Kritik mot Socialtjänsten

Läste just i Dn att Socialtjänsten inte skyddar barnen tillräckligt, att utredningarna tar för lång tid och att motiveringen för avslut är luddig.


Man kan häva sig i fina termer och prata vidare om mer utbildning, andra datasystem etc. Men det är egentligen löjligt. Det är för klen personalstyrka på Soc. För många ärenden och anmälningar dräller in för att tas emot av för få händer enkelt uttryckt. Det sker där med en grov prioritering oh sållning redan när de ankommer till Soc. Sen blir somliga anmälningar liggande länge. Även de som är allvarliga. Sen slussas de ut på olika delstationer som det numer ofta är organiserat som. Mottagningsgrupp som träffar familjerna någon gång för att därefter bestämma om utredning ska inledas eller ej. Därefter till handläggare som utreder. Klart det drar ut på utredningar när du har för många samtidigt. Sen kanske man inte är så ordentlig när man har kort om tid att lägga ner sig och skriva tydligt varför man väljer att avsluta en utredning. Om man fortsätter att utreda och i värsta fall det visar sig att barnet måste flytta-ja då är det över till familjerätten som ska ta fram passande familjehem och sen följa upp.


Hackat och malet.


Jag vänder mig ut och in inför såna här organisatoriska upplägg vilka tyvärr kommer när trycket blir för hårt att hantera för myndigheten. Man delar upp, splittar, skickar hit och dit och ingen har den direkta helhetssynen och kontinuiteten. Det gör att personal kan inrikta sig på sin del och kanske inte se till helheten och vad resurs och tidsbrist faktiskt gör mot de som de ska hjälpa. Eller så blir personalen än mer utbränd när de får jobba på ett sätt som inte är meningsfullt. Arbeta så att de gör ett sämre jobb än innan.


Jag stod själv inför en sån här omorganisation när jag arbetade. Vi kämpade emot med näbbar och klor för att därefter få höra att vi led brist på förändringsbenägenhet och flexibilitet. Nåja. Vi ägde sunt förnuft skulle jag vilja påstå.


Nä man måste arbeta i en vettig organisation där man kan möta människor utifrån kontinuitet o helhetssyn, få deras förtroende, motivera människor samt ibland utifrån ett vettigt underlag sätta ned foten. Man kan som Soc arb göra en enorm skillnad hos människor bara genom att bete sig respektfullt under en utredningsprocess. Det är inte bara en "utredning" som ska göras. Det är människor i kris man möter och där finns en stark förändringspotential.


Sen angående skyddet av barn så tyckte jag när jag arbetade att man faktiskt inte fullt ut förstod att tolka vad barn utsatta för övergrepp signalerar och hur de berättar. Det är allvarligt om det är så än. Hursomhelst så krävs det massor med energi att arbeta i just övergreppsärenden. Svårt att riktigt begripa innan man varit i det faktiskt. Man hamnar i ett hav av starka känslor både från sig själv och andra vad gäller tillit, svek, förnekelse, kränkningar etc. Det är som att vara i ett inferno kan den påpeka som arbetade nästan enbart med övergreppsärenden i ett par års tid på Soc. jag hade även studiegrupper med lärare och förskolepersonal vad gällde detta. Intressant men faktiskt krävande. Man bör ha god koll på vad som hände i grupper när man lär ut om övergrepp eller då man möter föräldrar i grupp tex.


Sen är det svåra frågor man möts av i arbetet varje dag. Var går gränsen där barnet mår bättre av att vara i en fosterfamilj än i sin egen familj. Den gränsen är inte självklar utan mkt måste vägas för och emot.