tisdag 30 oktober 2012

Noll kontroll

Ja. Idag har jag ringt till en Osteopat för att försöka få ordning på nacke och rygg.

Det smäller till utav helvete ibland i nacken rätt genom ryggraden och vänsteraxeln, som en elstöt ungefär. Jävla skit. Har aldrig varit med om maken till grej.

Ja och det är väl inte så lätt att börja träna och belasta kroppen när man ser ut som en ostkrok.

Fan vad jävligt det ser ut.

Annars är jag glad. Lite Thomas Di leva stämning. Blommorna som vissnat är vackra ändå, leran är helt okej, ljungen är finfin och vädret suveränt trots regn. Bara för att jag kan gå korta sträckor, stå ganska lång tid utan att tappa balansen, sitta på toan utan att ramla, mocka och bära hö och vatten. Hjälpa Pyret med grejer.

Det mest elementära.

Sen så har jag lite bättre aptit. Är icke spyfärdig hela tiden.

Men så har vi det här med att ha kontroll då. Eftersom jag inte riktigt begriper vad som utlöste allt det här, så innebär det ju att det kan komma tillbaka närsomhelst. Så huvet jobbar för att få ihop alla bitar ganska ofta. Men jag jobbar på att bara vara i nuet....haha. Det är ju lätt för en sån som mig.

Men jag kan inte göra annat än att njuta när stunder bjuds, även om eländet kommer tillbaka. Jag har ägnat så förbannade mycket tid till att försöka hindra, och förekomma diverse katastrofer helt i onödan. Jag har egentligen aldrig kunnat påverka så mycket. Det är väl så nu med. Kan nån banka in det i mitt huvud så vore det snällt.

Man har ingen större kontroll över saker och ting. Man får försöka lita till sig själv att man fixar det när fanskapet väl händer. Tja. Jag försöker föra ett resonemang här med mig själv.

måndag 29 oktober 2012

Du och jag och inte ibland

Ibland vill jag bara fly,
lämna dig där,
liggandes ihopkrupen i sängen,
skakandes med dödsångest.

Ibland vill jag bara krypa ur,
ditt värkande skal,
få slippa känna smärtan,
i muskler som drar ihop sig.

Ibland skulle jag vilja dra mig ur,
flyga upp till gardinstången,
sitta där och titta,
bara för att få vila en stund.

Ibland vill jag vara fri från dina tankar,
gråten du trycker ner,
ilskan som tär,
lynnet som är tvärt.

Ibland vill fly från vekheten,
bort från darrande, olydiga ben,
smita från låsta gnisslande käkar,
eller från en hals som inte kan svälja.

Ibland är ändå ibland,
och jag har suttit nog på gardinstänger,
tittat ner uppifrån,
som om det inte hände.

Ibland är inte längre jag,
tänker inte lämna dig där,
skakandes i din säng,
i all din ensamhet.

Ibland ger inte styrka,
bara tomhet och oändlig ensamhet,
kapade känslor,
det är vi nu i en urstyrka.




lördag 27 oktober 2012

Vem är jag?

Nä.

Det är inge vidare till dag det här inte.

Kanske blev det lite mycket igår. Den där vändan i skogen med hundarna kanske var överkurs eftersom jag innan mockade, bar vatten, hö och fixade kraftfoder som sig bör.

Ja vänsterbenet började krångla rejält redan efter tio minuter, och jag min jävel hade glömt telefonen hemma. Jag tog mig hursomhelst hem med det där benet på efterkälken. Och jag fick inga spykänslor eller svimningskänslor så det gick bra ändå.

Men jag var vissen imorse. Sämre i den där vänstersidan men jag har likförbannat fixat hästarna.

Hundarna får Challe ta för Pelleträben har nog gjort sitt för idag.

Men i natt har jag varit galen. När jag vaknat har huvudet surrat om allt det här som har hänt med kroppen ett tag nu, sa till mig själv, sov nu, men jag tror jag sov. När jag vaknade så funderade jag över vem jag var egentligen. Vad som var vad. Vad jag skulle ta mig till och vilken jävel som sagt till mig att träna kroppen. Stämmer diagnosen, varför har det såpass snabbt blivit bättre. Har jag inbillat mig allt. Varför är jag sämre för idag? Skapligt resonemang.

