Ja, jag kliar sänder hårbotten som fjällade som en svamp redan innan nya utslag. Inte för att jag ser hur det ser ut i hårbotten, men fan vilket kli. Jag ser hur jag ser ut på pannan i alla fall. Tänk Frankensteins monster. Lätt att få skallvärk med när det bränner och eldar på i skallen och man är svullen. "Skallkramp".
Ansiktet är fint med. Ser ut som tidernas finnepidemi, utan var i finnarna dock som kliar. Ögonlocken är svullna och ögonbrynen därmed dubbelt så stor och buskiga. Challe kommer att göra slut när han kommer hem ikväll.
Bröstkorgen kanske vi inte ska tala om eller den skrovlig magen med utslag på.
Äh. Skål dessutom för tidernas förkylning.
Happy, happy, happy!
Idag har det annars varit en dag i sjuktelefonernas anda. Försöker ringa åt Pyret angående de där utslagen hon har som kliar. Jag har ännu inte kommit fram till rätt instans. Jag har ringt hud åt mig själv eftersom jag lämnat in en egenremiss. Mitt tillstånd var dock för komplicerat för egenremiss. Jaha. Då måste jag höra av mig till läkare igen då. Precis som att de kommer komma med ett tydligt och klart innehåll. Nä det är rörigt värre. Nåja skolsköterskan ska titta på Pyret imorrn och jag tittar väl på mig själv jag. Harkel. Nä jag kan inte heller vistas på ett sjukhus nu när jag mår så här kasst. Man försätter sig inte där om mående inte är rätt skapligt. Man behöver kunna gå, stå och orka försvara sig obehindrat. Känna sig lite stark. :)
Annars har samtalen idag varit givande. Hästhagesamtal. Fjant sa att han var hungrig och stoet instämde. Ungefärligen så. Pussiga goa mular. Världens bästa.
Värt att notera är att Challe kratsade framhovarna på den gode Fjant igår och överlevde. Det var inte illa om man ser till att det var en 50/50 situation. Enligt Challe i alla fall.
Ja, vi höres.
tisdag 23 september 2014
måndag 22 september 2014
God natt eller nåt....
Idag har jag haft ett somligt samtal med en mkt trevlig människa. Ja vi hade lite liknande livsengagemang och därutöver vårdupplevelse. Fast hennes var värre. För all del jämförbar med en Salanderfilm. Fast med annan problematik. Dock inte mindre korrumperad. Den berättelsen skulle man göra bok på. Det är inte dåligt vad man får sig till livs ibland i historieväg. Nu frågade jag inte om jag fick ut berättelsen här, så då gör jag inte det.
Annars då har man inte varit sämre än att man drällt med hästens antibiotika här ett tag på händer o annat. Smart. Sånt som tas upp av huden om det inte snabbt tvättas bort. Bra för den som inte tål mediciner. Har bara haft en 180 i puls hela dan. Jag blir galen på mig själv. Hudutslag och annat jidder. Shooot me!
Jag vet ju hur det slutade när jag åt bredspektraantibiotika när jag var tjugo. Not så väldigt bra. Nä man skulle få klä in hela sig i fogskum om man nu inte var sån att man inte tålde det heller. Troligtvis inte i alla fall.
ÄH.
God natt.
Annars då har man inte varit sämre än att man drällt med hästens antibiotika här ett tag på händer o annat. Smart. Sånt som tas upp av huden om det inte snabbt tvättas bort. Bra för den som inte tål mediciner. Har bara haft en 180 i puls hela dan. Jag blir galen på mig själv. Hudutslag och annat jidder. Shooot me!
Jag vet ju hur det slutade när jag åt bredspektraantibiotika när jag var tjugo. Not så väldigt bra. Nä man skulle få klä in hela sig i fogskum om man nu inte var sån att man inte tålde det heller. Troligtvis inte i alla fall.
ÄH.
God natt.
söndag 21 september 2014
Vetenationen Svärje.
Det är drygt det här med att ha koll på allt som det finns vete i. Försöka sig på att hitta en halstablett där det inte finns vete i. Hopplöst fall verkar det som. Ja jag har inte skannat hur mkt som helst men det ser not ljust ut. Är man inte så känslig är det måhända inte så svårt, men Pyret käkade halstabletter och fick en massa utslag. Det vill till att hålla ordning på allt som Sorbitol, Glukossirap, Maltitol, mjölksyra o förbannade etc. Oftast är det av vete om det kommer från Svärje i alla fall. I den här nationen har vi nämligen vete i nästan precis allt. Dessutom matar vi djuren med vete, vilket inte faller väl ut för alla tydligen när köttet ska ätas. Dock inget vi märkt av än.
Förresten varför matar vi odlad lax för med vete? Naturlig föda för fisk? Det känns löjligt. Dessutom är mkt av köttet man har på smörgås tillspetsat med vete. Vad sägs om lite konstgjord Askorbinsyra?Grillad kyckling ska också spetsas med vete för att köttet ska bli saftigare.
Dessutom är glutenfria hyllan förbannat läskig och lurig för där vilar E-nummer i hög samt glukossirap och vetestärkelse i massor. Ja för att Livsmedelsverket anser att folk tål detta. Igår fick jag tala med en mamma vars barn blivit så dålig av att äta just mat med glukossirap i odylikt, att det nu var så illa att sondmatning var aktuellt. Slutsats: Man ska icke lyssna på livsmeddelsverket utan på sig själv eller sitt barn. Vi är alla olika känsliga.
Schampo, hårspray, smink, tvål är fulla av vete som gömmer sig under udda namn. I alla fall många märken. Mycket av det ekologiska innehåller vete.
Ja har man inte att göra. Tänk så mycket vete människor får i sig hela tiden i det här landet, också undrar man varför så många blir glutenintoleranta! Ingen människa kan bryta ner gluten.
Hursomhelst så ska jag ringa barnmottagningen så får de utreda om hon har hudceliaki, eftersom det blir reaktioner på så pass lite vete ändå. Liknande utslag som hudgluten med. Bra att veta eftersom det är en signifikant högre risk att dra på sig lymfom. Nåja vi försöker vara så noga vi kan hursomhelst förstås.
Annars då så är vi genomförkylda, men Pyret är på benen i alla fall. Den gode Fjant var inte sämre än att han väckte mig 02.33 i natt med några välriktade sparkar på boxdörren. Han ville ha mer mat. Harkel. Challe hade väl nattat dom lite väl tidigt för hans smak, men va fan. Öh. Han får ju så lite mat hästen. Näej. Challe var inte sämre än att han gick ut. Helt enkelt för att han ville ha stallet kvar och inte i ruiner och drivor på morgonen. Om ni inte förstått det tidigare så bestämmer Fjanten över Challe.
