Blommor, fjäsk och kliande.

Jag har ju ofta sagt till Dillen att han kommer att ge mig gråa hår. Nu verkar han ha gjort det. Efter att han gått mot ljuset.

Det kommer inte i tinningarna utan i luggen och uppe på skallen i den mörka utväxt som nu växer ut där. Jag färgade ju håret rött sent i höstas, och det som nu växer ut är ovanligt mörkt. Ja och i det mörka växer...inte gråa hår förvisso, utan vita.

Ja, ja kanske har det inte alls med Dillen att göra, utan att det hör ihop med mustaschen jag råkade få mig påkastad här under våren. Ålderstecken. Man va fasen man brukar väl inte sådär snabbt få en jäkla massa vita hårstrån i hela hårbotten.

Världen är märklig.

Pyret tror att jag kanske håller på att förvandlas till en dalmatiner. Ja jag skulle inte bli förvånad.

Positivt är i alla fall...om man nu törs säga det.....att Pyret varit pigg och frisk nu sen operationen. Pigg, glad och skuttar omkring. Ganska kaxig med kan tilläggas. Större, äldre, tycker ännu mer. Om allt. Men jag är glad så länge hon håller sig pigg och frisk!!

Sen har hon varit duktig och gått själv med hundarna i skogen idag. Var och en för sig förvisso. Båda kan bli lite mkt det.

Pållanen har börjat vänja in sig på gräs de senaste dagarna. Ska bli skönt när de kan gå på bete. Men det är skit med mkt knott och regnande. Snart flyter allt bort igen. Höll på att ramla raklång i gyttjan idag vid ingången där jag släppte in dom. En fin syn.

Sen blir det vaccination av de där fyrbenta på Måndag. Det får bli mkt mutande med gott käk till Fjant och klierier och annat mys för att det ska kunna genomföras. Men han är svag för sånt....

Nåja tankarna går förstås ofta till Dillen. Jag och Pyret lägger en blomma på hans grav varje kväll och säger god natt. Vi har inte bestämt riktigt vad för blommor som ska sättas ned. Troligen gula för han var ju glad som solen han Dillen.

 

 

"Bild ifrån igår kväll...lite mörk därav. För mörk för Dillen."

Sorg i ofas

Usch. Förmiddagarna är fortfarande hemska. Tysta. Trudelutten kom förvisso och la sig sådär raklång på rygg hos mig i sängen imorse precis som Dillen brukade göra.

Annars är vi vilse här hemma. Pricktjejerna ligger inte lika mkt bredvid varandra på dagarna. Det är nån sorts osäkerhet mellan hundarna. en ny rangordning ska göras. Också är jag svag nu. Ja i deras ögon iallafall. Så jag har försökt skärpt till strukturen en del här hemma och fick ta ner Trudelutten på jorden häromdan då hon morrade för att jag skulle ta hennes ben. Hon klättrar i rangskalan. Men se morrningar blir det inget med här inte.

Annars sköter de sig tjejerna chockerande väl. Behöver mest bara peka så gör de som jag vill. När mamma kom idag så blev inga fötter trampade på, ingenting vältes, ingen hoppade på nån. Inget kaffebröd omkom. Bara lugnt trots att mamma dessutom hade med sin terrier- vilken är rädd för andra hundar. Den tog de snällt hand om. Jag är väldigt rädd om tikarna nu- mer än vanligt. Det räcker med olyckligheter.....

Sen så jag älskar mina tikar men Dillen fattas mig nåt så otroligt mkt. Jag mäktar inte riktigt med lugnet. Och när jag la blommor på hans grav idag kändes han borta. Det där starka ljuset jag känt var inte längre där.

Sen är det svårt här hemma. Challe han har sörjt klart. Det gjorde han sista året när han blev skraltig. Pyret sörjer ju som barn gör. Säger gonatt till Dillen varje kväll men i övrigt så är hon glad. Tycker att det är märkligt att jag till och från är så ledsen än.

Det gör att jag känner att jag ensam sörjer och det är svårare än att dela. Jag är mkt ensam nu med. Challe jobbar mkt nu, Pyret har skolan o kompisar som så bör. Jag är så glad så länge hon är frisk.

Men ang sorgens så har det ju under årens lopp då Dillen var på topp, inte Challe främst som var sällskap o tröst utan det var Dillen det. Sen var han bra på att avleda en från dåliga tankar pga alla upptåg.

Alltid har han tyckt och tänkt haft åsikter och synpunkter. Så jag har haft fullt upp med. Dragit barnvagn en mil i ojämn terräng för att han skulle gå minsann och i sitt tempo.

Han har liksom gått sin väg han utan att bry sig så mkt om andra. Fast han har genom sin livsglädje och sitt sociala behov tillhört så mkt.

Nåja sen är det ju det här med att jag inte mår bra. Flunsan eller förkylningen tar om hela tiden. Deg går två dar och sen är det dags för frossa halsont, illamående o elände. Bihålorna är tilltäppta, öronen bågnar, slemhinnorna tjocka också har jag tusen ton slem i halsen.

Ni kan ju gissa hur ryggen mår i det läget.....

Nä. Jag tror tamefan jag fått twar. Får ta tag i det här för jag har varit förkyld i fem  månader. Somlig försämring de senaste två månaderna. Sen så är ju inte sorg ett plus för immunförsvaret inte. Näpp. Sen fick jag nåt röntgensvar på ryggen att jag hade nån diskreduktion i nedre delen av ländryggen, men inga tumörer. Tumörer- ja det hade jag inte ens tänkt på. Och jag fattar inte vad diskreduktion är heller.

Ja jag vet- det är ett jäkla gnäll nu...

