I takt med livet

De var inte fyra längre. Utan tre. Så fånigt, när alla delar nu satt på rätt plats. Men det fick uthärdas, så länge hon hade händer kvar att be med och människor att be för. Kyrkklockorna skulle fortsätta att ringa för de som fanns kvar.

Han och deras vuxna barn. Två nyligen blivna vuxna barn. Det var de som var tre.

Hon drog gräs med ådrig näve. Grusgången skulle iallafall bli klar. Innan de kom. För efter var efter- och då skulle ingen längre bry sig. Om en grusgång. Nu skulle hon hinna stå där i alla sin prakt, med grönskande syrener, en ren gruskrattad grusgång, och en prydlig rabatt fylld av rosor som förvisso inte blommade än.

Blommor slår inte alltid ut i tid, tänkte hon högt, och röstens lugna ton ljöd som en vimpel genom vinden. I takt. Hon hade inte varit i takt med livet. Men nu var försöken över och tunn ådrig hand, drog allt fortare loss de små grästuvor som slagit rot i grusgången. Hon hade inte all tid i världen längre. Precis som om hon någonsin haft det. När hon stångat sig blodig mot så många åsikter från andra, eller bara lojt följt vinden.

Gruset var hårdare än hon trott. Det hade nyss fallit regn, vilket hon trodde skulle underlätta. Det blev mest skit under naglarna. Det var så mycket hon hade trott under sitt liv. Trott utan att egentligen tagit reda på fakta. Trott hur hon skulle leva, och paradoxalt nog ibland bara släppt efter helt. Det hade inte funnits mycket till mellanvägar.

Han hade alltid sagt att hon var en slarver. En kladd. Hon hade ofta sett sig och sin medverkan i livet som en dålig sketch. Utan att göra någonting åt det. Bara kämpat emot besinningslöst i vissa lägen- till ingen nytta. Vilken tid och ork det hade stulit från henne. Alla dessa strider. Om just grusgångar, rabatter som växte igen, tak som lutade och väggar som hon vägrade låta sig omtapetseras.

Hon strök svettig, grusig hand över pannan och neg med ögonen inför solen. Den kom iallafall på rätt dag. Varför hade inte fler saker fått vara rätt för? Handdukar som hängt sneda, bestick som inte torkats, och alla dessa sönderskavda glas hon vägrat byta. Hur hade hon orkat stå emot. Stå fast mot hans hotande röstläge till trots. För att dagen efter klä upp sig efter hans vilja, följa med som den representativa hustrun som fanns för sin man alla dagar. Hon hade lagt sin själ på hyllan, satt på sig skorna och talat i de ord han velat. Lagt sina åsikter under stolen och ätit fint på restaurang med rätt bestick till rätt måltid.

Nu var timman sen. Solen började falla något och gruset filade sönder hennes högernäve alltmer. Det rann en liten rännil blod längs lillfingret bland det mörka, men det gjorde henne inget. Hon skulle bli klar med grusgången innan klockan var slagen.

Glasen, besticken, rabattten och grusgången var inte viktiga längre. Hon hade gjort slut med det som gäckat henne. Hon hade mycket väl kunnat tänka sig nya blankdiskade dricksglas. Däremot hade hennes tankar och känslor då lagts på bordet med dom. Där hade hon inte längre kompromissat med sig själv.

Hon hörde däcken rulla och bromsen läggas på. Handbromsen läggas i och dörrar öppnas. Hon drog handen längs pannan nedför en hårslänga som släppts ur knuten. Blodet sipprade fortfarande längs med lillfingret. Rött och svart. Sådana var färgerna, även igår. Då hon sa sitt och tog sin hämnd.
Han blev 83 år. En ansenlig ålder för den som varit tvär och slagvillig under hela hennes uppväxt. Perfektionisten som velat att allt skulle stå radrätt och vara nytt. Lång tid hade gått innan hon sa ifrån med hjälp av både själ och kropp.

Det röda hade runnit i samklang med det svarta jordgolvet i ladan. Knuten hade lösts upp av vinddraget i ilskan. Leendet hade brutit ut av åsynen av honom kättjad i grisspiltan. En gris han var, en gris han förblev. Om än en blödande sån. Med förvånade uppspärrade ögon.

" Kan du vara snäll att följa med oss Marianne, sa karln med de svarta byxorna med pressveck på."

Hon ställde benen upp och reste sig stolt som hon var. Tittade ursäktande på den blödande handen och fick i samma stund en näsduk av mannen.

"Jag tror du vet vad det gäller."

"Jag är rädd för att du får komma med oss."

Hon stod några sekunder där hon stod. Vände sig med ryggen mot solen. Log med ögonen mot huset. Grusgången. Den rensade rabatten. Hon kunde gå nu. Visst kunde hon det. Fri som hon var.

Välja glädje

Ja jag var ju sådär lite glad i två dar. Idag är det väl lite mer bistert tycker jag.

Det går ju lite fram och tillbaka med muskel/rygg/ledvärk/influensakänsla. Övriga symtomen jag hade knutet till medicinen tycker jag i stort är borta.

Enligt läkemedelsupplysningen så tar det minst en månad för medicinen att kravla sig ur kroppen, och biverkningar kan bli hängandes i kroppen ett bra tag efter det.

Det lät ju sisådär tycker jag, som otåligt nu vill bli bättre. Men två veckors medicinfrihet kan ju inte innebära mirakel. Och faktiskt var jag ute och cyklade med hundarna igår.

Men till knuten i magen då....jag tål ju inte solen. Någon satt ju med solskyddsfaktor 30 redan i våras och brände sig i ansiktet. Det verkar inte bättre än att allmän utevistelse i solen ger rodnad över näsa och kinder. Alltför likt ett sånt där SLE utslag. Tyvärr.Vilket ju inte riktigt gick att blunda för igår när jag drällde in från utomhuslivet.

Sen blir jag dålig efter att ha vistats i solen mkt under en dag. Alla symtom blir sämre och värre. Sen vet jag ju inte....jag har lite svårt med värmeregleringen eller nåt. Blir vansinnigt brännvarm i hela huden om jag blir varm.

Sen de där blåsorna i munnen som jag har, kliandet och utslagen...de kan ju definitivt tillhöra medicinens överkänslighetsprofil då. Särskilt med tanke på att de gått tillbaka så mkt efter att medicinen tagits bort.

Så om det inte hade varit så känslig för solen så hade jag nog inte tänkt SLE. Jag hade inte heller tänkt SLE om jag nu inte känner folk med sjukdomen.

Jag hade räknat kallt med att ledvärken i rygg och fingrar skulle avta, muskelsvagheten avta, tröttheten och hårfällningen minska......etc

Det finns tydligen några få som lyckats få SLE biverkningar av den här medicinen förvisso. Då är det mer gynnsamt förvisso. Fast ändå skrämmande. Några blir bra på några veckor men många har symtomen kvar i flera år.