Smillankatten är i vartenda skåp, i hyllor, i kylskåpet och dräller, ramlar och krånglar. Också med Challe när han lagar mat ihop med mathysteriska prickiga hundar. Det är en syn att se de där tre ihop runt Challe. Katten har väl dock lärt sig att inte gå i strid med hundarma vid kvällsmaten i alla fall. Det föll inte väl ut. Blomstret har alltid ett smalt öga på kattskrället.
Därutöver ligger hon och lurar på Doriskatten. Ligger på tvätthängaren och kastar sig nedför som en pilot utan fallskärm och landar på hennes rygg. Hon vill ju bara leka vilket Doriskatten begriper. Fast hon ser inte glad ut.
Slutsats: Det är väl ingen som är normal här.
Förresten varför matar vi odlad lax för med vete? Naturlig föda för fisk? Det känns löjligt. Dessutom är mkt av köttet man har på smörgås tillspetsat med vete. Vad sägs om lite konstgjord Askorbinsyra?Grillad kyckling ska också spetsas med vete för att köttet ska bli saftigare.
Dessutom är glutenfria hyllan förbannat läskig och lurig för där vilar E-nummer i hög samt glukossirap och vetestärkelse i massor. Ja för att Livsmedelsverket anser att folk tål detta. Igår fick jag tala med en mamma vars barn blivit så dålig av att äta just mat med glukossirap i odylikt, att det nu var så illa att sondmatning var aktuellt. Slutsats: Man ska icke lyssna på livsmeddelsverket utan på sig själv eller sitt barn. Vi är alla olika känsliga.
Schampo, hårspray, smink, tvål är fulla av vete som gömmer sig under udda namn. I alla fall många märken. Mycket av det ekologiska innehåller vete.
Ja har man inte att göra. Tänk så mycket vete människor får i sig hela tiden i det här landet, också undrar man varför så många blir glutenintoleranta! Ingen människa kan bryta ner gluten.
Hursomhelst så ska jag ringa barnmottagningen så får de utreda om hon har hudceliaki, eftersom det blir reaktioner på så pass lite vete ändå. Liknande utslag som hudgluten med. Bra att veta eftersom det är en signifikant högre risk att dra på sig lymfom. Nåja vi försöker vara så noga vi kan hursomhelst förstås.
Annars då så är vi genomförkylda, men Pyret är på benen i alla fall. Den gode Fjant var inte sämre än att han väckte mig 02.33 i natt med några välriktade sparkar på boxdörren. Han ville ha mer mat. Harkel. Challe hade väl nattat dom lite väl tidigt för hans smak, men va fan. Öh. Han får ju så lite mat hästen. Näej. Challe var inte sämre än att han gick ut. Helt enkelt för att han ville ha stallet kvar och inte i ruiner och drivor på morgonen. Om ni inte förstått det tidigare så bestämmer Fjanten över Challe.
Smillankatten är i vartenda skåp, i hyllor, i kylskåpet och dräller, ramlar och krånglar. Också med Challe när han lagar mat ihop med mathysteriska prickiga hundar. Det är en syn att se de där tre ihop runt Challe. Katten har väl dock lärt sig att inte gå i strid med hundarma vid kvällsmaten i alla fall. Det föll inte väl ut. Blomstret har alltid ett smalt öga på kattskrället.
Därutöver ligger hon och lurar på Doriskatten. Ligger på tvätthängaren och kastar sig nedför som en pilot utan fallskärm och landar på hennes rygg. Hon vill ju bara leka vilket Doriskatten begriper. Fast hon ser inte glad ut.
Slutsats: Det är väl ingen som är normal här.
lördag 20 september 2014
Bladder
Åsa skrev som vanligt nåt bra i en kommentar. Det här med att när man känner sig som mest sjuk och utsatt ska behöva lita på en främmande doktor. Ja det är ju det och man har ju olika lätt för tillit dessutom. Sen om det vore en doktor. Det kan var flera man träffar under ett dygn, plus olika sjuksköterskor och undersköterskor. Det är dessutom delikat det här när man delar rum med några man aldrig sett förut. Ligga där när ronden kommer in med läkare, sjuksköterska, elever etc. Jag vet inte hur många det kan bli ibland. Så ska man undersökas inför de andra, välla ut om diverse privata kroppsgöromål.
Det är ingen normal situation alls. Vad gäller det här med att dela rum, oftast med kvinnor åttio plus, så har det faktiskt berikat och är det som jag i första hand tänker tillbaka på som positivt. Ofta fattar ju rumskamrater mkt mer hur det är ställt med en än vad tex läkaren gör, eftersom man blir sedd över tid så att säga.
" Ska du ner och cykla på testcykel nu i ditt tillstånd....hahahaha!"
Ja. Det gick ju inte. Man kom tillbaka fort i rullstol. Fast för en läkare räcker det inte att säga att man inte orkar, utan de måste se själva, och eftersom de har kort om tid vid varje besök så är det svårt att hinna se. Ja det var humor.
Det ligger många aspekter i det här med att bli sjuk. Kontrollförlust, förlust av yrkesliv, förlust av kroppsdel ev. Själv tappar jag hjärnan ibland och det är synnerligen besvärligt. Man blir utöver det bedömd, dömd, prognosad, medicinerad, skriven om, kanske skuren i. Var har man sig själv kvar mitt uppe i allting?
Sammanhanget man dräller in i är inte oviktigt när man känner sig liten. När jag opererade hjärtat så fick jag åka till annat bättre landsting, och en avd där folk verkade trivas, med både sin specialitet och även rent socialt. Det strulade ju och tog sex timmar, men det gör inte så mkt, om man kan skämta samtidigt. Jag kände mig fullständigt trygg hela tiden. Miljön är viktig.
Vi pratade mycket om det här på Soc när jag jobbade om att möta människor i kris. Är inte folk i kris när man träffar dom, så hamnar ju familjen där hursomhelst rätt snabbt, om man börjar utreda. Då gäller det att utreda med det i bakhuvudet, med ansvar och ett visst omhändertagande. För även om det för en som socarbetare är vardag med utredningar, så är det absolut inte det för den som blir utsatt för det.