Livslågan

Det känns både ljust och mörkt.

Som om jag delar rummet och trädgården med en ängel.

Ett ljus så starkt.

Samtidigt som mörkret faller över mig så totalt ibland.

Ibland vet jag inte hur jag ska överleva.

Tänk om jag ska sörja alla mina hundar på det här sättet.

Då blir det besvärligt.

Men efter gårdagens upplevelse, så har jag större tilltro till att ljuset, som han tillförde mig, då Dillen kom in i mitt liv, är här för att stanna. Han verkar vara med mig stundtals ändå, och jag har det där ljuset kvar inom mig.

Livslågan.

Den känner jag som en stor sol i mellangärdet.

Sen sörjer jag tiden överlag.

Gläds även över den.

13 betydelsefulla och händelserika år.

Flytta till hus, Giftemål, Pyret kom till världen och en massa annat.

Var sak har sin tid.

Livet.

Blomblad för vinden

Ja den där texten jag skrev till Mr X angående de ökade sjukskrivningarna....råkade visst hamna i lokalblaskan. Han gav mig nåt sorts svar som jag inte riktigt förstod, eftersom han inte riktigt uttryckte sig i den andan i den text han skrev först. Men ja, ja. What so ever.

Nog om det och över till det väsentliga. Dillen.

"Dillen vid vattnet....det är väl där och i skogen som han drällt runt mest om dagarna."



Annars då. Ja livet är ett helvete stundtals. Pga en prickig hund. Som inte lever längre.

Det är så mkt minnen som dyker upp från det han var yngre. Små mjuka fläckiga öron och sammetspäls. Livsglädjen. Oförargligheten. Naiviteten. Han höll ju min låga uppe när den höll på att falna. För det får jag vara honom evigt tacksam. Sen får han vara tacksam för att jag stod ut med alla hans hittepåbusprojekt-för de var inte få. Faktiskt du Dillen.

Men han har berört den här vovven. Så många är ledsna nu. Jo faktiskt.

"Dillen och Pyret."


Jag känner mig ensam. Längtar tillbaka till stränder vi gick på då. Klipporna. Där vi bodde då. Kanske också för att den platsen fått mig att känna mig som mest hemma. Det var bara det att huset hyrde vi-inte ägde. Så det hade inte förblivit vårt hursomhelst.

Sen har vi vatten nära inpå oss nu med...men det har inte blivit samma sak. Även om vi trivs.

Jag hasplade mig i alla fall ut idag, när jag kände mig som mest eländig och ensam, och la en ny blomma på hans sten vid graven i trädgården. Satte mig en stund på pallen jag ställt där och pratade med honom.

Sen satt jag tyst en stund efter det. Samtidigt kom vita vackra blomblad flygandes, från äppelträdet som står en liten bit bort ifrån graven. De föll så sakteliga ned från luften och landade var och en för sig- nästan över hela Dillens grav.

Ni som har sett filmen, Forest Gump, och den där fjädern som faller från luften i takt med musiken, vet nog vad jag menar.

Ingen annanstans landade några blomblad, än just där. På Dillens grav.

Det var så vackert att allt oljud inom mig tystnade.

Efter en stund så såg jag mig lite konfunderad omkring, och tänkte att det måste väl ändå vara slumpen.

Då släpptes ytterligare några få blomblad från trädet och landade precis framför mina fötter.

Jag kände ljus inom mig. Lätt. Inte längre ensam. Ro. Jag satt en stund, log och gick sen in.

Det var en väldigt vacker stund.

Sen om det var slumpen med blommorna eller inte-det spelar ingen roll.

Upplevelsen glömmer jag aldrig.

Och det kändes som om han var där.

Älskade Dillen.

Livets gång

Usch.

Det är så tomt på morgnarna att jag bara gråter.

Ekar tomt. Stumt. Livet känns bara dumt.

Inget duger. Jag längtar bara.

Det där ljuset jag kände inom mig när han gick bort.

När solen bröt fram genom snäva grenar och lyste på honom.

Då kände jag sorg men även lättnad.

En sorts lätthet och renhet.

Hans ro.

Nu brottas jag med min sorg.

Känner mig sjuk. För trött.

Ska försöka vila mellan varven.

Sörja men också tänka på annat.

De andra djuren behöver ha sitt och Pyret behöver sin mamma.

Jag och Pyret har lagt blommor på Dillens grav varje dag också sitter vi där och pratar en stund.

Men jag saknar honom så innerligt.

Det här är det värsta jag har varit med om i djursorg.

Jag längtar och känner mig även övergiven och ensam.

Men så hämtade jag honom under en svår period och han var mitt ljus.

Fast man får lov att vara tacksam för de år man haft.

Livets gång är som det är. Jag försöker prata med mig själv om att ingen lever för alltid....

Farväl-våra fina Dillen.

Ni som läst facebook vet ju att Dillens liv fik avslutas idag. Klockan 15.40 för att vara exakt.

Övriga får reda på det nu.

Jag orkar inte riktigt förklara tankegångarna annat än att det fick vara nog idag, med hans kämpade.

Jag har legat och gråtit på gräsmattan och kramat hårt om en död Dillen i flera timmar, eftersom jag inte var med på djursjukhuset.

Han var lika fin när han åkte som när han kom hem. Samma mjuka öron.

Vi har gjort en grav bredvid pioner och syren. Vi la i ett ben, en tennisboll och en teckning gjort av Pyret. Vi drog ut filtar och plädar också pratade vi om Dillen, när vi låg bredvid honom. Hur jag hämtade honom. Vad han gjort. Vi gjort ihop. Vi har skrattat och gråtit ihop. Pyret har varit med en stor del av tiden. Hon är ju uppväxt på landet så det här med djur som dör är naturligtvis väldigt ledsamt och påfrestande. Men liv och död är ändå något hon växt upp med.

