Gråten driver längs klipprevor,
men havet har slagit dövörat till,
vinden går mot ljudet,
vågor rullar ifrån land.
Trötta händer formar sandslott,
som byggs utan murar,
låt det som vill gå ut,
och det som vill komma in.
Trötta ögon väntar in havet,
vågorna som flytt,
finns det ändå fåglar måntro,
som förstått vad som sagts.
Till sist driver vågor mot land,
viker sandslott till våt sand,
det finns inte längre nån stadga,
nån vilja att hålla sig upprätt.
Gråten rullar på vågtopparna,
högljutt bort ifrån land,
rakt ut i djupaste havet,
med en hand i min hand.
7 kommentarer:
Berörande, igenkännande sorgligt vackert... Kram
Det är detta jag menar - vissa skriver vacker poesi - andra gör försök...
Kramar
Vackert!
Så bra du skriver.
Både i det här och förra inlägget.
Kramar i massor du fina / Jane
Vackert och vemodigt...
Kram!
Hur har du det? Känslan är att du inte mår så värst bra men dina ord kommer ut vackert :) Kram
Vad sorgligt och vackert <3
Skicka en kommentar