Ja vad blir konsensus då. Jo att när allting stormar, så sitter det fint om omhändertagandet är tryggt, och att personalen så gott det går, värnar om ens integritet.
Det är ingen normal situation alls. Vad gäller det här med att dela rum, oftast med kvinnor åttio plus, så har det faktiskt berikat och är det som jag i första hand tänker tillbaka på som positivt. Ofta fattar ju rumskamrater mkt mer hur det är ställt med en än vad tex läkaren gör, eftersom man blir sedd över tid så att säga.
" Ska du ner och cykla på testcykel nu i ditt tillstånd....hahahaha!"
Ja. Det gick ju inte. Man kom tillbaka fort i rullstol. Fast för en läkare räcker det inte att säga att man inte orkar, utan de måste se själva, och eftersom de har kort om tid vid varje besök så är det svårt att hinna se. Ja det var humor.
Det ligger många aspekter i det här med att bli sjuk. Kontrollförlust, förlust av yrkesliv, förlust av kroppsdel ev. Själv tappar jag hjärnan ibland och det är synnerligen besvärligt. Man blir utöver det bedömd, dömd, prognosad, medicinerad, skriven om, kanske skuren i. Var har man sig själv kvar mitt uppe i allting?
Sammanhanget man dräller in i är inte oviktigt när man känner sig liten. När jag opererade hjärtat så fick jag åka till annat bättre landsting, och en avd där folk verkade trivas, med både sin specialitet och även rent socialt. Det strulade ju och tog sex timmar, men det gör inte så mkt, om man kan skämta samtidigt. Jag kände mig fullständigt trygg hela tiden. Miljön är viktig.
Vi pratade mycket om det här på Soc när jag jobbade om att möta människor i kris. Är inte folk i kris när man träffar dom, så hamnar ju familjen där hursomhelst rätt snabbt, om man börjar utreda. Då gäller det att utreda med det i bakhuvudet, med ansvar och ett visst omhändertagande. För även om det för en som socarbetare är vardag med utredningar, så är det absolut inte det för den som blir utsatt för det.
Ja vad blir konsensus då. Jo att när allting stormar, så sitter det fint om omhändertagandet är tryggt, och att personalen så gott det går, värnar om ens integritet.
fredag 19 september 2014
Att leva farligt där man ska vara trygg
Utifrån ett slags forum jag är med i så har jag blivit allt mer ställd över vården. Hur lite kunskap det finns inom vissa områden, och hur mycket det å andra sidan finns inom andra. Hur mycket vården hänger sig fast vid den kunskap de har, utan att lyssna. Hur mycket de inte lyssnar trots att de inte vet.
Vad har vården att förlora på att lyssna? Vad har de för vinster i att säga att folk är hypokondriska, att det är psykiskt, så fort man inte vet vad tillståndet beror på. Det är att ställa sig själv på piedestal det. Det är nog inte att räkna med att man ska kunna täcka in varenda sjukdomstillstånd som en människa kan ha. Varje människa råkar vara unik. Visst finns hypokondriska tillstånd, men de flesta som inte mår bra utan diagnos lär inte vara hypokondriska. Det borde vara effektivare och kostnadsmässigt bättre att lyssna. Framförallt blir rätt diagnos en möjlighet. Jag vet inte hur många ggr jag sagt hur jag mår, och upplever att den som ska lyssna, har dragit några egna slutsatser som jag inte alls känner igen mig i. Varken kroppsligt eller psykiskt. Dessutom har en läkare en gång satt en diagnos så går det åt mkt energi att därefter att få ihop nya symtom till att passa den diagnos de en gång satt. Behovet av att verifiera sin egen tes kan vara större än att patienten blir hjälpt.
Om vi ska prata mediciner så blir det extra allvarligt när man inte lyssnar. När människor beskriver att de inte tål viss medicin men inte blir trodda och får den ändå. Nu har jag hört folk som varit otroligt nära att stryka med pga det. Det var så jag kände när jag mådde som sämst, låg på sjukan, och de ville ge mig mer av allergimedicin. Min känsla var att om jag stannar här så dör jag. Därutöver var jag rädd när jag var hemma med. Jag har tidigare fått viss medicin trots att jag angett vissa jag inte tål, blivit lovad att den givna medicinen inte innehåller samma ämne. Så har man vaknat dyngsjuk på morgonen och då kollat upp vad man fick. Jodå...samma ämne. Det är sjukt.
Nu får man höra att man har fobi för sjukvården. Nä ingen fobi utan ren självbevarelsedrift faktiskt. Däremot säger jag inget om att det görs mkt bra med, men med medicinöverkänslighet bla, så lever man farligt.
Man tänker att de som sökt sig till vårdyrket, gör det för att vilja lyssna och hjälpa. Sjuksköterskor tycker jag överlag är bra på det medan läkare har svårt för att lyssna. Om det beror på att de har rätt snäva direktiv för att inte bli anmälda etc, om de drivs av andra motiv än att just hjälpa, eller vad det beror på. Det kommer jag inte säkert fram till. Men när vi alla väljer yrke så har vi mer eller mindre dolda motiv. Det jag uppfattat från många läkare är att det viktigaste är att de har rätt och att de kan i princip allt. Mkt prestige. Jag upplever inte heller att sjuksköterskor blir lyssnade på i nån större utsträckning. Det är ju de som ser och observerar patienten över tid.
Läkaren jag har på VC nu är inte sådan alls utan tämligen ödmjuk. Han beter sig ju som en vanlig människa brukar jag tänka. I övrigt så tycker jag att de som lyssnat bäst varit kvinnor eller från utlandet. Jag tycker överlag inte att nån är värd att behandlas och mötas som jag blivit och väldigt många jag haft kontakt med blir. Jag sliter med posttraumatisk stress sen min kontakt med sjukvården. Det är humor. Eller inte.
Vad råder det för kultur på sjukan? Vad är det som gör att läkare sätter sån press på sig själva att veta och kunna. Vara bäst. Det tyder inte på trygghet eller välmående. Tyvärr förlorar många på att det är så här.
