torsdag 30 oktober 2014

Det oundvikliga

 

I morgon, övermorgon eller dan efter det skulle något hända. Hon visste det lika väl som att jorden var rund, månen lyste och solen gick ned allt fortare för dagen. Vindens brus hade tilltagit de senaste dagarna. Nordanvinden ägde alla kroppsdelar som vistades utomhus. Hon var röd om näsan, huden fnasig mellan ögonbrynen och läpparna spruckna. Veden behövde ändå bäras in, djuren behövde ha mat och vatten. Hon gick som om hon inte visste. Trampade frankt i kängor som glipade och släppte in både lera, snö och vatten. De var av den generösa sorten. Vantarna var av samma art med fler hål i än vad som var tyg.

Grisen grymtade och ville bli kliad med kvasten på ryggen. Geten ville inte prata alls. Stoet tuggade höet i trygg takt. Så pass att hon nästan drogs bort från det ofrånkomliga. Kände för ett tag ljuset skjuva undan mörkret i henne, för att till sist övergå till att blinka lite dovt och till sist försvinna helt. Hon gick ut från ladan och stirrade mot skogen. Hon kände sig kal som grenarna, lika död som löven på marken. Varje vridning i vinden som tog tag i träden åtföljdes av en smärta i henne som gjorde att hon fick böja sig ner.

Hon hade varnat dom allihop. Byn. Särskilt hennes närmsta grannar. De hade dock bara ruskat på huvudena. Johan hade istället ruskat på mustascherna och sett riktigt irriterad ut. Hans pappa hade varit mer än irriterad och tagit till orda.

-Vad ska du gå omkring och driva folk till vansinne för, hade han sagt.

Anna hade drivit iväg folk förut. Den saken var klar. Bara genom att vara den hon var. Man skulle vara som alla andra, varken bättre eller sämre. Inte tycka eller tro för mycket om saker och ting. Inte veta något om märkliga ting. Hon hoppades innerligt att allt var en dröm, en väldigt dålig dröm som hon bar inom sig. Men om inte så hade hon i alla fall varnat dom. Varnat för någonting hon inte kunde beskriva i termer av något annat än en tragisk händelse.

Anna skalade rotfrukter för brinnande livet, palsternacka, morötter och potäter. Mat skulle hon behöva även ikväll. Hon stod fast där hon stod framför spisen, rörde och rörde medan katten spann på hennes axel. Mattorna hon tidigare hängt ut på vädring piskades av vinden utomhus. Hon såg dom i ögonvrån när hon blickade ut. Hon kände svettpärlorna rinna nedför nacken trots att det inte var särskilt varmt inomhus. Hjärnan blixtrade av ljus och mörker på samma gång. Men hon stod kvar precis som om rörandet i sig skulle stoppa det som var i antågande. Plötsligt blev hon avbruten av ett knackande på dörren. Det var Johan som stod där. Mustascherna levde sitt egna liv där i blåsten och han frågade om han fick lov att komma in.

Hon bjöd honom gladeligen på soppa. Mustascherna till trots så tyckte hon att han var både snygg och trevlig. Lite omodern kanske men ändå. Fina mörkblå ögon som tittade så ärligt på henne nu på andra sidan bordet. Å andra sidan var inte hon så modern heller i sina trasiga paltor och tankar om framtiden. Han pratade om djuren på gården. Grisarna och det stora antal kor de nu hade. De flesta i byn hade dubbelarbeten. Både djur och ett arbete utöver det inne i stan. Byn var dock stolt över djurhållningen som hölls i liten skala. De hade det bra djuren. Fick gå ute och beta, vandra på stora ägor. Johans kor skulle också få ha det bra. Trots att de nu var många. Fina rena bäddar och hagar skulle de få ha. Han berättade med stolthet i rösten om det kvalitativa höet de skördat. Gården i sig var värd mycket, sa han, och hade varit värd än mer om det inte hade varit för landsvägen som gick intill den. Trafik var inget som människan gillade om hon nu ändå skulle bo på landet. Men en släktgård ligger ju där den ligger. Johan hade sagt upp sig från jobbet som vägarbetare och skulle klara sig enbart på korna. Det ville han fira. Med just henne.

De pratade hela natten till den rykande gryta som aldrig tycktes svalna. Imman låg tät på fönsterrutorna. Anna kände sig inte mindre varm i sin egen kropp heller, utan följde glatt med i samtalsämnena som följde. Hon kände pirret i magen när han tog hennes hand. Rodnaden tog över hennes kinder och hon svarade tillbaka med ett tryck. Han sa hur mycket han tyckte om henne, trots att hon pratade konstigt ibland om märkliga företeelser. Hon sa att hon inte förebrådde honom för det eftersom hon själv inte förstod allt hon tänkte. De pratade, skrattade, dansade, hörde ljudet av mattor slå på utsidan, medan de blev allt varmare på insidan. Hon kände hans varma andedräkt, hans händer på känslig hud. Hon ville inget annat än att vara med honom. Nära, väldigt nära. Tvinna händer, ben, fötter, linda in hela sig i honom. Andas i hans hals, känna hans kropp om hennes. Han ville det detsamma.

