Solens strålar letade sig in och neg, utan att genera sig, rakt på hennes ansikte. Hon kunde höra fåglars kvitter blanda sig med solen. Hörde deras vingars slag och såg dem korsa solens strålar. Det borde ha varit det ultimata uppvaknandet. Istället ruskade hon huvudet, drog täcket över ögonen och ville våga vägra gå upp.
Solen gav sig inte. Den öppnade upp allt den ägde. Hästarna utanför fönstret vandrade i hagen. Det var fler än hon som behövde äta. Hon ställde sig stelbent upp och stapplade ner till köket. Kaffet la sig i mungiporna en stund innan det halkade ner i gommen. Skorna på, kepsen, vinden i håret. De få ljusblå strimmoln som avtecknade sig, fick henne att le en kort stund, innan solen åter la sina strålar på hennes kropp. Hon välkomnades av frustanden och blanka, ådriga halsar. Doften av svettig häst mötte hennes näsa och hon kände sig äntligen vaken. Handflatan följde mankammen på det svarta stoet. Följde musklerna längs halsen och kände styrkan pulsera där under. Den vita la mulen på hennes axel och hon kände luften från näsborrarna möta nacken. Hon tog emot värmen i kroppen och log.
Om hästhagen hade varit hennes hem så hade hon klarat sig. Levt. Nu var hon ett spöke som gled omkring utan att känna mesta tiden av dagarna. Med ben som kröktes under axlars bördor. Krav hon aldrig kunde möta. Hur hon än tog i. Sjuk som hon var.
Hon sprang på en skör knivsegg. Vackert skimrande -dock smal och vinglig. Å ena sidan hästarna, vinden, och värmen. Å andra sidan sjukhus, myndigheter, möten, papper, överklaganden. En ständig strid om rättigheter som började ta ut sitt pris. Alla andra visste vem hon var. Hur hon tänkte och resonerade. En smitare var hon likt många andra. Det var nästan så att de liknade sjukskrivningen med semester. Och hon matade väl inte hästarna? För då kunde hon allt jobba. Skava in några kronor på statskontot.
För all del kände hon värdet av sig själv i de skor hon stod i. Läckande sula, trasig tå och fransig klack. De var som henne- inte värda en enda spänn. Endast en utgift i form av betald sophämtning.
Hon knyckte till med nacken och skuggade solen med handflatan. Precis som hon lämnat sitt jobb med vilje. Det hon tyckt så mycket om. Ena dagen fullt betrodd med viktiga uppgifter för att plötsligt en dag stå utan ork eller hälsa. I samma sekund uppfattas som smitare, lögnare och simulant.
Hon drog en spottloska i backen. Solen stod högt på himlen och dess strålar fortsatte göra sitt jobb. Sånt alla tog för givet. Precis som att mänskor överlag tog för givet att de skulle vara friska för alltid. Eller om de mot förmodan skulle drabbas av nån svaghet, att de av ren målmedvetenhet skulle borsta av sig skiten och bara gå på. Fortsätta jobba och leva som vanligt. Precis som om ingenting hade hänt. När ens själ dragits upp med rötterna och kroppen blivit manglad.
Hon log snett och borstade bort lite damm på knäet. Fortsatte gå mot huset. Fåglarna sjöng. Dansade ivrigt på strålars skär. Molnen gled taktfullt vid sidan om. Hon gick in och slog sig ner med viss anspänning. Hon skulle ljuga för sig själv om hon inte erkände att det lurade gälla, vridna och skeva toner där vid köksbordet. Och hon var ensam med alltihop.
torsdag 28 maj 2015
lördag 23 maj 2015
Det som är vackert
Fånga det som är vackert, sa hon och lutade sig tillbaka i gungstolen. Lockarna flög i takt med gungandet. Fåglars kvitter följde genom myggnätet till det vidöppna fönstret. Björkars sus la sig som bomull ovanpå luften. Hon satte sin fåriga hand på gungstolens handtag och log finurligt mot mig. Precis som om hon visste om alla sanningar. Jag log tillbaka. Ville följa med fingret längs hennes fåriga kind. Stanna upp precis där skrattgropen gjorde hål. För att fortsätta till hennes röda smala läppar.
Hon sjöng. Tittade ut genom fönstret och nynnade som så många gånger förr. Jag såg inre bilder på häst och vagn. Hölass och grepar. Logen där man kunde hoppa från högsta bal till sista. Affischer från "Starlet" som satt uppsatt på väggen. Böljande oändliga ängar när jag slöt mina ögon, vilka abrupt slutade när nynnandet bröt av.