Vad har vården att förlora på att lyssna? Vad har de för vinster i att säga att folk är hypokondriska, att det är psykiskt, så fort man inte vet vad tillståndet beror på. Det är att ställa sig själv på piedestal det. Det är nog inte att räkna med att man ska kunna täcka in varenda sjukdomstillstånd som en människa kan ha. Varje människa råkar vara unik. Visst finns hypokondriska tillstånd, men de flesta som inte mår bra utan diagnos lär inte vara hypokondriska. Det borde vara effektivare och kostnadsmässigt bättre att lyssna. Framförallt blir rätt diagnos en möjlighet. Jag vet inte hur många ggr jag sagt hur jag mår, och upplever att den som ska lyssna, har dragit några egna slutsatser som jag inte alls känner igen mig i. Varken kroppsligt eller psykiskt. Dessutom har en läkare en gång satt en diagnos så går det åt mkt energi att därefter att få ihop nya symtom till att passa den diagnos de en gång satt. Behovet av att verifiera sin egen tes kan vara större än att patienten blir hjälpt.
Om vi ska prata mediciner så blir det extra allvarligt när man inte lyssnar. När människor beskriver att de inte tål viss medicin men inte blir trodda och får den ändå. Nu har jag hört folk som varit otroligt nära att stryka med pga det. Det var så jag kände när jag mådde som sämst, låg på sjukan, och de ville ge mig mer av allergimedicin. Min känsla var att om jag stannar här så dör jag. Därutöver var jag rädd när jag var hemma med. Jag har tidigare fått viss medicin trots att jag angett vissa jag inte tål, blivit lovad att den givna medicinen inte innehåller samma ämne. Så har man vaknat dyngsjuk på morgonen och då kollat upp vad man fick. Jodå...samma ämne. Det är sjukt.
Nu får man höra att man har fobi för sjukvården. Nä ingen fobi utan ren självbevarelsedrift faktiskt. Däremot säger jag inget om att det görs mkt bra med, men med medicinöverkänslighet bla, så lever man farligt.
Man tänker att de som sökt sig till vårdyrket, gör det för att vilja lyssna och hjälpa. Sjuksköterskor tycker jag överlag är bra på det medan läkare har svårt för att lyssna. Om det beror på att de har rätt snäva direktiv för att inte bli anmälda etc, om de drivs av andra motiv än att just hjälpa, eller vad det beror på. Det kommer jag inte säkert fram till. Men när vi alla väljer yrke så har vi mer eller mindre dolda motiv. Det jag uppfattat från många läkare är att det viktigaste är att de har rätt och att de kan i princip allt. Mkt prestige. Jag upplever inte heller att sjuksköterskor blir lyssnade på i nån större utsträckning. Det är ju de som ser och observerar patienten över tid.
Läkaren jag har på VC nu är inte sådan alls utan tämligen ödmjuk. Han beter sig ju som en vanlig människa brukar jag tänka. I övrigt så tycker jag att de som lyssnat bäst varit kvinnor eller från utlandet. Jag tycker överlag inte att nån är värd att behandlas och mötas som jag blivit och väldigt många jag haft kontakt med blir. Jag sliter med posttraumatisk stress sen min kontakt med sjukvården. Det är humor. Eller inte.
Vad råder det för kultur på sjukan? Vad är det som gör att läkare sätter sån press på sig själva att veta och kunna. Vara bäst. Det tyder inte på trygghet eller välmående. Tyvärr förlorar många på att det är så här.
torsdag 18 september 2014
Man tackar för arbetslinjen hörrni!
Ja Pyret och jag dräller för ankar. Snoriga, hesa o och jävliga. Pyret gnäller över måendet och tycker att det mesta är orättvist. Hon minns att hon har en för liten cykel, att hon bara får åka till Liseberg en dag här i September. Ja det mesta är ynkligt.
Ja det mesta är eländigt. När jag saggar ihop så är jag ju oduglig som både förälder, djurägare, partner och människa. Dessutom kass i samhällets ögon eftersom jag gör noll och nada. Det är rätt tungt att bära arbetslinjens ok på sina axlar. Det känns surt ibland faktiskt att folk man känner faktiskt gladeligen röstar. De tycker synd om mig, och att sjukreglerna är det sämsta med alliansen, men i övrigt är ju det mesta bra- så man röstar för. Tack för kaffet hörrni!
Nä, jag är inte bitter. ;)
Man kanske ska tacka de som röstat på SD med, för de vill inte ändra nån sjukförsäkring. Tror det var ca 15 procent i buschområdet som röstat så. Ja hos oss på denna sida vägen, så bor det ett gäng politiker. Centerpartister allihop och väldigt engagerade. Så här dög det nog inte mkt till annat än å rösta på det. Men å andra sidan vad är det mot hela rikets folk, där nästan hälften varit för arbetslinjen i åtta års tid.
Ja nu har jag tackat nog! Folk tänker utifrån sin värld och verklighet rätt mkt och jag ser också brister i förslag för företagande från rött håll. Även från Blått håll. För all del.
Nu lämnar jag politiken för ett bra tag tror jag - för det blir drygt att diskutera. Känner mig less på det hela. Men det kanske beror på förkylningen.
Nu kollar jag och Pyret på Challes o min film från vårt bröllop. Domen har redan fallit; Vad trist det händer ju ingenting". Sen skrattade hon när jag plutade på mun och ville pussa Challe men han pussade inte tillbaka. Vafan. "Kiss the bride" SUCK!
Åh men det är vatten, vågor, kör, Ted Gärdestad....det var en bra dag det!
Ja det mesta är eländigt. När jag saggar ihop så är jag ju oduglig som både förälder, djurägare, partner och människa. Dessutom kass i samhällets ögon eftersom jag gör noll och nada. Det är rätt tungt att bära arbetslinjens ok på sina axlar. Det känns surt ibland faktiskt att folk man känner faktiskt gladeligen röstar. De tycker synd om mig, och att sjukreglerna är det sämsta med alliansen, men i övrigt är ju det mesta bra- så man röstar för. Tack för kaffet hörrni!
Nä, jag är inte bitter. ;)
Man kanske ska tacka de som röstat på SD med, för de vill inte ändra nån sjukförsäkring. Tror det var ca 15 procent i buschområdet som röstat så. Ja hos oss på denna sida vägen, så bor det ett gäng politiker. Centerpartister allihop och väldigt engagerade. Så här dög det nog inte mkt till annat än å rösta på det. Men å andra sidan vad är det mot hela rikets folk, där nästan hälften varit för arbetslinjen i åtta års tid.
Ja nu har jag tackat nog! Folk tänker utifrån sin värld och verklighet rätt mkt och jag ser också brister i förslag för företagande från rött håll. Även från Blått håll. För all del.
Nu lämnar jag politiken för ett bra tag tror jag - för det blir drygt att diskutera. Känner mig less på det hela. Men det kanske beror på förkylningen.