Anna somnade lättare än på länge den natten. Med trassligt hår och ett leende på läpparna. Andetagen var djupa och lätta för en gångs skull och Johan höll hårt om henne. Han andades lugnt och tryggt och hon kunde flyta bort med hjälp av ljuden som kom från honom. Drömmarna var ljusa och månen gick sitt varv. Vindarna ökade dock i styrka och ryckte i det lilla torpet gång på gång. Anna och Johan fortsatte dock sova med täcket om sig. Till sist vaknade Anna av en smäll på fönsterrutan. Det var den ena mattan som kom. Slog mot rutan gång på gång. Hon satte sig upp och försökte se ut. Försökte få upp ögonen som glipade. Hon hörde den ihållande dova tutan gång på gång innan ögonen fylldes med bländande helljus. Dånet var öronbedövande när den kom över kullen nedför backen in mot byn. Med dunkande stora däck mot vägen, de gnisslande släpen efter sig, rullade den på helt utan kontroll. Tog med sig Annas staket i farten och fortsatte sin väg. Hon slet i Johan som otroligt nog inte vaknat.

De gick sakta ut. Trasslade sig över det trasiga trästaketet runt Annas torp. Det var mest pinnved kvar. De såg de djupa hjulspåren och åt vilket håll de fortsatte. Johan sprang och skrek samtidigt. Anna stod kvar. Hon kände sig kal i själen. Lika död som löven på marken. En huggande smärta i kroppen. Hon såg blod framför sig. Anna behövde inte gå längre. Hon såg redan för sitt inre. Kor liggande överallt. Johans skrik där han stod bland dem.


måndag 20 oktober 2014

Överkänsligheternas näste

När man talar om vete och mjölk, överkänsligheter och annat på bloggen, så är det just sånt man får ta itu med på hemmaplan tydligen. Pyret har haft outgrundliga utslag på sistone och varit seg o hängig och drällt med många förkylningar. Har frågat läkaren om de där utslagen, men inte kommit fram till så mkt. Senaste veckan har det exploderat och hon har haft magballong, rapat som tre karlar på samma gång, frossa och slem i lungorna. Humöret har gått åt fanders. Jo. Det känns lite igen och inte har hon fått i sig vete nu. Vi fick således rycka mjölken igår och jag har pratat med skolmatbespisningen om ett mjölkuppehåll i några veckor, så får vi utvärdera sen. Underbar människa Pyret har som gör hennes mat. Väldigt trevlig och omtänksam. Tryggt att ha någon sån på plats i skolan.

Nu var Pyret bättre idag, men blir det sämre igen får vi väl åka in och kolla henne igen. Förvisso är det sedan tidigare taget en mängd prover men hennes överkänslighet syns just inte på prover. Det är modell elimination och provokation som gäller. Men det är ju om det mot förmodan skulle vara nåt annat. Hon har dock  skolsköterskan på plats med i skolan, så det är bara att hon glider dit om det blir dåligt. Är det mjölk så borde hon bli bättre snabbt och hon var bättre redan igår kväll och i morse.

Alltid är det nåt. Jag blir lätt skakad när Pyret mår sådär dåligt. Tycker hon har haft det tillräckligt besvärligt redan med det där vetet. Sen hänger hon på mig hela tiden nu, jag fr knappt gå någonstans och hon vill inte åka buss eftersom hon mått illa, så Challe har fått kört in henne.

Det är inte så kul att sitta illamående på en buss faktiskt. Jag gjorde ju det tio mil enkel varje dag när jag läste till socionom. Jag fick ta med en spypåse varje gång och mes hoppas på att man fått ur sig det mesta innan man lämnat lägenheten. Fy fasen. Mornar och kvällar alltså...Ja till sist spydde jag blod och fick en remiss till sjukan för gastroskopi. Men läkaren tyckte jag var för ung och att det var galet att pendla "se då får man ont i magen." Suck. Jag har ångest än för bussåkande och undviker det tacknämligt så långt det går. Det är intimt hopkopplat med magpaj o just inte bara å att kliva av o gå på toan.

Ja nu håller jag tummarna för Pyret och att hon repar sig. Jag får ju själv sån där frossa och skit av mjölk så har hon flyt så har hon råkat få en genen......också.....Som tur ä har hon orkat vara hos hästarna. Hon har borstat Snutt, flätat, klappat och kramats. Fjant har jag fått klia på och när jag inte kliat så har han tydligen ställt till fuffens för Challe. Nu ränner han runt i galopp upp i skogshagen Challe fick fixa kvick igår kväll- nöjd som en gris. Han skrattar säkert högt också åt oss med....Fjant rules

torsdag 16 oktober 2014

Jag har minsann rätt att röka!

"Hur tänker folk när de anser sig ha rätten att bolma ut giftig rök på uteserveringar och vid diverse utgångar? Därutöver hälla på sig en hel kemikaliebrygd modell parfym. Gärna kemikaliespäckat luktande schampo, balsam, tvål, hudlotion, sköljmedel ovanpå det. Också ska alla andra bara flytta på sig?"