Sen vet man ju inte vad som legat och pyrt i min kropp. Hur min genetiska uppsättning ser ut. Förkylningar är väl en utlösande faktor och jag har ju bevisligen reagerat överkänsligt tidigt på den här medicinen. För typ flera år sen när den sattes in.

Jag vill inte helst tro det men det vore ledsamt om nåt sådant här skit lösts ut.

Får väl kontakta VC igen då på Måndag. Jag är tydligen där varje vecka numer. Det fanns några särskilda prover att ta tror jag...även om sjukdomen inte helt lätt påvisas....men även om det är en medicinpåverkan som lett till SLE symtom så vill jag ha reda på det.

Ja, ja.Man får väl försöka hålla humöret uppe idag då....typ "Välja glädje"....ja.

Överkänslig på alla plan

Jahaja. Kära kvinnor. Rädde sig den som kan.

Gyn har stängt tills i höst. Om du blöder som en gris från ett visst ställe, så finns det hälsokostmedel att ta till i avvaktan på tid. Någon gång i höst.

" Du kan ju ringa igen förstås om det blir värre."

"Värre? Kan det blöda mer?"

Nåja. Tillfälligt lugnt nu, men vid nästa tillfälle ska jag tydligen in till akuten och horrera, enligt läkarexpertis. Det är väl vissa åkommor man fått av medicinen, som behöver få hjälp med att avverkas. Handgripligen. Jag ska vränga med den nyoljade motorsågen.

Sen ringde jag på förekommen hänvisning till läkemedelsverket och fick prata med en av jordens trevligaste och klokaste kvinnor.

Mycket hade hon hört angående med mediciner, men mina biverkningar jag fått, var bland det värre hon hört talas om.

Ja, ja då har hon inte vandrat genom korridorerna på psyket och pratat med de som inte kan förmedla sig av olika orsaker.Där liv på liv krånglas till, förvärras och knäcks allt mer. I samma korridorer där faktiskt somliga blir räddade och hjälpta till viss del av samma mediciner.

Lotteri, tur, otur, sjukdomsotur, diagnosoflax......Tja mkt spelar in.

När man kör på "trial and error"...så blir det som det blir. Avsikten är förstås att folk ska bli friskare. Blir dom det? En del ja. Somliga skulle ha vilat eller pratat med en psykoterapeut istället. Några tål inte medicinerna. Inte ens en i taget. Många tål inte flera mediciner på samma gång. En del är överlag överkänsliga.

Jag är ju en sån där öööööverkänslig typ.Har alltid varit det. Så förbannat överkänslig så att jag behöver medicineras. Särskilt efter allla hjärnskakningar som gjort mig trött och känslig. Känsligare.

Jag skulle vilja lägga samman en massa faktorer och stapla dom som ett torn. Stresstorn. Blås därpå och ni ska se allt på samma gång falla. Sen kan ni i vit rock diagnosticera hur fan ni vill.

" Sån där medicin du har fått, brukar de skriva ut när de inte vet riktigt vad de ska göra."

Jovars. Så kanske det är när diagnoserna fluktar och då psykolog och läkare drar åt helt olika håll.

Eftersom jag är sjukskriven och medicinerad för mina hjärnskador, så hade jag ju uppskattat att få komma och träffa en neurolog, där i Januari. Men jag var sjuk två ggr och fick avboka. Då blev jag av med min rätt till läkarbesök och då även med motiveringen, att jag var neurologiskt frisk för fem år se. Va?

Då spelar det ingen roll att man lever i symbios med en flugsvamp och är illa därann.

Så man får väl dras med psyket där de slår tärning om medicinval. Och uppenbarligen inte begriper sig på biverkningar. För när biverkningarna kommer...jomenärdetintesåattmandåhöjerdosen?

Nåja. Hon kvinnan på läkemedelsverket tyckte att det var en sorgesam historia, med både systemfel i sjukvården där ingen tar ansvar, och en medicin som blivit rena tortyren.

Hon förstod inte hur jag hade klarat det eller stått ut. Varken mentalt eller fysiskt.

" Jag har tränat väldigt mkt och plågat kroppen i intervallträning i många år förstår du. När kroppen varit som tyngst och gjort som ondast så har jag försökt att plocka fram den där skallen jag haft en gång. En stund till, en till...sen får du vila....och i slutändan så kommer du starkare och orka mer."

" Hon blev mest tyst av den tankegången."

Ja för som jag sa, så föll det resonemanget här i Maj månad, när det uppenbarligen endast blev allt värre. Också blev jag ju lightdement här i Juni månad med.

Det kom ingen vila och aldrig trodde jag ju att jag tränade. Men man måste plocka fram målbilder och hopp när nöden kräver.

Men jag är kanske inte bara överkänslig då. Kanske också stark. Men när man fått vara stark länge så håller det inte till slut. Man blir starksvag.

Sen är det så att Pyrets hälsokrångel och krånglet med skolan tog mer mentalt än mina kroppsliga besvär.

När det gäller Pyret så kommer skräcken farandes ganska fort.

Där är jag väl oundvikligen överkänslig. Men låt gå. Jag lägger ingen värdering alls i det.

Det värsta med den här medicinen har också varit att ingen har tagit ansvar, utan jag har blivit runtskickad, avvisad, ifrågasatt och fått löjliga feldiagnoser. Jag har inte blivit trodd eller tagen på allvar. Mitt mående har inte funnits på riktigt. Det där har jag levt i förut, och det vill jag slippa framöver. Tack.

Tja en dags uppsving

Jahaja.

Är man inte lite halvpigg ändå idag.

Jo.

Ska man glädjas eller våndas över nästa katastrof.

Äh.

Jag säger som Pipan...man får vara tacksam över att man får vara tacksam.

Igår kväll var det också skapligt. Var på stan och gick med hundarna. Eller snarare på en cykelbana bredvid vatten och annat. Sånt som gör att folk drar sig dit. Folk på rullskidor tex.

Trudelutten tyckte väl attt såna borde jagas.

Turligt nog räckte det med en påpekelse för att hon skulle skita i det....men nä......det uppförde sig icke väl.

Ett svart yrväder och ett brunt som trodde hon blitt drag och spårhund.

Jag har lite att jobba på nu, när de inte varit värst mkt inne i civilisationen på ett tag.

Nä Fjant har bättre kontakt med mig när vi är ute och går. Om han ser några oklarheter så vill han bli kliad eller ha en sockerbit. Sen går vi. Han vill gärna bli kliad och ha en sockerbit till när han klarat svårigheten med för all del. Men det jag menar är att han vänder sig mot mig....inte bara far iväg som de prickiga.

Sen är ju de prickiga i princip aldrig rädda förstås. Fast Fjant vänder sig hitintills till mig även när det är kuliga saker på vägen.