För att galenskaperna inte skulle ta över helt så bestämde jag mig för att ha lite kul med Pyret, när hon vaknade. Vi låg kvar i sängen och busringde på dolt nummer till Challe en gång var. (repris för er med fejjan)

Pyret var en gammal förvirrad käring som pratade om golfbollar och dåliga golfbanor. Jag ringde senare som grävmaskinisten som grävt av en kabel, dvs strömmen till huset. Vilken inte skulle kunna återställas förrän efter helgen.

Challe han gick ju på båda. Pyret kände han inte igen, men han funderade på om det var en gammal tant som fått i sig helium som ringde. I övrigt så tyckte han sig van vid att det mesta av folk ringer till klubben och ska tjata om än det ena än det andra.

Vad gäller mig så tyckte han att jag hade basröst och kände inte alls igen mig. Förvåningen över kapade ledningar var inte heller stor. Det har hänt förr och nu tar de ner träd mittemot huset. Han blev väl dock lite stressad över det samtalet, mest för att han skulle få ringa hem till mig och meddela detta. HA!

Så ringde vi till syrran och hennes karl svarade. Jag var Majlis och ringde för att hans katt slogs med min hemma på min tomt. Tjatade på som fan och att jag försökt göra allt för att katterna sa kunna samsas. Till sist efter lång paus så frågade jag om han inte kunde stänga in deras katt.

-Jo det vore kanske lämpligt svarade han helt lugnt...jag som tänkte få igång ett litet gräl. Humor.

Hursomhelst hade han inte tagit mig på så stort allvar, för han tolkade det som att nån hade ringt fel....för hans katt slåss nämligen allllldrig. Nänä.

Lördagsnöje för den som försöker att inte gå under.

En annan strategi är ju att stå hos hästarna. Då känner jag mig normal när Fjanten pussas och kramas, vilket han kan hålla på med i en oändlighet. Go hästmule att lukta på det löser mkt det.



fredag 26 oktober 2012

Hack i skivan

Denna gång tystnade syrsorna för fort,
syrenerna dog innan ögat hann blinka,
solen låg i sitt gömme,
medan mossan lyste klart.

Jag har också gått för fort,
längtat bort hemifrån,
så även när jag varit borta,
inte känt mig hemma.

Somliga säger att de vänder blad,
när något blir för jobbigt att kännas vid,
jag har stängt av skivan så ofta,
att det blivit hack, på hack.

Vill man vara historielös,
låta vissa delar flyta i periferin,
famla bort från dem,
glida undan om än på ansträngt sätt.

Kan man ens välja,
när allt blir överväldigande,
vänsterfoten brinner,
och ryggraden ilar av skräck

Kanske ska man låta bladen vara,
tillåta skivorna att vara hackiga,
gå framåt med stora kliv,
ignorera resten.

Akta sig för snubbeltråden,
viskande röster,
påminnande händelser,
de redan uppgrävda diken.

Strunta i att vända sig om,
rusa fortare,
gena i kurvorna,
låta nejet runga i dimman.

Hösten den försvann innan den kom,
löven hann aldrig ses gula,
klar höstluft hann aldrig andas,
så går det när man har hack i skivan.


torsdag 25 oktober 2012

Jävulshorn

Ja jag vet inte men rådet om att börja rida, så snart som möjligt som sjukgymnasten sa, känns liiiite väl avlägset, när det är en prövning att stå upprätt och plocka in disk i diskmaskinen samtidigt.

Dessutom måste Fjantens box kläs in i betong och med högspänningsledning i för att han inte ska spränga sig ut. Den där hästen har vi fått för våra synder.

Tänkte försöka mig på att ge mig på deras manar idag för de ser misskötta ut. Men saxjäkeln kommer väl att vara lika farlig som vanligt för Fjant, så det kanske blir ett projekt som jag inte mäktar med. I dagsläget. Annars tycker jag inte att det är så farligt. Ju mer stressad han är desto lugnare blir jag. Varför vet jag inte men det går på ren automatik. Men jag....... stå och hålla balansen och klippa samtidigt. Ja det blir en prövning. Jag skulle också ha behövt schamponera dom...så dags nu att komma på det...men kanske man ska ge sig på torrschampo. Men jag orkar inte nu.

Annars håller han på och kaxar sig Fjanten. Ja som när han får mat. Surar och lägger öronen bakåt. Men se den gubben går inte. Han får lära sig att backa från maten. Nu blir han dessutom borstad och fixad med när han äter kraftfoder på kvällarna, för att det dels behövs av hygieniska skäl, samt att han får vänja sig vid att ha mig med nära maten. Annars brukar jag inte störa dem så mkt när de äter. Men man måste kunna vara runt dem, lägga på dem täcke till exempel och fixa. Det måste han klara framöver. Hursomhelst är det tacksamt med unghästar. De ger sig ganska lätt. Uthålligheten är inte så bra.

