Skrivkurser/författarskolor- lärdomar kontra förmågan att inte förlora sitt personliga skrivsätt.

På förekommen anledning, så tänkte jag beröra det här med skrivkurser.

Jag gick med i en gratis skrivarkurs/författarskola för några veckor sedan. Bara för att testa på.

Jag gjorde väl ändå de första uppgifterna med halventusiasm. Lite grann gick jag med för att kunna styra tankar som gick lite åt fel håll. Få strukturerade skrivuppgifter som skulle göra mig lite mer strukturerad. Motivation på halvfart alltså.

Men så upptäckte jag via övningarna, att så uppstrukturerad vill jag eventuellt inte bli. Har haft svårt att följa det man ska göra, för att jag ev vill skriva om annat. Just då. Fast jag har skapligt mkt följt anvisningarna. Trots allt.

" Liksom hunden som nyligen gick bort, så följer ju du din egna inslagna väg." Så sa syrran till mig igår, och menade på, att det kanske också var därför jag matchat honom så väl, och saknade honom så. Jag tycker nog att jag ständigt lever med en inre konflikt, där jag mkt går min egna väg, men med mkt vånda inombords.

Under samma dag sa en barndomsvän samma sak....att jag ifrågasätter allt, gärna gör saker baklänges och går min egen värld. Fast det var sagt i snälla ordalag och som något positivt.

Jag har ju för hundra år sen läst en kurs i journalistik på distans. Det var väldigt intressant men läraren, som var den bästa läraren jag någonsin haft sett till universitet o annat, tyckte väl snabbt att min styrka låg i personporträtt/reportage. Alternativt krönikor eller lite friare texter. Där man inte blir lika låst.  Jag vet att jag kan skriva resonerande texter och faktatexter- men det är inte det roligaste. Så det ligger nog en sanning i hans bedömning.

Hursomhelst var han otroligt bra på att se en text i sitt hela sammanhang, innehåll, men även ge kritik på ett bra sätt. Väldigt konkret kritik. Det är svårt att ge sån. Det var meningen att jag skulle läsa vidare där hos honom, trots att han slutade som lärare vid just den skolan...jag började läsa ett block men sen blev jag för kass i huvet för att orka skriva under en längre period. Så det blev inkentinkenmer.

Vad jag nu vill komma till är att det är skillnad att gå i författarskola än en skola i journalistik. På ett sätt. Texterna i journalistik blir automatiskt mindre fria med såna ramar även om vi tränade på fria texter med. Så somliga övningar äro lika.

" Det är detaljerna som gör berättelsen". Så brukade han säga läraren. Det är det viktigaste jag hört i skrivväg tycker jag.

På den här skrivarskolan så är det inte heller direkt nån lärare som tycker till. Mest uppgifter och andra medlemmar på forumet som ska ge feedback. Det blir ju inte samma sak samtidigt som jag i dagsläget inte har tillräckligt med ork, lust eller motivation att gå en riktig kurs. Man litar ju också mer på en lärare. På forumet kan det ju bli rörigt eftersom en och samma text kan falla några i smaken medan somliga andras inte gör det. Vad är rätt? Och vad är fel? Egentligen? Förvirrat.

Vem bestämmer vad som i konstens namn är fel eller rätt?

"Ja det är meningen att det ska vara upp och ned."

Sen har jag inte fått så mkt konkret kritik, men en del av den lilla jag fått tycker jag är tänkvärt. Fast om nån ger en uppgiften att träna på att skriva miljöbeskrivningar...då går jag ju "all in"...för att träna det- också kanske man får en kommentar om att man beskriver för mkt. Men om man hade en renodlad text där fokuset inte legat på miljöbeskrivningar, så hade jag automatiskt blivit mer sparsam. Jag blir ju som en kulspruta när jag får såna där anvisningar. Humor.

Sen skriver jag ju såna här typer av texter ganska mkt utifrån det första jag tänker inombords. Såsom med dikter. Måhända att jag ändrar nåt i efterhand. Jag kände ganska snabbt att jag började förlora kreativiteten, genom att ens kolla på andras texter, och fundera över hur man SKA skriva.

Hopplös fall sa grisen och skrek samtidigt som han blev kliad men en sopkvast på skitig rygg.

Nämen om man nu ska skriva en bok, så är ju det ett hantverk i sig. Man behöver vara bra på gestaltning och en himla massa annat. Frågan är bara hur man lär sig alla de här grejerna, utan att tappa sitt egna uttryckssätt på vägen. Det som är jag och mitt sätt att uttrycka mig på. Det som är säreget? Det är också lättare när nån petar i en text som är mindre personlig, än i den man lägger sin själ i. Om ni förstår vad jag menar.

Just nu är jag tveksam. Kanske jag ska lägga ner den där skrivarskolan för nu. Jag tror inte jag är tillräckligt motiverad för att tänka nåt speciellt på "hur" jag skriver just nu. Blir mest förvirrad. Förmodligen skriver jag bara för min egen skull och inte för någon annans. Inte för att skriva någon bok som ska ges ut. Då behöver jag inte bekymra mig för andras läsupplevelse.

Sen undrar jag lite över alla som är med i skolan som "ska skriva en bok". Ibland undrar jag om det är nåt man vill göra för att det ska göras...eller för att man eventuellt finner en passion i själva skrivandet.

Jag tror första alternativet är vanligare än vad man tror. Väldigt många sitter och funderar på sin historia och har så gjort, utan att ha kommit på någonting alls i 20 års tid. Jag tror att man behöver ha någonting inom sig som behöver ut....som Gardell sa till Mia Skäringer angående råd utifrån att hon ville skriva en bok.

Ja åtminstone så tror jag man behöver ha en passion för skrivandet.