Äh. Han är för mkt uppfostrad som en hund. Men jag har ju försökt jobba med att få honom att inte bara fara utanför alla ramar så fort det är nåt. Kul eller läskigt. Jag brukar inte riktigt köra den här metoden på häst.....brukar mer bestämt bara göra det jag ska. Men denna......ja, ja det blir inte en massa godis jämt framöver inte Fjanten om du nu tror det.

Nåja Fjant går förnärvarande....man ska inte säga för mkt.....bättre i koppel än vad hundarna gör.

Stoet har alltid gått vettigt hon utan klapp eller godis.

Varför är det lättare att leda sexhundra kg än 27 kg för?

Ja.

Nu går jag ju i o för sig inte på stan med pållanen....men jag får allt ha diskussioner med de prickiga även på hemmaplan ibland.

Okunskap, naivitet och respektlöshet inför oss som bor på landsbygden

Pjuahu. Jag blir matt bara innan jag skriver det jag tänker skriva nu. Somliga flippar ju ur av diskussionen. Kan inte uppföra sig. Allt blir svart eller vitt. Enkelt. Istället för att se problemet i sin helhet.

Jag borde inte skriva nåt...särskilt som jag nyligen skrev att jag inte orkar med några strider eller duster med folk just nu. Fast det här är ingen strid å andra sidan, eller nåt uppsåt till dust. Bara en nedskrivning av vad som försiggår inom mitt huvud nu. Jag är uppriktigt sagt bekymrad över läget.

Kanske det kommer sig av att Dillen nyligen dog, och att man då värnar extra om sina djur, eller för att medvetenheten om ett visst problem växer.

Kanske är jag också trött på statens och kommunens ickeprioritering av landsbygden. Vår kommun skrev nyligen i ett protokoll ungefärligen..... att det är ovanligt få i vår kommun som lever på landsbygden för att det saknas bekvämligheter, affärer, avlopp och sånt. Pga att det bor såpass få där så behöver inte kommunen anstränga sig så med att tillföra resurser på landsbygden. Fast det är viktigt för sommarstugeägare att nödvändigheter finns och för turismen. Ja för att inte nämna de öppna landskapen vi är ålagda att ha. Skapligt resonemang.

Det råkar också vara ett stort antal egenföretagare härute...och om man räknar ihop våra skatteintäkter vi betalar till kommunen så täcker det en rätt stor del.....så kanske kunde vi ha fått ha en gympahall och en skola eventuellt...sett till det folk bidrar med.

Det känns lite som att folk vill både ha och äta kakan. Hästnäring och öppna landskap är viktiga. Vi vill ha svenskt kött och mjölk. Vi vill ha en levande landsbygd. Folk från stan vill gärna komma hit ut när det är fint väder och titta.

Jaha. Ni är så väldigt välkomna så....så länge ni kör försiktigt, och inte vränger förbi i hundra när ni tex möter hästar på vägen. Ni är hjärtligt välkomna att beskåda naturen och fiska, så länge som ni plockar upp efter er. Ja. Plåtburkar och annat. Välkomna. Vi har både fin camping att erbjuda samt finfint laxfiske med guidade turer. Numer även guidade vargsafariturer i länet.

Japp. Varsågoda.

Men vi som står för den här levande landsbygden som behövs då. Önskas.Ska vi ha det hursomhelst? Nu talar jag allra främst om de bondgårdar som finns och som har funnits i generationer. Ska deras barn få ha en vettig skolgång, utan långa bussresor och huvudvärk.  Ska de barnen också kunna få ha en vettig fritid? Några aktiviteter utöver djur att välja på? Ska mjölkbönderna få vettigt betalt? Ska bönderna ges möjlighet att låta sina djur ha det bra?

Frågor.

Sen lever vi ju ofrånkomligen bredvid skog och fält då. Nära vilda djur, vilket är en ynnest för det allra mesta. Men inte när vi får in rovdjur på gårdarna, i vilthägn eller hagar. Detta kommer aldrig att kunna undvikas helt, men jag tycker att vi blir för lite lyssnade på.

Somliga människor inne i stan till och med idiotförklarar en. Man är "korkad, en idiot och varghatare" när man framför sina åsikter...kring ett problem man upplever där man har sin boning.

"Det är ju bara att stängsla in med viltstängsel för får och hjort så håller sig vargarna utanför."

Det där är tyvärr okunskap. Chansen är större att de gör det, men inte alltför sällan lyckas de ta sig in iallafall.

Och det här med att hundar blir uppkäkade av varg, verkar inte vara något problem alls. För man får skylla sig själv när man bor vid skogen eller motionerar hunden i skogen. Många menar på att då är biltrafiken värre, etc, vilket jag tycker är en jmf som inte går att göras.

Det händer att hundar kommer lösa på bilvägar av misstag, och då är det ju farligt. Förödande när såna olyckor händer. Men jag kan ju se var en stor väg är, så då är den lätt att undvika, och det finns massor av annan plats att rasta sin hund på. Så är det inte i skogen. Jag vet inte exakt var för dagen vargen är. Och man vill inte begränsa sina hundar i onödan. Fast snart är den väl å andra sidan nästan överallt i vårt län, med den vargbelastning vi nu har. Där vi bor nu.....är vi ganska förskonade hitintills, men inte de runtomkring. Och snart lär vi ha samma problem här.

Skogen är också hundens hem. Gatorna och stan är det inte. Man fråntar sin hund något väldigt mkt om den inte får gå i skogen. Vi människor som älskar våra skogspromenader med hundarna -blir också ifråntagna det. Och ska vi behöva åka in till stan för att motionera hunden var dag?

Sen det där med att...ja men släpp den inte lös då....jaha. Okunskap igen. Risken minskar ju naturligtvis betydligt om du går i koppel med hunden, eller har den nära dig. Men när vargbeståndet blir så här högt inom ett begränsat område, så minskar rädsla för både människa och hund. Risken blir större att stöta ihop med varg. Hunden i sig som ses som både bytesdjur och rival kan göra att vargen blir blockerad, och inte bryr sig så mkt om att människan är nära. Jag har ingen lust att behöva skrika som en vettvilling och stå i vägen och skydda hundarna från utfall. Eller få ge mig upp i ett jakttorn för att vargen inte går utan cirkulerar nedanför, som en bekant fick göra för ett tag sedan.

Jag tycker vargen är ett ståtligt och vackert djur. En i vilt tillstånd har jag sett. Men när man kan ha sina hundar nära sig eller ens gå i koppel med dom utan att ev bli anfallen, då har det gått överstyr.Vargen är inget ont djur. Den går bara på instinkt. Men den är därför inte sådär jättegullig. Kolla bara på vad våra egna hundar kan hitta på vad gäller bytesdjur.....

