söndag 29 september 2013

Trädgårdsmästarsyndromet

Har ni läst Fredrik Virtanen på Aftonbladet. Den där krönikan han skrev om att folk mår så förbannat dåligt idag. Han skriver en hel del bra tycker jag, men den här var extra bra.

Han skriver som avslut på sin krönika:

"För att citera reggaepoeten Peps Persson:
Hög standard, vad fan är hög standard?
Vad ska du med bil och villa, när du mår så jävla illa?"

Nu börjar jag baklänges med nåt som borde börja framlänges. Jag vet. Men jag tänkte skriva om det väsentliga och det sammanfattas mkt i de sista raderna.

Vad ska man med pengarna och prylarna till, om man ändå mår så förbannade dåligt, av stressen som det jobb du har medför?

Varför finns det inget lagom idag för? Fritid och arbete. Jo jag förstår att några har det så, men väldig många inte. Antingen dräller man i Fas 3, är utförsäkrad, sjuk eller arbetslös. Eller så jobbar man mer än heltid, och har varken tid eller ork, för de där roliga prylarna man ändå kunde handla.

- Byt jobb då, var det en som sa till mig när jag klagade på att jag var trött jämt, då jag arbetade som Socionom.

Det var ju oerhört klokt sagt. Jag skulle ha bytt jobb. Men till vad? Vilka arbeten är lugna. Var slipper man jobba skiten ur sig?

Ja det där var ju negativt förstås, när man mitt ibland alltihop ska vara så positiv, flexibel och förändringsbenägen.

Med det menas egentligen att vara dum och okritisk.

Men till dagens unga skulle jag vilja säga. Välj ändå så smart du kan. Sondera terrängen. Var finns det jobb och var finns det kanske en skaplig arbetsmiljö. Kan du få ihop det med något du är intresserad av? Jag skulle så gärna vilja säga, att du ska välja med hjärtat. Enbart. Men risken är då stor, att du liksom jag en dag sitter på ditt första jobb och hör personalen säga, att de vill börja jobba som trädgårdsmästare. Trots högskoleutbildning och alla vidarutbildningar de gått. För att de från början faktiskt brunnit för sitt yrke. Inte velat göra någonting annat än att just arbeta för att hjälpa andra människor. Där kanske du liksom jag sitter med all entusiasm och kreativitet i dig, och känner dig både förvånad och lätt förbryllad. Den där entusiasmen liksom stockar sig i halsen.

Allt blir inte jämt som man tänkt sig.

Om du nu trots det här blogginlägget väljer att bli Socionom, så ta åtminstone det här kaffesnackspratandet om trädgårdsmästaryrket på allvar. Byt arbetsplats. Byt igen om samma sak upprepar sig. Byt yrke om det återupprepar sig alltför många gånger.

Det här trädgårdsmästarsyndromet är nämligen ett tecken på sjukdom i organisationen.

lördag 28 september 2013

Vad i helvete är tjatsex?

Ja man får ju inte hicka av knepiga domar i våldtäktsmål längre. Dock fortfarande blir man lika förbannad. Det blev jag igår när jag läste Aftonbladet.

Sex killar bestämde sig för att dela på en tjej på en fest, där övriga deltagare, bortsett ifrån tjejens kompis, hade gått hem.

Jaha.

Om de nu bestämde sig för att dela på henne, så undrar jag hur snacket gick utöver det. Såg de henne som nån sorts Grapefrukt som var och en gröper ur lite av. Eller? Tänkte de dela rättvis eller gröpa ur lite ojämt? Turordning? Hur mkt slafsande var tillåtet?

Frågade nån Grapefrukten vad den tyckte om deras överenskommelse?

Nä. Man frågar inte en sak om lov. Inte en frukt heller.

Men nu var det ju ingen frukt som de skulle in och slafsa och gröpa ur heller. Så ev. hade de kunnat diskutera med den levande människan och tjejen de hade där framför sig?

Är det ett orimligt krav?

"Det finns inga straffsatser om tjatsex."

Vad i helvete är "tjatsex"?

Om man nu har sagt JA, så behövs ju inget tjat. Alltså hade tjejen sagt NEJ.

Hur många ggr måste man säga NEJ som kvinna för att det ska räcka?

Det borde räcka om man är tveksam till aktiviteten.

Hur mycket motstånd måste man göra?

Det vore ju önskvärt att alla kvinnor blev gladiatorer, vid en våldtäkt. Men en del drabbas av det motsatta- en skräck som förlamar. Sådan är psykologin.

Sen undrar jag till sist varför de stundtals låste in tjejen i det där rummet, om det var sådär härligt njutbart och frivilligt?

Jag tycker att det är åt helvete, och jag skäms å samhällets vägnar att vi inte kan ge upprättelse åt den där tjejen, utan kommer med nåt så dumt uttryck såsom tjatsex.

Året är 2013 och man skäms, trots att det inte är jag som gjort den här tjejen illa.

Jag hoppas de överklagar och att hon får all hjälp hon behöver. Det här var inte hennes fel. Hon har inte gjort fel. Skulden ligger hos de som gröpte stora hål ur en själ som innan var hel.

torsdag 26 september 2013

Bästa preventivmedlet

Ja idag har man varit på underredeskoll. Slemhinnorna såg numer så fina ut och allt därinne var så vackert.

Vackert. Jo jag tackar ja.

Jag gjorde i övrigt säkert ett fint och vackert intryck med. Glasögonen havererade, så jag såg just ingenting. Håret var halvblött och hängde åt alla håll. Jo jag har klippt mig själv. Självklippning så att säga. Hade inga datum för blödningar etc. Noll koll. Trött, förkyld och snurrig ovanpå det.

Ja vad skulle de säga.

Snurrigt under undersökningen och käcka kommentarer med påpekande om ideliga integritetskränkningar.

"Att man inte får ha nåt hemligt."

Ja, ja det tyckte de tydligen var kul.

De frågade om ev preventivmedel. Jag frågade när klimakteriet tänkte infinna sig. Det kunde dröja femton år det. Jaha. Så frågade de om jag hade en önskan om barn. Då skrattade jag rätt ut. Bevare mig väl i mitt tillstånd.

Alltså bästa preventivmedlet är att skaffa sig en sjuka med värk och brännande känsla kombi influensasymtom. Då är man tvärskyddad från risken att bli gravid. För man står just inte ut med att nån tar i en.

Nåja som extra röra så glömde jag handväskan. Ja vilken de kom springande med. Man tackar och bockar.

Halvblind och dement 39 åring. Humor.

