Hög acceptans.

Jag tycker att Svenskar har stor tolerans. Får de som arbetar lite mer skatteavdrag kan många sitta nöjda. Bygga nån extra altan, skaffa sig en pool till och byta båt. Livet är tydligen ganska bra. I alla fall om man inte arbetar med sjuka människor eller är sjuk själv.

Alltså. Vi har en vård som milt sagt kryper på knäna även om personalen springer för livet. Patientsäkerheten är inte längre säker. Ungefär 400 personer dör i onödan per år pga fel i vården. Tydligen ofta organisatoriska fel. Jag tror det är lågt räknat om man nu även betänker medicineringar som går åt skogen. Sånt som måste följas upp och stämmas av i tid.

I vår stad där det finns akutmottagning så blir man starkt ifrågasatt för varför inte en anhörig kan stanna hos en, om man är rejält kass. Ibland går det faktiskt inte att få ihop. Anledningen är att de inte har tid att i väntan på läkare och provtagning kan titta till en där man troligen blivit lagd i nån korridor. Kommer man in med ambulans är gången en annan så då får man snabbt hjälp är min erfarenhet, men ambulans åker man helst inte.

"Personal uppger att de inte vill jobba där, inte kan ansvara för säkerheten, att de inte orkar mer. Läkare vill knappt komma ner när de larmas. De vill vara någon annanstans. Detta sägs till mig som patient. Rödkindade springer sköterskorna omkring i något som för mig liknar en krigszon. Hur många blir traumatiserade egentligen av att ha ett sånt här jobb hinner man tänka. Mannen bredvid mig i korridoren krampar och någon skriker. Ingen kommer. Jag får lätt panik eftersom jag inte ens orkar stå upp. Jag kan inte hjälpa till. Sen kommer en sköterska och skriker på hjälp. Hon behöver få in mannen och sängen på ett rum. Det finns inga lediga. Ut med en patient i korridoren och in med en annan. Jag undrar om inte jag kommer att bli traumatiserad efter att ha legat i timmar i den där korridoren. Ber om vatten efter fyra timmars väntan och får en stressad och tvär blick tillbaka. Jag vill hem. Sällan har jag känt mig så övergiven."

Vi har barn som dör i Sverige för att Socialtjänsten inte har resurser för att utföra sitt uppdrag. Vi har ännu fler barn som far illa utan att insatser görs, vilket också har sin grund i socialtjänstensresursbrist. Sverige tar tex emot ensamkommande flyktingbarn, och betjänt den utsattheten i att komma till nytt land, och kanske inte bli väl omhändertagen. Vi har barn som lever i psykologisk och fysiologisk misär pga att vi inte har tillräckligt med folk som har vidarutbildningar och lång erfarenhet i att arbeta med utsatta barn. Vi har missbrukare som inte kan få någon hjälp pga indragningar. Vi har hemlösa om få klara sig bäst dom vill.

Personalen på Soc är i hög grad utbrända och sjukskrivna. Även en del av de som jobbar skulle jag vilja påstå. Arbetsmiljön och arbetstempot är förgörande på många sätt. Många unga med framtidsdrömmar hinner bara jobba nåt enstaka år innan de är slut. Då väntar sjukskrivning istället, en kamp med försäkringskassan, och kanske till sist en utförsäkring. Så får man själv söka socialbidrag istället för att hjälpa andra.

Jag tycker det här är förbannat dumt och sorgligt. Fullständigt oacceptabelt.