Ja det var dagens fejjanuppdatering.

Irritationen gäller främst rökare. Redan som liten palt hade jag fåt nog av rökande. Jag sparade pengar till en porslinsskylt där det stod "ingen rökning här hemma". Den ställde jag fram vid somliga besök. Jag kan inte begripa mig på deras resonemang nu när det är många som reagerar på det rökförbud som lagts fram. Bara för att andra valt att röka så har ju inte jag valt det. Jag blir dessutom sjuk av rök. Inte vill jag att mitt barn ska behöva röka om vi sitter på en uteservering eller går ut från ett sjukhus tex. Hur kan man stå och röka utanför entrén på ett sjukhus?

Folk känner sig inte fria om de inte får röka. Nähä. På tal om ofrihet så kanske ni kan tänker er hur fri den känner sig som inte per automatik vill röka så fort man går ut, eller blir sjuk.

Utöver detta så möter man ju som "överkänslig" på andra hinder när man är på stan. Det är kemikaliespetsade parfymcoctails, luktande schampo, balsam, tvål etc. För att inte tala om detta eviga sköljmedel. Om man nu måst ha sköljmedel så varför använda sånt farligt för? Varför vill ni ha extrem histaminfrisättande och farliga kemikalier mot huden för hela dagarna? Hur törs ni ha det på era barn?

Nu tror jag att många som har luktande saker på sig inte tänker alls. Man har bara på sig nåt man tycker luktar gott utan att bry sig om innehållet. Jag är ju väldigt känslig men har inte värst ont av det som luktar men som är naturligt. Däremot kemikalier känner jag av även när de inte luktar. Rosenseriens produkter är tex gjorda på växtparfym. Det går utmärkt och de luktar inte så starkt heller. Så man kan välja vad man har på sig.....

Nämen det är drygt med att inte tåla kemikalier. Jag har ju levt ett tillnärmelsevis normalt liv förut vad gäller detta. Dock att jag alltid ogillat parfymlukt etc. Starka dofter blir för mkt har jag alltid tyckt blivit för mkt. Man får kryssa sig runt om man ska gå på stan. Jag försökte gå på toan på Mc Donalds i somras. Stank rengöringsmedel så det var bara att vända. Därefter in på Hööks där de nyligen skurat golven. Utöver det hade tanterna som var där troligen precis tvättat håret i nåt som luktade multimkt. Det var åter bara att vända.

I bästa fall så har Challe slängt in nåt från biltema i sadelkammaren med när man dräller in där. God natt och adjöss. Vädra i hundra år. Förresten hur överlever de som jobbar på Biltema?

Sjukhus brukar vara en prövning med, trots att det brukar stå påbud om blommor och parfym. Personalen brukar dock inte tänka på att schampo, balsam, deo och även smink om det är mkt av den varan ställer till det för den som är känslig för kemikalier. Det finns sånt som inte luktar och framförallt sånt med lukt som är ekologiskt.

Sist när jag låg på sjukan började de sprita av sängen bredvid. De hade nåt annat medel med. Ja jag som var hyperkänslig då med trasiga slemhinnor, fick hiva upp fönstret och hänga ut genom det-rätt länge. Skapligt.

Nä nu har jag gnällt klart. Men om man kanske åtminstone för sin egen del ska ta och tänka på vad man har i sitt hår och på sin hud hela dagarna.









tisdag 14 oktober 2014

Celiaki, veteallergi och glutenöverkänslighet.

Jag tänkte skriva om glutenbesvär idag eftersom jag tror att det berör rätt många. Hoppas att jag får ihop det någorlunda rätt

Den sjukan som vi oftast hör talas om är celiaki. Tarmluddet försvinner och näringsupptaget försvåras. Magbesvär, trötthet, viktnedgång, depression, blekhet, värk i skelettet, muskel och ledbesvär. Även neurologiska besvär förekommer. "Gluten ataxi" är väl nåt som det talats mer om på sistone, dvs en svårighet att samordna rörelser, balanssvårigheter etc. Om ja förstått det rätt så är forskarvärlden inte helt överens, men somliga menar att detta är allvarligt och kan ge men för livet om man inte tar bort gluten i tid. Hudceliaki bör också nämnas i sammanhanget. Kroppen reagerar med huden mot gluten samt oftast även med tarmen. Somliga har ledbesvär. Både hudceliaki och celiaki ökar risken för att få lymfom.

Ett inte alltför litet antal som har celiaki få problem med korsreaktioner mot tex majs eller komjölksprotein som ligger nära glutenets struktur. Kaffe nämns också som en sådan sak som det kan korsreageras mot. Det finns inte så mkt om detta i Svensk läkartext men om man söker sig till USA så finns det desto mer kunskap.

Man testar celiaki hos läkare med hjälp av blodprov samt prov på näringsstatus. Jag har hursomhelst stött på rätt många där blodprovet visar noll, men en gastroskopi visat på celiaki. Huden testas genom att en hudbit plockas från huden samt blodprov.