Japp sen styrde jag och hundarna kosan till mina föräldrar. Fikade och sen ville pappa gå på promenad, en kort en längs med vattnet. Jomen visst sa mina två prickiga och hakade på terriern. Tror vi gick i 40 minuter.

Pappa tyckte det var bra med träning för mig.

Men hej och galopp min pappa.

Nog för att du var min fotbollstränare i många år, men nu tror jag mer på vila faktiskt.

Hursomhelst mår jag så bra att vara bredvid vatten, och våfflor på det var icke dumt.

Men helt slut och kaputt är jag det.

måndag 23 september 2013

Utvecklingssamtal på skolan och tankar inför det

Utdrag från facebook. En del har läst förut så intet nytt då, andra har inte det......
 
Utvecklingssamtal imorgon på skolan. I vanlig ordning ska ett formulär fyllas i. Jag kan säga att det är lättare att göra ett bra resultat på nåt extremquiz på undertid, än att plita ner de däringa svaren så de blir begripliga. Ja, beroende på Pyrets svarsförmåga då och Challes samtidiga tjötande.

- Nä huvudet har inget att säga om det. Det ekar tomt.
Nämen någonting tycker du väl?
-Jag har ju sa...gt bra.
-Jamen bra, säger inte så mkt. Hur då bra, på vilket sätt?
-Lampan lyser fortfarande inte i huvudet vad gäller den frågan mamma.
-Nähä.
-Den är släckt.
Vad tycker du om rasterna då?
-Ganska bra.
-Hurdå? Vad är bra respektive sämre?
-Det är för mkt rullgrus på gården, så det händer för många olyckor. Särskilt tänker jag på de som springer mycket.

Ja. I den kategorin hamnar väl inte vår dotter då.

Sen är det stopp där igen för huvudet vilar.

Först vid frågan när föräldrarna ska svara på vilka barnets starka sidor är och vad barnet behöver utveckla- så tänds lampan i huvudet ordentligt.

-Får jag se. Så svårt för er att svara på den frågan. Jag tycker att jag är väldigt bra på precis allting.
-Du är komplett alltså.
-Ja. Men det kan du ju för fan inte skriva mamma.
 
 
 
 
 
 
 
 
Pyrets lampa i huvudet lyste glasklart igår kväll, när vi gick och la oss. Liggandes med huvudena vid fotändan som vanligt, så hade Pyret svar på fler frågor inför utvecklingssamtalet. I en djupare version.

- Ang rasterna, så är problemet att jag har för många vänner. De tycker ju att jag är snäll och sprallig. Skrattar ju mkt åt allt som är kul.
-Jahapp, säger den förvånade föräldern, som suttit... så flinande nöjd under hösten, för att hon har så bra vänner.
-Ibland så vill jag vara ifred, och då går jag iväg, men då följer de efter.
-Men kan du inte säga att du vill vara ifred och vila en stund?
-Fast min mun lutar åt fel håll när jag går, och axlarna hänger, så då undrar de vad som är fel.
-Hur kommer det sig att munnen lutar åt fel håll då?
-Jag tycker att det är avslappnande och skönt att gå så.
-Ja ingen jävel kan ju skratt jämt inte!
-Nä du mamma -det kan man för fan inte!

-Öh! Bryt därinne! Vilket språk ni har!! (Challe= ingen notis tas.)

-Men, om du säger till dina kompisar att du tycker mkt om att vara med dom, men att du vill vara ifred en stund, för att vila både huvud, mun och axlar, då kanske ingen känner sig avvisad eller oroar sig för att du är ledsen.
- Bra idé mamma!

Jovars...kände mig nöjd själv....man är inte fullständigt borta!

-Det måste vara för att jag är självbarn som jag är en sån som vill vara ensam ofta.
-Nja. när du var fyra år, så bad du mig gå in, för att du sjöng i trädgården, luktade på blommor och ville vara ifred. Du ville vara ensam på dagis med en del. (Det har inte mamman glömt...)
- Jag känner mig annorlunda, för att jag inte har syskon, och för att jag behöver få vara ifred. Men vet du vad mamma. Jag har bestämt mig för att jag ska vara mig själv. Med alla känslor och allt. Strunta i att just jag gråter så lätt när andra slår sig på skolan, på det där rullgruset.
-Vad klok du är Pyret. Utan sig själv är man ingenting. Hur kunde du bli så klok så fort?
-Du vet jag kollar av, läser mkt hela dagarna, lär mig i skolan, lyssnar och funderar. Ja jag vet inte själv hur jag kunde bli så här klok. Men ingen kan må bra om den inte är sig själv, så mkt vet jag i alla fall.

Då vet du väldigt mkt käraste Pyret. Och jag har en del att lära av dig.
 
 

söndag 22 september 2013

Jag röstar NEJ

Jag tycker inte att det är fränt när det går bakåt, när man nyligen gått framåt. Jag har faktiskt gått i skogen i tjugo minuter, utan att bli trött några dar nu med hundarna. Okej, vadkramp men musklerna är ju allmänt lite ihopkrampade. Nåja. Ganska märklig upplevelse när jag nyss inte kunde gå hundra meter utan att dåna av. Både av trötthet, ryggpaj och andfåddhet.

Så det var lite av "hallelujamoment".

Men Pyret har drällt in med en förkylning såklart. Då drar allt igång igen.

Jag är så utless på det här förbannade tillståndet. Har förlorat tålamodet helt faktiskt. Den där trumhinnan som blev sönderbränd, av den där Stevens Johnsons sjukdom, dumjönssons löjliga sjuka borde den heta, fladdrar som om den vore gjord av ett papper från 1800 talet med ett stort hål i mitten. Den verkar leva sitt egna liv därinne och tumlar runt som om man skulle ha Dumboöron inuti öronen. Sicken miss.

Få ALDRIG såna där brännblåsor i örat. Inte Dumboöron heller. Det leder inte till nåt bra. Få förresten inga blåsor alls. Få helst nåt annat syndrom eller sjuka. Eller var helst frisk.

Pffffff.

Ligger och lyssnar/tittar ofrivilligt på Centerns partistämma. Det är att-satser och en massa ja till det mesta. Jag ska sannerligen byta kanal för jag orkar inte med politik just nu.

Nä.

Jag ska dra på nån bra film, också ska jag värma axlar och nacke nu när jag inte orkar vara uppe och röra på mig. Resultatet blir annars migrän. Rörelse, förkylning som gör att man inte orkar röra sig........Äh. Nyss var det kylgel som gällde för att allt var inflammerat. Pest eller kolera.

Hörru du Gud.