Men nu undrar hon Pyret hur länge jag tänkt att gråta egentligen. Ja. Länge. Bara hon vänjer sig för gråt är inte farligt.Vissa djur är mer speciella än andra. Även om jag älskar alla mina djur. Så det lär ta tid det här.

Fast just nu i skrivandets stund så känner jag mig lam. Matt. Till hälften död. Tom. Är förvånad över hur livet verkar fortgå. När man själv har sorg och världen har stannat. Folk har Fredagsmys, går ut och dricker öl, köper nya kläder. Tycker att det är kul att det är fredag. Jag vet knappt vilken dag det är. Känner mig vimmelkantig.

”Låt klockor ringa,

må din själ få gå,

i fågelsång och grönska,

utan att för den skull glömmas.”

 

”Ingen log när du gick,

tårar rinner på var kind,

men om inte så vore fallet,

så hade vår relation varit ingenting.”

 

”En tomhet så stor,

mjuka, lena öron som fattas,

lustiga upptåg så galna,

din envishet med livsglädje som låga.”

 

”Låt klockor stilla slå,

för en vacker själ,

vi tacksamt mot himlen står,

tar farväl av din själ.”

 Vi älskar dig Dillen!

När det går mot ett slut.

Tja. Jag har bihålevärk så jag befarar att högerögat snart poppar ur sin normala position.

Vore så träligt att ha ögat hängandes utanför. Slängandes med bland hästarna. Nä. Känns sårbart på nå vis. Dillen kanske också ev kan få för sig att det är  mat eller nåt.

Så jag hoppas att det sitter kvar. Sen tycker jag att det är humor att jag har så ont i öronen. Har jag nog aldrig haft i hela mitt liv. Men så här i medelåldern så blev jag ett öronbarn.

Nä inget är försent att odla. Snart kommer väl en finnepedemi igen.

Jaha. Det är lätt att prata om bihålor när man egentligen plågas av värre saker.

Dillen blir ju inte yngre precis. Jag hade mina förhoppningar om att han skulle klara sommaren. Augusti ut hade jag tänkt. Hoppats. Inte ens jag har varit naiv och tro att han skulle leva längre.

Men så länge- det blir det inte. Dels för att han inte orkar med värmen. Dels för att han har blivit för skröplig överlag. Han har ändå svårt att ta det lugnt. Kan helt plötsligt hoppa tre steg i ett språng över stentrappan och ut. In på samma sätt. Leka lite med de andra på gården. Fast kroppen liksom inte hänger med. Men det är härligt att se livsglädjen ändå.

Dålig i höfterna har han varit länge och ganska så stel. Skapligt dement ibland. Men glad. Kramig. Njutit av små skogspromenader. Hoppat över trästammar. Full av matlust som vanligt. Hängt i slasken som han gjorde som valp. Gått med framtassarna på köksbänkarna. Gått loss fullkomligt de sista timmarna varje kväll och letat mat, kollat in alla bord, vält omkull vattenglas, kollat om Pyrets leksaker är av ätbar sort. Han har alltid varit ett halvtidsjobb.

Det blev aldrig någon tid där han var lugn. Han är född med överspring i benen och tänker tydligen dö på samma sätt. Klart att han sover och vilar, men han är den som driver runt i högst tempo här hemma. Nån gång så har benen gått åt alla håll och då har man tänkt....nä så här går det ju inte att ha det. Fast nästa morgon har ha varit på språng igen. Tänk om han kunnat at det lite lugnare. Då skulle benen orka lite mer.

Men för två veckor sen blev han väldigt dålig i magen troligtvis pga värktablett. Magontet gick över men i övrigt så är det inte bra. Han verkar flåsig och ansträngd på ett annat sätt stundtals. Tycker att nosen är röd ibland och att han sliter. Ja i alla fall när det blev så varmt de där dagarna.

Det stod överallt på fejjan om detta fantastiska väder, barfotafötter, klänningar och cykelturer. Jag kände tyngden och sorgen inom mig, att det varma vädret skulle komma att bli en pålaga för mkt. Visst kan jag dra på kall-luft från värmepumpen härinne. Men en hund ska kunna vara ute med.

Hursomhelst så har de senaste två dagarna varit betydligt bättre. Men jag har sett på hans ögon att något inte är bra. Jag tror att hjärtat är dåligt. Men han är inte sämre än att han vandrar omkring nu härinne som om ingenting. Men jag känner nån sorts smärta inom mig ibland när jag är honom nära. Ibland finns den inte där.

Tidigare har jag funderat lite, men tyckt att hundar också måste få bli gamla och stela. Se sämre och höra lite sämre. Så länge de också har bra stunder. Jag har räknat med mig själv att jag kommer att känna när det får vara slut. Så jag har ändå inte varit osäker om ha ska få vara kvar eller inte.

Nu tar vi en dag i taget. Ska också höra med vetr. ang hans tillstånd. Vi är väl inte riktigt där än att det är slut. Men blir den där smärtan i mig mer ihärdig och långvarig under dagarna.  Då får det vara bra. För jag är säker på att det är hans tillstånd jag känner av, och att han kämpar. Lite för mycket. I alla fall när det är varmt.

Så jag längtar inte till värmen. För då är det över för hans del. Jag hoppas solen skymmer, graderna håller sig på vår sida och att vinden drar. Var dag som går är vi tacksamma för, så länge som han kan njuta av lite lek utomhus, vila lugnt inomhus och ha ork för att leta lite mat i vanlig Dillenanda.

