Fel

Var det så noga vems fel det var? Egentligen? Hon drog hårslingan bakom högerörat och rätade på ryggen. Axlarna bak hade hon sagt den där gymnastikläraren hon haft under högstadietiden. Orden satt i än tjugo år senare. Bubblorna la sig över de långa smala fingrarna medan glas efter glas blev klarare och förpassade till torken. Solens strålar letade sig in genom köksfönstret, porslinet stod rent glänsande. Bara hon var gjord av skit.

Tankar som virvlade likt moln i hennes huvud. Tunna moln, lätta moln, ljusa moln och så även regntyngda tunga. Allt rymdes i samma lilla skalle. Skiten satt lite längre ner någonstans i hjärtetrakten. Guppade upp och ned i maggropen för att sedan åter halka upp i bröstkorgen. Sitta fast där i garnet som höll all skit kvar.

Hon gjorde det av fri vilja. För inte var hon dömd i domstol eller inlåst bakom lås och bom med slängd nyckel. Hon var så fri man kunde vara. Rent fysiskt. Hon lämnade disken, gick ut och satte sig på cykeln och trampade med frenesi. Släppte händerna från styret och lutade sig bakåt. Håret böjde sig för vinden och om hon inte vetat annat hade man kunnat tro att hon var lycklig. Fälten avlöpte varandra, blommorna i diket följde varandra i färgerna. Luften var frisk såsom den kunde bli efter en regnskur.

Hon öppnade munnen och smakade på vinden. Den varken kändes eller smakade annat än bitterhet. Öronen klang av olåt medan vindens sus gjorde sitt bästa för att tränga in. Cykeln fortsatte troget att rulla, benen följde tramporna, men skrattet satt fast. Hon sträckte ena handen mot trädens grenar. Kände strukturen från bladen mot handflatan. Det var hennes fel.

Cykeln ställdes vid dikeskanten och hon satte sig på huk vid sidan av. Hade hon inte alltid gjort andra människor olyckliga. Besvikna. Ställt till det både för den ena och den andra. Hon var ingen att lita på. Blev alltid för trött, fick huvudvärk vid fel tillfälle, skrattade högt när man inte borde skratta alls. Hon hade alltid startat stormen i vattenglaset där hemma. Sagt fel ord. Inte försökt tillräckligt mycket. Haft fler mänskliga fel än vad som var okej.

Trots det alla gjort för henne så log hon aldrig inombords. Bara munnen som vreds till nåt som skulle likna ett leende. Blåklockan i diket där hon satt log mot henne i samma ögonblick och svajade till. Hon drog fingrarna försiktigt kring bladen och förundrades en stund över hur något så litet kunde fånga henne så.

" Plocka dom aldrig med rötterna", hade hon sagt mormor. Då kommer de aldrig igen.

Det slog henne omedelbart. Det var det hon hade blivit. Plockad med rötterna.

De hade vetat hur hon skulle vara, göra, bete sig och tycka om. Ifall hon gjorde som de tyckte så skulle det gå bra för henne. Om hon bara lyssnade. Till andra. Glömde sig själv. Förlorade sina rötter. Var det hennes fel att de skrikit och gapat? Inte nöjt sig trots att hon gjort sitt bästa. Faktiskt kämpat mer än hon orkat. Lagt blod, svett och tårar på golvet och endast blivit beskylld för att smutsa ner. Svärta ner.

Hon la en hårslinga bakom högerörat. Kände en gång till längs blåklockans konturer och släppte en suck. Ställde sig upp och såg sig omkring. Hon kände sig ny men ändå gammal. Samma gistna unka suckar drog genom själen medan tankarna förde sig något annorlunda. Det spelade roll vems fel det var. Frågan var om hon var orsaken till allt det onda.