Uppfann du det här tillståndet så undrar jag, om du inte kunde dra skämtet till tillstånd tillbaka på återremiss. Jag har synpunkter på resultatet. Nämligen. Jag röstar NEJ.


lördag 21 september 2013

Mynt som vickar

Det ligger ett mynt på kanten och vickar,
kanske det tippar,
åt vilket håll,
med en hård smäll eller mjukt kling.

Hela nävar i mynt,
gräver med handflatorna redan fulla,
i en stor grop han ligger,
med en hög av silver ovan huvud.

Det ligger en människa och tippar,
åt vilket håll,
höger eller vänster,
bakåt eller framåt.

Hela nävar men inga mynt,
gräver i tanken på nästa lösning,
när hyran löper ut,
kontraktet tar slut.

Det är sent när han i pengagropen går hem,
till ett hus som är släckt för länge sen,
handflator gräver efter Ipad och fjärrkontroller,
efter nån form av kontakt.

Hela nävar sliter sitt hår,
efter goda råd,
ska hon och ungarna ut på gatan,
inget hem ingen ro.

Det ligger ett mynt och på kanten och vickar,
rent av vacklar,
ska det lägga sig med rätt sida upp,
eller slå i marken med en smäll.


fredag 20 september 2013

Även en pirat behöver pauser

Det där ordet "happy" känns väl lite dräpt idag. Fick knallont i huvudet igår igen. Munnen vägrar gapa och musklerna är banne mig för korta. Huvudvärken vägrar ge sig när musklerna drar.

Det känns som om brädorna  från vraket som just drivit i land, ska trilskas så i det grövsta. De har visat sig vara så lite murkna som möjligt, utan gått från det till benhårda oböjliga plank istället.
Jag finner snäckor där jag går med vatten runt fotknölarna när jag samlar de där tvära brädorna. Snäckor. Det måste ändå vara någonting bra tänker jag. De kan ge ljud från havet om man lyssnar. Även när de är upplockade. Det är så att man tror att även de äger minnen.

Jag var i skogen idag med. Gick tjugo minuter. Blomstret var ystert galen och den yngsta Trudelutten också mkt pigg. Så synd att vi inte kunde gå där i två timmar. Eller så glad man kan vara över att det går att gå alls. Trots kramp i vader och resten av musklerna. För jag tänker vara så där glad idag. Ett fd grannbarn kommer hit och sover över i natt. Ska bli så roligt! Hon var mkt här redan som liten treåring och nu fyller hon fem i år. Pyret är ju nio så det är ålderskillnad, men Pyret ser på henne som sitt syskon och både leker och tar hand om henne. Och bråkar med henne någon enstaka gång.

Det är roligt med Pyret, för hon kan sin ålder till trots, se på andra med lite distans. På sina kompisar och så även på de små. När de busar till det så tittar hon på mig och skrattar lite i samförstånd.

När jag står och slår och bankar för att få de där brädorna böjliga medan vattnet rinner mellan tårna, då sluter jag ögonen och är ändå så glad över att Pyret är så glad. Hon sjunger innan hon åker till skolan varje morgon, säger därefter god natt till mig, innan hon åker. Hon kämpar förvisso med att inte gråta när det uppstår konflikter kompisarna emellan, eller när nån råkar få en sten i huvudet av misstag.

- Om jag hade kastat iväg en sten av misstag som landat i någons huvud, så vet jag inte vad jag skulle ha gjort. Det hade jag inte fixat. Han blödde nåt hemskt mamma.

Sådär har det alltid varit med henne. Även på dagis om nån slagits eller slagit sig. Snällare människa än Pyret får man nog leta efter. Ja och den där gråten verkar hon bli alltmer bekant med. Hon har insett att hon gråter lätt helt enkelt. Lika lätt som hon skrattar. Skrattar mest. Igår ville hon muntra upp mig med några sånger, trots att jag redan var glad. Hon sjöng en hel timma och drog några drag på fiolen med.

Det är sånt som gör att man orkar med att aldrig stå torrskodd och försöka tala döva brädor tillrätta. Snäckorna runt vraket är lite som Pyret. Musik som musik. Vilka man ibland kan plocka upp och lyssna på. Även den allra värsta sjönödda pirat behöver pauser.








torsdag 19 september 2013

Happy

Har inte jag varit i skogen idag. 10 min gång, vila och sen tio minuter hem. Okej inget maraton men framsteg för den som inte gått i skogen på månader.

Härligt väder, härligt, härligt.

Det var så himla skönt.

Sen har jag oförhappandes haft ett trevligt samtal med min handläggare på försäkringskassan. Vi pratade i en halvtimma och hon är en sån där som är väldigt mänsklig. Med god humor - galjhumor-och kan sin sak.

"Även om reglerna är som de är så ska jag göra det så bra som möjligt för dig." Det är ju så hon har

sagt.

Drog som hastigast min version av vad som hänt senaste tiden på sjukdomsfronten och hon kunde väl på direkten i krass ton lova mig en fortsättning på sjukpenningen.

Ja. man är inte så arbetsför trots allt.

Nu ska hon tyvärr gå i pension....men lovade skaffa fram nån snäll handläggare.

Tja så Millan är glad idag! Helt enkelt.

Ja ibland får man såna där extraordinära moments.

onsdag 18 september 2013

Om "En man som heter Ove" och om "min pappa".

Även lösa vrakdelar flyter iland till slut va?

Särskilt om de är fyllda med skotthål och lite ilskna av sig.

Man blir ilsk om man utsätts för piratangrepp utan anledning eller möjlighet till paerling-förhandling.

Men man får väl torka sig, snickra ihop skiten igen, även om plankorna hunnit bli lite murkna.

En stor suck flöt genom kroppen.

Jag orkar inte laga mig själv. Skulle nån om möjligt kunna göra det åt mig?

Nähä. Tack för kaffet och samtalet då.

Det enda sätt jag försöker laga mig på är genom att läsa en bok.

"En man som heter Ove." Av Fredrik Backman.

Den är rolig men ändå allvarsam. Jag trilskas lite med oflytet i språket, men har alltmer funnit mig i det. Ove påminner mig om hur samhällsandan var förr, då man i allmänhet gjorde saker liter mer ordentligt, byggde själv, amorterade av sina lån ordentligt samt skottade sin uppfart rakt och ordningsamt.

Ja min pappa var och är sån i alla fall, även om han i motsats till Ove är hypersocial.

Vi i min generation. Jag vette fan. Det är mkt Ajfåns - jag tycker om min. Datorer och surfplattor till förbannelse och snön bara hivar vi iväg i ostrukturerade högar. I värsta fall med hjälp av nån snöslunga så vi undviker kroppsarbete.