Egenvård alias självbevarelsedrift

Har man inte blivit hypokondrisk så säg.

Idag trodde jag att jag såg döden i vitögat, när jag trots att jag låg ner kände hur det svartnade för ögonen och allt snurrade.

Ena tanken var att nu går någonting åt helvete och jag är ensam hemma med Pyret.

Den andra var den att det måste vara någon typ av ny seriös panikångest, så att jag borde hiva i mig nåt jäkligt lugnande.

Men jag spelade lugn inför Pyret när jag kvicknade till lite och ringde hem Challe.

Det hör till saken att jag under hela dagen varit så pass kass modell förkyld och vek i bena, att varken Pyret eller hästar kunnat få sin ranson med mat. Nu löser ju Pyret mkt själv medan hästarna går bet. De kan ju inte leva på frukosten hela dagen.

Challe kom således hem, och jag ringde VC och frågade om de sprängande bihålorna med tillhörande lockstängda och pipiga öronen, kunde ha med yrseln att göra.

Jo-det trodde de. Var de säkra på. Tydligen.

Då kände jag mig löjlig över att jag trott att min sista stund var kommen, eller att jag tolkat det hela som panikångest.

Ja, ja men jag har för säkerhets skull kollat puls och blodtryck, så att det är okej. Egenvård.

Jag fick mig nämligen en fråga till livs av somlig överläkare, när jag som av en händelse trädde innanför sjukans väggar häromsistens, då pulsen drällt ner till 37, och jag var svimfärdig så fort jag inte var upp och drällde.

"Hur kommer det sig att du tar pulsen på dig själv."

Han kunde lika gärna ha frågat: Lider du av grav hypokondri?

Svaret från min sida blev tystnad i en halvminut. Därefter så konstaterade jag att jag råkade som av en händelse kolla blodtryck och puls, eftersom jag var nära att svimma och höll på att frysa bort. Egenvård som man utvecklat efter att ha levt med ett skenande hjärta i tre år, bara för att somlig läkare tyckt att man varit just hypokondrisk, överkänslig eller för all del stressad. Dålig kondis hade jag också som epitet ett tag.

Men häromsisten så hade jag bra kondis förstår ni. Det är bara riktiga tränade människor som har en puls på 40 i vila. Man tackar. Förklaringarna skiftar med symtomen.

Det är bara det att jag legat i träda i ett år nu och kondis är färskvara. När jag ansågs otränad så tränade jag.

Ja det var det här med att lyyyyyssssssna.

Kanske är jag inte bara hypokondrisk utan kanske jag också lider av logiskt tänkande. Kanske är det så att man har nån sorts självbevarelsedrift. Eventuellt har man också lärt sig att man får utreda 90 procent själv och gärna medföra bevismaterial.

Hursomhelst så är det inga problem med låg puls tyckte han läkaren. Kanske något om man svimmar ofta då.

Där har vi en definitionsfråga. 40 i puls kan jag gå med på för då fryser jag bara. Under fyrtio så blir jag tydligen svimfärdig. Även om 37 i puls inte är farligt så handlar det eventuellt om livskvalité. Det är också farligt att svimma på fel plats. Till exempel i en snabbt rullandes blå Skoda.

Man får väl ta och inhandla en stor lastbil så att man själv åtminstone överlever.

Ja det där var egoistiskt tänkt.

Nåja. Jag är förbannat trött på de här diskussionerna med läkare som lever i sin egna lilla värld.

Nä. Tänk om man kunde få vara frisk så kunde man få vara glad och tacksam för det. Nynna på sånger och aldrig äntra en sjukhusdörr. Slippa veva med frikort.

Sen undrar jag åter.....Hur orkar sjuksköterskor med läkare egentligen?

Jag räds manliga läkare över femtio års ålder med vit hudfärg. Rasistiskt jag vet. Men det borde stå varningstext angående dom redan vid akutentrén.

Tur att jag skaffat mig en utländsk lyssnande kvinna på vårdcentralen, som till syvende och sist håller i den här utredningen angående lågpulsen. HA!

Fast frågan som jag helst löser först av allt-det är vad för i helvete för förkylning kontra flunsa jag och Pyret ådragit oss nu i flera månader. Jag misstänker Twar, men man är ju inte Gunde Swahn, så jag har svårt att se hur man ska få lämna såna dyra prover.

Ja. Go natt.

Urflippad debatt angående ökningen av sjukskrivningar pga psykisk ohälsa.

Jag vet inte, men den här debatten om människors galopperande psykiska ohälsa, den verkar ta allt större omvägar kring grundproblemet. Igår läste jag i ledaren på en lokaltidning (Mr X) att han ansåg att "den galne ministern med ansvar för sjukförsäkringen vars namn jag inte orkar nämna" var något på spåren när han ansåg att de sjuka skulle vara på sitt jobb under ett antal timmar per vecka.

"Människor i dagens samhälle känner sig inte behövda någon annanstans än på arbetet." Detta eftersom staten tar hand om människors välbefinnande från det att vi föds tills vi dör. Därmed blir vi inte längre viktiga för våra familjer. Vi behövs inte för varandra. Samt att föreningslivet har dött ut.

?

JAHAPP. DÅ FÅR VI TA DET FRÅN BÖRJAN DÅ.