Jomen åvisst finns det andra rovdjur med...Man kan råka i handgemäng med Björn också, vilket är värre, om man stöter på varandra på fel plats. Men björnen söker ju inte upp hunden för att den är en rival och ev tänker ta dess tik. Det är en annan problematik kring vargen.

Sen när vargarna plockar hundarna hemma på gårdsplan/gräsmattan....så är ju också det ett problem.
Vi kan inte bygga in alla djur i kevlar och dra upp viltvårdsstängsel runt hur stora områden som helst. Och du lär knappast få det betalt för att skydda din hund eller andra mindre djur.

Arbetskostnad för uppsättning och underhåll är heller inget som det betalas för om vi nu ska prata fårstängsel igen. Folk på landet jobbar inte heller några åtta timmars pass fem dagar i veckan. Ganska mycket hela tiden sju dagar i veckan. Hur mycket ska folk orka stängsla in och underhålla?

Sammanfattningsvis så är det inte så enkelt som många av er tror. Det här är en komplex fråga. För jag vill likt många andra inte alls utrota vargen. Men det är resonemang som bygger på okunskap, om man inte förstår konsekvenserna av, när det blir allt fler rovdjur tätt samlade inom vissa län. Konkurrensen om mat stiger, de blir alltmer orädda och börjar bete sig mindre skyggt. De bryr sig inte lika mkt om att kliva in i en by då, och ställa till oreda. För oftast bor vi på landet i småbyar. Inte mitt ute på en kulle i skogen i varggryten.

Jag har bra förslag på lösningar ute på landsbygden vad gäller barns uppväxtvillkor, där vettiga skolor på nära avstånd borde inbegripas. Skype skulle kunna användas på somliga lektioner där eleven gjort särskilt val av ämne.Lägg till vettiga fritidsgårdar och förskolor.Gympahallar, där både vuxna och barn kan idrotta och ha aktiviteter.

Ja nån vettig affär är bra att ha med, vilket vi faktiskt ännu har. Fast det var fint på den tiden då det fanns en mack. Och då bensinpriserna inte gjorde en chockad vid varje tankning.

Vad gäller vargfrågan så sitter inte jag på nån enkel lösning. Det har nyligen lanserats en skyddsväst för hund som avger elstötar om de blir bitna, vilket gör att man som människa lättare kan hinna hjälpa sin hund. Vargen blir inte skadad men tycker troligtvis att det är otäckt att bita. Tanken är att vargarna på sikt ska förknippa hundar med obehag och inte angripa dom. Ett konstruktivt försök tycker jag, även om det inte på långa vägar löser allt.

En annan tanke är ju om det gick att sprida vargen över landet i stort, så att reviren inte blir så koncentrerade. Men jag vet inte hur det skulle fungera eller göras.

Men det är klart att ni finns som bara tycker att det är att flytta.....eller inte äga hund eller andra smådjur när man bor på landet. Skyll er själva för det val ni gjort.

Jaja, det beror ju på vad ni tycker att det är rimligt att vi ska få avstå ifrån då. Men om villkoren för oss på landsbygden fortsätter att bli allt sämre.....så blir vi till sist utan svensk mjölk, margarin och svenskt kött. De öppna landskapen kommer att växa igen alltmer, hästnäringen och företagandet minskar.

Vi är många som förlorar på det.

Demens

Jaha. Överlevde midsommar. Trevligt till och med. Fast jag kom sent. Sov en stund men pratade resten av tiden.

Pyret överbadade sig själv, och Challe blev överförfriskad i någon form. Fast efter jag och trött Pyret åkt hem. Ett kort på Challe kramandes på hästarna vid femtiden i sommarhagen kan vara ett bevis på det till och med. Ja.

Annars då. Det är ju sommar och man ska ha sån lust till så mkt. Hur mkt lust äger man då när man sitter i brist på dopamin? Njutarhormonet. Det som gör en engagerad. Motiverad?

Jag ger fan i solen kan jag säga.

Också pga medicinflunsan förstås.

Flunsan och slemhinnor är dock överlag mkt bättre. Fast allt är relativt.

Det bästa med lågt dopamin är att kroppen får skapligt låg drivkraft. Den får då använda sig av adrenalin istället. Det sista man har att gå på.

Skapligt scenario om man vill medicinera fram en utbränd hjärna.

Men det är humörstärkande. Bra att ha vid sammanstötningar. Adrenalin det ger tryck i diskussionerna det. Om det inte hade varit för att koncentrationen går bort utan dopamin. Man fattar knappt vad folk säger. Också säger man hus istället för tak och avslutar meningen på hälften för att man glömt det som skulle sägas.

"Skulle världen kunna gå lite långsammare- mer i min demensfart".

Jag tror aldrig att jag varit dummare än nu.

Men vafan även den som är dum kan väl få duga.

Social

Lägesrapport:


Glasögonen är lagade tack och lov. Hittade en skruv att använda. Så nu ser jag lite mindre paj ut på utsidan hursomhelst.

Happ.

Skönt för fasadernas skull. De som jag är så bra på att hålla.

Dagens stora besvikelse är en borttappad flughuva till stoet i suverän kvalisort. Letade så ryggen sa ifrån i det som kallas för sadelkammare och snickeriverkstad. Fy fan så det ser ut där inne.

Annars har vi väl inte gjort många knop idag inte. Jag och hundarna alltså. Det är väl de jag umgås med numer om dagarna. De bästa man kan ha hos sig. Snälla, goa, positiva och ärliga. Jag orkar inte riktigt med folk just nu. Diskussioner. Samtalsämnen som jag inte ens orkar följa.

Nä så vi ligger här i en hög i soffan och glor på teve eller bara myser. Eller så går vi en rutt ihop och kollar till hästarna. Fjant pratar och har sig på ett sätt jag förstår.

Bra grejer. Det är den sociala nivån jag fixar just nu.

Folk. Nä. Ja. Somliga håller jag ju kontakt med förstås.

Men jag blir lätt ledsen av diskussioner på nätet, bloggar och annat nu. Särskilt om folk ska diskutera och tycker olika. När det blir hetsigt folk emellan. Är rädd för att själv skriva nåt som blir fel. Eller säga fel. Nåt som ska uppfattas fel eller inte som mig. Man får tänka sig för ibland på de häringa forumen vad man skriver. Somliga forum är känsligare än andra. Och det kan bli fel.

Jag är väl inte på banan riktigt. Orkar inte. Hänger inte med riktigt.

Kroppsligen så går det väl skapligt. (Allt är relativt) Varit lite bättre idag. Jag behöver väl ligga här hemma och bara vila antar jag.

Nu blir det go natt, efter att ha sett till att sätta ut kattmat i uthusen, till okänd utmärglad katt som ränner runt här.

Man kanske skulle starta ett djurhem.

Trasigt, klådfritt men yrsligt.