Hon hade levt med kossera hon. Inte bokstavligt talat, men gått med dem från hage till hage. Inte endast sjungande, då det fanns mången knepig mänska i byn. Det gällde att passa sig. Dock inget att klaga över när ändå ingen vuxen hörde. Hon hade vandrat bland prästkragar, lupiner, förgätmigej med både kor och hästar bakom sig. De hade följt hennes rygg. Efter samma rygg hade även jag vandrat. Klagat på magont, fått varma flaskor att värma med. Hållit mina fingrar i fast hand.
Hon hade traskat under tunga moln och så även under lätta som vuxen. Plockat potäter, rensat landet och lagat mat. Inte alltid i glad tongång men under acceptans. Bjudit på saft till de barn som passerat gården. Frågat om de var hungriga? Tog livet som det var. Brydde sig inte om pooler eller altaner.
- Vad ska du göra, sa hon och gungade till några gånger.
Jag visste vad jag borde. Skulle ha skrivit tio jobbansökningar, gjort klart sista hemtentan och sprungit ett pass. Det borde jag ha gjort redan igår. Eller i förrgår. Jag skulle ha sms:at både Johan, Anna och Petra för länge sedan. Svarat på mailen och lämnat in datorn som börjat krångla. Städat lägenheten och börjat fundera över var jag skulle ta vägen härnäst, nu när utbildningen snart var klar.
Hon slutade gunga med en knyck. Flyttade på några kritvita lockar. Tittade ut genom fönstret som hastigast och satte sig sen ner igen. Det var hästen som sprang i hagen. Muskler som sträcktes under dess korta hårrem, ådrorna vid bringan som spelade tyst. Frustande stora näsborrar, precis som ett rusande fullblod ska ha. Blicken riktades åter mot mig och jag förstod att den krävde ett svar.
- Jag ska gå ut och plocka blommor om du tycker att det är bra.
Hon satte hastigt fötterna i marken och la åter blicken ut mot björkarna och hästen i hagen. Den hade slutat springa nu.
- Tror jag. Skriva lite tenta, kanske springa och sen lägga mig i hammocken en stund. Om det går bra.
Blicken som mötte mig var frank. Gör det du vill flicka lilla. Så länge du är öppen för det som är vackert. Så att det inte går dig förbi.
Ja la handen ovan hennes hand. Rörde den lite spruckna tummen med mitt pekfinger. Tittade upp mot hennes plirande ögon. Strök hennes kind. Hörde nynnandet i mig. Kände hennes ro. Hon var allt som var vackert. Mitt framför mig. Hon hade inte gått mig förbi. Vi gick ut. Hon nynnande, haltandes. Jag tyst med starka ben. Till hammocken där vi satte oss ned. Ingen sa något mer den eftermiddagen. Vi lyssnade på humlors sång, fåglars skratt, vindens strofer. Vi delade varandras axlar. Lät våra huvuden vila mot varandra. Hörde hjärtans varma slag slå. Allt det som är vackert.
"Fånga det som är vackert.
Ty det kommer inte alltid självmant.
Sträck ut din hand.
Fråga.
Öppna dina sinnen.
Hör fågelläte.
Lyssna till vindars sång.
Hör havets vågor dundra.
Slå en tärning och lyssna till rullandet.
Fem eller sex.
Spelar ingen roll.
Om du inte bara vill vinna.
Istället för att stanna."
Ja de lät ju jävligt snusförnuftiga de där raderna. ;)
Hon sjöng. Tittade ut genom fönstret och nynnade som så många gånger förr. Jag såg inre bilder på häst och vagn. Hölass och grepar. Logen där man kunde hoppa från högsta bal till sista. Affischer från "Starlet" som satt uppsatt på väggen. Böljande oändliga ängar när jag slöt mina ögon, vilka abrupt slutade när nynnandet bröt av.
Hon hade levt med kossera hon. Inte bokstavligt talat, men gått med dem från hage till hage. Inte endast sjungande, då det fanns mången knepig mänska i byn. Det gällde att passa sig. Dock inget att klaga över när ändå ingen vuxen hörde. Hon hade vandrat bland prästkragar, lupiner, förgätmigej med både kor och hästar bakom sig. De hade följt hennes rygg. Efter samma rygg hade även jag vandrat. Klagat på magont, fått varma flaskor att värma med. Hållit mina fingrar i fast hand.
Hon hade traskat under tunga moln och så även under lätta som vuxen. Plockat potäter, rensat landet och lagat mat. Inte alltid i glad tongång men under acceptans. Bjudit på saft till de barn som passerat gården. Frågat om de var hungriga? Tog livet som det var. Brydde sig inte om pooler eller altaner.
- Vad ska du göra, sa hon och gungade till några gånger.
Jag visste vad jag borde. Skulle ha skrivit tio jobbansökningar, gjort klart sista hemtentan och sprungit ett pass. Det borde jag ha gjort redan igår. Eller i förrgår. Jag skulle ha sms:at både Johan, Anna och Petra för länge sedan. Svarat på mailen och lämnat in datorn som börjat krångla. Städat lägenheten och börjat fundera över var jag skulle ta vägen härnäst, nu när utbildningen snart var klar.
