Det känns både ljust och mörkt.
Som om jag delar rummet och trädgården med en ängel.
Ett ljus så starkt.
Samtidigt som mörkret faller över mig så totalt ibland.
Ibland vet jag inte hur jag ska överleva.
Tänk om jag ska sörja alla mina hundar på det här sättet.
Då blir det besvärligt.
Men efter gårdagens upplevelse, så har jag större tilltro till att ljuset, som han tillförde mig, då Dillen kom in i mitt liv, är här för att stanna. Han verkar vara med mig stundtals ändå, och jag har det där ljuset kvar inom mig.
Livslågan.
Den känner jag som en stor sol i mellangärdet.
Sen sörjer jag tiden överlag.
Gläds även över den.
13 betydelsefulla och händelserika år.
Flytta till hus, Giftemål, Pyret kom till världen och en massa annat.
Var sak har sin tid.
Livet.
4 kommentarer:
Vad fint. Kram.
Jag har sörjt mina katter, länge och djupt. Jag kommer ihåg dem allihopa, från mammas katt som dog när jag var 6, via den lilla kattunge som bara överlevd en en sommar, de fyra katter jag däremellan hade ynnesten att lära känna till den burmahona som vi fick avliva för 8 år sedan. Men jag brukar säga till mina barn att så länge vi minns dem så finns de kvar hos oss, och det stämmer. Jag har ofta fått både värme och tröst av mina tidigare katter. Jag vet hur hårt det är att sörja ett djur, till del för att de som inte själva har haft en sådan relation till ett djur faktiskt inte kan förstå att sorgen kan vara så djup. Jag skickar all styrka jag kan avvara till dig, och gläds åt att du kan minnas allt fint Dillen gav dig!
Kramar. I massor
Just det du skriver om är ju det svåra med att ha ett djur. Man lever så nära dem och man blir älskad och älskar tillbaks. Just därför bestämde jag mig när min Tigger inte orkade mer att nu ska jag inte ha något fler djur. Som tur är så går dagarna och till slut så blir det ett fint minne.
Kramar till dig från mig
Skicka en kommentar