Det som är vackert

Fånga det som är vackert, sa hon och lutade sig tillbaka i gungstolen. Lockarna flög i takt med gungandet. Fåglars kvitter följde genom myggnätet till det vidöppna fönstret. Björkars sus la sig som bomull ovanpå luften. Hon satte sin fåriga hand på gungstolens handtag och log finurligt mot mig. Precis som om hon visste om alla sanningar. Jag log tillbaka. Ville följa med fingret längs hennes fåriga kind. Stanna upp precis där skrattgropen gjorde hål. För att fortsätta till hennes röda smala läppar.

Hon sjöng. Tittade ut genom fönstret och nynnade som så många gånger förr. Jag såg inre bilder på häst och vagn. Hölass och grepar. Logen där man kunde hoppa från högsta bal till sista. Affischer från "Starlet" som satt uppsatt på väggen. Böljande oändliga ängar när jag slöt mina ögon, vilka abrupt slutade när nynnandet bröt av.

Hon hade levt med kossera hon. Inte bokstavligt talat, men gått med dem från hage till hage. Inte endast sjungande, då det fanns mången knepig mänska i byn. Det gällde att passa sig. Dock inget att klaga över när ändå ingen vuxen hörde. Hon hade vandrat bland prästkragar, lupiner, förgätmigej med både kor och hästar bakom sig. De hade följt hennes rygg. Efter samma rygg hade även jag vandrat. Klagat på magont, fått varma flaskor att värma med. Hållit mina fingrar i fast hand.

Hon hade traskat under tunga moln och så även under lätta som vuxen. Plockat potäter, rensat landet och lagat mat. Inte alltid i glad tongång men under acceptans. Bjudit på saft till de barn som passerat gården. Frågat om de var hungriga? Tog livet som det var. Brydde sig inte om pooler eller altaner.

- Vad ska du göra, sa hon och gungade till några gånger.

Jag visste vad jag borde. Skulle ha skrivit tio jobbansökningar, gjort klart sista hemtentan och sprungit ett pass. Det borde jag ha gjort redan igår. Eller i förrgår. Jag skulle ha sms:at både Johan, Anna och Petra för länge sedan. Svarat på mailen och lämnat in datorn som börjat krångla. Städat lägenheten och börjat fundera över var jag skulle ta vägen härnäst, nu när utbildningen snart var klar.

Hon slutade gunga med en knyck. Flyttade på några kritvita lockar. Tittade ut genom fönstret som hastigast och satte sig sen ner igen. Det var hästen som sprang i hagen. Muskler som sträcktes under dess korta hårrem, ådrorna vid bringan som spelade tyst. Frustande stora näsborrar, precis som ett rusande fullblod ska ha. Blicken riktades åter mot mig och jag förstod att den krävde ett svar.

- Jag ska gå ut och plocka blommor om du tycker att det är bra.

Hon satte hastigt fötterna i marken och la åter blicken ut mot björkarna och hästen i hagen. Den hade slutat springa nu.

- Tror jag. Skriva lite tenta, kanske springa och sen lägga mig i hammocken en stund. Om det går bra.

Blicken som mötte mig var frank. Gör det du vill flicka lilla. Så länge du är öppen för det som är vackert. Så att det inte går dig förbi.

Ja la handen ovan hennes hand. Rörde den lite spruckna tummen med mitt pekfinger. Tittade upp mot hennes plirande ögon. Strök hennes kind. Hörde nynnandet i mig. Kände hennes ro. Hon var allt som var vackert. Mitt framför mig. Hon hade inte gått mig förbi. Vi gick ut. Hon nynnande, haltandes. Jag tyst med starka ben. Till hammocken där vi satte oss ned. Ingen sa något mer den eftermiddagen. Vi lyssnade på humlors sång, fåglars skratt, vindens strofer. Vi delade varandras axlar. Lät våra huvuden vila mot varandra. Hörde hjärtans varma slag slå. Allt det som är vackert.

"Fånga det som är vackert.
Ty det kommer inte alltid självmant.
Sträck ut din hand. 
Fråga. 
Öppna dina sinnen.
Hör fågelläte. 
Lyssna till vindars sång. 
Hör havets vågor dundra.
Slå en tärning och lyssna till rullandet.
Fem eller sex.
Spelar ingen roll.
Om du inte bara vill vinna.
Istället för att stanna."


Ja de lät ju jävligt snusförnuftiga de där raderna. ;)