Därutöver kan man ju drälla med allergier, såsom veteallergi. Den är oftast av Ige -reaktionkaraktär, vilket kan tas blodprov på. Det ger rätt vanliga allergisymtom såsom svullnad, astma, andnöd, kliande ögon etc.

Därutöver finns överkänslighet eller allergi utan Ige -reaktion. Diagnosticeras vi trial and error dvs elimination och provokation. I USA kallar man detta för "non-celiac-disease" om det handlar om överkänslighet mot gluten. I de här fallen har man magbesvär och kanske utslag men framförallt symtom från nervsystemet såsom depression, humörsvängningar, muskelkramper, värk etc.

Vad gäller påverkan på nervsystemet så har det resonerats kring om tom allvarliga psykiska sjukdomar kan bero på överkänslighetmot gluten eller annan mat. Här borde det forskas mer.

Hursomhelst tror jag att samtliga som inte tål gluten, riskerar näringsbrister, pga att tarmen blir irriterad av det man äter. En tarm som mår dåligt håller ofta inte ihop tarmbarriären utan blir en sk läckande tarm. Det tror jag är drygt farligt att ha, då det troligen kan generera en mängd sjukdomar.

Den senaste MS-forskningen tar upp just det här med läckande tarm som risk för att drabbas av Ms. Man har undersökt tarmen på MS patienter och upptäckt att den oftast är inflammerad och läcker. Det man nu tänker sig är att behandling mot MS ska tas sin början i att försöka få tarmen att läka, för att på så vis undvika en sk läckande tarm. En tarm som läcker släpper ut ämnen i blodet som inte ska vara där, vilka bla hamnar i muskler och nervceller. Kroppen antas attackera sig själv då ämnen finns i muskler och nervsystem vilka inte borde vara där.

Vad nu än de här vete och glutensjukdomarna kallas för så ska man ta magproblem på största allvar samt betänka att somliga besvär från nervsystemet kan härröra från gluten. Tilläggas kan att vete, korn och råg är skapligt besprutat, så om man har problem med kemikalier så kan det löna sig att äta ekologiskt.

Jag dräller in en länk här angående forskningen om MS om nån vill läsa. De gör ingen koppling till just gluten utan mer kopplingen inflammerad tarm ger läckande tarm som ger problem i muskler och nervsystem. Typ. Om jag minns rätt.

http://www.vetenskaphalsa.se/skador-pa-tarmbarriaren-vid-multipel-skleros/

måndag 13 oktober 2014

Att hänga ut skynket!









"Annars är man ingen människa utan bara en liten lort', sa Jonatan.". Det var det första jag kom att tänka på i morse. Ibland måste man göra somliga saker säga ifrån, för att slippa vara en liten lort. Men frågan är om jag inte är för matt för att orka ställa till oreda. Vill jag vara seriös och göra det jobbiga rätta eller skita i det och sväva runt som lätt och lycklig? Om man gör det rätta i en sjuk organisation så blir man antingen utbränd eller av med jobbet.  Man får en sjuk själ som betalning. Det har jag lärt mig. Det här får nog inte såna allvarliga konsekvenser mer än att det kan bli drygt. På tal om själslig kraft. Jag återkommer till just det här.

På sjukfronten inte så mycket nytt. Jag överstegsdribblas mellan Hades och Helvetet, fram och tillbaka, medan telefonsignalerna hoppar järnrep, telefonsvararna skär i öronen och de där i vitrock röker svamp och lever om så det står härliga till. Funderar på att skicka dom några pipor för säkerhets skull. Men det bidrar nog inte till att organiserandet blir bättre precis. Fast om de är tillräckligt borta så kanske man skulle kunna smita förbi och göra de där testerna som borde göras på egen hand.

Vad gäller mediciner så jobbar jag på. Har beställt journaler som är femton härliga år gamla från en vårdcentral jag höll på att gå galen på. Den låg 100 meter från mitt jobb på den tiden. Smidigt nära och enda anledningen till att gå dit. På den tiden var jag ju så in i helvete viktig så att jag aldrig hade tid att vara sjuk eller borta från jobbet många minuter. När jag ser vårdcentralen framför mig så ser jag egentligen en röd bil som rullar. Sakta bakåt från en annan parkering, utan förare i, så åker den sakta bakåt mellan bilar och hus mot VC och stannar så fint vid en trottoarkant. Jag ser också min chefs rödblossiga ansikte i dörren, då han förklarar vad som just skett. Därefter skratt i korridoren. Den som parkerat utan handbroms fick köra bilen tillbaka på plats. Jag alltså.

Nåja, jag fick en antibiotika utskriven för långt skridande urinvägsinfektion, med utgång dåligt, då för länge sedan. Jag fick krampanfall, frossa, svettningar och dylikt. Jag låg i sjukhussäng, (inte på vc), utan att kunna/orka röra mig och ringa på personalen. Det var en jobbig natt (skräck o vanmakt). Anledningen till att leta upp medicin är att jag ska se om den möjligen innehåller Kathon CG, eftersom den substansen huserat i mina mediciner sedan tidigare, vilka jag reagerat på. Jag återkommer till en mer utförligt beskrivning av det ämnet någon annan dag. Den är inte lika eländig som Mr Motaba men ett smärre gift för nervsystem och muskler på sikt.