Hon slutade gunga med en knyck. Flyttade på några kritvita lockar. Tittade ut genom fönstret som hastigast och satte sig sen ner igen. Det var hästen som sprang i hagen. Muskler som sträcktes under dess korta hårrem, ådrorna vid bringan som spelade tyst. Frustande stora näsborrar, precis som ett rusande fullblod ska ha. Blicken riktades åter mot mig och jag förstod att den krävde ett svar.
- Jag ska gå ut och plocka blommor om du tycker att det är bra.
Hon satte hastigt fötterna i marken och la åter blicken ut mot björkarna och hästen i hagen. Den hade slutat springa nu.
- Tror jag. Skriva lite tenta, kanske springa och sen lägga mig i hammocken en stund. Om det går bra.
Blicken som mötte mig var frank. Gör det du vill flicka lilla. Så länge du är öppen för det som är vackert. Så att det inte går dig förbi.
Ja la handen ovan hennes hand. Rörde den lite spruckna tummen med mitt pekfinger. Tittade upp mot hennes plirande ögon. Strök hennes kind. Hörde nynnandet i mig. Kände hennes ro. Hon var allt som var vackert. Mitt framför mig. Hon hade inte gått mig förbi. Vi gick ut. Hon nynnande, haltandes. Jag tyst med starka ben. Till hammocken där vi satte oss ned. Ingen sa något mer den eftermiddagen. Vi lyssnade på humlors sång, fåglars skratt, vindens strofer. Vi delade varandras axlar. Lät våra huvuden vila mot varandra. Hörde hjärtans varma slag slå. Allt det som är vackert.
"Fånga det som är vackert.
Ty det kommer inte alltid självmant.
Sträck ut din hand.
Fråga.
Öppna dina sinnen.
Hör fågelläte.
Lyssna till vindars sång.
Hör havets vågor dundra.
Slå en tärning och lyssna till rullandet.
Fem eller sex.
Spelar ingen roll.
Om du inte bara vill vinna.
Istället för att stanna."
Ja de lät ju jävligt snusförnuftiga de där raderna. ;)
torsdag 21 maj 2015
Fel
Var det så noga vems fel det var? Egentligen? Hon drog hårslingan bakom högerörat och rätade på ryggen. Axlarna bak hade hon sagt den där gymnastikläraren hon haft under högstadietiden. Orden satt i än tjugo år senare. Bubblorna la sig över de långa smala fingrarna medan glas efter glas blev klarare och förpassade till torken. Solens strålar letade sig in genom köksfönstret, porslinet stod rent glänsande. Bara hon var gjord av skit.
Tankar som virvlade likt moln i hennes huvud. Tunna moln, lätta moln, ljusa moln och så även regntyngda tunga. Allt rymdes i samma lilla skalle. Skiten satt lite längre ner någonstans i hjärtetrakten. Guppade upp och ned i maggropen för att sedan åter halka upp i bröstkorgen. Sitta fast där i garnet som höll all skit kvar.
Hon gjorde det av fri vilja. För inte var hon dömd i domstol eller inlåst bakom lås och bom med slängd nyckel. Hon var så fri man kunde vara. Rent fysiskt. Hon lämnade disken, gick ut och satte sig på cykeln och trampade med frenesi. Släppte händerna från styret och lutade sig bakåt. Håret böjde sig för vinden och om hon inte vetat annat hade man kunnat tro att hon var lycklig. Fälten avlöpte varandra, blommorna i diket följde varandra i färgerna. Luften var frisk såsom den kunde bli efter en regnskur.
Hon öppnade munnen och smakade på vinden. Den varken kändes eller smakade annat än bitterhet. Öronen klang av olåt medan vindens sus gjorde sitt bästa för att tränga in. Cykeln fortsatte troget att rulla, benen följde tramporna, men skrattet satt fast. Hon sträckte ena handen mot trädens grenar. Kände strukturen från bladen mot handflatan. Det var hennes fel.
Cykeln ställdes vid dikeskanten och hon satte sig på huk vid sidan av. Hade hon inte alltid gjort andra människor olyckliga. Besvikna. Ställt till det både för den ena och den andra. Hon var ingen att lita på. Blev alltid för trött, fick huvudvärk vid fel tillfälle, skrattade högt när man inte borde skratta alls. Hon hade alltid startat stormen i vattenglaset där hemma. Sagt fel ord. Inte försökt tillräckligt mycket. Haft fler mänskliga fel än vad som var okej.
Trots det alla gjort för henne så log hon aldrig inombords. Bara munnen som vreds till nåt som skulle likna ett leende. Blåklockan i diket där hon satt log mot henne i samma ögonblick och svajade till. Hon drog fingrarna försiktigt kring bladen och förundrades en stund över hur något så litet kunde fånga henne så.