Nu kollar jag och Pyret på Challes o min film från vårt bröllop. Domen har redan fallit; Vad trist det händer ju ingenting". Sen skrattade hon när jag plutade på mun och ville pussa Challe men han pussade inte tillbaka. Vafan. "Kiss the bride" SUCK!
Åh men det är vatten, vågor, kör, Ted Gärdestad....det var en bra dag det!
onsdag 17 september 2014
Vem är jag att säga....
Vem är jag att säga du,
där jag går,
utanför sedlars stig,
och prylars skinande berg.
Vad kan jag kräva,
när jag inte bidrar,
ligger och skakar,
nedgrävd under täcke.
När jag inte går utanför,
på nedbarrad stig.
utan gatlampor,
oplogad i mörkret.
Vad kan jag säga,
som du vill ta mot,
fundera över,
utan att hastigt slå bort.
När jag saknar altanbrädor,
ett riktigt arbete,
står utan renoveringsplaner,
mitt i ett smärre brus.
Vad kan jag säga,
så att du förstår,
att jag verkligen vill orka,
kunna aktivt bidra.
När jag struntar i altaner,
inte äger bil,
inte alls förmår,
eller har riktningen.
Vad för ord ska användas,
så att du förstår,
att jag förlorat kreativitet,
känslan av att jag fixar det.
När läppar ej talar,
förmår inte tänka,
luften har pysts ur,
likt en hopsjunken ballong.
När du känner att du orkar,
klarar bara du anstränger dig,
då lägger du i femman,
och vilar sen.
Vem är jag att säga,
när jag inget glänser,
äger tomma konton,
och duschade för en vecka sen.
tisdag 16 september 2014
Snälla!
Det pågår ett sorts krig på fejjan. Vem har röstat rätt i valet. Det ska hånas, pekpinnas, fördrivas. Vänner som valt fel ska rensas bort. Jag känner inte igen mig. Vad har hänt? Med folk? Landet har verkligen blivit alltmer splittrat. Fullt av hat.
Jag röstade inte på SD. I mitt tycke och perspektiv är det ett rasistiskt parti. Inte för att de vill minska invandringen i egentlig mening, för det är i sig inte rasism. Möjligen rädsla, egoism, bryddhet över integration etc. Det är pga "sätet" SD kommer ifrån och det alldeles nyligen. Det har inte gått lång tid. Uttalanden angående muslimer och andra invandrare. Det här finns till viss del inom alla partier men inte som i SD enligt min uppfattning. Resonmanget är också entydigt. Allt elände beror på invandring och invandrarna.
Men det här är min uppfattning och i Sverige har vi rätt att få rösta på det parti som vi vill. Vi kan vara väldigt tydliga med vad vi själva tycker och tänker, men att smutskasta, stänga folk ute, nedvärdera och sätta sig själv på piedestal. Det tycker inte jag är nå bra. Jag är också säker på att många som röstat inte är rasister. De har haft just "sina" skäl.
Man kanske tycker att man tar ställning och gör en god sak med hjälp av allt sitt hat. Med all sin ilska. Man fördömer hela människor. Det man dock gör är att man visar ett klasshat och en elitistisk syn på samhället och folk, fast man i många fall anser sig tillhöra vänsterfalangen. Hat föder hat. Rädsla föder rädsla. Kanske många som röstat på SD är rädda för utvecklingen, annan kultur. Så blir andra rädda för deras rädsla som blir till ilska och hat också är bollen i rullning.
Jag har jobbat med utslagna människor. Människor som står utanför samhället i nån form. Utslagna av fattigdom eller sjukdom, eller så har de tex begått brott, slagit sina barn etc. Hur skulle det funkat om jag stängt dörren varje gång någon gjort något som inte fallit mig i smaken. Man kan faktiskt avsky ett beteende såsom när någon misshandlat sitt barn. Det kan aldrig vara okej! Men för den skull så finns det alltid en människa bakom som man kan möta. Nu var det här ett jobb, mitt jobb att hjälpa i de situationerna, så det är naturligtvis att dra det till det yttersta. Men min inställning är ändå densamma. Hat och att stänga ute folk leder inte till något bra. Det är skillnad på att ta avstånd gentemot gärningar och åsikter, än att stänga ute en hel människa.
I det här fallet med röstning så är det heller knappast något kriminellt i att rösta på det parti man vill. Vi har demokrati i det här landet. Naturligtvis så väljer man sitt umgänge vardagligdags. Jag umgås med folk som ger mig energi. Det är även upp till var och en vem man vill ha som vän på fejjan. Men det blir på ett annat sätt där. Grupper som går emot varandra, lynchstämning, påhopp. Det ska pekas ut, öppet påtalas vem som är rasist och har olämpliga åsikter. Jag har själv blivit borttagen som vän pga att jag har "fel" åsikter. Det gjorde förvisso inget, utan i det fallet lugnast för alla inblandade parter tror jag. Men om det sker som nu i klunga....att man går ut på sin statusrad och skriker ihop med andra, och påtalar vilka jävla skitmänniskor man har som vänner på fejjan. Vill att människor ska ge sig till känna etc. Då blir det otrevligt och obehagligt skulle jag tro.
Om man skulle få be om lite sansat beteende månntro? Snälla.
Jag röstade inte på SD. I mitt tycke och perspektiv är det ett rasistiskt parti. Inte för att de vill minska invandringen i egentlig mening, för det är i sig inte rasism. Möjligen rädsla, egoism, bryddhet över integration etc. Det är pga "sätet" SD kommer ifrån och det alldeles nyligen. Det har inte gått lång tid. Uttalanden angående muslimer och andra invandrare. Det här finns till viss del inom alla partier men inte som i SD enligt min uppfattning. Resonmanget är också entydigt. Allt elände beror på invandring och invandrarna.
Men det här är min uppfattning och i Sverige har vi rätt att få rösta på det parti som vi vill. Vi kan vara väldigt tydliga med vad vi själva tycker och tänker, men att smutskasta, stänga folk ute, nedvärdera och sätta sig själv på piedestal. Det tycker inte jag är nå bra. Jag är också säker på att många som röstat inte är rasister. De har haft just "sina" skäl.
Man kanske tycker att man tar ställning och gör en god sak med hjälp av allt sitt hat. Med all sin ilska. Man fördömer hela människor. Det man dock gör är att man visar ett klasshat och en elitistisk syn på samhället och folk, fast man i många fall anser sig tillhöra vänsterfalangen. Hat föder hat. Rädsla föder rädsla. Kanske många som röstat på SD är rädda för utvecklingen, annan kultur. Så blir andra rädda för deras rädsla som blir till ilska och hat också är bollen i rullning.