Nu byter vi ämne igen och över till den verkliga konflikten, katastrofen eller vad ni vill säga. Håll i er: Pyret har dragit hem löss! För andra gången den här hösten. Jag har inte hittat några som lever, men ägg på både henne och mig. "Lusfågelbo." Jag fattar bara inte varför jag inte hittar de där som lever eftersom det kliar på Pyret och då hon verkar ha lusbajs i skallen. Challe är nu iväg och köper antilusmedel samt kam. Vi är dock osams angående kamvalet. Jag vill ha den elektriska medan Pyret vill ha den klassiska modellen. Jag är mer för direkt avlivning medan hon är för den mjukare stilen. Dock ska de väl dö ändå till sist.

Utöver det så har Smillkatten dragit på sig öronskabb och pållarna står med blåsor i munnen. Hundarna med. Vi är rätt äckliga allihopa. Kanske lika bra att hänga ut skynket.

fredag 10 oktober 2014

Attityder och normalisering

Nu vet jag inte om jag ska ta upp faktumet att jag inte blir kvitt den här evighetsförkylningen. Inget funkar och jag blir nervös över hästarna. Jag känner mig värdelös och hatar att det rinner skit ur öronen i enlighet med öroninflammationers jävligheter. Egentligen är jag väl klar där.

Tänkte ta upp något annat såsom politiska diskussioner i skolan och bland barn. Nu är valet över så det är lite lugnare men det har varit mkt snack innan. Pyret tycker att det är kul med politik överlag och  är väldigt intresserad av vad partierna står för. Den stora frågan är förstås varför vi inte har en kvinnlig stasminister när tjejer presterar bättre i skolan samt att det är killar och karlar som stökar och slåss i bästa allmänhet. "Varför toppar man inte laget med en kvinna för"? Det här med män som styr kan inte vara bra för landet!

Svårt att förklara eftersom det är obegripligt.

Pyret gillar miljöpartiet. Ingen miljö, ingen jord. Är inte blommor och sånt det viktigast? Ja det har hon rätt i. Nu gillar de flesta av barnen i hennes klass Allianspartierna. I de flesta frågor är det nog inte så stora bekymmer, men när det gäller sjukförsäkringen så blir det svårt.

Pyret hade tydligen blivit ledsen och frågat "varför de inte tycker att hennes mamma ska få några pengar för när hon är sjuk". Ja hon var ledsen här hemma med....förbannad med för all del.

Nu har jag ännu inte stått med noll pengar än, men vi har andra i vår närhet som drabbats av noll inkomst trots sjukdom. Om inte annat blir man ju utförsäkrad ibland. Jag pratar inte så mycket med Pyret om pengar, mer än att det ordnar sig och att man får pengar från försäkringskassan vid sjukdom. Sen kan man tycka att det räcker. Det är ju ett elände för ett barn när föräldrar blir sjuka. Hon trodde jag skulle dö här i våras. Det är inte lätt. Lite så att jag skulle vilja linda in henne i bomull och kunna lova att det bara ska bli bra framöver. Det kan jag dock inte. Det är som det är.

Men det är just det här som inträffar när man via politiska beslut, slår isär grupper av människor tidigt, utsatta grupper ska få svårt att försörja sig. Det handlar inte endast om kronor och ören, det handlar om syn på människor, grundtrygghet, att vilja andra väl.

Barn är ju barn och man tänker nog inte så mycket på vad Alliansens sjukförsäkringspolitik innebär för familjer. Men förklara det för Pyret är ju lätt. Jag själv kan känna mig ledsen på vänner som röstar på Alliansen. "Sjukförsäkringen är det sämsta men annars är det bra." Det är lite så att man inte inser hur det är förrän man drabbats själv heller. Ja det där nåt att förhålla sig till. Folk menar sällan att man ska stå därmed noll pengar i slutändan...

Jag tänker också hur det blir med invandringsdebatten. De som tycker att allt är invandrarnas fel. Om vi bara inte tar in fler eller skickar tillbaka folk så fungerar skolan. Jag tror inte på några större förändringar i praktiken, men hur känner sig invandrarbarn i skolan idag? Välkomna? I bråk är det också lätt att ta till sånt...som att du borde åka hem....om man nu hör vuxna resonera så. Vi måste naturligtvis diskutera integration, men man ska ha klart för sig att när man ställer utsatta grupper mot varandra, eller tycker att somliga grupper är värda mindre, så får det tidiga konsekvenser bland barn. Det är också attityder som riskerar att permanentas och ses som helt rimliga.

onsdag 8 oktober 2014

Allt eller inget.

