Föräldrainstinkt eller ren galenskap

Ja vafan ska man säga.

Pyret blev ju opererad igår. Väck med åtminstone delar av halsmandlar och polyper.

Nu håller jag verkligen tummarna för att det ska bli bättre framöver med snarkningar och annat

Men jag vågar inte tro fullt ut.

Det är svårt tycker jag att återigen ligga platt i utmattningens spår. Är förkyld igen. Sover ryckigt, blir fort arg, ryggen gör ondare, gränserna mellan mig och andras känslor är högst flytande.

Jag är ööööverkänslig. Mer än vad jag brukar vara. Det är nu extra svårt att möta underkänsliga människor kan jag påtala. Särskilt när de underkänsliga påtalar ens överkänslighet som om inga av ens känslor vore värdiga att tas på allvar.

Sen var ju Pyret så duktig igår. Jag hade förberett henne noggrant, lyssnat på frågor, svarat så gott som möjligt, också vi hade gått igenom några scenarion. Det är ju lika bra att inte måla upp en operation som om man ska på en vacker hälsoresa, där tårtor bjuds på i oändligheter, ballonger dinglar och fyrverkerierna sprakar. Trots att Pyret är ett barn då. Man behöver inte heller måla fan på väggen, men hålla sig mittemellan.

Jag blev helt chockad en gång då jag vaknade efter nedsövning. Hade ondare än vad man har när man föder barn. Skapligt. Och jag förstod inte varför. För de hade gjort lite annat än vad de sagt. Och gett mig fel smärtstillande förstås.

Lärdomen man kan dra av det, är att det blir illa när man tror man ska vakna i princip smärtfri, och vaknar med mardrömssmärta. Då är det bättre att veta -att när man vaknar så kan man ha ont.

Nu var det ju inte tal om några fuffensingrepp på Pyret här inte, så nån sån smärta var ju inget att förfasas över, eller tro att hon skulle ha. Men jag tror att det är bra att vara förberedd på att ev kunna vara illamående, trött och ha lite ont. Samtidigt ha tilltro till att man får smärtlindring och hjälp.

Nä. Jag är stolt över Pyret. Hon var knappt nervös innan och efteråt har det hitintills gått jättebra. Hon tyckte all sjukhuspersonal var bra och var överlycklig, över att hon fick se på film, under senare delen av uppvaket. Barn kräver inte så mkt.....ang filmen där.

Nämen jättebra personal var det. Tacksamt verkligen. Men jag är egentligen helt emot att mitt barn ska sövas ned och ligga med en massa sladdar. Så emot att jag hade lust att avbryta det hela. Jag ville bara hålla om henne och inte låta nån ta henne ifrån mig. Sen insåg jag att hade det varit Challe som skulle sövas för en liknande operation, så hade jag tagit det med en axelryckning. Harkel.

Jag tror grejen gäller nedsövningen....inte vad de gör under tiden så mkt...söva ner henne så hon inte är där...svarar. Det är jag emot. Rent psykologiskt. Inte praktiskt.

Man jag försökte tänka att jag inte var så galen som jag kände mig, utan att det var en normal föräldrainstinkt. Då skärpte jag mig. Äh. Man är inte mer än människa. Även om man nu ska vara såååå lugn jämt med sina barn och ingjuta lugn och trygghet.

Man gör så gott man kan och Pyret kände sig ju trygg. Huvudsaken eftersom hon var huvudpersonen.