" Plocka dom aldrig med rötterna", hade hon sagt mormor. Då kommer de aldrig igen.
Det slog henne omedelbart. Det var det hon hade blivit. Plockad med rötterna.
De hade vetat hur hon skulle vara, göra, bete sig och tycka om. Ifall hon gjorde som de tyckte så skulle det gå bra för henne. Om hon bara lyssnade. Till andra. Glömde sig själv. Förlorade sina rötter. Var det hennes fel att de skrikit och gapat? Inte nöjt sig trots att hon gjort sitt bästa. Faktiskt kämpat mer än hon orkat. Lagt blod, svett och tårar på golvet och endast blivit beskylld för att smutsa ner. Svärta ner.
Hon la en hårslinga bakom högerörat. Kände en gång till längs blåklockans konturer och släppte en suck. Ställde sig upp och såg sig omkring. Hon kände sig ny men ändå gammal. Samma gistna unka suckar drog genom själen medan tankarna förde sig något annorlunda. Det spelade roll vems fel det var. Frågan var om hon var orsaken till allt det onda.
Tankar som virvlade likt moln i hennes huvud. Tunna moln, lätta moln, ljusa moln och så även regntyngda tunga. Allt rymdes i samma lilla skalle. Skiten satt lite längre ner någonstans i hjärtetrakten. Guppade upp och ned i maggropen för att sedan åter halka upp i bröstkorgen. Sitta fast där i garnet som höll all skit kvar.
Hon gjorde det av fri vilja. För inte var hon dömd i domstol eller inlåst bakom lås och bom med slängd nyckel. Hon var så fri man kunde vara. Rent fysiskt. Hon lämnade disken, gick ut och satte sig på cykeln och trampade med frenesi. Släppte händerna från styret och lutade sig bakåt. Håret böjde sig för vinden och om hon inte vetat annat hade man kunnat tro att hon var lycklig. Fälten avlöpte varandra, blommorna i diket följde varandra i färgerna. Luften var frisk såsom den kunde bli efter en regnskur.
Hon öppnade munnen och smakade på vinden. Den varken kändes eller smakade annat än bitterhet. Öronen klang av olåt medan vindens sus gjorde sitt bästa för att tränga in. Cykeln fortsatte troget att rulla, benen följde tramporna, men skrattet satt fast. Hon sträckte ena handen mot trädens grenar. Kände strukturen från bladen mot handflatan. Det var hennes fel.
Cykeln ställdes vid dikeskanten och hon satte sig på huk vid sidan av. Hade hon inte alltid gjort andra människor olyckliga. Besvikna. Ställt till det både för den ena och den andra. Hon var ingen att lita på. Blev alltid för trött, fick huvudvärk vid fel tillfälle, skrattade högt när man inte borde skratta alls. Hon hade alltid startat stormen i vattenglaset där hemma. Sagt fel ord. Inte försökt tillräckligt mycket. Haft fler mänskliga fel än vad som var okej.
Trots det alla gjort för henne så log hon aldrig inombords. Bara munnen som vreds till nåt som skulle likna ett leende. Blåklockan i diket där hon satt log mot henne i samma ögonblick och svajade till. Hon drog fingrarna försiktigt kring bladen och förundrades en stund över hur något så litet kunde fånga henne så.
" Plocka dom aldrig med rötterna", hade hon sagt mormor. Då kommer de aldrig igen.
Det slog henne omedelbart. Det var det hon hade blivit. Plockad med rötterna.
De hade vetat hur hon skulle vara, göra, bete sig och tycka om. Ifall hon gjorde som de tyckte så skulle det gå bra för henne. Om hon bara lyssnade. Till andra. Glömde sig själv. Förlorade sina rötter. Var det hennes fel att de skrikit och gapat? Inte nöjt sig trots att hon gjort sitt bästa. Faktiskt kämpat mer än hon orkat. Lagt blod, svett och tårar på golvet och endast blivit beskylld för att smutsa ner. Svärta ner.
Hon la en hårslinga bakom högerörat. Kände en gång till längs blåklockans konturer och släppte en suck. Ställde sig upp och såg sig omkring. Hon kände sig ny men ändå gammal. Samma gistna unka suckar drog genom själen medan tankarna förde sig något annorlunda. Det spelade roll vems fel det var. Frågan var om hon var orsaken till allt det onda.
fredag 6 februari 2015
Lägesuppdatering
En av katterna är inne för rakning medelst borttagning av kulor. Till veckan är det andra kattens tur för kastrering. Eller otur. Smuls tur. Han Zimbamannen var tyst och lugn i buren idag. Lugn överlag. Smul lär skrika och mjaua hela vägen lång och kommer nog både känna sig kränkt och upprörd över ev hantering. Det är olika det där hur saker upplevs eller uttrycks. Somliga har dessutom ständigt åsikter som ska uttryckas i parti och minut medan andra finner sig. Smul är för övrigt född utomhus av mamma vildkatt och sedermera upplockad av katthemmet. Han Zimbamannen är dryga året och har inte haft det så kul. Jag åkte och hämtade honom för att han skulle avlivas -inte för att vi behövde fler katter egentligen. Men nu har vi fått igång honom så han leker och far omkring i alla fall.