Jag vet inte om jag uttrycker mig slarvigt eller om jag är otydlig, med tanke på de kommentarer jag brukar få, när jag skriver just om barn och gränser. Det blir som att jag uppfattas vara för inga gränser alls. Tror jag. Jag tycker att man ska vara trevlig på kalas, men inte för att det är kalas, utan för att man överlag förhoppningsvis är trevlig mot andra. Både som barn och vuxen. Om nån håller tal så vill jag inte att Pyret ska avbryta den personen. Det tror jag inte att hon skulle göra heller. Och skulle hon det så hade jag sagt att hon får vänta med det viktiga hon har att säga. Pyret alltså.

Jag skulle dock aldrig säga till Pyret som mina föräldrar till mig "att nu sköter du dig". Varför skulle inte Pyret bete sig väl på kalas för? (Är det nån jag möjligen skulle vilja säga det till så är det Challe den spjuvern.) Pyret kan för det mesta vänta på sin tur, och blir hon uttråkad så lurar hon med sig nån vuxen i nåt annat rum och spelar spel, leker, pratar med. Pyret älskar kalas till skillnad från mig. Och hon går inte dit med trasiga kläder eller brunskitiga fötter. Dock är hon nödvändigtvis varken nyduschad, polerad, klädd i finaste finklänningen eller skrubbad för att duga. Hon bestämmer själv och ibland är det klänning och ibland jeans. Är det några man kan ha synpunkter på så är det snarare vuxna på kalas. Jag tycker det kan bli rätt skapliga diskussioner ibland....

Varför jag skrev förra texten, är för att vi för ofta har ett vuxenperspektiv tycker jag, och när man refererar till "förr" och tänker tillbaka på hur föräldrar uppfostrade sina barn då, och tycker att det var bättre. Nä. Det kan jag inte gå med på. Därmed är inte jag guds ängel. Jag har hojtat för högt till Pyret till ingen nytta, och hon hojtar här inne inte allt för sällan. Däremot höjde jag inte rösten åt henne när hon var liten och jag har aldrig ens kommit på tanken att vara hårdhänt mot henne. Precis som att jag aldrig skulle gå fram till nån vuxen och rycka, slita, klämma eller dra. Om man går så långt så tycker jag att man som vuxen får söka hjälp. För sitt barns skull och för att det faktiskt är olagligt det man gör.

Jag ser brister i min generations föräldrauppställning. Laget är väl inte komplett. Vi har blivit uppfostrade på så vis att vi har blivit för anpassningsbara, har svårt för att sätta gränser, vill känna att vi gör bra saker, gärna få beröm etc. Ränner runt med håven och vill vara så förbannat bra och duktiga. Det här gör säkerligen att vi sätter för få gränser, är för otydliga, vet inte riktigt hur vi ska göra för att det ska duga etc. Men det viktiga är att vi är på väg bort från våld, förtryck och att barn har ett sämre värde. Vi vuxna idag får försöka hitta vårt egna värde, och kunna säga ifrån till våra barn, vara obekväma, om än på ett respektfullt sätt.

Det är inte svart eller vitt för mig. Men jag har inte ägnat många promillesekunder till att tala om för Pyret hur hon ska vara, bete sig eller uppföra sig gentemot andra. Det sköter hon så bra själv. Möjligen att hon kunde säga ifrån lite mer gentemot kompisar. Sen är barn olika. Pyret är en betraktare av rang och rätt känslig, ett annat mer impulsivt och utagerande barn må man kanske vara mer aktiv med att styra upp. De flesta barn är ändå inte dummare än att om de själva bemöts med respekt i vardagen så levererar de respekt tillbaka.

Angående det här med gränser, så är jag inte själv klar över hur mkt gränser jag sätter. Jag räknar inte. Det är något som bara finns i vardagen. På ett sätt har väldigt mycket kretsat kring Pyret eftersom hon är enda barnet, syrran har inga barn, och kusinerna är äldre så deras barn är redan stora. Pyret är således julens höjdpunkt, kalasens höjdpunkt, en jäkla viktigt figur/filur i släkten. Hitintills verkar hon mest njuta av det. Sen är det så att Pyret är uppväxt i en flock av djur. Hästar ska skötas, hundar ska promeneras, mat ska ges, nån har sår som ska tvättas etc. Pyret var med och mockade redan en vecka ung i Januarikylan. Jag hade henne i en sele på magen. Lite senare i vagnen. Även om jag varit föräldraledig har jag haft tider att passa med utsläpp/ fodringar och annat. Challe har jobbat väldigt mkt halvårsvis, så jag har varit själv då med henne. En vardag hon fått hänga med i. Man kan tänka sig att det lite per automatik blir gränser i en sån vardag i stigande grad allt efter ålder. Det är klart att hennes behov ändå gått först. Man sätter ju inte en hungrig unge i vagnen för att man ska släppa ut hästarna...typ sex stycken som det var då...täcken, benlindor och allt som ska av och på. Men hon har fått hänga på bland stallfolk, bönder, djur, hovslagare, veterinärer och annat fuffens. Det gick friktionsfritt de första tre åren, därefter följde nåt år av stök och lek i vattenpölar med följdverkningar. Tänkte inte lyssna på säkerheten kring hästarna etc. Där fick man jobba lite, för säkerheten är inte förhandlingsbar. Inte heller kan jag lämna hästen jag håller i omedelbart för att hon åter blivit blöt. Det var drygt att få ihop ett tag. Men man har haft god hjälp av stallvänner.