Och mig har det förstås, vilket han påpekar pappa, aldrig varit nån ordning på. Jo jag är noga med djuren- men grejer det är jag inte rädd om.

Nä. Och bilmärken ger jag fan i.

Häromdan så lämnade jag vår Skodabil hos honom, då vi behövde låna hans finAudi, för att hämta hem hästtransporten jag köpt.

- Jag åker ändå inte Skoda, sa han då med eftertryck.

Kanske är det för att min pappa var så förbannat knäppt noggrann med bilar och grejer som jag fascineras extra av denna bok.

Millimeterknut kallas han min pappa för att förtydliga det hela, och av mig och syrran för "Redig".

Jag har lyckats gifta mig med en man som har noll ordning ovanpå min oordning. Challe kom och hämtade mig hos mina föräldrar första gången i sin orangea gamla volvo med skotthål i. Den var full av bollar av diverse olika slag samt med Cocacolaburkar, så att jag nästan inte kunde sätta ner fötterna på golvet. Det tyckte jag var härligt då. Då.

Numer kan jag tycka att det är skönt att åka iväg med mina föräldrar någonstans där spontaniteten är noll, men däcksidorna på bilen är målade, allt luktar nytt, matplatsrastplats är rekad sen länge innan. Medtagen matsäck förstås. Ingen frulle eller lunch på Statoil eller Mc Donalds inte.

Förr kände jag mig fången och inlåst. Frös i de däringa 17 graderna som var maxtemperaturen inomhus. Bara för att man inte skulle vara slösaktig med elen, och pengarna. Pengarna som ändå fanns på kontot. Skrattade högt åt kurvorna med statistik över den stadigt stegrade telefonräkningen samt vattenförbrukningen, vilka satt uppe på kylskåpet.

Jag fryser än när jag är där, så att jag alltid får låna nån tröja av dom. Statistiken är borttagen, men om den skulle ha suttit kvar, hade jag nog skrattat lika rått åt den som jag gjorde som ungdom. Och då kanske pappa hade legat i sängen igen precis som förr med en handduk över huvudet och ojat sig över vilka barn han hade fått.....också hade jag och syrran åter kunnat stå och peka finger och skratta åt honom för att sen cykla iväg till hästarna. Ja man cyklade på den tiden. Cykla till de där hästarna som pappa inte ville veta någonting av. För att det inte är praktiskt att ha häst och livet ska vara praktiskt när livet är jobbigt till 97 procent av tiden.

Men jag blir ändå lite varm i hjärtat när jag ser de omsorgsfullt millimeterpassade stenen, som är lagda som gångstig in till husdörren. Den som förvisso ingen bekant använder, då det är betydligt mer praktiskt att ha blöta skor på stengolv i ett grovkök.








måndag 16 september 2013

En dålig trend

Ja jag är vilsen kunde konstateras idag. Troligen nån smärre krissituation efter de häringa modell misslyckade medicinförsöken. Hon psykologen upplever mig väldigt annorlunda i kontakten på sistone......ja mkt mer vaken och med. Som om jag vaknat till liv.

Ja när man blir sån efter att en medicin som skulle göra en piggare tas bort. Då tror jag definitivt att projektet misslyckats.

Det känns absurt alltihop.  Och vem är jag nu?

Och när vi ser tillbaka så kan ju hon liksom jag, också känna igen de här slemhinnesymtomen, förkylningarna etc även med de andra medicinerna innan den sista. Den sista tog ju hårdast på immunförsvaret och musklerna men rent psykiskt mest jobbig var nog det där Mirtazapinet. Jävlar sicket muskelhelvete och psykförstörelsenedarbete med den. Uj.

Ja en sorts dålig medicintrend som bara lutat nedåt. Mot en total katastrof tydligen.

Men utanför huset står NOA och vilar. Hästtransporten. Hon lutar inte. Det känns bra, även om det inte är tal om att börja lasta ev motsträvig häst än. Fjant (tvåråingen) har pratat och gnäggat halva dan. han vill umgås och bli sysselsatt.

Det är det fler som vill bli trots en svamptur med husse i 45 min idag. Jag gick med hundarna en stund efter psykologsamtalet, och Blomstret drog i ett smärre ryck sönder en bit av högeraxeln. Ja det kändes så. De är inte alls med på noterna hundarna nu när jag går med dom i samhällen. De gör det för sällan helt enkelt och jag har inte tränat dom på ett år nu. Och det märks.

Men det var skönt att kunna gå om än i en kvart. När vi kom hem så låg dimman sådär perfekt lagom hög. Eller låg. Jag såg nåt rådjur på fälten. Skogen var tyst. De stod stilla utan tillsynes oro. Konturerna av de sköra men ack så smidiga djuren skar i den blå skuggiga dimman. Det var en vacker syn.

söndag 15 september 2013

Om man ska låta drömmar krossas?

Jag drömmer om den där internatskolan jag hade tänkt att gå i. Innan nån annan bestämde nåt helt annat, utan att uttryckligen säga det rakt ut. Jag stod inte emot utan släppte drömmen, likt ett ritat moln som bara fick driva iväg. Eller suddas ut från pappret.

Man tycker inte bättre om matte, bara för att man haft bra betyg från grundskolan, utan slita sig sönder och skrapad. Fotboll, stallet till klockan 21. Cykla hem. Duscha. För trött för att läsa prov. Ställa klockan på fem, plugga till sju, göra prov. Jobba ihop pengar på helger och under sommar till hästen.

Min vardag som tonåring. Men jag mådde förbaskat bra och då kommer betygen. Jag minns en höstdag i åttan. Jag cyklade åter uppför den där sega branta Filipstadsbacken. Solen sken och luften var klar. Jag kommer ihåg hur lycklig jag kände mig. Kände skenet i hela kroppen. Kan för mitt inre se mig le än. Med ridbyxorna på benen och skrattet skrivet i solens rundade skärvor på överkroppen.

I drömmen finns inga grisar, som det fanns i skolan där jag tänkt gå. Inga hästar heller för all del. Det var snarare en stad med gränder och kullerstensgator, likt de i Harry Potters film. Där eleverna handlar trollstavar och böcker. Fast här fanns ingen trolldom.

Jag drev på gatan men hade mitt lilla barn kvar inomhus sovandes. Gick omkring och pratade efter trygghet. Försökte hinna fatt den. Glömde av barnet som hann vakna själv innan jag hann hem. Hon grät. Men det gick bra ändå. Hon var trots allt nio år gammal. Och jag fick inte glömma tiden för att få tryggheten tankad. Jag har tid imorgon. På riktigt.