Det är synd på glasögonen som jag var tvungen att tappa i golvet. Den där tejpade skalmen är liksom mer än en extra souvenir på livsresan just nu. Den visar liksom på den allmänna trasigheten.

Jag har hittat en ny båge att ha- hemskickad från nätet, men insåg att jag nog borde göra en ny synundersökning. Men det går ju ev inte nu pga måendet. Synen den skiftar ju lite fram och tillbaka den- så resultatet kan man nog skratta åt efteråt.

Annars då.

Klådan är i princip borta, hudutslagen med, och ryggen håller sig skaplig. Bihålor bättre.

Däremot klättrar signalsubstanserna runt i panik och trängs huller ombuller i en tombola.

Sätt för i helvete aldrig ut en medicn du haft länge så här rakt av. Även om bipacksedeln tycker att det är okej.

Det blir reboundeffekter så man får fan av knepigheter i skallen.

Men nu blev jag ju tvungen att kapa medicinen förvisso. Eftersom det gällde överkänslighet då.

Just nu är jag skaplig nöjd. För en halvtimme sig var jag arg, för att det enligt tidigt tagna prover på den här medicinen faktiskt visade på en överkänslighet. Något som jag verkligen diskuterade med vederbörande läkare då de där felaktiga proverna och symtomen dök upp.

Men näj. Förkylkningarna har inte berott på medicinen för att jag har små barn. Levervärdena blev ju bättre. Etc.Bara Näj och åter näj.

Vid nästa besök hos den läkaren så kommer jag att göra en Gandlaf eventuellt. Har ni sett början på filmen "The Hobbit", så vet ni vad jag menar.

Ja, ja. I övrigt så vill ju inte läkare avsiktligen medicinera en sjuk. Och de kan ju aldrig veta vad som ev funkar eller ej. Men när det uppstår trubbel så kanske de kunde vara på alerten. Åtminstone läsa direkt ur Fass.

Jaha gott folk. Nu ska jag ge mig ner i god stil till hästarna. Vingligheten till trots. Ja det blev sådär yrsligt och vingligt när jag satte in medicinen vid höjningarna...så det blir väl så på utvägen med.

Under tiden ska jag bara agera normal mamma, gärna följa med överallt på kalas odylika ting. Och le sådär hjärtligt och innerligt. För Pyrets skull heter det sagt av somliga andra i omgivningen.

Ja.

Men nu tänker jag för min skull inte följa med på mer än nödvändigt. Pyret är inte betjänt av att jag spelar allan och låtsas som ingenting. Ja det faller ju ändå förstås. Det är som det är, och Pyret får roa sig med annat folk ett tag.

En smältande snögubbe i solen är ingen vidare sällskapsgubbe trots allt.

Ja, ja Pyret hon går på golfskola hos Challe nu i två veckor på fm. Em är hon hos en kompis som kommer från Göteborg varje sommar till golfskolan. De är som ler o långhalm de där två de töserna. Pyret hade dessutom kompis här till på kvällen igår, så hon verkar ha fult upp. Sen har Challe en veckas semester efter de där två veckorna. Därefter det så bör jag vara frisk, för då ska jag tydligen agera vårdnadshavare på egen hand igen. Eller så får jag försöka få tag på en vikarie.

Det är väl ingen idé att ringa Af. När man ringer dit i egenskap av arbetsgivare så kan de max plocka fram tre personer varav två ev inte är friska. Nä. Jag får leta nån annanstans. Eller helt sonika ta mig i kragen.Eh.

Inge värst

Jag skriver medan jag kan. Datorn paj så det här blir ett Ajfåninlägg.

Idag är ingen bra dag. En särdeles dålig sådan. Fast å andra sidan bättre än för några dagar sedan.

Säga vad man vill om svensk sjukvård, men ibland hyr de in danskar och då händer det nåt. Nån som bryr sig och inte bara ger fan i allt. Nog ägnade denna läkare mig dryga timman i telefonen en Fredagkväll. Man må va Dansk för det.

Han satte ut min medicin och klurade på ersättningsalternativ och gav mig ett. Jag hade i o för sig slutat ta den kvällen innan pga kramper och annat gulligt. Men det är skönt att ha en läkare med sig.


Man kan väl inte dra så många slutsatser på några dagars ickemedicinering när det tar tid för medicinen att gå ur kroppen. Men jag kan försiktigt säga att ryggen varit bättre och att jag känt mig lite mindre sjuk.

Jag har ju trots allt kunnat longera häst, fixa beteshage med Challes hjälp och fraktat ner pållarna dit några hundra meter. Ja de metrarna var mer av en mental belastning.

Men vissa stunder av dagarna är jag väck. För en halvtimma sen kunde jag knappt hålla mig vaken. Ja och denna eviga frossa, skakningarna och influensakänslan. Tacksamt med sol när det känns som om man hade 39 graders feber. Halsont o svullna bihålor därtill.

Ja, ja jag hoppas det fortsätter att bli bättre för det är drygt nu.

Och är de här symtomen pga medicinen jag ätit så kan man i så fall säga att det kostar på att låta sig få hjälp utav sjukvården.

Skräckår.

Precis som om det inte räckte till ändå innan det här.

Fast nu känner jag i o gör sig noll skräck- för det går till en viss gräns när kroppen ger upp till viss del och huvet med. Jag har just inget minne nu heller -så mkt blir fragmenterat.

När man letar efter ena smörgåshalvan i badrumsskåpet- då har det gått långt.

Hursomhelst har jag kollat fallbeskrivningar från folk med den här medicinen och det har tagit lite tid för dom att kvickna till ordentligt när det gått överstyr. Nån låg väl till sängs och var okontaktbar i nio år pga den här medicinen. Hon blev erbjuden 45 000 riksdaler i skadestånd.

Skapligt.

Det hon framförallt ville ha var en ursäkt.

Vi höres.

Svårt läge

Pjaaa och tja.

Vad ska man tro om de lärde. Vem har rätt och vem har fel?

Äh.

De där i vit rock-de tycker allt som oftast olika de.

Så jag vet inte på vilket ben jag ska hiva mig upp på.

Frossa i morse. Ett huvud med slemhinnor hämtade från hålorna i Dantes inferno.

Brända och svullna.

Huvud och öronvärk som följd.

Så man blir lite rädd för den där medicinen som han läkaren igår varnade för.

Men och och....

Och vad händer om jag sliter bort medicinen.

Löper huvet amok av förändringen?

Blir kroppen bättre. Ryggen bättre?

Slipper jag vara förkyld jämt?

Kommer jag att bli galen utan medicin?

Kommer det finnas nån annan att käka som man inte går under av?

Läget ser svårt ut.

Hjälp.

Phhhhu

Vetja om man skulle börja trappa ner lite långsamt.

I alla fall när provsvaren kommit.

För mig veterligen så är min behandlande läkare på semester.

Ja, ja.

Eller så har man otur och fått återkommande influensa som hon sköterskan sa.