Annars då. Ja jag har som ambition att färga håret knallrött nån dag. Det känns som om det passar nu, när jävulshornen växer stadigt.



onsdag 24 oktober 2012

Felkopplad och karlar

Tja idag har jag varit hos sjukgymnasten.

Trevlig karl som jag nog skulle kunna bli lite förtjust i om det blir ett fortsatt samarbete.

Jag gillar lite halvfeminina män. (säg inte det till Challe)

Nääääääej. Jag är ju lyckligt gift med en man som hämtar hö åt mig just nu.

Men satan vad det klagas. Han hade så förbannade mkt svart sörja inom sig igår, så jag höll på att gå galen fullständigt. Det kändes som hundra tyngder på mina axlar bara han visade sig. Lera som vällde ut ur hans tröja som en sörja här inne på golvet, så man fick snubbla sig fram.

Det är jobbigt att sköta ett hushåll själv förstår ni. För att inte tala om att stå vid hästarna och vänta tills de ätit upp sitt kraftfoder. Det är en prövning det.

Stå ut med Dillen som är dement och som vankar av och an. Biter i vad som helst och som går på fötterna rätt ofta. Sånt gör Challe galen.

Vi blir stressade av olika saker kan man säga.

Som att ligga stilla bredvid sjukt illamående barn som har panik över just illamåendet. Det här med att vara vaken med sjukt barn....näej det är svårt dä.

Det är så att jag i mitt tillstånd har bättre tålamod än vad han har.

Karlar.

Jag tror också...vet...att han är orolig över mitt tillstånd, även om han inte säger det eller vill kännas vid det. Nä. Han blir arg istället, irriterad, grinig, fylld av tyngd, klagar HELA tiden. Han som annars är sjukligt optimistisk.

Glöm det där att med att han sitter nära en när man mår som sämst. Då ränner han omkring som ett skållat ilsket troll. Men jag får försöka att inte ta det personligt utan det är så här han hanterar sånt här.

Lugnast är det när han spelar tevespel. Då får han äntligen ro.

Jaha igår då på Pyrets orkesterkonsert. Stackarn var ju inte bra från sin sjuka så hon blev illamående och vissen så hon fick gå efter några låtar. Stackarn vad ledsen hon var. Men de var duktiga barnen tyckte jag-det som Challe spelat in. De har ju bara spelat from September månad.

Åhhh om vi går till sjukgymnastiken då, så tyckte han inte vi skulle behöva göra nåt speciellt där. Bara träna lagom hemma i min takt. Han tyckte det var ypperligt med hästarna och att jag så fort det gick skulle börja rida.

Idag hade jag också en riktigt bra dag...så jag kunde faktiskt stå och vingla på ett ben och blunda och stå stilla samt gå riktigt skapligt. Betänk att jag för en vecka sedan inte stod på benen knappt.

Sen krampar ju musklerna vid ansträngning och det är knepigt att utföra flera rörelser samtidigt, samt något mer än kortare stunder. Men va fan. Så länge det går framåt så är jag nöjd.

Däremot kunde han sjukgymnasten inte få ihop hur det kunde bli så här med balans och annat jävelskap. Det överlät han till neurologer och deras team som jag ska till för uppföljning.

Ja. Man är väl galen. Eller åtminstone felkopplad.


tisdag 23 oktober 2012

Sjukdomsbloggen

Tja kramper i rygg och underrede idag då för den som är intresserad.

Beror det på det hormonella frispelet eller hjärnans frispel?

Det är en sån fråga man kan ställa sig i min situation idag.

Jag valde den senaste tesen för en stund sen då det var som värst.

Då fick jag en rejäl panikångestattack. Det man ber om det får man. Börjar man gapa om att man är tokig så kommer tokigheterna.

Sen orkar jag nog inte så mkt mer nu. Inga nya grejer. Inga helvetsblödningar från Tors nyöppnade åskvedeld. De här kramperna, för att inte säga, de simulerade förlossningsvärkar jag har haft idag. Tack Tor men det räcker nu. Det räckte med Musse Piggs intåg i vardagen.

Fast det här är ju inte första gången jag haft de där kramperna. Till och från under några års tid, fast inte så illa som idag.

Nån läkare trodde det var endometrios och tyckte jag skulle kontakta gyn. Men det orkade jag inte och sen har det varit bättre en längre period nu. Äh. Jag ränner ju runt som en dement Dillen på de där sjukhusen ändå. Irrandes med än det knäppare symtomet efter det andra.