Challe ringde nyligen hem. Den som nyss blev så frisk att hon orkar fodra hästarna och baxa dem fram och tillbaka till sommarhagen, har köpt en hästtransport. Challe åkte klockan fem i morse till Stockholm för att hämta den.

- Det är kärlek det du Challe, sa jag när han ringde för att tala om att han var på väg hem.

- Ljug inte för mig. Du tycker att jag ger dig kärlek när jag pratar med dig, inte när jag gör saker för dig.

Ja. Eh. Precis så är det.

Och vad gäller hästtransporten, så är det till viss del praktiskt säkerhetstänk och till viss del galenskap. Men den som hade drömmolnet ritat och klart i tonåren, tänker nu inte byta kurs. Jag tänker inte vika ner mig den här gången. Jag ska gå min dröm, om än i min takt. Och jag tänker aldrig ge mig eller ge upp.






fredag 13 september 2013

Bakslag och ett försök att fånga tankar.

Jag har vandrat i lättare skor i några dar, för att idag plurra och klafsa runt med blytunga skor och flugorna surrandes runt huvudet. Bokstavligt talat så har jag en svärm runt om huvet. Även inomhus.

På nätterna drömmer jag om en lärare som ömsom är oerhört pedagogisk och bra, stundtals orättvis, oförutsägbar och kränkande.

Jag finner mig inte i drömmen utan det får vara bra nu. Men känslan av vanmakt och kränkthet river i mig så hårt att jag nästan slits i bitar. Känner mig ensam när alla sitter kvar. När jag går ut. Det är kallt. Landskapet platt och kargt i den vinande vinden. Håll om mig någon.

Jag har svårt för att somna. Längtade så strupen brände efter Dillen igår. Bad dig komma ner och hälsa på en stund. Jag saknar ditt godtrogna sätt, din snällhet rakt igenom. Du var på samma sätt hela tiden. Förstår allt mer varför jag behövde dig. På alla plan, och varför du behövde mig. Så många tyckte du var för jobbig. Du var jobbigt bra för mig och jag förstod dig och hade humor nog, för att orka ta emot klagomål från andra.

För mkt tankar som snurrar. Och det värsta är att jag inte kommer ihåg det jag borde. Läkarbesök om tre veckor och vi ska gå igenom de senaste årens haveri av medicinförsök och knepiga symtom. De senaste kommer jag ihåg men resten ligger i en ask av dimma. Kan inte orientera mig, utan flyter mest omkring. Försöker få fatt i minnen. Jag har ett minne skarpt då jag åt förra medicinen. Mirtazapin. Jag ville bara sova,  och ha tyst omkring mig. Men jag var vaken ibland och jag kommer ihåg när jag såg på tv och ordet "Willys" dök upp. Reklam ni vet. Och jag kunde inte få ihop vad det var för något.

Har man inte ångest innan så får man det då. Jag tog hand om en fyraåring den sommaren själv. Jag hade öronproppar för att hon ville ha Nickelodeon på samtidigt som hon skulle rita. Och jag skulle hjälpa henne rita alla möbler, för att hon blev så arg när det inte blev som hon ville. Jag kommer ihåg trolldeg, andfåddhet och veka ben. Innan medicineringen träningsred jag, men hade ångest pga en jobbig situation, trötthet och taskiga minnen. Syrran var sjuk i cancer. Men jag hade minne, tålde tvljud och kunde anstränga mig skaplig fysiskt.

Innan var innan och efter var efter. Allt i en dimma. Inte sova, måste sova. Töcken. Hur fick jag ihop den sommaren?

Jag drömmer om att ingen tror mig. Alla skrattar när jag berättar. Pratar och förklarar. Jag stångar pannan blodig och nån skrattar högt. Det är inte jag. Som skrattar.

Vaknar som varje morgon av en puss på kinden. Pyret som säger -godnatt min kära lilla mamma, innan hon åker till skolan med Challe.

- God natt, är det inte morgon?

Hur kunde det bli så här, tänker jag, samtidigt som jag ser ett glatt underbart barn skutta iväg till skolan.



torsdag 12 september 2013

Portad från blogger

Jag har ett problem. Min dator har kört ut mig från bloggen. Kan inte skriva nya kloka inlägg. Vetja om den fått nog av allt skräp den fått ta emot? Tar till Ajfånen istället.

Därför är det så passande att humöret är gott idag. Snart vankas chips och popcorn. Eller nähä. Nu sa Pyret att det är Torsdag idag. Vafan?

Jaja. Man kan inte ha koll på allt. Äh då kör jag på chips och cola då.

Och har inte jag gått en kvart med hundarna idag och var ej trött eller andfådd efteråt. Det känns mina vänner som om jag gått in i en annan fas. Den här med stela muskler så man får sitta med värmedyna runt axlarna för att slippa knallhuvudvärk.

Det känner jag mig lycklig över för då är musklerna inte akut inflammerade. Längre. Ha!

måndag 9 september 2013

Var finns glädjen i att träna eller motionera mitt i ett hav av 5:2 dieter

-Om du vaknar på morgonen och känner, att jag behöver ha alkohol. Då har du nog problem.

Sagt i "Doctors." Tur de har tvprogram för att kunna konstatera sånt.

Sen var det grejer mot celluliter och för synliga ådror.

Nä. Har inte folk annat för sig? De där två testpersonerna hade inga större grejer som syntes enligt min mening så, tja, jaja................Nog om det. Folk gör va fan de vill.



Men sen undrar jag vad det har blivit med folk och dieter. 5:2 dieten. Vilken mirakelmetod att lära ut till sina barn. Först hetsäter man och sen svälter man sig i två dygn. Jag kan få be och gratulera landstinget till nya kostnader framöver vad gäller Bulimi och Anorexipatienter.

Jag funderar över fler grejer. Varför ska det vara så förbannat omständigt att motionera för? Eller förresten nu har jag ju fattat saken helt fel. Det ska vara enkelt och gå fort. Syrran hade hört att om man typ cyklade allt vad man orkade, på en jävla motionscykel i nån enstaka minut, några dagar i veckan, så förbättrades konditionen.

Jogga är ju också sådär enkelt och bra. När man har ont om tid. Man behöver bara trä på sig skorna och hiva sig ut en stund så är det klart sen. Springa med vässade tänder för att man hatar att springa. Men kanske har man läst "Att välja glädje" för många gånger eller nån sorts motivationsträningsbok, som säger att det bara är att hänga i. Sen är ju det där med skor och utstyrsel inte bara. Det gäller ändå att ha rätt grejer. Det blir värre och värre. Bättre fodral att hälla Ajfånen i. Mer stötdämpning i skorna. Gäller fortfarande Nike? Ja och glöm gamla vanliga hederliga T-shirts. Det ska vara såna där i funktionsmaterial. I matchande färg till övrig utstyrsel förstås.