Jag tycker att hon är skapligt tålmodig ändå och nu är hon ju tio år. Hon åkte med Challe till Dalarna i somras för att hämta hem den gode Fjant, som dock ville stanna kvar hos sin fyrbenta flickvän/flickvänner. Dryga tre timmar dit, se på lastning i en halv dag i ökenvärme och sen hem utan häst. Hon grät väl halva vägen hem för att hon saknade Fjant. När det var dags för nytt försök så hängde hon på igen. Och då gick det vägen och hästeländet kom hem. Hon är inte helt oäven tycker jag. Det är inte så lätt med djur för det är mycket krångel med grejer som händer, vilka man inte räknat med. Inte ens alltid lätt för en som är vuxen att hantera. En jäkla berg och dalbana.

Pyret är bra hursomhelst. Men det är knappast min förtjänst.

tisdag 7 oktober 2014

Det var bättre förr.








Du säger att det var bättre för. När barn visste att respektera vuxna. När de visste hur de skulle ta i hand. På den tiden då barn kunde föra sig.

Menar du när barnen satt vid sitt bord och fikade och inte vid vuxnas. Inte för att barnen hellre ville det, utan för att vuxna var värda lite mer. Det var deras samtalsämnen som dög, dina tankar, era tankar fick stanna vid barnens bord. Barnen delade drickan med exakthet emellan sig. Millimeter räknades och ingen åt mer än av en sort i taget. För all del, sju sorter på kalas.

När vi blev äldre fick vi vara med runt vuxnas bord. Med vita knästrumpor dragna upp till knäna, håret nytvättat och naglarna skurade så att skinnet var ömt. Helt och rent. Ordning och reda. "Nu sköter ni er" sa dom innan vi gick in. Lustigt att säga så till barn som visste att inte springa inomhus, tala väl, ta i hand, lyssna och svara trevligt. Jag var så trevlig att jag la bort hela spontana mig på de där kalasen. Det bad ingen mig om någonsin, men om man ska sköta sig, så måste man väl vara på ett visst sätt. På så sätt att tanterna nickade och log och mina föräldrar log tillbaka över de fina barn de hade. Så fick man spela piano för alla. Ont i magen om man spelade fel. Men farmor applåderade och tyckte allt var bra som alltid. Jag dög jämt. Tänk om hon sett på sina barn med samma ögon.

Du säger att det var mycket bättre förr. Dåtidens föräldrar var inte så veka, veliga och osäkra. De förstod att det här med barnuppfostran inte var nåt märkvärdigt. Lite hårda tag har du heller aldrig farit illa av säger du. Nån örfil, hårda händer i armen. Ingen som brydde sig om vad du sa eller tänkte. Vad gjorde det? Egentligen? Barn behöver ju lära sig.

Hade du tänkt likadant om en stor man tagit sin kvinna i armen, när hon inte lyssnade på honom. Om han skrikit åt henne och ryckt till. Klämt med stora händer om hennes arm. För att hon inte lyssnar. Tror du den kvinnan känner respekt mot sin man och tror du hon känner sig respekterad. Blev hon rädd? Gör det överhuvudtaget något? Vilket dålig jämförelse tänker du nu. En relation mellan man och kvinna ska vara jämlik medan vuxna måste få bestämma över sina barn. Jo, den vuxne har i en barnrelation ett mycket större ansvar för relationen samt att ta hand om och skydda sitt barn. Men är barnet mindre värd eller är relationen mindre viktig att bygga på respekt. Tänk 1.70 lång vuxen och ett barn på 1 meter. Betänk det när det skriks och stora händer knyts om. När det hotas? Gör det något?

Du säger att det var bättre förr när man inte ältade så mycket utan bara gjorde.  Idag läser föräldrar faktaböcker och är så rädda för barnets väl och ve och krånglar till allt i onödan. Det är inte heller bra att skydda barnet så mycket, för då bli det bortklemat och får svårt att klara sig. Livet är inte snällt, alla kommer inte att lyssna på det där barnet när det blir stort. Det får inte vara för perfekt.

Tänker du ibland på relationen till din man. Eller på relationen till din egen mamma eller dina vänner. Ältar du detta fram och tillbaka? Funderar på varför de agerar som de gör och om du kan göra något annorlunda? Det gör du troligen för att relationer är komplicerade och kräver ett visst ältande och bearbetande. Om du dessutom ska förvalta det allra bästa du har, så kan det vara värt att reflektera kring hur du gör det. Vilken förälder är mest vilsen? Den som ignorerar barnets tankar och rycker det i armen för att det ska lyssna, eller den som läser faktaböcker, diskuterar och funderar. Kanske har den som funderar en unge som löper loss på Mc Donalds. Men lyssnar barnet bättre om det är så att man måste rycka det i armen för att lösa situationen. Är man mer mogen och säker som vuxen om man löser relationer med våld?