Ja.

En sån dag. När man håller på och spyr upp Challes egenhändigt fixade hamburgare, rätt ut över rumsbordet, så är det ju skam på torra land.

Challe han hade väl av nån sorts anledning satt sig vid matsalsmöblerna för sig själv och ätit han.

Kanske han ville hålla mig på avstånd. Eller så var det mitt och Pyrets kreativa kaos på rumsbordet som gjorde att han gick nån annanstans.

Stackarn.

Nu är de där två, Pyret och han, på orkesterspelning. Pyrets första. Han lovade filma och visa mig. Det kändes väl som om jag kunde bespara de oförstörda barnen en lytt, haltande, vinglande människa med rygg och magkramper. Ja den med en spya i handen som sista ess.

Fy fan. Det gäller att hålla ihop sig nu.

Imorgon ska jag ju på sjukgymnastik........hahahahaha......hoppas jag är bättre från underlivskramperna då, annars kommer han sjukgymnasten att få glo på världens mest libleka och kallsvettiga ansikte som någonsin skådats.

Ja också är jag ju livrädd för att uppvisa mig i ett alltför dåligt skick på sjukan. Numer vet jag att man kan få stanna kvar om det vill sig illa. Jag är klar med sjukhus nu.

Gå, stå, spy sällan och svimma inte.

Skjut mig.

måndag 22 oktober 2012

Livet

Saknar folk självbevarelsedrift. När vi beter oss som vi gör. Leva inte dö, utan få stanna kvar.

För vem lägger sig frivilligt på rälsen. Jo det finns det som gör, men endast få. De flesta tragglar på. För man vill leva. Om man bara kan. Hitta ett sätt hur. En del av oss hittar inga hur. Det är då det går snett. En del som inte finner hur. De går på ändå. Vi är olika vi människor. Men inte vill vi dö. Men vi vill kanske leva på ett annat sätt. Gå framåt.

Men hur går man då i livet. Somliga på fotsulorna, en del på utsidan av fötterna, nån har svårt att gå rakt. Men rakt eller knaggligt. Man vill ju leva livet. Även om vägen blir längre på så vis,
och svårare. Tyngre.

Så har man ett ansvar gentemot sig själv, i gyttret bland utförsäkringar, försäkringskassemöten, uppsägningar, skakandes i ett snabbt tunnelbanetåg som rusar. Ett ansvar blöt som en filt. En filt man aldrig bett om. En sjukdom man inte ville ha. Möten man förtränger sig igenom. Hjärtklappningen som trycker under bröstet kring sedlar, boende och överlevnad.

Denna eviga överlevnad som nästan kan ta ett liv. Om man försöker överleva på fel sätt. Eller får en alltför blöt filt över huvudet tillräckligt många gånger.

Men när livet akut verkligen stryps och andan kvävs, så blir det knaggliga ett bevis på vilja att överleva. Visst vill man flyta fram med grace och stil, men när det kommer till kritan, så vill man vara med. Även knagglig och ful. Med omvägar i livet. En sån knagglig människa kan till och med se bladen grönare, färger starkare. För att livet just ifrågasatts på många punkter. Vi människor har inte så stor stolthet trots allt. Vi kan leva fula. Odugliga.

Men tålamodet då. Den gråa vardagen. Då livet går på i sin traggliga takt utan att förbättras så mycket. När depressionen glor på en med snedansiktet. Då mattas allt de där färgerna. Odugligheten blir väl mycket. Fulheten kan bli för stor.

Livet.

Ja livet. Men jag vill iallafall slippa att få filtjäveln slängd i ansiktet gång efter gång.


söndag 21 oktober 2012

Sånt man kanske inte pratar om

Tänkte väl skriva några rader om hur det är med mig.

Men det här är kanske sånt man håller käften om. Mörkar. Vinglar förbi ämnet. Om man kan.

Jo. Hjärnan är kraschad. Kaputt. Utslagen.

Nu pratar jag inte om utmattningssyndrom eller depression.

Det har liksom blivit ett enda stort kaos i signalsubstanserna. Hjärna och kropp fungerar inte tillsammans för att hjärnan tolkar signalerna fel.

Innan jag åkte in akut nu i början på veckan till sjukan, så vinglade jag, kunde inte stå upp om jag inte kunde hålla mig i något, gick i zickzack över golvet och ramlade åt alla håll. Det blir lång väg att gå till stallet så. Det blir också kramp när alla muskler får jobba utan hjärnans hjälp. Man kan också kräkas tydligen, må illa och bli svimfärdig. Ja också kan svälgreflexen ge fan i att fungera.

