Pyret är i en ålder nu som jag själv tyckte var härlig. För att inte tala om åldrarna därefter. Tidiga tonåren när man kunde göra alltmer på egen hand, umgås mycket med roliga kompisar. Vara i stallet och hästarna. Pyret går på ridskola och rider hos kompis och granne. Sen råkar vi själva ha två egna hästar. Stoet har hon inte ridit på så mkt eftersom det trots allt inte är nån ponny och den yngsta är för ung.
När Pyret nu blivit alltmer intresserad av häst så väcker det både det ena och det andra. Om hästintresset håller i sig så kommer hon ha något att alltid brinna för i livet. Ha den där nära kontakten med djur som är så välgörande. Hon kommer att utvecklas automatiskt eftersom man ganska ofta måste "ställa sig bredvid" när man håller på med häst. Man måste fundera över sig själv, vad man själv gör som bidrar till att saker fungerar respektive inte fungerar i ridningen och kontakten med hästen. Pyret kommer få lära sig kroppskontroll och anatomi. Hon kommer att få lära sig att ta ansvar i högre utsträckning än många andra barn, som inte håller på med häst.
Det som ligger på minussidan är att livet rent ekonomiskt blir svårare när man har hästintresse. Om man nöjer sig med att rida på ridskola så kanske det inte är så svårt att dra det runt, men om man vill ha egen häst så kräver det viss inkomst. Det kan bli en somlig stress att alltid försöka spara och vända på kronor och ören för att kunna ro iland hästkostnaderna. Om hon vill tävla så ställs än mer krav. Det var en i ryttareliten som sa att " att den här sporten kan knäcka dig", ungefärligen. Nu är elitnivå en sak, men träna och tävla häst, brottas med skador, hitta rätt tränare....det är roligt men krävande.
Jag har föräldrar som alltid tyckt och ännu tycker att hästintresset är farligt, onödigt och opraktiskt. Därmed har jag jobbat i rejäl motvind. Det behöver ju inte Pyret. Sen tycker jag att det har haft sina fördelar också att ha hästintresset för sig själv, utan föräldrar som lägger sig och ställer krav. Kolla in många "ponnyföräldrar"!! I motpol till detta så har man ibland stått och suktat på andra som åkt iväg på träningar i transporter med föräldrar som hjälpt till och betala och visat intresse och förmedlat kunskap. Nu skaffade vi som hade ointresserade föräldrar oss kunskaper ändå. Vi var med de äldre i stallet och fick hjälpa dom och på så vis lärde man sig. Längre fram tjuvåkte jag ibland med andra, utav de där äldre, som åkte iväg och tränade. Vi tog även upp tränare till stallet som vi red
När man lär sig den långa,krokiga vägen så gör man en hel del misstag förstås. En hel del farligheter får man vara med om som kanske inte skulle ha upplevts. Om man inte har pengar att rida välstammade, välridna hästar, så hamnar man ofta på dom som kräver sin ryttare, som är unga eller allmänt svåra både i hantering och ridning. I det läget när man skulle haft en lugn, utbildad och trygg häst.
Jag tjuvred en del när jag var en 6-7-8 år på min kusins häst hos mormor och morfar. Hon red ut i skogen och jag gick med, lovade mina föräldrar att bara gå bredvid. Det dröjde ju inte mer än fem min när vi nått skogen så hoppade jag upp bakom sadeln också red vi två personer. Mysigt. Sen hade min kusin lite egenhändigt hopsnickrade lektioner där hon longerade hästen och jag fick utöva sitsträning utan stigbyglar, armarna rätt ut också hade vi ett litet hinder på ena sidan volten. När ingen såg. Detta var min ridutbildning när vi började hyra hästar i ett stall som tonåringar. Jag kunde inte mycket och vi ställdes mot några rutinerade fjordhästar och en kallblodig travare. Det var knep och knåp bara att hämta de där fjordhästarna i hagen utan att för den skull bli stegrad på. De var väl less på folk hästarna. Men vi red och betalade och till sist slutade vi betala mot att vi tog hand dom istället.
