Farmor

Jag tänker så ofta på dig farmor. Mer än på länge. Den bild jag oftast ser, är när du öppnar din lägenhetsdörr och vinkar. Få var så glada för besök. Få var så ängsliga för att gå bort på besök. Förlåt att jag inte kom oftare. För sällan. Jag ser också bilder på byrålådan i huset, där du hade din avklippta tjocka kopparfärgade fläta kvar. Du berättade att du var smal då, tog realen, och att din bror hotade att skjuta ihjäl dig. Jag ser tavlan på ängeln som hängde över sängen. Jag ser nyckeln gömmas överallt. Fågel, fisk eller mittemellan. Fingrarna som visade mig hur gubben Noak skulle spelas. Hur du ville höra mig sjunga under syrenerna, medan kaffet puttrade för länge och bakelserna smälte i solen.

Det var länge sen vi sågs nu farmor. Ett bra tag sen. Men lite är det så att jag numer ser dig var dag. Inte i hel bit eller i person. Men de där snabba kommentarerna, svaren på allt, fräknarna. Den korta kroppen. Spelandet på gehör på ditt piano. Sången. Fiolen som följer med överallt i trädgården.

Tonerna från trädgården löper som en lina från ditt spelsinne. Även när det raspar illa. För hon rättar sig. Jag ser dina fingrar när hon spelar på pianot. Sådär utan att notoriskt spela efter noter. Hon är liksom du friare än så.

Hon är också fri att säga det hon tycker. Jag känner ingen ärligare människa. Hon dribblar dock med sanningen ibland när det är till hennes fördel. Gjorde du det? Det tror jag. Jag hoppas i alla fall att hon inte följer ditt exempel, att rymma iväg med nån pojkvän på båt vid 14 års ålder, under ett dygn utan att säga nåt.

" Hur kunde de bli så arga mina föräldrar?" Ja man undrar ju.

Hon jag tänker på blir lika arg som du, när hennes rättigheter inte blir tagna på allvar. När hon var två år, så sa hon argt till ägaren på bowlinghallen, då det saknades barnpallar på toaletterna. Var gång vi mötte denna ägare på stan efter detta, så bad han hövligast om ursäkt för det inträffade.

Jag ser dig framför mig nu farmor, hur du ler. Tycker att hon är så bra. Jag ser också att du ställer fram ditt sjusorters kakfat, utan att tycka att du kan baka. Varför trodde du dig aldrig om någonting för farmor, när du kunde så mycket.

Jag ser dig också liggandes i sjukhussängen när syrran föddes. Du låg likt mamma på sjukhus då. För gallan. Jag tryckte på alla larmknappar hos dig och personalen sprang. Du bara skrattade. Pappa skrattade inte värst när jag sprang lös på förlossningen in till födande mammor. Du hade mer humor.

Det har hon här hemma med. Massvis med humor, skratt och prat i sig. Du tyckte jag dög och var omtänksam. Det är hon med här hemma. Hon satt och kramade en klasskompis på skolgården här i veckan, för att hennes farmor ska dö i cancer.

Nu känns det lite jobbigt farmor, men det där med sjukdomar. Sjukhus. Vem gillar det förvisso. Inte många. Men du var så nervös inför vartenda läkarbesök, tablett, doshöjning. Allt som hade med sjukvård att göra. Du vandrade hål i hallen och krävde att min pappa skulle komma med en gång. Hon med fräknar här hemma har samma skepsis som du till det minsta av tablett eller osmak i munnen. Jag kan erkänna att jag smällde igen ytterdörren, och gick ut förrgår, för att hon vägrade ta näsdroppar. Jag om nån har fått lära mig läkemedlens svåra läxa, men det får finnas gränser. Så tänkte jag igår.

Jag måste också erkänna att jag stundom känt irritationen krypa innanför skinnet, när en sjuk liten en ska serveras saker uppe i sovrummet. Omedelbart. Tycker, tänker pratar, svarar kvickt fastän hon är  sjuk.

" Tror du att du skulle kunna koordinera dina saker du ska ha lite bättre framöver. För en minut sen var jag uppe med nässpray. När jag kom ned så ropade du på mer vatten."

"Jamen när jag ville ha nässprayen så var ju inte vattnet slut din dummer."

Svar på tal. Och nog ska hon bli buren ibland fastän hon kan gå. Bara ifall att eller för att.

Jag tror bestämt att du ställde dig upp själv och klädde dig, när hemtjänsten inte kom i tid. Det var det där onda med ryggen du vet. Ja, ja.

Jag har tittat på henne och tänkt på dig farmor. Ibland har jag gjort det och skrattat. Ibland har jag känt att alla önskemål, allt tänkande, alla svar som krävs, alla tankar är lite övermäktiga. Förlåt. Både till den lilla tösen och till dig.

Fast hon är lugnare inombords än vad du var farmor. Du kände nog sällan lugn i dig tror jag. Det hon framförallt har i sig är ro. Även om hon är en känslig själ. Och vad gäller sjukhusen så har hon tuffat till sig.

Jag hoppas att du har ro farmor. Jag vet att du hade så svårt att släppa taget. Du ville gå där på stan med väninnan och köpa korv. Sjunga i kyrkan. Lyssna på musik. Den du lyssnade på när du gick bort. Jag såg dig under flera års tid efter att du gått bort, gåendes med rollatorn utanför din lägenhet. Där men inte där- till fullo. Bara en silhuett. Svaga toner. Det har inte känts rätt, för som jag läste ur dikten jag skrev på begravningen..." så fattades jorden en ängel och om jag kunde måla världen i dina färger så skulle jag det....."

Men nu behöver jag bara lyssna, se, höra toner ljuda så är din själ här. En vacker, lätt melodi i en palett av färger -den lever i mitt lilla Pyre var dag. Även om Pyret är sin egen förstås. Det vet ju både du och jag.

Om du vill lyssna farmor så sjunger hon körsång i kyrkan imorgon. Annars känns vi vid när syrenerna blommar va, kaffet puttrar, bakelserna är framme och någon spelar välkända toner.