Blyga barn

Vad är det med vuxna människor. Jag pratade nyligen med en nära vän till mig som har tre barn. Rätt olika barn såsom det ofta är i en syskonskara. Ett av barnen är tex en sådan som tar för sig mycket medan minstingen är blyg. Det handlar inte om uppfostran. Blyghet är ett personlighetsdrag som man ärver. Det är inget bekymmer för den minsta att hon är blyg i sig. Däremot är det ett stort problem för många vuxna och därmed blir det till sist ett problem även för barnet.


" Men vad blyg hon är. Men kära nån ?"


" Ja jag ser vad hon är blyg du. Det var väldigt du."


Min vän sa att nästa gång någon säger så tänkte nog min vän svara:


" Ja hon är blyg men hon är inte döv för det!"


Det här samhället har spårat ur. Alla ska ta för sig till max för att överleva. Man kan som vuxen gärna göra åthävor kring försiktiga barn eller blyga barn. Barn som gillar att betrakta en stund innan de vill vara med. De barn som vill ta det i sin takt. De barnen får höra kommentarer av vuxna, som om det vore fel på dom. Om man som min väns barn är, sex år, så förstår man väldigt väl vad andra säger om en. Hur blir ens självbild när man blir matad med såna där kommentarer ?

Vad är det vuxna är så rädda för vad gäller blyghet eller försiktighet? Jag skulle vilja påstå att de här barnen har egenskaper som vi ska vara rädda om. Vi behöver människor som är duktiga på att betrakta, kan stå tillbaka, som har mkt fantasi och kreativitet inom sig. Barn som i sig själva har en god social kompetens. Vi har haft en mkt bra förskola till Pyret och de har varit noga att poängtera detta. Överlag är förskolepersonal tycker jag väldigt bra på att se barnen som dom är och lyfta dom.

Pyret har tidigare än många av sina vänner förstått när man gör någon ledsen etc. Hur man löser konflikter etc. Inte bara enkelt för Pyret då andra barn inte ännu lärt sig det sociala samspelet på samma nivå eller i samma utsträckning har förmåga att lyssna på andra, förstå när andra blir ledsna och kompromissa. Hon har varit väldigt ledsen många ggr över hur andra barn betett sig. Man kan förstås klassa henne som känslig då....eller så kan man se att hon hade en tidig mognad. Idag är hon en populär kompis att vara med i skolan mkt för att de andra tycker att hon är snäll och en lojal vän. De andra barnen har också växt ikapp rent socialt....eh...inte alla...men det är lättare för henne idag.

Det jag vill säga är att blyghet inte ska ses som nån sjuka. Inte heller försiktighet, integritet eller att man vill ta saker i sin takt. Det är inte heller nåt fel med att barn tar för sig, så länge de inte gör det på andras bekostnad. Vi behöver många olika personlighetstyper i det här samhället, men idag verkar det bara finnas plats för en!

Något som inte lämnat min näthinnebild är faktiskt ett besök på Astrid Lindgrens värld när Pyret var några år yngre. Djungels lag. Barn som släpps vind för våg vid gungor och rutschkanor och som gärna buttar omkull andra barn medan föräldrarna nöjt sitter och dricker kaffe. OM man har ett barn som ogillar att knuffa andra och bli knuffad så måste man ju vara med i smeten förstås. Men man kan ju tycka att de som har barn som kör över andra barn-det kanske är deras föräldrar som skulle stå där och styra upp verksamheten.

Sen klagas det dessutom på att barn idag är så ohyfsade och inte kan ta tillsägelser. Men det som förmedlas av vuxna är ju att "ska du överleva i det här samhället så ska du ta för dig och köra över alla andra."

Ja. Klaga inte på barnen sen säger jag.....

Som förälder till ett barn med stor integritet och blyghet så får man också en del kommenterat om sig. Precis det man behöver som nybliven förälder. Tänk att man lyfter upp barnet när det skriker, att barnet inte behöver sitta i knäet hos nån släkting om det inte vill. Nä, vill ni sitta i knäet på folk som ni inte känner er trygga med? För vems skull? Ni sätter er nära dom va när det gått ett tag och de visat på pålitlighet? Man sitter väl gärna överlag hos de människor man trivs med och känner sig trygg med. Har inte barn rätten till detsamma? Har inte barn rätt att söka trygghet hos sina föräldrar när det blir för övermäktigt för dom känslomässigt. Jag kan lova framtida självständighet hos de barn som när de är små blir lyssnade på och bekräftade. De barnen blir så pass trygga att de på eget initiativ går vidare. Inte för att de måste vara "framåt" utan för att de vågar och vill. Det handlar om att man har tilltro till barnets egen person.

Blyghet är ingen sjuka. Inte att ha känslor heller.

Jag skulle vilja be er som kommenterar blyga barn att kort och gott sluta med det. Gärna deras föräldrar med. Låt barn vara som dom är. Titta på er själva istället och fundera över vad ni har för inställning till er egen försiktighet och integritet? Det är nog där det egentliga problemet sitter.

Basta!