Käre Mr X, du har då aldrig varit kvinna. Det märks. För vi är väldigt behövda förstår du. På många olika områden. Vi är behövda på arbetet, där vi ofta tar hand om sjuka. Vi har synnerligen många uppgifter i hemmet. Vi är definitivt behövda i vår släkt. Eventuellt tar vi i stor omfattning hand om våra barn, samt våra åldrande familjer. Det kan köra ihop sig det där, när vi väljer att skaffa barn sent i livet. Numer har det också blivit mer vanligt, med engagerade kvinnor i just idrottsföreningar, så kanske är man ledare även för ett handbollslag. Då står man där och ska gå en balansakt på knäskålarna.

Problemet är inte idag att människor, särdeles inte kvinnor, är för lite behövda. Problemet är att vi värderas utifrån våra prestationer och inte för dom vi är. Problemet är att när vården inte klarar sitt, så går vi kvinnor in och parerar upp för den.

Ett grundproblem är dagens organisationer och arbetstempo. Människors hjärnor är inte anpassade  för att sitta i öppna kontorslandskap, vara uppkopplade jämt på nätet och ständigt tillgängliga. Vi människor är tex inte som gjorda, för att i flexibilitetens namn, åka på poolturer i hemtjänsten. Där undersköterskan knappt hittar till rätt person, som hon ska hjälpa. I ett läge när patienten träffat så många nya undersköterskor den senaste månaden, så att han/hon inte längre orkar bry sig, om den som hastigt tittar in gör det den ska. Det gör ont i själen för den som lämnar mer än den hjälper. Sådant tär mer än en hög arbetsbelastning. Vården är inte betjänt av den typen av flexibilitet och effektivitet.

Det är vettigt att du säger att regeringen måste se över orsaken till den ökade psykiska ohälsan. Men det är tragiskt, att du ser det som en utopi, att samhället ska kunna ge hjälp. När samhället ställer människor arbetslösa och sliter ut de som arbetar - är det då inte skäligt att samhället försöker laga  de skador som de åsamkat individen. Vi måste anpassa samhället efter hur människors hjärnor är byggda, istället för att försöka göra tvärtom. Sluta tänka kortsiktigt ekonomiskt.

Vänsterpartiet har rätt i att det många gånger krävs en längre rehabilitering. Rätt rehabilitering.

I mina ögon har regeringen skapat ett problem där med. Arbetslinjen som gör människor sjukare med tidsgränser och utförsäkringar. Stressade människor utsätts för än mer stress. Sen har det på de flesta av inrättningar tillsatts KBT-terapeuter, eller Coacher i dess olika former, vilka ska bedriva korttidsbehandlingar. För fort ska det gå. Även där. En del av de där utbildningar går även fort kan tilläggas. Vad hände med valfriheten för de som ska ha hjälp? Det är inte så att snabbterapi kommer att fungera på samtliga personer. Var tog psykologer med både steg 1 och steg 2 i psykodynamisk terapiutbildning vägen? Socionomer med liknande terapeutisk inriktning. Ibland behöver människor få tid i sin behandling, och bli mötta av någon med en längre utbildning.

 Hursomhelst måste människors behov av hjälp matchas med rätt hjälp, och då måste det finnas alternativ och samarbete vård och myndigheter emellan. Det fungerar inte med snabblösningar på en hjärna som har gått sönder, eller på människor som bär på väldigt traumatiska upplevelser. Och anledningen till att jag lagt betoningen på kvinnor i mitt inlägg, är för att det är flest kvinnor som är sjukskrivna. Om jag inte förstått statistiken fel. Även om nu ökningen är störst hos unga personer.

Sammanfattningsvis Mr X, så är vi kvinnor överlag, inte i för liten grad behövda. Inte ens när vi är sjukskrivna. Vi är ofta för behövda överallt. Men vi vill bli sedda också. Inte enbart vara till för alla andra. Men det är klart att det är svårt det där - när samhället basunerar ut via arbetslinjen- att du duger enbart när du arbetar. Det gäller att ha självkänslan i behåll, vara frisk, ha tillräckligt med självbevarelsedrift och kanske nog med mod att byta arbete, för att klara sig utan att stressa sönder sig.

/Ett utdrag ur verkligheten 2013

Ja sen är jag medveten om att alla inte känner sig behövda. Många känner sig ensamma. Det är en stress i sig självt. Men lösningen kan aldrig vara att somliga ska arbeta sig till döds, medan andra aldrig ens kommer in på arbetsmarknaden. Och sedd vill man bli vare sig man är arbetslös eller arbetsför eller sjuk. Inte bara vara någon när man presterar.

Föräldrainstinkt eller ren galenskap

Ja vafan ska man säga.

Pyret blev ju opererad igår. Väck med åtminstone delar av halsmandlar och polyper.

Nu håller jag verkligen tummarna för att det ska bli bättre framöver med snarkningar och annat

Men jag vågar inte tro fullt ut.

Det är svårt tycker jag att återigen ligga platt i utmattningens spår. Är förkyld igen. Sover ryckigt, blir fort arg, ryggen gör ondare, gränserna mellan mig och andras känslor är högst flytande.

Jag är ööööverkänslig. Mer än vad jag brukar vara. Det är nu extra svårt att möta underkänsliga människor kan jag påtala. Särskilt när de underkänsliga påtalar ens överkänslighet som om inga av ens känslor vore värdiga att tas på allvar.

Sen var ju Pyret så duktig igår. Jag hade förberett henne noggrant, lyssnat på frågor, svarat så gott som möjligt, också vi hade gått igenom några scenarion. Det är ju lika bra att inte måla upp en operation som om man ska på en vacker hälsoresa, där tårtor bjuds på i oändligheter, ballonger dinglar och fyrverkerierna sprakar. Trots att Pyret är ett barn då. Man behöver inte heller måla fan på väggen, men hålla sig mittemellan.