Krångel säger den som har häst. HA!

Nä. Det jag egentligen kliar huvet av mig inför är varför folk behöver så förbannat mycket motivationsarbete för att just motionera? Var tog glädjen vägen i motionerandet? Det är ju inget fel att springa om man tycker om det. Men jag kan slå hörntänderna kluvna på att tusentals svenskar pressar svanskotan sönder och samman ihop med hjärnstrukturerna, för att de just likt alla andra ska just springa. Trots att de hatar det.

Millan har ett tips. Gör något som du tycker är roligt istället! Min man spelar bla tennis ett antal timmar per vecka, och han är lätt euforisk innan och jävligt glad efteråt. För att han gör något som han tycker är kul. Utöver det går han promenader med hundarna i skogen som han också älskar.

För all del kanske inte han är ett jättebra exempel. Igår drog han ut 30 kärror skit från hästhagen. Höll på till klockan 23. Men när jag tittade ut och ropade på honom så hörde han ingenting. Han hade Ajfånen i öronen och sjöng högt från nån låt från "White Snake." Spelade luftgitarr ibland. Tja. Han gillar att ta ut sig överlag förvisso. Och är lätt galen på det.

Nåja. Hästskit kanske inte är glädje. Men hästar är det. Och fotboll och tennis. Och badminton. Vattenskidor. Slalom. Gå i skogen med hundarna. Träna Agility med sin hund-jo man blir svettig själv med.

Jag hatar att jogga och att simma. Därför har jag inte gjort det på länge. Intervallträningen vi körde på fotbollen låg det en utmaning i så visst. Men va fan. Det räckte då.

Nåja. Det är ju lätt för dig din jävel tänker du nu. Du som skriver och sitter säker eftersom din hälsoform är som ett ruttet plommon.

Det är fritt fram och tänka så. Jag undrar envist vidare ändå. Var finns glädjen? Även om jag begriper att det somliga enstaka dagar kan ta emot innan man kommer igång.

Och den dan jag blir bättre så ska jag gladligen träna igen. Lagom mkt, för alldeles för mkt förtar glädjen. Och då kanske den där "Runkeepern" slutar stå på noll, såsom en vän till mig drömt om att den gör. (Humor) Eller förresten Runkeepern lär nog stå på noll för jag fattar inte vitsen med den, men röra på mig, det ska jag göra. Med glädje.





Zuidenwind, pappa till våran bästa Fjant.

lördag 7 september 2013

Om goda möten på sjukhus

Det var negativ skrivning i förra inlägget. Om än sanna mina upplevelser. Det finns också goda möten på ett sjukhus. För min del. De gånger jag blivit inlagd, så har jag med viss nervositet undrat över, vem jag ska ligga bredvid eller mittemot. Är det nån som ska dö i natt, nån som hostar, snarkar och låter hela tiden, eller är det nån som vill prata konstant eller inte säga nåt? Varför hostar gamla människor så? Och jag som är så rädd för att störa andra, törs ju knappt röra mig i min säng.

Om man har tur så hamnar man i ett rum, där man finner en själ vars matchar ens annans. Åldern till trots. Det är hursomhelst flest gamla som ligger på sjukhus.

De där trevande första orden. Man känner av varandra lite. Ser nyfikenheten i den andres ögon oftast ihop med lite oro. För vad gör jag på en avdelning som är så ung? Ja ung i deras ögon.

Vi kan kalla henne Märta. Hon hade slagit i huvudet då hon svimmat hemma. Blå över halva ansiktet. Troligtvis hjärtat som orsakat svimningen, vilket hon nu blev medicinerad för. Hon såg vid första anblicken ut som min farmor, där hon gick med sin rollator till toaletten. Längtade efter min farmor. Jag hjälpte henne in och när hon kom ut, så började hon prata, som om vi kände varandra. Först om allmänna ting som sig bör. Men inom sjukhusets väggar, i de fall det stämmer, så lär man känna varandra så mkt fortare. Särskilt när man som jag fick dålig mage. Vi fick båda rumsarrest för ingen vill ju att magsjuka ska spridas på ett sjukhus.

Märta var rädd för att få diabetes, hon var ledsen över hjärtfelet, rädd för hur det skulle bli framöver. Hon visste att dagarna var räknade. Märta var 93 år, men människa ändå, med en önskan om att få vara kvar i livet, vara frisk och klara sig själv.

-Man vill vara kvar och se vad som händer, sa den som i samma mening berättade, att hon oftast satt ensam hemma i sin lägenhet strax utanför centrum.

Därefter satt hon vid fotändan på min sängkant om dagarna. Jag orkade inte sitta upp. Humor.

Du pratade om hur många olika arbeten du haft. Bästa jobbet när du körde lyftkran, och när du stickade tröjor i den, då du väntade på nästa uppgift. Du berättade om dina två döva barn, som på den tiden endast fick gå på internatskolor för döva. Det blev många avsked där. Det kanske var därför du blev ledsen när Pyret gick efter att ha hälsat på mig. För många avsked sätter sina spår.

Vi både skrattade och grät när du i stort berättade hela ditt liv.

Dagen efter grät jag för att jag inte kunde svälja ner mat, och för att neurologen tyckte att jag skulle genomgå en massa olika tester.

Du satt på min sängkant igen. Höll min hand och sa att bli ledsen det ingår i livet. Gråt du! Hon berättade hur många gånger hon själv trott, att hon skulle gå under, men att hon överlevt all sorg trots allt. Att det nog skulle gå bra. Jag hade en familj att åka hem till. En man och ett barn, som hon ju träffat. Ingen hade sagt att mina dagar var räknade.

Nä mina dagar var såvitt jag visste inte räknade som hennes. Inte heller satt jag ensam om dagarna. Även om jag kanske var sjuk så var det troligtvis inte vägs ände. Jag lugnade ner mig.

Sen la du dig i din säng. Vi fortsatte att prata. Jag om mitt liv och du om ditt. Jag tror att vi mest skrattade resten av den dagen. Och du sa att när du skulle komma hem, så skulle du sitta och tänka på hur roligt vi hade haft ihop, stunderna vi delat. Det skulle göra dig mindre ensam där vid köksbordet.

Ensam. Hur många gamla sitter ensamma tänkte jag innan jag somnade, och glömde bort att jag knappt ätit under en hel dag.

Det blev natt och när du vaknade, sa du att du sovit dåligt och kände dig trött. De skulle skicka hem dig, sa ronden. De sa att du behövde ha nån som tittade till dig hemma. Men du sa att du hade ingen. Och inte hade du råd med hemtjänst.