Annars upplever jag mest en frustration över somlig förkylning. Och en frustration över att vilja rida och åka skidor i snön. Det är tamefan sorgligt att kroppen ska ta sån tid på sig för läkning.
Jag har dock planerat att träffa en mänska jag inte sett på många år imorgon så det vill till att steppa upp måendet....
I övrigt så....
- förstår jag mig inte på karlar....inte alls....
-har fullständigt lackat ur på politik...
-ätit upp Pyrets kladdkaka hon gjorde igår...hon bakar mkt...
-gläds över att Pyret må bättre...
-räds lite det faktum att Pyret försöker omvända varenda klasskamrat på skolan att de ska börja äta glutenfritt. Några verkar nappa förvisso, medan somliga går i strid. Hoppas Pyret hajar vad hon ger sig in på och att hon står pall för mothuggen.
-gläds över info från Pyrets lärare....de tycker att hon är konstnärlig och estetiskt lagd...kul att hon blir uppmuntrad i detta...
Annars upplever jag mest en frustration över somlig förkylning. Och en frustration över att vilja rida och åka skidor i snön. Det är tamefan sorgligt att kroppen ska ta sån tid på sig för läkning.
Jag har dock planerat att träffa en mänska jag inte sett på många år imorgon så det vill till att steppa upp måendet....
I övrigt så....
- förstår jag mig inte på karlar....inte alls....
-har fullständigt lackat ur på politik...
-ätit upp Pyrets kladdkaka hon gjorde igår...hon bakar mkt...
-gläds över att Pyret må bättre...
-räds lite det faktum att Pyret försöker omvända varenda klasskamrat på skolan att de ska börja äta glutenfritt. Några verkar nappa förvisso, medan somliga går i strid. Hoppas Pyret hajar vad hon ger sig in på och att hon står pall för mothuggen.
-gläds över info från Pyrets lärare....de tycker att hon är konstnärlig och estetiskt lagd...kul att hon blir uppmuntrad i detta...
torsdag 5 februari 2015
Komplex traumatisering och en somlig patient utan problem.
Jag är tom på ord,
en rullande tunna,
med ihåligt lock,
bara ett långt eko.
Jag famlar omkring,
letar febrilt,
efter någonting,
en endaste ledtråd.
Var började jag,
hur blev det så här,
hur valde jag,
varför är jag som jag är?
Jag vill säga nåt,
berätta ordentligt,
men vet inte vad,
dock något viktigt.
Trampar vilse på hållplatsen,
stirrar på nummer,
glor på riktningar,
var ska jag?
Kylan biter i kinderna,
röken efter andetagen,
är jag glad för,
jag finns ändå till.
Jag vet inte vad jag vill,
eller var jag ska,
jag vill berätta något,
hittar bara "hjälp mig".
Man pratar ofta om skräck, panik och ångest när man beskriver hur dåligt man mår. Sånt som är svårt att uppleva. Det är ändå på nåt sätt hoppfullt när man känner känslor, upplever något annat än att vara alldeles avstängd. Avskärmad med huvet i en för trång glastub. Sitta i tåget och se landskapet rusa förbi, utan att se på riktigt. Mest att världen utanför tillhör alla andra, allt det goda gå en förbi. Tänka så utan att känna en enda känsla samtidigt förutom overklighet.
Gå till en terapeut och be om hjälp, utan att ha några problem att tillkännage. Be om hjälp trots att man haft den bästa av barndomar. Berätta om de minnen man har och det enda man har att tillkännage är bilder av böljande gräs, lupiner, hängmattor, sol, bad, klippor, gott fika och ekonomisk trygghet. För att inte tala om hopprep, kompisar, välskötta häckar och stadiga rutiner. Man har haft allt men ändå blev man knäpp och misslyckades totalt. Galenskap med stort G.
Man sitter där och stirrar i den där knarrande fåtöljen medan den mittemot tittar på en rakt i ögonen. Vackra ögon tänkte jag. Snälla. Men även om man är snäll så är det svårt att hjälpa till om den som söker hjälp inte ens har några problem att formulera.
Alla kommer inte till terapin med en klar berättelse om hur full pappa varit, eller hur mamman varit frånvarande eller att man flyttat runt i olika familjehem. Det finns de som känner att något är väldigt fel, men inte vad som är fel. Ibland kanske den personen kan förnimma en känsla av att vilja brinna upp och försvinna eller lägga sig i ett dike och bara dö. Tyna bort för att vederbörande inte orkar mer. Kanske att personen ibland går över gatan utan att se sig om, eftersom det ändå inte spelar någon roll om den blir påkörd. Kommer det ens att kännas? Att bli påkörd, överkörd?