Jag har jobbat med utslagna människor. Människor som står utanför samhället i nån form. Utslagna av fattigdom eller sjukdom, eller så har de tex begått brott, slagit sina barn etc. Hur skulle det funkat om jag stängt dörren varje gång någon gjort något som inte fallit mig i smaken. Man kan faktiskt avsky ett beteende såsom när någon misshandlat sitt barn. Det kan aldrig vara okej! Men för den skull så finns det alltid en människa bakom som man kan möta. Nu var det här ett jobb, mitt jobb att hjälpa i de situationerna, så det är naturligtvis att dra det till det yttersta. Men min inställning är ändå densamma. Hat och att stänga ute folk leder inte till något bra. Det är skillnad på att ta avstånd gentemot gärningar och åsikter, än att stänga ute en hel människa.
I det här fallet med röstning så är det heller knappast något kriminellt i att rösta på det parti man vill. Vi har demokrati i det här landet. Naturligtvis så väljer man sitt umgänge vardagligdags. Jag umgås med folk som ger mig energi. Det är även upp till var och en vem man vill ha som vän på fejjan. Men det blir på ett annat sätt där. Grupper som går emot varandra, lynchstämning, påhopp. Det ska pekas ut, öppet påtalas vem som är rasist och har olämpliga åsikter. Jag har själv blivit borttagen som vän pga att jag har "fel" åsikter. Det gjorde förvisso inget, utan i det fallet lugnast för alla inblandade parter tror jag. Men om det sker som nu i klunga....att man går ut på sin statusrad och skriker ihop med andra, och påtalar vilka jävla skitmänniskor man har som vänner på fejjan. Vill att människor ska ge sig till känna etc. Då blir det otrevligt och obehagligt skulle jag tro.
Om man skulle få be om lite sansat beteende månntro? Snälla.
måndag 15 september 2014
Att lyssna
Om vi börjar med mig så drällde jag runt på en infektion tydligen. Är dyngförkyld och Pyret är förstås också drabbad eller boven i dramat. Jag har pratat med skolsköterskan och hon sa att väldigt många barn på skolan varit sjuka sen skolstarten samt att det tar om. Jo. En förklaring till att jag däckat då plus somlig överansträngning.
Om man ska glida över till annat ämne så är jag glad över maktskifte. Mindre glad över Sd:s siffror. Jag lider med de barn som är rädda för hur det ska bli att leva här, om de ska få lämna. Attityder som sår osäkerhet och rädsla. Jag har fått en del rapporter från lärare om hur Sd:s politik anammas av "busarna" på skolan och övertas av somliga invandrarbarn som är rädda för att bli utsatta av just busarna. Eller de tuffa på skolan. Eländigt. Pyret grät igår vid valvakan, för hon har några flyktingbarn i sin klass. Det kommer henne nära naturligtvis.
Nu är det så att de som röstat på Sd får stå för det. Ytterst väljer varje person själv och får ta konsekvenserna av det. Däremot kan valresultatet till viss del förstås i termer av den politik som förts under många år. Utanförskap och ökade klyftor är grogrund för rasism, intolerans och främlingsfientlighet. Mona Sahlin sa nåt klokt igår, och det var att man kanske ska lyssna mindre på Sd:s företrädare, men desto mer på de som har lagt sin röst på Sd. Det står för någonting. Maud Olofsson sa att många inte känner sig lyssnade på i sina viktiga frågor och tog som ex upp varg/rovdjursproblemet. Jag tycker att båda har rätt om än att det här med att bara avvisa och frysa ut Sd inte fungerar. Låt dom inte bestämma men ta del av debatterna. Ju mer de talar desto dummare blir det faktiskt. Nu frodas de i sin offerroll. Och diskutera integrationen i konkreta termer. Som det varit är det ju bara ludd.
Vad gäller specifika områden som Maud talade om; tex på landsbygden, kan jag själv känna att våra frågor sällan tas på allvar. En känsla av maktlöshet att det är "skit samma" med oss. Nu röstade jag rött och inte specifikt på nåt parti som vill minska vargantal, men om jag/vi ska kunna ha tamdjur här så måste stammen minskas. Nu lägger bönder ner det här med fårägande där jag bor. Stängsel hjälper men håller inte vargen utanför. Det handlar om jobben här, företagande såsom vad gäller häst och bönders djur. Vi måste prata om den psykosociala arbetsmiljön även på landet. Folk orkar inte med hur mkt stress som helst här heller! Vår tamdjurs liv och hälsa kan inte bli dåligt pga en för stor rovdjursstam. Vi kan inte säga endast JA! Säger vi ja till mkt vargar i ett och samma län så säger vi NEJ i det samma till andra djur, annan fauna etc.
Många känner sig tagna för givna. Nu när det ska skjutas varg, skyddsjakt, så rings det runt till folk från Länsstyrelsens sida och det antas då att människor frivilligt ska ta ledigt från jobbet, utan att få ersättning för det, och jaga för statens skull. Nu tackar de flesta nej. Vi har inte bett om en stor rovdjurstam eller allt extra arbete som det innebär. Det var ett exempel.
Jag tror att vi måste lyssna mer på varandra. Försöka jämka så att det blir drägligt för alla i vårt land. Inte bara slå ifrån oss det vi inte håller med om direkt, förstår och idiotförklara människor. Vi behöver tro mer gott om varandra. Människor som är sjuka är inte sjuka för att jävlas. Folk som är arbetslösa vill inte leva gott på skattebetalarnas pengar. Invandrarna kommer inte hit för att ta våra jobb eller har kostat så mycket så att "just du" inte har ett jobb. Alliansen har omfördelat pengar. Det är det som är problemet.
Om man ska glida över till annat ämne så är jag glad över maktskifte. Mindre glad över Sd:s siffror. Jag lider med de barn som är rädda för hur det ska bli att leva här, om de ska få lämna. Attityder som sår osäkerhet och rädsla. Jag har fått en del rapporter från lärare om hur Sd:s politik anammas av "busarna" på skolan och övertas av somliga invandrarbarn som är rädda för att bli utsatta av just busarna. Eller de tuffa på skolan. Eländigt. Pyret grät igår vid valvakan, för hon har några flyktingbarn i sin klass. Det kommer henne nära naturligtvis.