Läkaren sa att det händer att det blir felkopplingar ibland utan att man vet varför. Det får man träna upp med sjukgymnastik.

Sjukgymnasten hade ett litet mer utförligt resonemang. Ofta kommer det här när hjärnan blivit utsatt för en alltför stor press av något slag. Det kan vara pga kroppsliga sjukdomar, psykiska orsaker, långvariga smärttillstånd etc.

I mitt fall så har jag ju hjärnskadan som en stor jävla riskfaktor i det hela. Sen lever jag ju alltid pressat utifrån den allmänna brist på energi jag har. Psykiska riskfaktorer. Långvariga förkylningar som håller i under månader. Det har också varit ett jäkla trixande med mediciner under en längre tid. In och ut med nya preparat som inte fungerar. Det ger väl också en oreda i signalsubstanserna.

I övrigt så vet jag inte varför detta hände just nu och inte förut. Men det kanske det inte är nån större ide att fundera på.

Så nu ska jag träna upp hjärnans funktioner igen. Jag ska lära mig att gå och stå först och främst. Basic. Hjärnan gör inte värst mycket på ren automatik längre, så jag måste fokusera på varje steg jag tar. Det går liksom inte bara att gå....dit man vill....utan då blir det..det här ramlandet.

Ja det här är iallafall vad de tror på sjukan har hänt. De har också gjort en lumbalpunktion och svaret på den kommer om ca 14 dagar. Där har de kollat så jag inte har någon neurologisk sjukdom. Eller cancer i nervsystemet. För säkerhets skull. Men jag tycker deras resonemang låter högst troligt.

Ja, ja. Hjärnan är otrolig på många sätt, men det då fan, när den slår på kortslutning...eller felkopplar då.

Nu vet ni att jag är galen på riktigt.

Sen måste jag säga, jag som ofta klagar på sjukvården, att jag har blivit väldigt väl bemött den här gången. Ambitiösa människor som verkligen velat hjälpa till, stöttat och vandrat runt med mig vinglandes på sjukhuset. Världens bästa sjukgymnast som faktiskt via träning, fick mig att gå en runda rakt i korridoren tiotals meter efter första träningen. Men jag åkte ändå hem någon dag innan de ville det.

Jag blev trött. Svårt att sova på sjukhus, och jag behövde vila. Behövde hem till hundarna och hästarna. Så jag fick med mig träningstips hem istället då. Sen någonstans så fick jag nog inte riktigt in i huvet, att det är något fel som har hänt. Men det har jag av olika anledningar förstått nu.


lördag 20 oktober 2012

Gråt

Gråten driver längs klipprevor,
men havet har slagit dövörat till,
vinden går mot ljudet,
vågor rullar ifrån land.

Trötta händer formar sandslott,
som byggs utan murar,
låt det som vill gå ut,
och det som vill komma in.

Trötta ögon väntar in havet,
vågorna som flytt,
finns det ändå fåglar måntro,
som förstått vad som sagts.

Till sist driver vågor mot land,
viker sandslott till våt sand,
det finns inte längre nån stadga,
nån vilja att hålla sig upprätt.

Gråten rullar på vågtopparna,
högljutt bort ifrån land,
rakt ut i djupaste havet,
med en hand i min hand.


fredag 19 oktober 2012

Psykosvarning

När vinden är skev,
husets väggar lila,
men knutarna är blå,
och gräsmattorna röda.

När kunskap är oro,
tro är ovisshet,
när vitt blivit mörkt,
och himlen sluten.

När tågen kopplar isär,
flygplanen inte lyfter,
kommandocentraler lagts ner,
ljudet från röster blivit till brus.

När dimman är genomskinlig,
regnet strilar uppåt,
marken består av gummi,
inte ett enda öga är torrt.

söndag 14 oktober 2012

Handbromsen

Man borde kunna sätta stopp framför gamla lokomotiv,
De som går på knackig räls,
Med gnisslande tung växling,
Passerar de var station.

Om någon kunde dra i nödbromsen,
Växla av vagnen man satt i,
Så att åksjukan avtog,
Och tankarna slutade rusa.

Men ingen törs dra i handbromsen,
För vad har man för orsak,
När konduktören skäller,
Att man är en sabotör.

Nä man sitter snällt med,
På sin tilldelade plats 47,
Ända tills man får flytta på sig,
För att samma plats dubbelbokats.

