Det oundvikliga

 

I morgon, övermorgon eller dan efter det skulle något hända. Hon visste det lika väl som att jorden var rund, månen lyste och solen gick ned allt fortare för dagen. Vindens brus hade tilltagit de senaste dagarna. Nordanvinden ägde alla kroppsdelar som vistades utomhus. Hon var röd om näsan, huden fnasig mellan ögonbrynen och läpparna spruckna. Veden behövde ändå bäras in, djuren behövde ha mat och vatten. Hon gick som om hon inte visste. Trampade frankt i kängor som glipade och släppte in både lera, snö och vatten. De var av den generösa sorten. Vantarna var av samma art med fler hål i än vad som var tyg.

Grisen grymtade och ville bli kliad med kvasten på ryggen. Geten ville inte prata alls. Stoet tuggade höet i trygg takt. Så pass att hon nästan drogs bort från det ofrånkomliga. Kände för ett tag ljuset skjuva undan mörkret i henne, för att till sist övergå till att blinka lite dovt och till sist försvinna helt. Hon gick ut från ladan och stirrade mot skogen. Hon kände sig kal som grenarna, lika död som löven på marken. Varje vridning i vinden som tog tag i träden åtföljdes av en smärta i henne som gjorde att hon fick böja sig ner.

Hon hade varnat dom allihop. Byn. Särskilt hennes närmsta grannar. De hade dock bara ruskat på huvudena. Johan hade istället ruskat på mustascherna och sett riktigt irriterad ut. Hans pappa hade varit mer än irriterad och tagit till orda.

-Vad ska du gå omkring och driva folk till vansinne för, hade han sagt.

Anna hade drivit iväg folk förut. Den saken var klar. Bara genom att vara den hon var. Man skulle vara som alla andra, varken bättre eller sämre. Inte tycka eller tro för mycket om saker och ting. Inte veta något om märkliga ting. Hon hoppades innerligt att allt var en dröm, en väldigt dålig dröm som hon bar inom sig. Men om inte så hade hon i alla fall varnat dom. Varnat för någonting hon inte kunde beskriva i termer av något annat än en tragisk händelse.

Anna skalade rotfrukter för brinnande livet, palsternacka, morötter och potäter. Mat skulle hon behöva även ikväll. Hon stod fast där hon stod framför spisen, rörde och rörde medan katten spann på hennes axel. Mattorna hon tidigare hängt ut på vädring piskades av vinden utomhus. Hon såg dom i ögonvrån när hon blickade ut. Hon kände svettpärlorna rinna nedför nacken trots att det inte var särskilt varmt inomhus. Hjärnan blixtrade av ljus och mörker på samma gång. Men hon stod kvar precis som om rörandet i sig skulle stoppa det som var i antågande. Plötsligt blev hon avbruten av ett knackande på dörren. Det var Johan som stod där. Mustascherna levde sitt egna liv där i blåsten och han frågade om han fick lov att komma in.

Hon bjöd honom gladeligen på soppa. Mustascherna till trots så tyckte hon att han var både snygg och trevlig. Lite omodern kanske men ändå. Fina mörkblå ögon som tittade så ärligt på henne nu på andra sidan bordet. Å andra sidan var inte hon så modern heller i sina trasiga paltor och tankar om framtiden. Han pratade om djuren på gården. Grisarna och det stora antal kor de nu hade. De flesta i byn hade dubbelarbeten. Både djur och ett arbete utöver det inne i stan. Byn var dock stolt över djurhållningen som hölls i liten skala. De hade det bra djuren. Fick gå ute och beta, vandra på stora ägor. Johans kor skulle också få ha det bra. Trots att de nu var många. Fina rena bäddar och hagar skulle de få ha. Han berättade med stolthet i rösten om det kvalitativa höet de skördat. Gården i sig var värd mycket, sa han, och hade varit värd än mer om det inte hade varit för landsvägen som gick intill den. Trafik var inget som människan gillade om hon nu ändå skulle bo på landet. Men en släktgård ligger ju där den ligger. Johan hade sagt upp sig från jobbet som vägarbetare och skulle klara sig enbart på korna. Det ville han fira. Med just henne.

De pratade hela natten till den rykande gryta som aldrig tycktes svalna. Imman låg tät på fönsterrutorna. Anna kände sig inte mindre varm i sin egen kropp heller, utan följde glatt med i samtalsämnena som följde. Hon kände pirret i magen när han tog hennes hand. Rodnaden tog över hennes kinder och hon svarade tillbaka med ett tryck. Han sa hur mycket han tyckte om henne, trots att hon pratade konstigt ibland om märkliga företeelser. Hon sa att hon inte förebrådde honom för det eftersom hon själv inte förstod allt hon tänkte. De pratade, skrattade, dansade, hörde ljudet av mattor slå på utsidan, medan de blev allt varmare på insidan. Hon kände hans varma andedräkt, hans händer på känslig hud. Hon ville inget annat än att vara med honom. Nära, väldigt nära. Tvinna händer, ben, fötter, linda in hela sig i honom. Andas i hans hals, känna hans kropp om hennes. Han ville det detsamma.

Anna somnade lättare än på länge den natten. Med trassligt hår och ett leende på läpparna. Andetagen var djupa och lätta för en gångs skull och Johan höll hårt om henne. Han andades lugnt och tryggt och hon kunde flyta bort med hjälp av ljuden som kom från honom. Drömmarna var ljusa och månen gick sitt varv. Vindarna ökade dock i styrka och ryckte i det lilla torpet gång på gång. Anna och Johan fortsatte dock sova med täcket om sig. Till sist vaknade Anna av en smäll på fönsterrutan. Det var den ena mattan som kom. Slog mot rutan gång på gång. Hon satte sig upp och försökte se ut. Försökte få upp ögonen som glipade. Hon hörde den ihållande dova tutan gång på gång innan ögonen fylldes med bländande helljus. Dånet var öronbedövande när den kom över kullen nedför backen in mot byn. Med dunkande stora däck mot vägen, de gnisslande släpen efter sig, rullade den på helt utan kontroll. Tog med sig Annas staket i farten och fortsatte sin väg. Hon slet i Johan som otroligt nog inte vaknat.

De gick sakta ut. Trasslade sig över det trasiga trästaketet runt Annas torp. Det var mest pinnved kvar. De såg de djupa hjulspåren och åt vilket håll de fortsatte. Johan sprang och skrek samtidigt. Anna stod kvar. Hon kände sig kal i själen. Lika död som löven på marken. En huggande smärta i kroppen. Hon såg blod framför sig. Anna behövde inte gå längre. Hon såg redan för sitt inre. Kor liggande överallt. Johans skrik där han stod bland dem.