och stack huvudet ovanför trädstammarna, så han fick andas friskluft, kunde han både se och tänka klart. Man ser överlag bättre om man sticker huvudet ovanför stammar och bladgrenar förvisso. Sjuk luft eller ej.

I riktigt sjuka system så fungerar det inte att säga ifrån eller förklara. Man blir ändå den som till syvende och sist anses fel och knepig. Man ska umgås med dom som man känner sig som en bra människa med. Det är en bra måttstock. Inte heller ska man ägna tid åt att kasta pärlor till svin. Det är slöseri med resurser. Det har jag kommit fram till ånyo å det senaste igen.

Det är inte bara bekanta som kan kännas övermäktiga utan även arbetsplatser. När jag arbetade på Soc så kämpade vi länge för bättre arbetsförhållanden och för att vi skulle kunna göra vårt arbete någorlunda rättsäkert. Det kan jag se i efterhand att tanken var god - men i ett sådant system gäller fly snarare än att slåss. Det gäller att välja sina strider. Det går inte att kämpa i system med diverse mellanchefer, folk som hänvisar till varandra, beslut som kommer uppifrån.....från några du som anställd inte har någon kontakt med. Det går inte att slåss om man blir ansedd som oflexibel och icke förändringsbenägen i de fall man har ett stycke verklighetsbaserad konstruktiv kritik att komma med. Det som händer är att man som personal blir sjuk. Risken är för det rätt hög i och för sig vare sig man stretar emot eller ränner med piskan efter sig. Man känner sig som en "dålig yrkesperson" som inte förmår göra det man ska och känner därmed skam och skuld.

Jag tycker att det är tragiskt att det ännu är så att många nyutbildade socionomer har de svåraste jobben på Soc. Faktumet att nya sliter ut sig redan på ett par år, att den riktiga kompetensen för svåra ärenden inte finns samt att ingen skriker högt. För barnens skull. På ett sätt förstår jag ju att personalen ger upp och försöker så gott de kan utifrån de förutsättningar de har i en sjuk organisation - där man är ålagd att göra mkt mer än vad man har resurser till. Men på ett annat sätt så blir jag ledsen för det är ingen som strider för de barn som har det sämst i vårt samhälle. Det är en massa prat om barnperspektiv men det samhället gör är att skära ner på ersättningen på a-kassan, ställer sjuka utan pengar och lägger lite resurser i skolan och på elevhälsovård. Det här ökar ju trycket på familjerna, fler faller igenom och socialtjänsten får än mer att göra med medel de inte har.

Grunden i samhället och för att människor ska ha en chans, är att det går att få ett arbete, åtminstone en rimlig a-kassa och klara sig ekonomiskt när man blir sjuk. Därutöver rehabiliteringsinsatser för både vuxna och barn. Det kommer vi aldrig ifrån. Frågan är bara hur friskt samhället är idag. Blir man tagen på allvar när man kommer med konstruktiv kritik, framför sina behov eller blir man mött som en besvärlig jävel som inte fattar det man borde.

Vi får passa oss för snart går vi väl alla omkring som dvärgarna i Alvskogen. Det borde göras något åt samhällsklimatet och jag tror inte det räcker med att var och en köper luftrenare till hemmet.



Länk till trailer

https://www.youtube.com/watch?v=SiLeH0ti8QQ

SSRI medicin och dess baksidor

Jag tänkte skriva ner en och annan tanke om psykmediciner.- sorten SSRI. Ni vet såna där lyckopiller som många äter tex Sertralin, Citalopram etc. Jag har själv ätit dom för att orka lite mer, bli lite alertare när hjärnan och kroppen spjärnat emot som mest. Klokt? Inte i mitt fall eftersom jag mår väldigt dåligt av sådana mediciner och blir allt annat än pigg. Är det överhuvudtaget klokt att äta dom för att orka mer? Missar vi inte information här. Något som kroppen försöker säga oss. Kanske skulle man tagit ett annat vägval istället för att ha konkat på.

I filmen tar de upp olika saker men främst att man som patient inte idag informeras om riskerna med denna medicin. Man förstår således inte alls vad det är som händer med en när man får biverkningar. I filmen tar de också upp det ev problemet att många som arbetar med människor äter de här medicinerna, och om de leder till en känslomässig förflackning, så kanske också empatin minskar? Det är väl inget jag märkt hos mig själv när jag ätit dom. Jag kände mig snarare skyldig till hela världens problem och blev deprimerad - men det är ju jag det. Fast om fel personer med svag empati eller psykopater får dessa mediciner kanske man ska förhålla sig tveksam till slutresultatet.

Det jag hör från somliga i min omgivning som äter dylik medicin är att de inte längre förmår gråta. De kan känna sig måttligt ledsna, men inte gråta. När jag slutade käka min sista medicin så har jag i efterhand fått höra att "nu är du mer dig själv igen. Du är mer med när man pratar med dig." Härligt. Jo jag minns ju "glasbubbletiden" väl själv men tyvärr tror man ju att det är ett normaltillstånd till sist.

Nu är det så att en del människor behöver den här medicinen för att må bättre. Det säger jag ingenting om. Men den skrivs ut lättvindigt för åkommor som är högst mänskliga idag enligt min åsikt. Ibland behöver man få gå ner sig för att ta andra bättre beslut för sig själv och sin egen del. Om man kapar ångesten, oron, skulden, skammen, då förlorar man kanske information om sitt tidigare liv, och vilken väg man behöver gå för att man ska uppleva just sitt liv mer meningsfullt. Ska folk äta sån här medicin är det ju vettigt om uppföljningen är noggrann, doseringen rätt,  och att man blir informerad om riskerna samt ev besvär. Även besvär som kan komma när man sätter ut dom.

När jag gick socionomutbildningen hade vi en föreläsare där en dag som sa" om vi fick fram ett piller som gjorde människor lyckliga varför inte använda det då?"  Det tål att tänka på. Nedan har jag vällt ut en film ; Vem bryr sig i Sverige? Del 1 heter "Samvetet" Sevärd tycker jag då den bjuder på ett annat perspektiv på SSRI medicin än vad som brukas göra.



https://www.artimus.se/whocaresinsweden/sv/film-one.php