Jag bad dem hjälpa Märta att ansöka om bostadsbidrag, så skulle hon ha råd. Den som alltid klarat sig själv hade inte ansökt om sånt bidrag, trots hennes rätt till det. Hon blev kvar en dag till, då hemtjänstpersonal inte fanns att finna omedelbart.

Du var lite mer lågmäld och funderande. Sov lite mer. Jag var också väldigt trött. Vi sa några ord ibland. Somliga allvarliga en del färgade av skratt. Ibland tyckte jag du verkade vara snurrig.

Dagen efter var jag full av remisser och skulle få åka hem på eftermiddagen. Ronden sa att de ordnade hemtjänst till dig. Du kanske också skulle få åka hem den dagen.

Vid lunch ställde du dig vid handfatet och sa att du inte kände handen. Vänsterhanden. Jag såg att du gick vingligt, så jag hjälpte dig tillbaka till sängen. Jag satte mig på din sängkant och du skrattade åt eländet. Jag grät inombords. Ringde på din larmklocka och personalen kom.

"Jag är skakig och känner vänsterhanden dåligt, kanske jag har druckit för mycket kaffe?"

Den kvinnliga läkaren avfärdade kaffet och beställde tid för skallröntgen. Hon mer än misstänkte en hjärnblödning. Där satt jag på din sängkant, efter att ha packat ihop mina grejer i väntan på, att min familj skulle komma.

Det var kanske så här det var menat, att vi två skulle mötas just de här dagarna, men inga fler. Så sa du. Jag gav dig mitt telefonnummer och min adress på en lapp, och bad dig höra av dig, om hur det gick för dig. Höll din hand en stund.

Jag gick med en sol i magen därifrån blandat med mörka moln. Ett vackert möte, en oviss framtid men med en familj vid min sida. Även om det var svårt att gå.

Det ringde aldrig nån Märta. Om det var för att den som alltid ska klara sig själv var för stolt för att ringa, eller om hon blev väldigt sjuk av den där hjärnblödningen. Kanske dog. Det vet inte jag. Men det jag faktiskt vet är, att varje människa bör ha rätten att berätta sin livshistoria för någon, innan de ska dö. Få prata om det roliga och det sorgesamma. Om rädslan inför att dö. Var finns sjukvårdspersonal/kuratorer i det här sammanhanget? Även de som har anhöriga, kanske inte kan prata med dem om farhågor, gamla minnen och rädslan för att dö.

Vem står vid de äldres sida på sjukhusen under den här tiden. Innan sista övervak, då kroppen gett sig, andningen låter högt och medvetandet är grumlat. Det undrar jag. Om än att jag förstår att personalen oftast helt enkelt inte hinner.

Jag är i alla fall tacksam för just de där dagarna. Undersköterskan frågade om jag arbetade inom vården. Nej. Jag arbetade inte. Jag gav och jag tog emot.






fredag 6 september 2013

Förfall och död

Migrän i två dar. Pyret tänker läsa högt om planeter. Jag antar att det blir ett kort förhör med. Just nu vet jag inte var Merkurius befinner sig i ordningen. Eller Jupiter. Även om jag hört om dom många gånger förut.Tydligen blev det läsning om stjärnor istället. Jag hör ordet helium sägas långt bort. Solen nämns den med. Sen hör jag inte så mycket mer.

Jag är ingen stjärna hursomhelst. Lyser väldigt svagt. För det gör människor med migrän. Och med andra åkommor. Musklerna är värst. Jag vacklar fram som en släpande plank. Axlarna vill dra sig framåt. Jag drar dem bakåt. Kan knappt gapa igen. Jag vill gömma tanken om, att jag kanske måste gå igenom såna där utsättningssymtom jag hade med förra medicinen. De som kom sent omsider. Det orkar inte jag, om än måste jag klara det.

Jag tänker på stallukt, Pyrets hår och Challes händer, men sjukhussängarna dyker upp ändå framför näthinnan. Jag ser hur jag ramlar i duschen på sjukhuset, skrapar upp mig så bloden rinner över hela benen. Hur de plåstrar om och ser medlidsamma ut i all sin tystnad sköterskorna. Jag som inte kan göra två saker samtidigt. Stå och borsta tänderna samtidigt utan att ramla. Kunde tydligen heller inte hålla i ett duschmunstycke och stå samtidigt.

Galet.

När man tillbringat nästan hela sitt liv med att springa efter en fotboll eller balansera på en häst och äga god simultankapacitet. Hur kan det då bli ett äventyr att kunna sitta på toaletten, utan att ramla omkull. När man får bli ledd från undersökningsrummet till sängen utav två sköterskor, för att jag ramlar mellan väggarna.

För en medicins skull. Heter det idag i alla fall. Allt ändras hela tiden.

Jag tänker på skogsturer, solen som skiner på grillplatsen. Challe och Pyret som äter tillsammans och lägger upp planer för dagen. Ser höstlöven skimra från sjukhusfönstret istället, och trycker handflatorna mot rutorna. Jag vill så gärna vara med de andra där ute.

Jag hör mig själv rabbla min sjukdomshistoria igen, öppet inför de andra som ligger med öppna öron och utan draperier. Runt min säng finns det inte ens nåt draperi. Det ska redogöras högt inför andra om både psykiska och fysiska åkommor- alla mediciner. Andras ögon på mig när gångstilen svajar och jag behöver tas emot. Fem personal och några patienters ögon. Vem är jag? Vad är jag?

Jag är nån som blir administrerad. Får mat. Medicin på rätta tider. Två Alvedon när jag gråter på nätterna pga alla kramper jag har. Två Alvedon och god natt. Nattinatti där man förvrängs till nåt annat i all sin ensamhet. Grannen hostar en gång i minuten och råkar jag väl somna, så ska det bytas på grannen till vänster, och lampor tändas. Saker som jag helst inte vill höra pratas det högt om.

Jag skyr nätter på sjukhus. Om jag inte haft hjärtklappningsbesvär hemmavid en period, som jag ju hade innan ablationen gjordes. Då kan jag uppkopplad sova tryggt. Men med kramper och två Alvedon finns ingen sömn. Och jag hör hur de springer allt vad de kan därute i de alltför ljusa korridorerna. Pipen som låter hela tiden.

Jag tänker på Challes händer och Pyrets skratt. Längtar efter hundarnas lena öron och blöta nosar. Hästarnas mular och muskulösa halsar. Doften. Varför kan man inte åtminstone få ha med sig hunden för? Tänker jag och vrider mig än mer i allt det vita avskalade rummet.