Under det första året i terapi kunde jag nog nästan enbart beskriva händelser med orden dåligt eller hemskt. Ingen större variation eller något som nån terapeut godtar. Jag var ett ufo på terapin men väl fungerande i mitt jobb. På så sätt att jag gjorde mitt jobb i alla fall. Det syns inte alltid utåt när man själv faller samman inombords.
När jag tänker på den där terapeuten, som jag även nu har kontakt med, så känner jag kärlek. För det är kärlek att gång efter gång lyssna på nåns tuggande tjat utan att för den skull vika från agendan, ge fan i allt eller nappa när vederbörande patient försöker komma runt det som är svårt på allehanda fuffensliknande, provocerande sätt. Jag har varit en dryg jävel att ha i samtal -den saken är säker. Ifrågasatt det mesta. Metoder, hennes syfte, ramar etc. Framförallt om hon verkligen vill mig väl. Det är en form av kärlek att stå ut, vänta kvar, vara med i allt det smärtsamma, fortsätta ifrågasätta och vara obekväm. Även om det är hennes jobb. Numer säger jag ja tack o amen till det mesta hon säger. Brukar bli påmind om det och få en o annan påminnelse om hur jag varit förut.
(Vafan. Jag får skärpa mig!)
Nåja, varför kommer detta upp nu. Sitter man inte i dravlet igen med skolsulorna fulla av skit. Jag menar lite traumatiserad av senaste året. Skillnaden är dock att jag nu vet överlag vem jag är, vad jag tycker/tänker och varför jag reagerar som jag gör. Jag har kartan. Ett innehåll. Det är stor skillnad på att uppleva en traumatiskt händelse så här när man har en grund att stå på. Stor skillnad mot att systematiskt under en lång tid, utsättas för allehanda skit. Det fragmenterar ens själv och förstör den där härliga trygga anknytningen man förmodas ha för att kunna utvecklas.
Komplex traumatisering (ptsd) såg jag att det har döpts till när man åker på upprepade trauman/anknytningstrauman. Ja det är komplext värre kan jag lova. Det kan ta dö på folk.
en rullande tunna,
med ihåligt lock,
bara ett långt eko.
Jag famlar omkring,
letar febrilt,
efter någonting,
en endaste ledtråd.
Var började jag,
hur blev det så här,
hur valde jag,
varför är jag som jag är?
Jag vill säga nåt,
berätta ordentligt,
men vet inte vad,
dock något viktigt.
Trampar vilse på hållplatsen,
stirrar på nummer,
glor på riktningar,
var ska jag?
Kylan biter i kinderna,
röken efter andetagen,
är jag glad för,
jag finns ändå till.
Jag vet inte vad jag vill,
eller var jag ska,
jag vill berätta något,
hittar bara "hjälp mig".
Man pratar ofta om skräck, panik och ångest när man beskriver hur dåligt man mår. Sånt som är svårt att uppleva. Det är ändå på nåt sätt hoppfullt när man känner känslor, upplever något annat än att vara alldeles avstängd. Avskärmad med huvet i en för trång glastub. Sitta i tåget och se landskapet rusa förbi, utan att se på riktigt. Mest att världen utanför tillhör alla andra, allt det goda gå en förbi. Tänka så utan att känna en enda känsla samtidigt förutom overklighet.
Gå till en terapeut och be om hjälp, utan att ha några problem att tillkännage. Be om hjälp trots att man haft den bästa av barndomar. Berätta om de minnen man har och det enda man har att tillkännage är bilder av böljande gräs, lupiner, hängmattor, sol, bad, klippor, gott fika och ekonomisk trygghet. För att inte tala om hopprep, kompisar, välskötta häckar och stadiga rutiner. Man har haft allt men ändå blev man knäpp och misslyckades totalt. Galenskap med stort G.
Man sitter där och stirrar i den där knarrande fåtöljen medan den mittemot tittar på en rakt i ögonen. Vackra ögon tänkte jag. Snälla. Men även om man är snäll så är det svårt att hjälpa till om den som söker hjälp inte ens har några problem att formulera.
Alla kommer inte till terapin med en klar berättelse om hur full pappa varit, eller hur mamman varit frånvarande eller att man flyttat runt i olika familjehem. Det finns de som känner att något är väldigt fel, men inte vad som är fel. Ibland kanske den personen kan förnimma en känsla av att vilja brinna upp och försvinna eller lägga sig i ett dike och bara dö. Tyna bort för att vederbörande inte orkar mer. Kanske att personen ibland går över gatan utan att se sig om, eftersom det ändå inte spelar någon roll om den blir påkörd. Kommer det ens att kännas? Att bli påkörd, överkörd?