Så står man snopen och vinglar i gången,
Parerar med benen,
Håller i så knogar vitnar,
Men inte drar man i handbromsen inte.

lördag 13 oktober 2012

Sanning eller ej

Ibland går sanningens susning genom ryggraden,
om det nu är någon sanning,
kanske bara lögner,
som etsat sig fast.

Det är bra att ta sig an det positiva,
den lättare versionen,
om man kan,
istället för att vid dåligt klamra sig fast.

Jag vet inte riktigt vad jag vill,
med detta,
mer än att säga.
att det är förvirrat i lägret.

torsdag 11 oktober 2012

Socialsekreterarnas arbetsmiljö

"Mamma du bara vilar hela tiden"

Jo tack. Det stämmer. Vem kan gå på ben som börjar krampa undrar man ju.

Det börjar bli tradigt det här, även om det faktiskt varit lite bättre några dagar.

Men jag skulle vilja ha en stretchmaskin som drog ut musklerna i kroppen från axlarna ned till fötterna.

Jag skulle också uppskatta om sväljreflexen kunde fungera lite bättre. Det är jobbigare än man tror att svälja på frihand.

Det vore också rimligt att käkarna slappnade av lite så att tänderna slipper flytta sig, och att det lite lättare gick att blinka och stänga högerögat.

Men man får inte ha för höga krav inte.

Jag får nöja mig med att ligga i soffan med prickarna och titta på teve.

Men det är lugnt.

Det är ju upplösningen av "Bachelor" idag. Hahahaha. Det har gått utför.

Annars då så hörde jag att regeringen ska satsa på socialtjänsten och hivar dit en del pengar. Detta utifrån att socialsekreterarna länge klagat på arbetsmiljön, och att de inte längre tycker att de kan utföra ett rättssäkert arbete.

Nähä.

Ja det har pågått ett bra tag nu. Det började på riktigt när jag startade jobba. Typ då för femton år sen. Indragningar. Missbrukare som blev av med sina hem. Missbrukare som måste vara drogfria innan de får gå på behandlingshem. Försämringar inom barnavården. Utredningar som aldrig startades. Blev liggandes för länge. Hafsades igenom. Man hann inte med. "Städa undan det som gått så långt åt helvete så det inte kan bli så mkt värre". Möjligtvis att någon dör om man inte gör något. Åt helvete.

Det är en enorm stress att jobba under på alla sätt och vis. Se en massa elände man inte kan göra något åt. Det dilemmat löser man på olika sätt. Vilka blir kvar tror ni? Tja många av den klungan är de som stänger av.

Hursomhelst då angående arbetsförhållandena ska pengar tillföras.

Socialsekreterarna ska nu utbildas.

Bra. För det behövs. På många håll.

Men....öh....det där med arbetsmiljön då?

Jag kan lova att med den arbetsbelastning som är nu, så har ingen tid eller ork med nån vidarutbildning.

Men det är väl så. Tillför lite extra krav så löser sig allt.

onsdag 10 oktober 2012

Att ogilla marknadsnougat

När man blir illamående av smaken av marknandsnougat, så är det illa ställt med smaklökarna.

Det var illa. Riktigt illa.

Jag har längtat hela dagen efter att Challe skulle komma hem med marknadsnougaten....och sen då vilken besvikelse när smaklökarna är sammansatta av satan själv.

Det blev nu tydligt varför jag gått ner åtta kg på ett antal veckor. Ja de veckor jag mått dåligt då nu under hösten med ihopknycklade muskler och fan. Jag menar när inte ens det där godiset duger, då duger fan inget annat heller.

I ärlighetens namn så skulle jag kunna klara mig helt utan mat, om man nu går till hur det känns. Fast man är ju klok nog att inse att man lär gå soppatorsk utan.

Jag som brukar vara hungrig jämt. Nä. Det är en räv med här som har lagt sig i spelet. Eller framför spåret. Hur ni nu vill att jag ska uttrycka det.

Så sitter jag och funderar över om jag ska skriva nån spökhistoria eller ej. Jag är tveksam om det finns tillräckligt många aktiverade hjärnceller för det. En halv lär väl inte räcka antar jag för att få ihop en text.

Nä nu får man väl ge sig ut och mocka i mörkret. Smart när jag haft hela dagen på mig. Igår höll jag på att svimma två gånger. Det kanske är bra om det är mörkt eventuellt om man nu ändå ska drypa omkull, så man slipper skämma ut sig i dagsljus.