Det finns inget liv härinne tänker jag. Bara förfall och i sämsta fall död. Och samtidigt får jag dåligt samvete. För jag ser de äldre på dagarna. De som legat inne länge. De som törstar efter prat, omsorg och uppmärksamhet. Jag klarar tre dar och sen är jag psykiskt slut. Psykiskt tömd och bankrutt. Och då har ingen sköterska varit otrevlig en enda gång.

Och inga hästar i världen kan få mig att inte tänka på nästa rond, nästa eventuella undersökningar, eventuella diagnoser de diskuterar med varandra om. Eller för all del inte säger någonting om.

Förfall och död samt sömnlöshet. Två imovane och ändå är jag vaken. Man borde vara tacksam men jag vill alltid bara hem.


---------------------------------------------------------------------------------------------´-------------------------

Så nä gubevars. Stelheten till trots. Nu är det jag som håller mig på benfan. Var inte ens andfådd idag när vi ledde in hästarna. Har inte brunnit nånstans i kroppen. Det är ändå alltid något.....




onsdag 4 september 2013

Läkemedelsförgiftning i en hästtransport

Osteopatbesök idag igen då och prisa vare gud att de finns. Jag får fler svar på frågor där än nån annanstans och bekräftelse på det jag förstår själv.

Hon är för bra för att vara sann.

Vissa säger saker på rätt sätt.

Det går alldeles utmärkt att beklaga sig och hela registret, men samtidigt så sa hon att "du får lov att bestämma dig för att du ska klara av det här. Att du ska bli bra. Man kan påverka mycket med hjälp av det mentala."

Sen är ju läget som det är. En läkemedelsförgiftning och det tar tid för kroppen att läka. Hon tror inte att jag är bra förrän om ett par år. Om än att jag inte kommer må så här hela vägen.

Det låter realistiskt tycker jag.

Sen är det sånt man inte kan påverka så mkt. Precis nu.Tillståndet med ryggen och muskler går inte att träna bort. Det är vila för nu tills jag blir bättre. Vila överlag.

Bra. Särskilt med tanke på att jag just och ev köpt en hästtransport, bara för att jag mäktade med att fixa betfor till hästarna.

Å andra sidan är det inte fel att ha mål. Jag ska rida igen, träna och gärna tävla. I alla fall träna.

Men sen är det en säkerhet att ha en egen bra transport även i de fall det händer hästarna nåt. Det är ett meckel att låna nån annans transport, vilken man naturligtvis vill lämna tillbaks fort och i skurat skick. Jag orkar inte med alla moment på en och samma dag.

Jag vill också ha en transport med säkerhetsutlösta bommar. Det är nog farligt ändå att köra häst.

Ja. I say no more.



tisdag 3 september 2013

Längtar hem

Jag flyter i drömmarna. På ett bra och ett dåligt sätt. Jag är alltid i fel hem, på fel plats, längtar rätt. Jag längtar halva nätterna efter att hamna där jag ska vara.

Sen flyter jag av lättnad ibland, för att jag just sover en hel natt, och inte har svårt för att somna. Inte bara sover ytligt och ryckigt utan trots drömmarna djupt.

Men jag funderar över vad det kommer sig att jag är så vilse. Det började det här när Dillen dog och blev värre när Trudelutten blev sjuk. Och inte verkar det ge sig.

Jag tror att jag söker trygghet. Att jag ska kunna säkra mina djur, gärna min egen hälsa och min dotters. Kanske letar jag efter mig själv. Jag vet inte.

Jag vet inte längre hur jag ska säga eller vad. Hur jag ska uttrycka mig till läkare för att det ska bli rätt.

Jag orkar inte ens uttrycka mig längre.

För det spelar ingen roll vad jag säger.

Jag lever på att jag mått bättre under några dagar.

Idag är det ett nytt läkarbesök hos en annan läkare än den i fredags.

Vad ska jag säga?

måndag 2 september 2013

Sexköpare: Jag valde fjortonåringen för att prisnivån låg rätt i anonnsen.

Jag har haft två skapliga dagar. Onekligen. Har kunnat gå de där hästobligatoriska 600 metrarna, utan att duka under, eller ligga och flåsa som en hund som fått värmeslag.

Ja och på kvällen orkat lägga betfor i blöt, fixa lite kraftfoder med mineraler och se över hästarna utan att skeva in som en hostande blekt Wolksvagen från 63.

Bara för att jag var så extremt pigg så kollade jag in hästtransporter. Vill ju ha en jag kan köra framförallt Fjant i, eftersom han skulle behöva löshoppas här i vinter...och lite annat med för all del.

Ja när man orkar blanda betfor och gå sexhundra meter -då är det ju dags att spänna bågen.

Var är min livsassistent?

En ny bil behöver vi ha också. En som kan dra lite och där oljan inte löper amok över hela motorn med kylare och allt. Nä Audin mår inte bra nu. Han är mer än förkyld. Om än tapper.

Annars upprörs jag över diverse nu.

Karlar nappar på erbjudande om 14-årig tjej som säljer sex. Tycker synd om sig själva för att de inte erhåller så mkt av den varan då de är småbarnsföräldrar.

Alltså ska man tycka synd om dessa män eller skjuta dom i knäskålarna?

Ja, nu är jag ju inte mkt för skjutvapen- men va fan. De här männen borde inte ha några egna barn. De borde inte ha skaffat nån fru, och det verkar inte bättre än att de behöver hjälp. För att det är liksom inte helt sunt att vara så empatilös och reptilhjärnestyrd, så att man köper sex av en fjortonåring. Köper sex överhuvudtaget.

- Jag valde henne för att prisnivån låg rätt i anonnsen.

Men stackarn då. Han hade inte råd att betala för att ha sex med en vuxen.

Jag blir galen på sånt här. Det är ett jäkla daltande med de här männen som ränner runt och köper sex och dessutom av minderåriga. Lås in dom.

På Onsdag kommer det väl ett program som ska belysa män som i ren oförrätt anklagas för sexuella övergrepp på barn. Ja det är ju hemskt när det sker, men ursäkta, problemet åt andra hållet är ju av lite större art. Hur många barn blir utsatta men aldrig trodda?

Och hur många män blir oskyldigt dömda?

Sånt kan man fundera över särskilt när man jobbat på Socialtjänsten.

Sen ska naturligtvis aldrig någonsin dömas för någonting man inte gjort. Men det gäller hela rättssystemet det.

Sen finns det annat jag upprörs över med. Men jag förbehåller mig rätten att ta upp det en annan dag.

Nu ska jag käka mer choklad.