Därefter blev det fodervärdshästar = låna häst. I mitt fall tillsammans med en kompis. Först ett mindre kallblod har jag för mig. Därefter en arab, 1.47 hög, som hette Lillan. Hon var mest sutten på och utöver det enormt ängslig, stressad och spänd att hålla på med. Duktig på att väva i boxen. Bra projekt när man är fjorton. Jag ramlade av redan när vi var och provred. Pinsamt värre. Ofta går det ändå tydligen, även om man inte har så mycket kunskap så länge man inte ger sig. En red, den andre ledde också gav vi oss ut på grusvägar och mötte bilar och andra farligheter. Enträget. Det tog tid att få bort vävandet, däremot visade hon sig vara en fantastisk ponny att rida på. Rörde sig jättebra och hade talang för hoppning med. Rädslan på ritterna försvann fort och till sist även vävandet i stallet.
I efterhand kan man säga att vi red för mkt på henne i förhållande till åldern. Nu var hon tidig och växa, vi tränade inte mycket eller länge på volten utan red mest ut i lugnt tempo. Men ändå. Sånt man begriper i efterhand. Hursomhelst var han arabuppfödaren till gubbe väldigt nöjd över resultatet så att han erbjöd oss att ta en ny foderhäst. En arabskimmel som han hade gett 75 000 för då som unghäst. Det tyckte vi var för mycket ansvar och försökte förklara att det mest var tur att det hade gått så pass bra som det gjort med förra hästen.
Vi grät och sörjde Lillan ett tag och därefter skaffade vi en ny foderhäst. Leone, ett fullblod på tio år. Trevlig häst som dock inte var särskilt välutbildad. Henne hade vi också i ett år. Samtidigt fick vi låna de äldres hästar i stallet vilket var stort. Ett fullblod och ett halvblod med arab i. Både väldridna hör och häpna och tävlades i dressyr. Det här blev väl startskottet för mitt dressyrintresse egentligen. Någonstans här lyckades jag få gå på ridskola ett år, för att jag tyckte det behövdes. Det blev ingen lång karriär där då ridläraren höll på att slå ihjäl hästarna som han satte sig upp och red på. En allmänt osund kultur rådde.
Vi gick ur ridskolan och gick med i en nystartad ridklubb som var för alla. Travhästar, ponnysar, halvblod utan härstamning etc. Jag blev fodervärd till annan häst. Ett varmblod och en kallblodig travare. Den sistnämnda sprang lös bredvid i skogen när jag red på den andra hästen. Där höll jag till några år. Red även kompisars hästar.
När jag fyllde arton år begav det sig så att jag skaffat pengar så jag kunde köpa häst. Det blev en angloarab. Jag älskar araben för sin sällskaplighet, vänlighet och intelligens men tycker att de är för små. Därav är anglon ett bra alternativ. Jag träningsred mycket dressyr, tävlade en del och vi startade ett lag i dressyren. Återvände på tävling till den där ridskolan, vann faktiskt båda klasserna, men de på läktarna tyckte det var sport att skrämma hästen på prisutdelningen, så upplevelsen blev ändå sådär. Jag slog min engelskalärare hursomhelst. Var det därför hon sänkte mitt betyg i ämnet det året? HA!
Det tog två månader så hade jag köpt en ny häst "Snutt". Henne har jag kvar ju. Hon var ett år när jag hämtade henne. En väldigt rolig tid med tömkörning, promenader, vänja vid träns och sadel etc. Jag fick mkt hjälp utav ridinstruktören i stallet, så det var ju väldigt tacksamt. Jag red in henne själv och det var helt okomplicerat. Tränade en hel del dressyr i många år, men tävlandet har inte dragit i mig igen.
De senaste åren har jag inte ridit pga den fantastiska hälsan. Betäckte ju stoet av den anledningen bla. Då kom han Fjant. Det är väl där jag står nu i hästbestånd. Det är många hästar jag träffat, mött på vägen sen tonåren. Har sagt hej till många och så även adjö. Jag är ändå tacksam över att jag inte alltid haft de "lättaste" eller tjusigaste hästarna. Det har gett mig en bättre förståelse för "hästen" skulle jag vilja påstå och för hur jag själv fungerar.
Det blir intressant att se vilken resa Pyret ska ta.
1 kommentar:
Hej Millan - jag är inte intresserad av hästar. eller djur. Som du ju vet. Men. Jag läste ändå. Och tyckte jättemycket om din berättelse. Bara så att du vet.
Och nu är jag hemma igen att följa dina inlägg.
Kram
Skicka en kommentar