" Det är så här som det har varit för folk det här året."

Jaha.

Felmedicinerad igen?

Jaha. Jag träffade en dansk läkare som inte tyckte han var rätt person att utreda just twar. Han kunde för lite om det. Däremot hade han jobbat på sjukhus i många år och handskats väldigt mycket med just den medicinen som jag äter. Var lite specialist på just den medicinen. Han tyckte att den var en fantastisk medicin när man tålde den och hade använt den flitigt på många patienter. Men han var tämligen övertygad om att jag inte gjorde det- men tog prover trots allt.

Jag fick ju ganska tidigt vid insättning svullna lymfkörtlar, och svullnade upp i både armar och händer. Kände mig sjuk och orkade knappt vara uppe. Var till VC då och de tog prover. Jag hade då lite för höga levervärden. De skickade detta vidare till min läkare som sköter medicineringen med frågan om de höga levervärdena kunde bero på denna. Det trodde inte läkaren, levervärdena och svullnaderna gick ner, så jag fortsatte ju med medicineringen.

Ja hursomhelst så har jag ju aldrig kommit upp i rätt dos, eftersom jag blir utslagen varje gång blir allmänt utslagen. Sen det här med alla förkylningar och slemhinnebesvär då. Ja de var typiska för medicinen om man inte tålde den.

Han blev upprörd läkaren och tyckte det var oförsvarbart, att de fortsatt ge mig den här medicinen trots svullna lymfkörtlar och allmänsymtom. Det är direkt farligt. Ja det har jag förstått och det var ju därför jag då tämligen snart var iväg och tog prover etc. I värsta fall slår den ju ut kroppen och huden kan brinna upp eller nåt. Det blir nån sorts systempåverkan.

" Jaha också har du ont i ryggen med ser jag. Jaha. Det med ja."

Jo.

Ja nu är det svårt att förstå danska, särskilt nån som är arg på danska, så jag fattade hälften av vad han sa.

Tja....sammanfattningsvis så sa han att om jag hade varit hans patient och han jobbat på sjukhus, så hade han lagt in mig direkt och tagit bort medicinen omedelbart. Nu kan han ju inte lägga in mig på en vårdcentral så det funkar ju inte. Men han skulle kontakta min behandlande läkare, också fick jag för säkerhets skull lämna en massa prover, för att säkerställa att det inte är nåt annat fel då.

Jaha. Eventuellt har man blivit felmedicinerad igen då. I ett antal år då isådanafall. Vi får väl se vad de däringa proverna visar då.

Hursomhelst är jag trött på att ligga med frossa och knappt orka ta mig fram gångledes. Men å andra sidan idag under lunch och eftermiddag så har jag varit skapligt pigg. Och då tycker man liksom att det funkar nog trots allt. Men det verkar kunna vända på en pisskvart.

Problem

Jaha. Pållarna ska flyttas till annan hage på Fredag. Sånt stressar mig lite. Det blir också ett dravel ifall det blir mkt broms. Då ska jag leda de där två hem by my self. Hahahahahahaha!!!!!!!!

Fjant är nämligen inte särskilt ledvan på okända ställen. Stoet brukar gå väldigt lugnt, men är urstark om det vill sig. Ja. I värsta fall får man väl hålla fast i stoet, för Fjant han törs väl inte gå så värst långt från mamma inte.

Och det är ju inte värre än att de ska gå några hundra meter varav en del i skogen. Vi får hoppas att det blir en dålig sommar (ursäkta) och att det blir stor skillnad därnere eftersom hagen ligger invid öppna fält. Lite bättre genomdrag kanske.

Men han kan ta sig för vad som helst den där hästen. Och överraska ibland. Åt andra hållet.

Men när jag tog in honom för att beta på gräsmattan här inne på gården för nån vecka sen, så blev han stel. Stiff. Handlingsförlamad. Jag fick säga åt honom att inte sluta andas. Ja det fattade han ju så klart inte. Men han svimmade ju inte i alla fall. Stoppade bara mulen under min armhåla. Hoppas att det luktade gott. Nä. Jag har aldrig varit med om maken till häst och då har jag haft hand om många olika sorters hästar.

Challe har också stängslat dubbelstängsel gentemot de hästar som ska gå vägg i vägg med våra. Ska gå ner och kontrollera vid möjlighet. Challe han kan få till det ibland och ibland så blir det egna lösningar på grejerna. Harkel. Host. Men man får vara glad för att han hjälper till även om jag sa " ta den smala bandtråden -ocksåtarhandenbredastesomfinns.

Hursomhelst så får jag väl gå ut och släppa ut dom i gräshagen igen nu. De har gått på tillvänjning här hemma i 14 dar. Helst vill jag slippa kolik och andra ledsamheter.

Knasigt

Nej man skulle inte ha nämnt att förkylningen är bättre. Igår kväll gick jag kass igen. Frossa så jag inte har kunnat sova inatt. Ett jävla halsont. Illamående när jag gör nåt fysiskt och ryggen blir av. Igen.

Pyret mått liksom jag lite illa när hon anstränger sig och då menar jag inte i idrottsliga sammanhang. Vanligt liv såsom lek eller utevistelse. Inatt sov inte hon heller pga illamående.

Det börjar på att bli ohållbart det här -även om Pyret är mkt kryare än vad jag är -och går i skolan

Jag får väl stampa ner till VC  nån dag och få nån sorts slaskdiagnos eller nåt. Jag vill att de kollar twar, men det lär de väl inte göra. Är väl dyrt och inte helt lätt att diagnosticera har jag förstått.

De kan ju åtminstone ta lite prover eventuellt på vanliga grejer. Men de har en arbetsbelastning som heter duga, så man får tio minuter på sig att dra sin historia, och allt ska hinnas sägas och undersökas. Det är åt helvete.

Nä. Så jag har känt depressionens slöja hänga över mig idag. Vi hade nån bra dag i veckan som var väldigt trivsamma,  men det går aldrig mer än två dar så går förkylningen på igen. Och den här andfåddheten ihop med förkylningen är löjligt grav. Var ute och traskade i sakta mak med hundarna i skogen igår. Jodå får man inte ta pauser och sitta på en stubbe och andas. Ni vet sådär som om man sprungit nåt lopp eller nåt.

Hoppet om att detta ska gå över sinar liksom. Jag vette fan vad det är frågan om. Skulle man kunna få ett liv.

Gärna innan livet är slut. Jag har så mkt bra runt omkring mig med fina hästar, goa hundar. Pyret, Challe och vänner. Jag vill kunna njuta av det. Få ut det som finns i mittt liv.

Muntergöken.

Modell sömnlös

Ja. Läges - Uppdatering.

Viruset är något bättre om man nu ens törs säga det högt utan att det tar om.

Har hursomhelst orkat ta mig hemifrån en två dar. Badat och solat mig hos syrran med hälft samt deras kompis.