Under det första året i terapi kunde jag nog nästan enbart beskriva händelser med orden dåligt eller hemskt. Ingen större variation eller något som nån terapeut godtar. Jag var ett ufo på terapin men väl fungerande i mitt jobb. På så sätt att jag gjorde mitt jobb i alla fall. Det syns inte alltid utåt när man själv faller samman inombords.
När jag tänker på den där terapeuten, som jag även nu har kontakt med, så känner jag kärlek. För det är kärlek att gång efter gång lyssna på nåns tuggande tjat utan att för den skull vika från agendan, ge fan i allt eller nappa när vederbörande patient försöker komma runt det som är svårt på allehanda fuffensliknande, provocerande sätt. Jag har varit en dryg jävel att ha i samtal -den saken är säker. Ifrågasatt det mesta. Metoder, hennes syfte, ramar etc. Framförallt om hon verkligen vill mig väl. Det är en form av kärlek att stå ut, vänta kvar, vara med i allt det smärtsamma, fortsätta ifrågasätta och vara obekväm. Även om det är hennes jobb. Numer säger jag ja tack o amen till det mesta hon säger. Brukar bli påmind om det och få en o annan påminnelse om hur jag varit förut.
(Vafan. Jag får skärpa mig!)
Nåja, varför kommer detta upp nu. Sitter man inte i dravlet igen med skolsulorna fulla av skit. Jag menar lite traumatiserad av senaste året. Skillnaden är dock att jag nu vet överlag vem jag är, vad jag tycker/tänker och varför jag reagerar som jag gör. Jag har kartan. Ett innehåll. Det är stor skillnad på att uppleva en traumatiskt händelse så här när man har en grund att stå på. Stor skillnad mot att systematiskt under en lång tid, utsättas för allehanda skit. Det fragmenterar ens själv och förstör den där härliga trygga anknytningen man förmodas ha för att kunna utvecklas.
Komplex traumatisering (ptsd) såg jag att det har döpts till när man åker på upprepade trauman/anknytningstrauman. Ja det är komplext värre kan jag lova. Det kan ta dö på folk.
söndag 1 februari 2015
Vikten att tanka mellan psykbryt
Jag har dålig kontinuitet i bloggandet onekligen. Nåja, jag hankar mig fram. Strider mot mörkret både det inom mig och det utanför fönstret. Var har solen/ljuset varit senaste halvåret? Jag strider även mot förra årets januari- minnena. Sådant som behöver bearbetas. Både hur sjuk jag var och hur jag blev bemött och faktiskt övergiven. Det blev ett smärre trauma.
Men jag har god hjälp av djuren. De bara finns där. Jag är enormt tacksam för prickarna jag har som både avleder och stöttar. Katterna och upptåg. Fjant som alltid vill vara social. Snutt som är stabil. Jag lever inte heller på folkfronten ensam på en öde ö utan har några gamla riktigt bra vänner som funnits länge. Sånt är guld värt.
Till syvende och sist är man ändå ensam med sitt mående och sina känslor av den enkla anledning att man inte sitter ihop med nån annan. Det är ingen annan som gör jobbet åt en, utan man får ta emot stöd, kavla upp ärmarna och traska på. Igenom regn, rusk och annat. Jag har bearbetat trauman förut och jag vet att man kan komma vidare. Man måste inte gå med flashbacks i alla oändlighet, eller den där ångesten från förr. Man kan komma till ro. Minnena bär man alltid med sig men skräcken och panikkänslorna kommer att lägga sig så småningom. Det är bara det att jag tycker att det är onödigt. Man kanske inte ska behöva bli bemött på det här sättet när man söker vård.
Annars så är vi noga med maten här hemma. Äter det vi tål numer. Pyret kämpar också på och mår mkt bättre. Jag har hitintills klarat alla hundraåttio förkylningar som Pyret drar hem betydligt bättre än förut. Jag är glad så läng vi slipper flunsan...tror det kan bli drygt för Pyrets o min kropp.
Jag tankar mig på vit, ljus snö, hästmular, andetag och frustningar. Katternas spinnande och mys och upptåg med prickarna. Spelar spel med tvåbenta. Däremellan så bryter jag ihop när det passar. Rensar systemet. Ungefärligen så.
Men jag har god hjälp av djuren. De bara finns där. Jag är enormt tacksam för prickarna jag har som både avleder och stöttar. Katterna och upptåg. Fjant som alltid vill vara social. Snutt som är stabil. Jag lever inte heller på folkfronten ensam på en öde ö utan har några gamla riktigt bra vänner som funnits länge. Sånt är guld värt.