Jag blev helt chockad en gång då jag vaknade efter nedsövning. Hade ondare än vad man har när man föder barn. Skapligt. Och jag förstod inte varför. För de hade gjort lite annat än vad de sagt. Och gett mig fel smärtstillande förstås.

Lärdomen man kan dra av det, är att det blir illa när man tror man ska vakna i princip smärtfri, och vaknar med mardrömssmärta. Då är det bättre att veta -att när man vaknar så kan man ha ont.

Nu var det ju inte tal om några fuffensingrepp på Pyret här inte, så nån sån smärta var ju inget att förfasas över, eller tro att hon skulle ha. Men jag tror att det är bra att vara förberedd på att ev kunna vara illamående, trött och ha lite ont. Samtidigt ha tilltro till att man får smärtlindring och hjälp.

Nä. Jag är stolt över Pyret. Hon var knappt nervös innan och efteråt har det hitintills gått jättebra. Hon tyckte all sjukhuspersonal var bra och var överlycklig, över att hon fick se på film, under senare delen av uppvaket. Barn kräver inte så mkt.....ang filmen där.

Nämen jättebra personal var det. Tacksamt verkligen. Men jag är egentligen helt emot att mitt barn ska sövas ned och ligga med en massa sladdar. Så emot att jag hade lust att avbryta det hela. Jag ville bara hålla om henne och inte låta nån ta henne ifrån mig. Sen insåg jag att hade det varit Challe som skulle sövas för en liknande operation, så hade jag tagit det med en axelryckning. Harkel.

Jag tror grejen gäller nedsövningen....inte vad de gör under tiden så mkt...söva ner henne så hon inte är där...svarar. Det är jag emot. Rent psykologiskt. Inte praktiskt.

Man jag försökte tänka att jag inte var så galen som jag kände mig, utan att det var en normal föräldrainstinkt. Då skärpte jag mig. Äh. Man är inte mer än människa. Även om man nu ska vara såååå lugn jämt med sina barn och ingjuta lugn och trygghet.

Man gör så gott man kan och Pyret kände sig ju trygg. Huvudsaken eftersom hon var huvudpersonen.

Farmor

Jag tänker så ofta på dig farmor. Mer än på länge. Den bild jag oftast ser, är när du öppnar din lägenhetsdörr och vinkar. Få var så glada för besök. Få var så ängsliga för att gå bort på besök. Förlåt att jag inte kom oftare. För sällan. Jag ser också bilder på byrålådan i huset, där du hade din avklippta tjocka kopparfärgade fläta kvar. Du berättade att du var smal då, tog realen, och att din bror hotade att skjuta ihjäl dig. Jag ser tavlan på ängeln som hängde över sängen. Jag ser nyckeln gömmas överallt. Fågel, fisk eller mittemellan. Fingrarna som visade mig hur gubben Noak skulle spelas. Hur du ville höra mig sjunga under syrenerna, medan kaffet puttrade för länge och bakelserna smälte i solen.

Det var länge sen vi sågs nu farmor. Ett bra tag sen. Men lite är det så att jag numer ser dig var dag. Inte i hel bit eller i person. Men de där snabba kommentarerna, svaren på allt, fräknarna. Den korta kroppen. Spelandet på gehör på ditt piano. Sången. Fiolen som följer med överallt i trädgården.

Tonerna från trädgården löper som en lina från ditt spelsinne. Även när det raspar illa. För hon rättar sig. Jag ser dina fingrar när hon spelar på pianot. Sådär utan att notoriskt spela efter noter. Hon är liksom du friare än så.

Hon är också fri att säga det hon tycker. Jag känner ingen ärligare människa. Hon dribblar dock med sanningen ibland när det är till hennes fördel. Gjorde du det? Det tror jag. Jag hoppas i alla fall att hon inte följer ditt exempel, att rymma iväg med nån pojkvän på båt vid 14 års ålder, under ett dygn utan att säga nåt.

" Hur kunde de bli så arga mina föräldrar?" Ja man undrar ju.

Hon jag tänker på blir lika arg som du, när hennes rättigheter inte blir tagna på allvar. När hon var två år, så sa hon argt till ägaren på bowlinghallen, då det saknades barnpallar på toaletterna. Var gång vi mötte denna ägare på stan efter detta, så bad han hövligast om ursäkt för det inträffade.

Jag ser dig framför mig nu farmor, hur du ler. Tycker att hon är så bra. Jag ser också att du ställer fram ditt sjusorters kakfat, utan att tycka att du kan baka. Varför trodde du dig aldrig om någonting för farmor, när du kunde så mycket.

Jag ser dig också liggandes i sjukhussängen när syrran föddes. Du låg likt mamma på sjukhus då. För gallan. Jag tryckte på alla larmknappar hos dig och personalen sprang. Du bara skrattade. Pappa skrattade inte värst när jag sprang lös på förlossningen in till födande mammor. Du hade mer humor.

Det har hon här hemma med. Massvis med humor, skratt och prat i sig. Du tyckte jag dög och var omtänksam. Det är hon med här hemma. Hon satt och kramade en klasskompis på skolgården här i veckan, för att hennes farmor ska dö i cancer.

Nu känns det lite jobbigt farmor, men det där med sjukdomar. Sjukhus. Vem gillar det förvisso. Inte många. Men du var så nervös inför vartenda läkarbesök, tablett, doshöjning. Allt som hade med sjukvård att göra. Du vandrade hål i hallen och krävde att min pappa skulle komma med en gång. Hon med fräknar här hemma har samma skepsis som du till det minsta av tablett eller osmak i munnen. Jag kan erkänna att jag smällde igen ytterdörren, och gick ut förrgår, för att hon vägrade ta näsdroppar. Jag om nån har fått lära mig läkemedlens svåra läxa, men det får finnas gränser. Så tänkte jag igår.