Det var kul för det är inte så ofta som det klickar direkt sådär med nån man inte träffat förut men det gjorde det. Snäll, smart man som också besatt humor. För mig rätt humor. Det är ju såna man vill umgås med. Där man kan vara sig själv. Även när man tuggar jordgubbar så saften rinner i mungipan, bikinibehån trasslar sig samtidigt som man svär som en borstbindare över alla odjur som finna i luften nu.

Nä men vi behövde den där dan som familj ihop. Jag har ju varit så kass att vi knappt gemensamt tagit oss hemifrån. Då blir det mest att Challe ränner runt och försöker fixa ordning på tillvaron i trädgård och annat. Nä ibland måste man bara hemifrån för att få ro, även om borta ligger nära. Fy vilket år det här har varit egentligen, med tanke på hur jag har mått. Nä. Jag slutar tänka på det.

Men sen har jag av förekommen anledning sovit väldigt dåligt i natt, så jag var tydligen tvungen att ta igen det idag på dan. Pyret har väl tyckt att det varit sådär kul.

Vattnet i poolen som vi fyllde full igår kapsejsade i sin anordning och skapligt med vatten rann ut. Och nu har vi ont med vatten. Företaget går mkt bra. Challe skulle i alla fall köpa med ett sånt där tält för 150 spänn, så slår jag upp myggnät kring det och leker säker. En bromsfälla är också uppmonterad. Men jag skulle vilja kunna driva knotten till vansinne också.

Pållanen vänjer in sig på gräs här hemma. De ska snart flyttas några hundra meter till sommarbete. Men jag vill väl byta tråden där först. Det är sån där tunn eltråd/ståltråd. Den syns knappt och jag tycker det är sådär om de fastnar i den. Men jobb.

Sen är jag väl inte chockad längre över vår hunds död. För det var det jag blev trots att han var bra gammal och jag visste att det handlade om kort tid. Den ena tiken har också mått kasst psykiskt sen han dog, och hon har bara legat här i en hög och inte brytt sig i nån eller om någonting. Men nu har jag väl fått fart på henne igen.

De mår ju dåligt av att en annan kraschar, men hon blev nog rätt förkrossad själv med, eftersom han funnits under hela hennes liv. Han tog ju så väl hand om henne när hon var liten. När han gammelvovven blev lite senil så tog hon han dom honom och talade om när han gjorde fel.

Ja, ja. Han är fortfarande väldigt saknad. Tikarna är extremt och ovanligt lydiga, bortsett ifrån när de ska gå i koppel. Bara det gör att allt känns annorlunda. Det är tomt. Men jag känner lugn och ro ändå. Jag vet att han har det bra och att han har fått lugn och ro. Det är det viktigaste.

Skrivkurser/författarskolor- lärdomar kontra förmågan att inte förlora sitt personliga skrivsätt.

På förekommen anledning, så tänkte jag beröra det här med skrivkurser.

Jag gick med i en gratis skrivarkurs/författarskola för några veckor sedan. Bara för att testa på.

Jag gjorde väl ändå de första uppgifterna med halventusiasm. Lite grann gick jag med för att kunna styra tankar som gick lite åt fel håll. Få strukturerade skrivuppgifter som skulle göra mig lite mer strukturerad. Motivation på halvfart alltså.

Men så upptäckte jag via övningarna, att så uppstrukturerad vill jag eventuellt inte bli. Har haft svårt att följa det man ska göra, för att jag ev vill skriva om annat. Just då. Fast jag har skapligt mkt följt anvisningarna. Trots allt.

" Liksom hunden som nyligen gick bort, så följer ju du din egna inslagna väg." Så sa syrran till mig igår, och menade på, att det kanske också var därför jag matchat honom så väl, och saknade honom så. Jag tycker nog att jag ständigt lever med en inre konflikt, där jag mkt går min egna väg, men med mkt vånda inombords.

Under samma dag sa en barndomsvän samma sak....att jag ifrågasätter allt, gärna gör saker baklänges och går min egen värld. Fast det var sagt i snälla ordalag och som något positivt.

Jag har ju för hundra år sen läst en kurs i journalistik på distans. Det var väldigt intressant men läraren, som var den bästa läraren jag någonsin haft sett till universitet o annat, tyckte väl snabbt att min styrka låg i personporträtt/reportage. Alternativt krönikor eller lite friare texter. Där man inte blir lika låst.  Jag vet att jag kan skriva resonerande texter och faktatexter- men det är inte det roligaste. Så det ligger nog en sanning i hans bedömning.

Hursomhelst var han otroligt bra på att se en text i sitt hela sammanhang, innehåll, men även ge kritik på ett bra sätt. Väldigt konkret kritik. Det är svårt att ge sån. Det var meningen att jag skulle läsa vidare där hos honom, trots att han slutade som lärare vid just den skolan...jag började läsa ett block men sen blev jag för kass i huvet för att orka skriva under en längre period. Så det blev inkentinkenmer.

Vad jag nu vill komma till är att det är skillnad att gå i författarskola än en skola i journalistik. På ett sätt. Texterna i journalistik blir automatiskt mindre fria med såna ramar även om vi tränade på fria texter med. Så somliga övningar äro lika.

" Det är detaljerna som gör berättelsen". Så brukade han säga läraren. Det är det viktigaste jag hört i skrivväg tycker jag.

På den här skrivarskolan så är det inte heller direkt nån lärare som tycker till. Mest uppgifter och andra medlemmar på forumet som ska ge feedback. Det blir ju inte samma sak samtidigt som jag i dagsläget inte har tillräckligt med ork, lust eller motivation att gå en riktig kurs. Man litar ju också mer på en lärare. På forumet kan det ju bli rörigt eftersom en och samma text kan falla några i smaken medan somliga andras inte gör det. Vad är rätt? Och vad är fel? Egentligen? Förvirrat.

Vem bestämmer vad som i konstens namn är fel eller rätt?

"Ja det är meningen att det ska vara upp och ned."

Sen har jag inte fått så mkt konkret kritik, men en del av den lilla jag fått tycker jag är tänkvärt. Fast om nån ger en uppgiften att träna på att skriva miljöbeskrivningar...då går jag ju "all in"...för att träna det- också kanske man får en kommentar om att man beskriver för mkt. Men om man hade en renodlad text där fokuset inte legat på miljöbeskrivningar, så hade jag automatiskt blivit mer sparsam. Jag blir ju som en kulspruta när jag får såna där anvisningar. Humor.

Sen skriver jag ju såna här typer av texter ganska mkt utifrån det första jag tänker inombords. Såsom med dikter. Måhända att jag ändrar nåt i efterhand. Jag kände ganska snabbt att jag började förlora kreativiteten, genom att ens kolla på andras texter, och fundera över hur man SKA skriva.

