torsdag 28 maj 2015

Knivsegg

Solens strålar letade sig in och neg, utan att genera sig, rakt på hennes ansikte. Hon kunde höra fåglars kvitter blanda sig med solen. Hörde deras vingars slag och såg dem korsa solens strålar. Det borde ha varit det ultimata uppvaknandet. Istället ruskade hon huvudet, drog täcket över ögonen och ville våga vägra gå upp.

Solen gav sig inte. Den öppnade upp allt den ägde. Hästarna utanför fönstret vandrade i hagen. Det var fler än hon som behövde äta. Hon ställde sig stelbent upp och stapplade ner till köket. Kaffet la sig i mungiporna en stund innan det halkade ner i gommen. Skorna på, kepsen, vinden i håret. De få ljusblå strimmoln som avtecknade sig, fick henne att le en kort stund, innan solen åter la sina strålar på hennes kropp. Hon välkomnades av frustanden och blanka, ådriga halsar. Doften av svettig häst mötte hennes näsa och hon kände sig äntligen vaken. Handflatan följde mankammen på det svarta stoet.  Följde musklerna längs halsen och kände styrkan pulsera där under. Den vita la mulen på hennes axel och hon kände luften från näsborrarna möta nacken. Hon tog emot värmen i kroppen och log.

Om hästhagen hade varit hennes hem så hade hon klarat sig. Levt. Nu var hon ett spöke som gled omkring utan att känna mesta tiden av dagarna. Med ben som kröktes under axlars bördor. Krav hon aldrig kunde möta. Hur hon än tog i. Sjuk som hon var.

Hon sprang på en skör knivsegg. Vackert skimrande -dock smal och vinglig. Å ena sidan hästarna, vinden, och värmen. Å andra sidan sjukhus, myndigheter, möten, papper, överklaganden. En ständig strid om rättigheter som började ta ut sitt pris. Alla andra visste vem hon var. Hur hon tänkte och resonerade. En smitare var hon likt många andra. Det var nästan så att de liknade sjukskrivningen med semester. Och hon matade väl inte hästarna? För då kunde hon allt jobba. Skava in några kronor på statskontot.    
                                            
För all del kände hon värdet av sig själv i de skor hon stod i. Läckande sula, trasig tå och fransig klack. De var som henne- inte värda en enda spänn. Endast en utgift i form av betald sophämtning.
Hon knyckte till med nacken och skuggade solen med handflatan. Precis som hon lämnat sitt jobb med vilje. Det hon tyckt så mycket om. Ena dagen fullt betrodd med viktiga uppgifter för att plötsligt en dag stå utan ork eller hälsa. I samma sekund uppfattas som smitare, lögnare och simulant.

Hon drog en spottloska i backen. Solen stod högt på himlen och dess strålar fortsatte göra sitt jobb. Sånt alla tog för givet. Precis som att mänskor överlag tog för givet att de skulle vara friska för alltid. Eller om de mot förmodan skulle drabbas av nån svaghet, att de av ren målmedvetenhet skulle borsta av sig skiten och bara gå på. Fortsätta jobba och leva som vanligt. Precis som om ingenting hade hänt. När ens själ dragits upp med rötterna och kroppen blivit manglad.

Hon log snett och borstade bort lite damm på knäet. Fortsatte gå mot huset. Fåglarna sjöng. Dansade ivrigt på strålars skär. Molnen gled taktfullt vid sidan om. Hon gick in och slog sig ner med viss anspänning. Hon skulle ljuga för sig själv om hon inte erkände att det lurade gälla, vridna och skeva toner där vid köksbordet. Och hon var ensam med alltihop.

1 kommentar:

Ergo Sum sa...

Jag återvände. Fanns för mycket kvar att säga. Skickar kramar till hon, hon som är en smitare.. <3