Jag måste också erkänna att jag stundom känt irritationen krypa innanför skinnet, när en sjuk liten en ska serveras saker uppe i sovrummet. Omedelbart. Tycker, tänker pratar, svarar kvickt fastän hon är  sjuk.

" Tror du att du skulle kunna koordinera dina saker du ska ha lite bättre framöver. För en minut sen var jag uppe med nässpray. När jag kom ned så ropade du på mer vatten."

"Jamen när jag ville ha nässprayen så var ju inte vattnet slut din dummer."

Svar på tal. Och nog ska hon bli buren ibland fastän hon kan gå. Bara ifall att eller för att.

Jag tror bestämt att du ställde dig upp själv och klädde dig, när hemtjänsten inte kom i tid. Det var det där onda med ryggen du vet. Ja, ja.

Jag har tittat på henne och tänkt på dig farmor. Ibland har jag gjort det och skrattat. Ibland har jag känt att alla önskemål, allt tänkande, alla svar som krävs, alla tankar är lite övermäktiga. Förlåt. Både till den lilla tösen och till dig.

Fast hon är lugnare inombords än vad du var farmor. Du kände nog sällan lugn i dig tror jag. Det hon framförallt har i sig är ro. Även om hon är en känslig själ. Och vad gäller sjukhusen så har hon tuffat till sig.

Jag hoppas att du har ro farmor. Jag vet att du hade så svårt att släppa taget. Du ville gå där på stan med väninnan och köpa korv. Sjunga i kyrkan. Lyssna på musik. Den du lyssnade på när du gick bort. Jag såg dig under flera års tid efter att du gått bort, gåendes med rollatorn utanför din lägenhet. Där men inte där- till fullo. Bara en silhuett. Svaga toner. Det har inte känts rätt, för som jag läste ur dikten jag skrev på begravningen..." så fattades jorden en ängel och om jag kunde måla världen i dina färger så skulle jag det....."

Men nu behöver jag bara lyssna, se, höra toner ljuda så är din själ här. En vacker, lätt melodi i en palett av färger -den lever i mitt lilla Pyre var dag. Även om Pyret är sin egen förstås. Det vet ju både du och jag.

Om du vill lyssna farmor så sjunger hon körsång i kyrkan imorgon. Annars känns vi vid när syrenerna blommar va, kaffet puttrar, bakelserna är framme och någon spelar välkända toner.

Solbränna och alllllergi

Det bränner som fan i ansiktet. Tog på mig solskyddsfaktor 30 (!)......och satte mig i solstolen. Så kommer jag in och har bränt mig. Intressant. Jävulen verkar på många arenor.

Jaha annars hägrar allergipollenmarodörerna numer. Ryggen är mkt bättre så nu orkar jag vara ute...men nu är det så mkt pollen så bihålorna är igentäppta, näsan är trollstor och astman står på högkant. Fick häva ett anfall igår. Med Bricanyl. Kul. Resultat. Hjärtklappning, skakningar och kramper. Jaha. Kramper ja. Mest i fötter och vader som brukligt är, men sen råkade nacke och den känsliga vänstersidan på ryggen drabbas.

Moment 22.

Ute. Ingen luft. Bricanyl. Kramper. Kraschad rygg. Noll utevistelse.

Man får vara inomhus alltså. Om man nu inte hade djur, barn och ett liv.

Nä så jag får drälla till VC imorrn och försöka klämma dom på andra astmaförnödenheter.

Nu är det normalt inte så illa, men efter en fyra månaders förkylning, så är slemhinnorna uppblåsta som en illans röd hoppborg.

Men så har jag också undersökt olika allergitabletter då. Clarityn kan man får kramper av...men Loratadin...eller vad den nu hette..stod det inget om kramper om. Men om man då kollar vad de innehåller så bygger båda tabletterna på ämnet Loratadin. Löjl. Fusk. Ljugeri. Fjanteri.

Nä. Jag har fått kramper av de flesta av antihistaminer förut så jag får väl gå utan och nysa skit. Hästdamm i bästa fall.

Äh.

Pyret har i alla fall varit fräsch och frisk i ett antal dagar nu, och vilken skillnad på unge. Superglad, och än kvickare i kommenterandet.

Hon tycker att jag är galen förresten..."för att du gör som du vill mamma...du är ju inte som alla andra som går till jobbet precis."

Nä. Precis som om det vore självvalt då.

"Nä jag skulle ju inte vilja bo i en normal familj där ungarna fick gå på fritids inte."

Ungarna? Menar hon de prickiga då eller?

Tja. Ibland hänger man inte med.

Överlevnadsstrategier på sjukhus

Ett liv-två delar

 

Det var ett tak som klöv livet i två delar. Ett vars regnsmatter överröstade ljudet av röster. Ett annat med dova, rejäla betongpannor, som skalade av naturens väsen på ett osentimentalt sätt.

 Taket ovan ladan både drog och värmde dåligt under kalla dagar. Men där fanns rymd för både tankar, prat och sång. Under de varma betongpannorna frös tungan till is, rösten blev stel och lungorna trånga. Där var det andra som pratade, tänkte och tyckte. I rätt ordning.

Rummen skar som en finslipad kniv genom själen. I det ena tuggades det girigt mjuk sockerkaka, med öppen mun bland damm. I det andra bets försiktigt små bitar av torr köpebulle, på avtorkat, vitt köksbord. I det dragiga kunde skratten lätta ända bort till fåglarnas sång, medan det under betongpannorna aldrig ens nådde utanför väggarna.