Vilket liv är perfekt? Nämn ett barn som växt upp och bara fått se livets fina sidor. Man kan omhulda hur mycket som helst som förälder, men barnet kommer i alla fall möta sorg, skilsmässor, dödsfall, sjukdom, orättvisor, bli besviken i kamratrelationer. Som förälder kommer man dessutom att göra ett antal fel varje dag- hur ambitiös man än är. Risken för att någon skulle växa upp med en perfekt barndom är obefintlig. Däremot är en förutsättning att hantera sorg och motgång att man är i kontakt med sitt känsloliv och känner ett visst mått av trygghet. Få föräldrar mobbar sitt barn hemma, med utgångspunkt i att det behöver härdas, för att barnet på så vis ska klara av mobbing i skolan på ett bättre sätt, när det kommer utsättas för det. De flesta tänker på att ge trygghet och uppmuntran istället för att barnet ska stå starkt. Klokt.

Jag skulle vilja att du som är förälder i min generation i dag, stryker dig över kinden, för att du duger. Knästrumpetiden är borta och du får vara skitig och ful om du vill. Du behöver inte vara till lags jämt. Varken på jobbet eller hemma. Det går bra att ha skit i hörnen och säga nej till barnen ibland om de vill bli skjutsade. När du känner att du inte orkar. Det är okej att ha behov, som tex att vila. Även om man är förälder. Tiden är förbi då du skulle vara som alla andra. Vad det nu var. Du har rätt att sätta gränser runt om dig utifrån den person som du är. Du får lov att säga nej till både vuxna och barn. Det som var då var då, och det som är nu är nu.





Ovanstående är inte skrivet till någon särskild person även om jag valt att skriva Du. Det här är allmänna uppfattningar om barn/synen på barn och föräldraskap som jag reagerar på. Helt enkelt.

lördag 4 oktober 2014

Respekt


















Se dig i ögonen säger du,
höra på vad du säger,
inte vända nacken mot,
eller springa bort.

Jag har spring i benen,
rädda slag i hjärtat,
när du ser på mig,
med den blicken.

Ha respekt säger du,
göra som du säger,
inte i morgon,
utan just nu.

Jag har sänkt blick,
knottriga armar,
tittar man på den,
vars blick härmar granit.

Jag är din förälder säger du,
du ska lyssna på mig,
för att jag är vuxen,
ska du göra som jag säger.

Jag har mörk blick,
något svart i min kropp,
stor bubblig olja,
som inte låter flyttas på.

Jag måste rycka dig i armen säger du,
för jag lyssnar inte,
trots att du sagt åt mig,
vad jag ska göra.

Jag har klor om min arm,
är fylld av mörkt bubbel,
benen spända som strängar,
är totalt felstämd.

Jag ska skärpa mig säger du,
så att du slipper hota,
vara tacksam,
för att du skjutsade mig igår.

Jag har viljan i mig,
men kan verkligen inte,
blicken och de hårda händer du äger,
fyller hela mig med förakt.








fredag 3 oktober 2014

Från Tibetansk svamp till posttraumatisk stress och tebaks.

Ja jag sitter här och väntar på att min svamp ska komma. Den tibetanska svampen. Den ska jag försöka odla och ta hand om på ett riktigt fint sätt. Tydligen ska den föröka sig snabbt så det finns tillfälle för vänner att få om de vill ha. Det kanske slutar med att man har en hel svampfabrik här. Vetja vad fk skulle säga om det?

När jag inte väntar på svamp så är jag ilsk över att flyktingmottagandet är så dåligt. Man slänger in unga utan utbildning som ska jobba med traumatiserade människor. Anvarslöst. Dels behöver man ha en utbildning för att kunna utföra ett sådant arbete, dels erfarenhet samt vettiga arbetsvillkor. Helt enkelt behöver det in socionomer, psykologer och gärna nån fritidsledare och barnpedagog med. De sistnämnda kanske inte är tänkta just för krishantering utan mer för aktivering och en vettig stimulans. Åtminstone kunde man ju börja med att hålla introduktioner och anställa folk för det. Nä. Vi kan inte ta emot människor på det här sättet och sen klaga på skadegörelse och annat.

Men i det här landet hanterar vi sällan sådana här frågor såsom psykisk traumatisering på ett bra sätt. Människor får antidepressiv medicin och tusen krav från försäkringskassan. Traumatiserade barn och behandling finns det absolut kunskap om, men med en socialtjänst som går på knäna och ett Bup som mest utreder Adhd, så kan man snabbt begripa vilken hjälp de barnen överlag får.

Nä. Jag vet inte hur man tänker.

Om nån kommer in med ett brutet ben så sätter man ju inte en outbildad person på det, utan någon med utbildning. Det vore bra om man tänkte likadant angående psykisk ohälsa. Det krävs kunskap och kompetens för att hjälpa.

Det blev allt jobbigt det här, så nu återgår jag att tänka på en tibetanska svampen istället.