Äh.



tisdag 9 oktober 2012

Livs-Motsägelser



När man är tom i huvudet,
fast rörig,
full med skit,
fast ekande kal.

När man är lealös,
fast stämd av kramp,
full av stelnad,
fast utan bärighet.

När man är klar,
fast ofärdig,
full av frågor,
fast utan svar.

När man är allt av detta,
fast ändå ingenting,
full av tvivel,
fast ändå tom.




måndag 8 oktober 2012

Nedmonterad

Tja.

Det blev en intressant terapisession idag. Fick kramp i ryggen så jag fick ligga ner på golvet ett tag.

Skapligt.

Hon psykologen var förbryllad över min kropps tillstånd. Hade aldrig sett något liknande. Så hon förstod om jag var fundersam.

Jag är också fundersam över nedmonteringen av kroppen.

Ringde till neurologen och frågade när jag ev skulle få komma dit. Jo den remitterande läkaren hade begärt en tid om tre månader. De hade väl skrivit nåt om det här med hjärnskadan ihop med medicineringen i remissen, så de tyckte väl inte att det var så bråttom. Mer att det skulle följas upp.

Men hon som sköter medicineringen har en helt annan åsikt. Det är inte bråttom hos henne heller för det hela anser hon inte beror på medicineringen och hon tycker neurologerna får utreda ordentligt.

Suck. Alltid ska det tyckas olika.

Ja terapeuten föreslog efter att ha gått i korridoren med mig att jag ska använda käpp, ev för att bättre hålla balansen. Alltså. Tanken är ju god.

Men va fan. Där går nån slags gräns. Ja och sen behöver man ju ha tillräckligt med styrka i armen för att kunna/orka stödja sig mot något...och det har jag inte.

Problem.

Allt beror väl på ren och skär galenskap troligen i slutändan.

Allt är psykisk. Men då är jag ju definitivt hänvisad till den medicinskt ansvarige läkaren jag har.

HA!

söndag 7 oktober 2012

Överflödigt




Ja idag känns det så här ungefär. Kanske är överflödigt att beskriva det hela mer.

Men som Pyret sa häromdan:

"Mamma jag tycker du borde städa uppe på ditt huvud. Ja där inne är det nog också väldigt skitig så städa där med du".

Jo så sant så sant.

Jag ska försöka att duscha mig både utvändigt och på insidan.

Challe är ute och mockar åt invaliden. Jag tog ut mig igår och orkade knappt in.

"Jasså vad det därför det tog sån tid ute i stallet? Jag som trodde att du stod ute och njöt i solskenet"!

Njöt. Mohahahahaha.

Han tänker alltid positivt han Challe till motsats till mig.

Nu ska jag se på Ice Age 3. En riktig må bra film. de där dinosaurieungarna som Sid tar hand om är ungefär som våra dalmatiner.

"Spotta nu upp det du har i munnen" "Ja inte bara det utan det andra också som du inte heller får äta"

Hundeländen.



lördag 6 oktober 2012

Värme






Det är inte utan att man tänker,
känner av,
värmen i kylan,

Den pulserande varma,
som rostar snöflingor,
som överlever bland is likt värmekällor.

Känner av mjuka händer,
väl avvägda ord,
raka blickaroch ömsint oro.

Det bästa av det bästa.
när det väl krävs,
så är man inte ensam,

Även om man i sig är ensam,
i realiteten,
för inte sitter man ihop med någon annan.

Tur är väl det.
Annars vore varje vägval,
en än större kompromiss.

fredag 5 oktober 2012

Kallt




Det är kallt,
dragit,
fukten driver längs väggar,
som lutar brant.

Det är fult,
liksom snuskigt,
att böja sig bakåt,
och be om en hand.

Det går ett löjes rim,
kring det som förmultnat,
det som är sjukt,
blir gömt.

Vinden drar genom lösa brädor,
nattskjortan smiter åt,
likt ett dragspel som fastnat,
och slutat ljuda.