Jag bad till Gud under betongpannorna. I ladans rum låg jag under mjuk filt och drog lätta andetag, och fick svar av naturen. Det var skillnad på att fråga och att be. Den dagen man ber, då är man desperat. Särskilt när bedjandet förefaller vara lönlöst.

Jag vandrade i tanken, under de olika taken var timma, medan droppet pep, rumskamraten hostade blod, och personalen sammanbitet gick med dova ljud på knäskålarna. Längtade till sockerkakan, när den överkokta påtvingade potatisen kom på orange bricka. Försökte se de skeva taknockarna framför mig, istället för det vita kompakta sjukhustaket, vilket föreföll ligga som en tät vägg strax ovanför mitt huvud. Om någon bara kunde ta mig ut. För en stund. Så jag kunde ställa mina frågor. Lyssna och höra. Få känna vinddraget. I huden och i håret. Men tungan var frusen. Andhämtningen för tung. Själen var kluven i delar. Den som låg under tak av solid sort, visste att utrymmet för uttrycken var små. Jag knäppte mina händer och bad stilla till Gud.

Ögat

Ögonlocket försöker stänga igen,
blinkar några gånger,
faller ur,
och släpper en tår.

Så var det gjort,
under den blå himmel,
ögat inte sett,
när det endast knipit.

Tåren faller ner i blad,
fångas upp som i en vagga,
ligger i det gröna bevarat,
som om den vore värdefull.

Ögats stråle ner,
och tåren ligger stilla,
i sin renaste klarhet,
ligger den oskyldigt öppen.

Miljoner och tusen stjärnor rusar,
rött blod framför ögonvitor,
hjärtat kramar gastande,
sprängs rätt ut i rymd.

Ögat vänder sig bort igen,
tåren ligger kvar,
kanske, kanske en annan dag,
ögat vågar se igen.


Det är väl inte alltid var dag man orkar se sanningen i vitögat eller känna efter. Särskilt inte när verkligheten står på.

Debackel, dubbla bud, andfådd och förbannat trött.

Pyret har börjat spela fiol på frihand. Gå utanför ramarna, såsom hon gör med allt.

Får hon en leksak så är den snart demolerad och undersökt ned till partikelnivå samtidigt som den snart är uppbyggd till någonting annat.

Fjant är galen och vill greja med Pyrets ringklocka på cykeln. Dillen hittade Trudeluttens nedgrävda ben så det uppstod debackel. Man tackar eftersom den stora blomkrukan gick sönder. Billigt och bra. På så här i efterhand kan man också tacka Dillen för alla äpplen han åt upp igår.

På förekommen anledning kan vi också tacka för att hundarna sparkat sönder soffdynorna och att Pyret innan vi han sy ihop dem, spydde rakt ner i skumgummit.

Ja fast vi hade ett halvår på oss förvisso.

Sen vill jag ha ett annat fungerande stall. Pyret vill ha en ponny. Challe har snart grävt sin egen grav säger han.

Ja också är det dubbla bud på sjukan. Rytmrubbning på hjärtat tror VC-läkare, ev hjärtmuskelinflammation enligt hjärtläkarna jag ringde upp. De sistnämnda trodde dock inte att pulsnedgången till 40 var nåt att hetsa upp sig för. Ambulansen kan vänta alltså. Och inflammationen om den funnits torde ha gått över tycker jag.

Nä. Men jag undrar. Hur mkt törs man anstränga sig i dags dato. Har ju fixat med pållarna eftersom ryggfan är bättre. Men jag mår illa, blir fortfarande lite andfådd och trött. Men fan så mkt bättre. vetja om det inte är för att jag är helt slut nu. Då menar jag slut i kropp och huvud. Kanske man då ska ta det lugnt ändå. Jag vet varken ut eller in. Somliga saker måste också göras.

Stark, svag, livsstrategier

Jag vet inte vad som behöver skrivas. Präntas ned. För jag är full samtidigt som jag är tom. Behöver vara tom. För att jag inte orkar med något innehåll. För barriärerna är håliga, skrapade och läcker. Tar in andras sörja, släpper ut och in min egen i för stor dos. Gränserna suddas ut.

Benen krampar när andras oro når mina öron. Hjärnan värjer sig. När barriärerna läcker. När andra vill lasta saker på mig. När inte ens mitt jag håller. Då försöker kroppen hålla emot. Men allting gör väldigt ont.

Frågan är om inte vi båda stampar. Jag och kroppen. Andra verkar också stampa. I gamla spår. Tycker att vissa alltid klarar sig och andra går under. Samma människor var gång faller som käglor medan andra står pall, eller åtminstone poppar upp huvudet igen, när det hamnat under ogynnsam marknivå.

Det är inte alltid så. Alla ramlar ibland. Även den som brukar stå pall. De som ofta faller tar sig också oftast upp igen så småningom. Sen är vi olika känsliga för skrubbsår eller köttsår för all del. Någon ligger tyst. En del skriker så trumhinnorna gnider sönder glasrutor. En del ställer sig upp innan nästan någonting läkt. Många gånger för att de måste. En del ligger kvar länge och vill bli utburna på bår. En del läker fort och andra långsamt. En del bygger sår ovanpå sår.

Stark eller svag. Man får lov att vara så stark som det behövs. Människan är konstruerad så. Men ibland faller vi igenom. Och då önskar man att någon kunde hämta en med bår, och att man fick tid att vila utanför planen en stund. Få vara avbytare så att man kan läka. Men det blir sällan så, när så många andra anser att man kan fortsätta spela. Eller när andra faktiskt behöver en.

Troligtvis spelar jag i fel sport. Eller på fel livsplan. Eller så är livet så här ibland.