Komplex traumatisering och en somlig patient utan problem.

Jag är tom på ord,
en rullande tunna,
med ihåligt lock,
bara ett långt eko.

Jag famlar omkring,
letar febrilt,
efter någonting,
en endaste ledtråd.

Var började jag,
hur blev det så här,
hur valde jag,
varför är jag som jag är?

Jag vill säga nåt,
berätta ordentligt,
men vet inte vad,
dock något viktigt.

Trampar vilse på hållplatsen,
stirrar på nummer,
glor på riktningar,
var ska jag?

Kylan biter i kinderna,
röken efter andetagen,
är jag glad för,
jag finns ändå till.

Jag vet inte vad jag vill,
eller var jag ska,
jag vill berätta något,
hittar bara "hjälp mig".



Man pratar ofta om skräck, panik och ångest när man beskriver hur dåligt man mår. Sånt som är svårt att uppleva. Det är ändå på nåt sätt hoppfullt när man känner känslor, upplever något annat än att vara alldeles avstängd. Avskärmad med huvet i en för trång glastub. Sitta i tåget och se landskapet rusa förbi, utan att se på riktigt. Mest att världen utanför tillhör alla andra, allt det goda gå en förbi. Tänka så utan att känna en enda känsla samtidigt förutom overklighet.

Gå till en terapeut och be om hjälp, utan att ha några problem att tillkännage. Be om hjälp trots att man haft den bästa av barndomar. Berätta om de minnen man har och det enda man har att tillkännage är bilder av böljande gräs, lupiner, hängmattor, sol, bad, klippor, gott fika och ekonomisk trygghet. För att inte tala om hopprep, kompisar, välskötta häckar och stadiga rutiner. Man har haft allt men ändå blev man knäpp och misslyckades totalt. Galenskap med stort G.

Man sitter där och stirrar i den där knarrande fåtöljen medan den mittemot tittar på en rakt i ögonen. Vackra ögon tänkte jag. Snälla. Men även om man är snäll så är det svårt att hjälpa till om den som söker hjälp inte ens har några problem att formulera.

Alla kommer inte till terapin med en klar berättelse om hur full pappa varit, eller hur mamman varit frånvarande eller att man flyttat runt i olika familjehem. Det finns de som känner att något är väldigt fel, men inte vad som är fel. Ibland kanske den personen kan förnimma en känsla av att vilja brinna upp och försvinna eller lägga sig i ett dike och bara dö. Tyna bort för att vederbörande inte orkar mer. Kanske att personen ibland går över gatan utan att se sig om, eftersom det ändå inte spelar någon roll om den blir påkörd. Kommer det ens att kännas? Att bli påkörd, överkörd?

Under det första året i terapi kunde jag nog nästan enbart beskriva händelser med orden dåligt eller hemskt. Ingen större variation eller något som nån terapeut godtar. Jag var ett ufo på terapin men väl fungerande i mitt jobb. På så sätt att jag gjorde mitt jobb i alla fall. Det syns inte alltid utåt när man själv faller samman inombords.

När jag tänker på den där terapeuten, som jag även nu har kontakt med, så känner jag kärlek. För det är kärlek att gång efter gång lyssna på nåns tuggande tjat utan att för den skull vika från agendan, ge fan i allt eller nappa när vederbörande patient försöker komma runt det som är svårt på allehanda fuffensliknande, provocerande sätt. Jag har varit en dryg jävel att ha i samtal -den saken är säker. Ifrågasatt det mesta. Metoder, hennes syfte, ramar etc. Framförallt om hon verkligen vill mig väl. Det är en form av kärlek att stå ut, vänta kvar, vara med i allt det smärtsamma, fortsätta ifrågasätta och vara obekväm. Även om det är hennes jobb. Numer säger jag ja tack o amen till det mesta hon säger. Brukar bli påmind om det och få en o annan påminnelse om hur jag varit förut.

(Vafan. Jag får skärpa mig!)

Nåja, varför kommer detta upp nu. Sitter man inte i dravlet igen med skolsulorna fulla av skit. Jag menar lite traumatiserad av senaste året. Skillnaden är dock att jag nu vet överlag vem jag är, vad jag tycker/tänker och varför jag reagerar som jag gör. Jag har kartan. Ett innehåll. Det är stor skillnad på att uppleva en traumatiskt händelse så här när man har en grund att stå på. Stor skillnad mot att systematiskt under en lång tid, utsättas för allehanda skit. Det fragmenterar ens själv och förstör den där härliga trygga anknytningen man förmodas ha för att kunna utvecklas.

Komplex traumatisering (ptsd) såg jag att det har döpts till när man åker på upprepade trauman/anknytningstrauman. Ja det är komplext värre kan jag lova. Det kan ta dö på folk.