Till syvende och sist är man ändå ensam med sitt mående och sina känslor av den enkla anledning att man inte sitter ihop med nån annan. Det är ingen annan som gör jobbet åt en, utan man får ta emot stöd, kavla upp ärmarna och traska på. Igenom regn, rusk och annat. Jag har bearbetat trauman förut och jag vet att man kan komma vidare. Man måste inte gå med flashbacks i alla oändlighet, eller den där ångesten från förr. Man kan komma till ro. Minnena bär man alltid med sig men skräcken och panikkänslorna kommer att lägga sig så småningom. Det är bara det att jag tycker att det är onödigt. Man kanske inte ska behöva bli bemött på det här sättet när man söker vård.
Annars så är vi noga med maten här hemma. Äter det vi tål numer. Pyret kämpar också på och mår mkt bättre. Jag har hitintills klarat alla hundraåttio förkylningar som Pyret drar hem betydligt bättre än förut. Jag är glad så läng vi slipper flunsan...tror det kan bli drygt för Pyrets o min kropp.
Jag tankar mig på vit, ljus snö, hästmular, andetag och frustningar. Katternas spinnande och mys och upptåg med prickarna. Spelar spel med tvåbenta. Däremellan så bryter jag ihop när det passar. Rensar systemet. Ungefärligen så.
fredag 2 januari 2015
Nyårsfadäs
Ja det är nytt år - "2015" för att vara exakt. Vi hade en bra kväll här hemma och skålade på bättring med bot och färre sjukdomar. Champagnen smakade dock kasst...märkte vi efter att ha druckit ett glas. Hursom fick vi avbryta drickandet för Fjant löpte amok i boxen pga att vi fick krig här runt tolvslaget. Alltså vi bor i en bygd full av djur men folk skjuter missiler som om vi skulle försvara oss mot ryssen-just for fun. Galenskap. Nåja den gode Fjant lugnade sig vid två-tiden så vi kunde gå och lägga oss.
"Den gode Fjant med Pyret i julutstyrsel."
Om nu det inte varit så att Challe blev full av utslag på över nästan hela kroppen och blev varm, yrslig och svimfärdig. Ja vi är ju vana vid såna här reaktioner så ingen förhastade sig direkt. Men hade han tuppat av hade man ju fått ringa 112, för jag var skraj för att han fått nån allergisk chock. Turligt nog gick det över rätt fort ändå och andas kunde han. Ja jag mådde väl inte huvens jag heller direkt, trodde under natten att jag främst blivit rädd pga Challes fadäs och därav hjärtklappning och yrsel, men när jag åkte på smala luftvägar och magen pajade så begrep jag att nåt djävulens olämpligt hade vi hinkat i oss.
Skaplig början på det nya året. Nåja, nu mår vi som vanligt igen i alla fall. Märkligt att jag klarade mig så pass bra ändå må jag säga. Alternativt om man är full av Chaga-te och annat som dödar det mesta - så kanske det hjälper lite mot allatiallo. Äh. Jag vet inte. Det var inte trevligt kan jag säga.
Idag har Pyret ridit hursomhelst, så även på nyårsafton. Den gode Fjant är alltid med och frotterar sig samtidigt. Honom har jag haft sadel på, hängt på ett antal ggr nu, hävt mig i stigbygeln etc och han har inte haft några synpunkter än i alla fall.
Annars så är det skönt att Challe har semester och att Pyret är ledig från skolan. Vända lite på dygnet, glida omkring, småtjafsa med Challe, fika....ja. Inte dumt alls.
Om nu det inte varit så att Challe blev full av utslag på över nästan hela kroppen och blev varm, yrslig och svimfärdig. Ja vi är ju vana vid såna här reaktioner så ingen förhastade sig direkt. Men hade han tuppat av hade man ju fått ringa 112, för jag var skraj för att han fått nån allergisk chock. Turligt nog gick det över rätt fort ändå och andas kunde han. Ja jag mådde väl inte huvens jag heller direkt, trodde under natten att jag främst blivit rädd pga Challes fadäs och därav hjärtklappning och yrsel, men när jag åkte på smala luftvägar och magen pajade så begrep jag att nåt djävulens olämpligt hade vi hinkat i oss.
Skaplig början på det nya året. Nåja, nu mår vi som vanligt igen i alla fall. Märkligt att jag klarade mig så pass bra ändå må jag säga. Alternativt om man är full av Chaga-te och annat som dödar det mesta - så kanske det hjälper lite mot allatiallo. Äh. Jag vet inte. Det var inte trevligt kan jag säga.
Idag har Pyret ridit hursomhelst, så även på nyårsafton. Den gode Fjant är alltid med och frotterar sig samtidigt. Honom har jag haft sadel på, hängt på ett antal ggr nu, hävt mig i stigbygeln etc och han har inte haft några synpunkter än i alla fall.
Annars så är det skönt att Challe har semester och att Pyret är ledig från skolan. Vända lite på dygnet, glida omkring, småtjafsa med Challe, fika....ja. Inte dumt alls.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)