Hack i skivan

Denna gång tystnade syrsorna för fort,
syrenerna dog innan ögat hann blinka,
solen låg i sitt gömme,
medan mossan lyste klart.

Jag har också gått för fort,
längtat bort hemifrån,
så även när jag varit borta,
inte känt mig hemma.

Somliga säger att de vänder blad,
när något blir för jobbigt att kännas vid,
jag har stängt av skivan så ofta,
att det blivit hack, på hack.

Vill man vara historielös,
låta vissa delar flyta i periferin,
famla bort från dem,
glida undan om än på ansträngt sätt.

Kan man ens välja,
när allt blir överväldigande,
vänsterfoten brinner,
och ryggraden ilar av skräck

Kanske ska man låta bladen vara,
tillåta skivorna att vara hackiga,
gå framåt med stora kliv,
ignorera resten.

Akta sig för snubbeltråden,
viskande röster,
påminnande händelser,
de redan uppgrävda diken.

Strunta i att vända sig om,
rusa fortare,
gena i kurvorna,
låta nejet runga i dimman.

Hösten den försvann innan den kom,
löven hann aldrig ses gula,
klar höstluft hann aldrig andas,
så går det när man har hack i skivan.