Överlevnadsstrategier på sjukhus

Ett liv-två delar

 

Det var ett tak som klöv livet i två delar. Ett vars regnsmatter överröstade ljudet av röster. Ett annat med dova, rejäla betongpannor, som skalade av naturens väsen på ett osentimentalt sätt.

 Taket ovan ladan både drog och värmde dåligt under kalla dagar. Men där fanns rymd för både tankar, prat och sång. Under de varma betongpannorna frös tungan till is, rösten blev stel och lungorna trånga. Där var det andra som pratade, tänkte och tyckte. I rätt ordning.

Rummen skar som en finslipad kniv genom själen. I det ena tuggades det girigt mjuk sockerkaka, med öppen mun bland damm. I det andra bets försiktigt små bitar av torr köpebulle, på avtorkat, vitt köksbord. I det dragiga kunde skratten lätta ända bort till fåglarnas sång, medan det under betongpannorna aldrig ens nådde utanför väggarna.

Jag bad till Gud under betongpannorna. I ladans rum låg jag under mjuk filt och drog lätta andetag, och fick svar av naturen. Det var skillnad på att fråga och att be. Den dagen man ber, då är man desperat. Särskilt när bedjandet förefaller vara lönlöst.

Jag vandrade i tanken, under de olika taken var timma, medan droppet pep, rumskamraten hostade blod, och personalen sammanbitet gick med dova ljud på knäskålarna. Längtade till sockerkakan, när den överkokta påtvingade potatisen kom på orange bricka. Försökte se de skeva taknockarna framför mig, istället för det vita kompakta sjukhustaket, vilket föreföll ligga som en tät vägg strax ovanför mitt huvud. Om någon bara kunde ta mig ut. För en stund. Så jag kunde ställa mina frågor. Lyssna och höra. Få känna vinddraget. I huden och i håret. Men tungan var frusen. Andhämtningen för tung. Själen var kluven i delar. Den som låg under tak av solid sort, visste att utrymmet för uttrycken var små. Jag knäppte mina händer och bad stilla till Gud.