onsdag 3 oktober 2012

Omöjligt med vårdinstanser

Ja hur jag än gör så funkar inte styckesindelningen. Klistra in text funkar inte, skriva direkt funkar inte. Fan....................................................................................Ja det är omöjligt med sjukvårdsinstanser. Helt omöjligt. Det har under en tid varit problem att nå min läkare. Jag har tagit upp det här med henne och hon ser väldigt förvånad ut. Det är bara att du hör av dig om det är nåt! Ehhhhhhhh. Det har väl inte funkat så bra. Inte ens att få prata med henne på telefon. De i receptionen hänvisar till tiden man har om fyra veckor. Receptionen har inga extratider att ge, ingen möjlighet att be henne ringa upp, utan hänvisar till sekreteraren. När man ringer till sekreteraren, så är det tre veckor till närmaste telefontid. ”Men du ger väl inte upp nu med de symtom du har sa hon sekreteraren sist, när jag ringde henne, för att beställa en telefontid som låg just tre veckor fram i tiden” Ger upp. Ska jag ringa till henne läkaren på hennes hemtelefon eller? Tog upp detta med min läkare på förra besöket. Hon är ju dessutom chef för stället. Så tittar hon förvånat på mig. ”Jamen jag är ju här. Det var ju märkligt att du inte kom fram via receptionen/sjuksköterskan.” ”Jag måste ha varit på semester eller i Karlstad då. Annars är jag ju här.” Nä du hade kommit tillbaka från semestern sa de. Möten i Karlstad har du ju inte varje dag. Nä det hade hon ju inte. Mer än så sa hon inte. Något hängde i luften. Men jag har ju som bekant inte mått så väl, så jag skrev ett mail här för en två veckor sedan till henne med några frågor. Inget jävla svar. Pga somliga lite akuta symtom så ringde jag idag igen, och tänkte att nu fan ger jag mig inte. Jag sa således till sjuksköterskan, att min läkare har sagt att jag kan höra av mig. Lämna en lapp till henne från mig. Inga diskussioner. Då blev det först tyst i telefonluren. ”Det törs jag faktiskt inte.” Va. ”Nä hon blir jättearg om vi kommer upp med lappar, så det törs jag inte göra något mer. Vi har haft detta upp till diskussion många gånger så....nä jag törs inte lämna någon lapp.” Det är som jag fan misstänkt hela tiden. Deras främsta jobb är att mota folk i receptionen. Mota och mota. Jag känner igen den där organisationen från den jag jobbade i. Det som gör mig vansinnigt förbannad är att hon läkaren sitter och säger en sak till mig. Låtsas om som att det är hennes personal i receptionen som det är fel på. Som inte ger henne meddelande, när det är hon som givit dem order att INTE föra vidare samtal eller komma med telefonlappar. Jag är väldigt besviken för att jag tycker hon varit bra i övrigt. Nu så är hon rökt i mina ögon. Man får åtminstone vara ärlig och stå för sin verksamhet. Sen förstår jag att det pga arbetsbelastning inte går att ringa var och varannan människa hela tiden. Men är det akut så är det. Det måste finnas någon urskiljning. Jag ska aldrig mer klaga på vårdcentralen. De har tio i topp i jämförelse med denna medeltida inrättning. Eller så är det som så att resurserna inte finns. För få läkare. Personal. Men du min läkare, mörka det inte för mig. Ska du vara chef så får du stå för hur det är och ta ansvar för det med. Inte ränna runt i lokaltidningen och säga att de visst har resurser för att hjälpa alla som behöver hjälp. Nä. Jag mår illa.

måndag 1 oktober 2012

Saudiarabien och gummiskit

Nu ger jag snart fan i det här med blogg eftersom det inte går att slå isär styckena. Bloggjävel. Vet nån hur detta går att oooordna? Det går inte att lägga till bilder heller.......................................................... Saudi Arabien ja. De suddar ut kvinnfolket i Ikeakatalogerna samtidigt som de poängtar hur viktiga kvinnor är i samhället. Dra åt skogen. Annars bor man ju i skogen själv i ett stort jäkla kärr, med en Ikeakatalog vid sängen som är tänkt att läsas nån gång. Nä. Vi behöver grus å det bestämdaste, så nu får vi öppna plånboken och köpa lite. En hel del. Det här går inte. Man sjunker snart ner till jordens innandöme, och fastnar där med ena trasiga gummistöveljäveln, för att brinna ihjäl i jordens kärna. Varför går gummistövlar alltid sönder för inom kort? Gummiskit. Äh. I övrigt så klagar Challe på mockningen. "Du måste förstå vid det här laget hur mkt jag älskar dig. Jag hatar att mocka. Hatar. Byter nästan hellre däck på bilen än och mockar. Det säger det mesta det". Jo. Däckbyten hatar han verkligen och ibland går det lite fort. En gång så for det nybytta däcket av när jag körde. Då föreslog jag att vi skulle lämna in bilskiten till däckfirma året därpå. Men nä, han byter än och jag våndas över ev fler avfallna hjul. Det är ju det här med att man behöver efterdra.