Nu är det så att de som röstat på Sd får stå för det. Ytterst väljer varje person själv och får ta konsekvenserna av det. Däremot kan valresultatet till viss del förstås i termer av den politik som förts under många år. Utanförskap och ökade klyftor är grogrund för rasism, intolerans och främlingsfientlighet. Mona Sahlin sa nåt klokt igår, och det var att man kanske ska lyssna mindre på Sd:s företrädare, men desto mer på de som har lagt sin röst på Sd. Det står för någonting. Maud Olofsson sa att många inte känner sig lyssnade på i sina viktiga frågor och tog som ex upp varg/rovdjursproblemet. Jag tycker att båda har rätt om än att det här med att bara avvisa och frysa ut Sd inte fungerar. Låt dom inte bestämma men ta del av debatterna. Ju mer de talar desto dummare blir det faktiskt. Nu frodas de i sin offerroll. Och diskutera integrationen i konkreta termer. Som det varit är det ju bara ludd.
Vad gäller specifika områden som Maud talade om; tex på landsbygden, kan jag själv känna att våra frågor sällan tas på allvar. En känsla av maktlöshet att det är "skit samma" med oss. Nu röstade jag rött och inte specifikt på nåt parti som vill minska vargantal, men om jag/vi ska kunna ha tamdjur här så måste stammen minskas. Nu lägger bönder ner det här med fårägande där jag bor. Stängsel hjälper men håller inte vargen utanför. Det handlar om jobben här, företagande såsom vad gäller häst och bönders djur. Vi måste prata om den psykosociala arbetsmiljön även på landet. Folk orkar inte med hur mkt stress som helst här heller! Vår tamdjurs liv och hälsa kan inte bli dåligt pga en för stor rovdjursstam. Vi kan inte säga endast JA! Säger vi ja till mkt vargar i ett och samma län så säger vi NEJ i det samma till andra djur, annan fauna etc.
Många känner sig tagna för givna. Nu när det ska skjutas varg, skyddsjakt, så rings det runt till folk från Länsstyrelsens sida och det antas då att människor frivilligt ska ta ledigt från jobbet, utan att få ersättning för det, och jaga för statens skull. Nu tackar de flesta nej. Vi har inte bett om en stor rovdjurstam eller allt extra arbete som det innebär. Det var ett exempel.
Jag tror att vi måste lyssna mer på varandra. Försöka jämka så att det blir drägligt för alla i vårt land. Inte bara slå ifrån oss det vi inte håller med om direkt, förstår och idiotförklara människor. Vi behöver tro mer gott om varandra. Människor som är sjuka är inte sjuka för att jävlas. Folk som är arbetslösa vill inte leva gott på skattebetalarnas pengar. Invandrarna kommer inte hit för att ta våra jobb eller har kostat så mycket så att "just du" inte har ett jobb. Alliansen har omfördelat pengar. Det är det som är problemet.
söndag 14 september 2014
En jävla smäll
"Snutt och Pyret"
Då har man röstat. Hemifrån. Med bud. Fy fan vilken smäll det blev häromdan. Det gick inte att göra allt det där jag gjorde. Jag vet inte om jag har nån dubbeldemens kombi Alzheimers för det var nämligen inte mer än för nån månad sedan jag gick tre meter i taget på krokiga ben, svullna knän och inte orkade lyfta skålen till hundarnas vatten. Tydligen har jag också glömt att jag låg stilla i sängen från December till och med Maj månad och knappt orkade äta själv. Var ute tre ggr eller dylikt under den tiden.
Ja hade noll muskler här i sommar. När benen är helt raka och svampiga trots att man är smal. Armarna raka utan nån sorts utbuktning. Noll i bålstyrka. Tack vare hästarna så blev jag tvungen att komma igång fysiskt, tack och lov har jag klarat takten. Jag har vilat mycket emellan det jag gjort. Varit försiktig samtidigt som koppen tydligt sagt ifrån om jag gått det minsta över gränsen. Senaste veckorna har jag blivit snabbt allt bättre. Så pass att kroppen inte riktigt säger ifrån så starkt.
Det gick inte att stängsla, bära tungt, bängla häst och mycket annat därutöver i timmar. Det blir som en chock för kroppen. Det är knappt så jag kan skriva idag pga muskeltjafs och hudutslag. Låg i frossa hela natten efter att jag tagit i för mycket. Kramper överallt även i luftvägarna.
Nu ligger jag igen alltså. Får ransonera mina promenader inomhus. Inte kunna mocka. Jag tycker det är fan, och Fjant står i hagen och hojtar efter mig. Var ute en stund förut och satt på en stubbjävel. Det var då jävligt onödigt och jag känner mig kass för att jag klantade till det här nu. Jag orkade ju skapligt mkt ändå. Tycker att jag belastar andra, bidrar med ingenting. Igen. Hoppa detta inte håller i sig nu....nå värst länge.
Annars då vilket jag sa i början så har jag röstat. Lite spretigt denna gång. Pyret uppfattade fel och trodde jag röstat på Sd. Det tog hus i helvete. Det är bra tryck i Pyret! Må valet gå en bra väg.
onsdag 3 september 2014
Hög acceptans.
Jag tycker att Svenskar har stor tolerans. Får de som arbetar lite mer skatteavdrag kan många sitta nöjda. Bygga nån extra altan, skaffa sig en pool till och byta båt. Livet är tydligen ganska bra. I alla fall om man inte arbetar med sjuka människor eller är sjuk själv.
Alltså. Vi har en vård som milt sagt kryper på knäna även om personalen springer för livet. Patientsäkerheten är inte längre säker. Ungefär 400 personer dör i onödan per år pga fel i vården. Tydligen ofta organisatoriska fel. Jag tror det är lågt räknat om man nu även betänker medicineringar som går åt skogen. Sånt som måste följas upp och stämmas av i tid.
I vår stad där det finns akutmottagning så blir man starkt ifrågasatt för varför inte en anhörig kan stanna hos en, om man är rejält kass. Ibland går det faktiskt inte att få ihop. Anledningen är att de inte har tid att i väntan på läkare och provtagning kan titta till en där man troligen blivit lagd i nån korridor. Kommer man in med ambulans är gången en annan så då får man snabbt hjälp är min erfarenhet, men ambulans åker man helst inte.