Hopplös fall sa grisen och skrek samtidigt som han blev kliad men en sopkvast på skitig rygg.

Nämen om man nu ska skriva en bok, så är ju det ett hantverk i sig. Man behöver vara bra på gestaltning och en himla massa annat. Frågan är bara hur man lär sig alla de här grejerna, utan att tappa sitt egna uttryckssätt på vägen. Det som är jag och mitt sätt att uttrycka mig på. Det som är säreget? Det är också lättare när nån petar i en text som är mindre personlig, än i den man lägger sin själ i. Om ni förstår vad jag menar.

Just nu är jag tveksam. Kanske jag ska lägga ner den där skrivarskolan för nu. Jag tror inte jag är tillräckligt motiverad för att tänka nåt speciellt på "hur" jag skriver just nu. Blir mest förvirrad. Förmodligen skriver jag bara för min egen skull och inte för någon annans. Inte för att skriva någon bok som ska ges ut. Då behöver jag inte bekymra mig för andras läsupplevelse.

Sen undrar jag lite över alla som är med i skolan som "ska skriva en bok". Ibland undrar jag om det är nåt man vill göra för att det ska göras...eller för att man eventuellt finner en passion i själva skrivandet.

Jag tror första alternativet är vanligare än vad man tror. Väldigt många sitter och funderar på sin historia och har så gjort, utan att ha kommit på någonting alls i 20 års tid. Jag tror att man behöver ha någonting inom sig som behöver ut....som Gardell sa till Mia Skäringer angående råd utifrån att hon ville skriva en bok.

Ja åtminstone så tror jag man behöver ha en passion för skrivandet.

Det här med tyckande om lydnad hos hund-humorlöst

Nä. Jag tycker folk saknar humor. Särskilt vad gäller deras djur. Det ska vara så förbannat perfekt jämt. Numer. Även där. Så mkt fasad. Ordning och jävla reda.

(OBS: För att undvika missförstånd- Jag menar icke de som köper hund som aldrig skulle ha haft hund och som misshandlar dem eller/och låter sin egen hund käka upp både folk och andra hundar.)

En sak är ju att försöka hjälpa varandra med råd och erfarenheter, men på somliga sidor på nätet.....och då menar jag inte den här bloggen...så löper det ju fullkomligt amok.

Är hunden för hungrig- ja då är den understimulerad. Hoppar den upp på folk när den är äldre än tre månader gammal så är katastrofen ett faktum. Äter den tre skivor bröd från diskbänken som den inte fick ta-då är ledarskapet uselt. På alla plan.

Snart är det väl så att katter som släpar in fångade möss bör anses vara vanvårdade eftersom de inte lärt sig bättre.

Folk på nätet kan gå i spel för såna här saker. Man får heller aldrig lägga in nåt i rasens personlighet. Man ska inte skylla på den utan det är ägarens ledarskap det hänger på. Eller näej...ledarskap kan man ofta inte heller säga, för många anser inte att hunden behöver ha nån ledare. Det är för hårt att tänka så.

Nämen. Kom igen. Olika raser/individer har sina olika sidor som är olika svåra att tackla. Bara att inse. Sen har man som djurägare ett ansvar att försöka göra det bästa av det. Men kan man inte få ha lite humor med. Skratta lite åt fadäser. Måste allting vara så himla perfekt. Bli så allvarligt. Kan inte även djur få bli sedda som de som de faktiskt är.

Sen bara så ni vet, så måste man också per automatik köpa det dyraste hundfodret i stada med...bara för att....man har en viss ras. Annars är man ansvarslös. Jasså? Då gäller tydligen rasprincipen. Det spelar ingen roll att djuren ifråga mår bättre i mage och päls av ett annat billigare foder, som dessutom inte innehåller tillsatser och annan goja.

Tänk.

Ja och angående allvar och lydnad och perfekt beteende då. Nu vill till en början inte alla gå på lydnadsplan med sina djur. Alla måste eller behöver det inte. Somliga vill eller behöver det. En del är nöjda med att ha sina djur att lufsa i skogen med och ha som sällskap. Det kanske måhända kan duga.

Sen är ju en hund i så att säga "lagom vuxen tid" under en ganska kort tid. Under några år beroende på ras. Först är den valp, sen unghund med egenheter och så småningom vuxen. Därefter blir hunden äldre, gammal och kanske något senil. Men nog ska den uppföra sig med perfekthet på dessa forum från dag ett. Är det realistiskt?

Jag har ju haft några djur av olika typer vid det här laget. Somliga lydigare, lugnare, hetsigare, påhittigare, räddare än andra. Vissa klarar man av bättre än andra. Ibland får man också inse att somliga är lite som de är. Trots att man fått hjälp och tränat. Man får inse att man eventuellt är "god nog" för dom. Som det heter vad gäller föräldraskap. "Good enough." Men det kanske är mindre noga med våra barn. Jag vet inte. Om det begreppet nu inte kan appliceras på hundar....men på barn.

Somlig stämning på brukshundsklubben är också sådär. Kommer man med en viss ras dit, så blir man dissad ganska omgående av många. Jaha. Då har det med rasen att göra. När det passar. Jag var där med somlig valp till mig, för rätt många år sen på Agilitybana, för att träna lite på att krypa genom tunnlar och sånt. Han var valp då gossen, och full i fan som han var, så lyckades han trots sin storlek (stor valp) nästla sig igenom maskorna på stängslet och drälla ut från Agilitybanan. Självklart ville han springa fram till de där stora golden retrievers, som gick runt på gräsplanen med sina mattar, och liva upp dom lite.

Jag gick dit och hämtade den glada gossen och blev knappt bevärdigad en blick av dressyrfolket.

Vad tråkigt ni måste ha i era liv tänkte jag och tog min lille pojk och gick. Sket i dödssynden vi just utfört. Kan jag säga att lusten att gå dit var sådär efter det. En helt galen lydnadskurs i upplägg på det så avbröt jag deltagandet och gick icke dit igen.

Jag hoppas det skiljer från klubb till klubb. Såsom det brukat skilja från tränare till tränare när det gäller häst. Fast även i hästvärlden har man känt på det där gravallvaret. Perfektheten. Nåde den som lägger en för snäv volt, en volt där hästen inte är rundad runt skänkeln eller där hörnpasseringen misslyckas. Nä. Då håller livskurvan på och tippar över planetkanten. Proportioner.

Det är bra att sikta högt. Vi som har djur tar på oss ett stort ansvar när vi skaffar dem. Men tänk om diskussionerna kunde vara lite mer nyanserade. Vi gör på lite olika sätt. Vi tycker olika om olika uppfostringssätt med. Ibland går dock det här tyckandet överstyr. För som i människovärlden så är inte allt perfekt i hanteringen av djur heller. Djuren är sina egna personligheter. Man får väl för faen ha lite humor och självdistans.