"Personal uppger att de inte vill jobba där, inte kan ansvara för säkerheten, att de inte orkar mer. Läkare vill knappt komma ner när de larmas. De vill vara någon annanstans. Detta sägs till mig som patient. Rödkindade springer sköterskorna omkring i något som för mig liknar en krigszon. Hur många blir traumatiserade egentligen av att ha ett sånt här jobb hinner man tänka. Mannen bredvid mig i korridoren krampar och någon skriker. Ingen kommer. Jag får lätt panik eftersom jag inte ens orkar stå upp. Jag kan inte hjälpa till. Sen kommer en sköterska och skriker på hjälp. Hon behöver få in mannen och sängen på ett rum. Det finns inga lediga. Ut med en patient i korridoren och in med en annan. Jag undrar om inte jag kommer att bli traumatiserad efter att ha legat i timmar i den där korridoren. Ber om vatten efter fyra timmars väntan och får en stressad och tvär blick tillbaka. Jag vill hem. Sällan har jag känt mig så övergiven."
Vi har barn som dör i Sverige för att Socialtjänsten inte har resurser för att utföra sitt uppdrag. Vi har ännu fler barn som far illa utan att insatser görs, vilket också har sin grund i socialtjänstensresursbrist. Sverige tar tex emot ensamkommande flyktingbarn, och betjänt den utsattheten i att komma till nytt land, och kanske inte bli väl omhändertagen. Vi har barn som lever i psykologisk och fysiologisk misär pga att vi inte har tillräckligt med folk som har vidarutbildningar och lång erfarenhet i att arbeta med utsatta barn. Vi har missbrukare som inte kan få någon hjälp pga indragningar. Vi har hemlösa om få klara sig bäst dom vill.
Personalen på Soc är i hög grad utbrända och sjukskrivna. Även en del av de som jobbar skulle jag vilja påstå. Arbetsmiljön och arbetstempot är förgörande på många sätt. Många unga med framtidsdrömmar hinner bara jobba nåt enstaka år innan de är slut. Då väntar sjukskrivning istället, en kamp med försäkringskassan, och kanske till sist en utförsäkring. Så får man själv söka socialbidrag istället för att hjälpa andra.
Jag tycker det här är förbannat dumt och sorgligt. Fullständigt oacceptabelt.
måndag 1 september 2014
Föräldraskapet - ögonöppnare eller ögonstängare?
Jag blev serverad en så himla bra artikelserie av bloggvännen "S". Utgångspunkten är FN:s barnkonvention, och hur barns rättigheter egentligen efterlevs. Jag skulle vilja säga att de efterlevs rätt dåligt. Barn har i praktiken inte de rättigheter som finns lagstadgade. Väldigt få misshandelsbrott klaras tex upp gentemot barn. Det finns för dålig kunskap om "hur ett barn som blivit misshandel uttrycker sig. I somliga fall finns det riktigt duktiga poliser som förhör barn, men de rår inte över lagstiftningen.
Jag vet inte om ni också kände så, när ni blev föräldrar, att ni blev väldigt känsliga för barns situation, hemskheter och vad de utsätt för. Jag hade väldigt svårt att se på nyheterna överhuvudtaget första halvåret. Om ett litet barn grät i affären och föräldern dröjde, så vek sig hela magen runt som en snodd. Jag stod inte ut med sådant som jag nog normalt mest muttrat åt tidigare.
Jag har även efter att ha blivit förälder, ofrivilligt gått igenom min egen barndom ytterligare en gång, och påmints om hur det kändes just i vissa åldrar. Det är inte så dumt för man får en chans att lägga sitt egna pussel och förhoppningsvis göra lite annorlunda. Vissa saker styr man dock inte över. Man kan inte bestämma över hur klassen fungerar, att ens barn får många vänner i skolan. Alla hamnar dessutom i konflikter ibland vilka måste genomlidas. Kompisar som sviker ibland. Livet är ingen raksträcka precis.
I artikeln nedan beskrivs lite det här med att man blir känslig som förälder, såpass att man värjer sig för barns lidande. Man stå inte ut helt enkelt. Känsligheten är bra att ha, så att man behandlar sitt egna barn väl, att man är inkännande. Det är väl när det blir för känsligt som det sätter käppar i hjulet. I alla fall om vi vill kunna se hur barn faktiskt har det, och kunna stå upp för deras rättigheter. Det krävs både mod och känslomässig stabilitet för att kunna ta in barns verklighet och utsatthet. Jag tror att allt för ofta så träffar barns utsatthet oss så, för att det väcker egna känslor av utsatthet som vi själva känt under vår egna barndom. Därför är det lättare att blunda.
Artikeln nedan tyckte jag var bra utifrån det perspektiv den är skriven.
http://www.expressen.se/kvp/kultur/vi-vill-inte-se-2/
Jag vet inte om ni också kände så, när ni blev föräldrar, att ni blev väldigt känsliga för barns situation, hemskheter och vad de utsätt för. Jag hade väldigt svårt att se på nyheterna överhuvudtaget första halvåret. Om ett litet barn grät i affären och föräldern dröjde, så vek sig hela magen runt som en snodd. Jag stod inte ut med sådant som jag nog normalt mest muttrat åt tidigare.
Jag har även efter att ha blivit förälder, ofrivilligt gått igenom min egen barndom ytterligare en gång, och påmints om hur det kändes just i vissa åldrar. Det är inte så dumt för man får en chans att lägga sitt egna pussel och förhoppningsvis göra lite annorlunda. Vissa saker styr man dock inte över. Man kan inte bestämma över hur klassen fungerar, att ens barn får många vänner i skolan. Alla hamnar dessutom i konflikter ibland vilka måste genomlidas. Kompisar som sviker ibland. Livet är ingen raksträcka precis.
I artikeln nedan beskrivs lite det här med att man blir känslig som förälder, såpass att man värjer sig för barns lidande. Man stå inte ut helt enkelt. Känsligheten är bra att ha, så att man behandlar sitt egna barn väl, att man är inkännande. Det är väl när det blir för känsligt som det sätter käppar i hjulet. I alla fall om vi vill kunna se hur barn faktiskt har det, och kunna stå upp för deras rättigheter. Det krävs både mod och känslomässig stabilitet för att kunna ta in barns verklighet och utsatthet. Jag tror att allt för ofta så träffar barns utsatthet oss så, för att det väcker egna känslor av utsatthet som vi själva känt under vår egna barndom. Därför är det lättare att blunda.
Artikeln nedan tyckte jag var bra utifrån det perspektiv den är skriven.
http://www.expressen.se/kvp/kultur/vi-vill-inte-se-2/
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)