Om goda möten på sjukhus

Det var negativ skrivning i förra inlägget. Om än sanna mina upplevelser. Det finns också goda möten på ett sjukhus. För min del. De gånger jag blivit inlagd, så har jag med viss nervositet undrat över, vem jag ska ligga bredvid eller mittemot. Är det nån som ska dö i natt, nån som hostar, snarkar och låter hela tiden, eller är det nån som vill prata konstant eller inte säga nåt? Varför hostar gamla människor så? Och jag som är så rädd för att störa andra, törs ju knappt röra mig i min säng.

Om man har tur så hamnar man i ett rum, där man finner en själ vars matchar ens annans. Åldern till trots. Det är hursomhelst flest gamla som ligger på sjukhus.

De där trevande första orden. Man känner av varandra lite. Ser nyfikenheten i den andres ögon oftast ihop med lite oro. För vad gör jag på en avdelning som är så ung? Ja ung i deras ögon.

Vi kan kalla henne Märta. Hon hade slagit i huvudet då hon svimmat hemma. Blå över halva ansiktet. Troligtvis hjärtat som orsakat svimningen, vilket hon nu blev medicinerad för. Hon såg vid första anblicken ut som min farmor, där hon gick med sin rollator till toaletten. Längtade efter min farmor. Jag hjälpte henne in och när hon kom ut, så började hon prata, som om vi kände varandra. Först om allmänna ting som sig bör. Men inom sjukhusets väggar, i de fall det stämmer, så lär man känna varandra så mkt fortare. Särskilt när man som jag fick dålig mage. Vi fick båda rumsarrest för ingen vill ju att magsjuka ska spridas på ett sjukhus.

Märta var rädd för att få diabetes, hon var ledsen över hjärtfelet, rädd för hur det skulle bli framöver. Hon visste att dagarna var räknade. Märta var 93 år, men människa ändå, med en önskan om att få vara kvar i livet, vara frisk och klara sig själv.

-Man vill vara kvar och se vad som händer, sa den som i samma mening berättade, att hon oftast satt ensam hemma i sin lägenhet strax utanför centrum.

Därefter satt hon vid fotändan på min sängkant om dagarna. Jag orkade inte sitta upp. Humor.

Du pratade om hur många olika arbeten du haft. Bästa jobbet när du körde lyftkran, och när du stickade tröjor i den, då du väntade på nästa uppgift. Du berättade om dina två döva barn, som på den tiden endast fick gå på internatskolor för döva. Det blev många avsked där. Det kanske var därför du blev ledsen när Pyret gick efter att ha hälsat på mig. För många avsked sätter sina spår.

Vi både skrattade och grät när du i stort berättade hela ditt liv.

Dagen efter grät jag för att jag inte kunde svälja ner mat, och för att neurologen tyckte att jag skulle genomgå en massa olika tester.

Du satt på min sängkant igen. Höll min hand och sa att bli ledsen det ingår i livet. Gråt du! Hon berättade hur många gånger hon själv trott, att hon skulle gå under, men att hon överlevt all sorg trots allt. Att det nog skulle gå bra. Jag hade en familj att åka hem till. En man och ett barn, som hon ju träffat. Ingen hade sagt att mina dagar var räknade.

Nä mina dagar var såvitt jag visste inte räknade som hennes. Inte heller satt jag ensam om dagarna. Även om jag kanske var sjuk så var det troligtvis inte vägs ände. Jag lugnade ner mig.

Sen la du dig i din säng. Vi fortsatte att prata. Jag om mitt liv och du om ditt. Jag tror att vi mest skrattade resten av den dagen. Och du sa att när du skulle komma hem, så skulle du sitta och tänka på hur roligt vi hade haft ihop, stunderna vi delat. Det skulle göra dig mindre ensam där vid köksbordet.

Ensam. Hur många gamla sitter ensamma tänkte jag innan jag somnade, och glömde bort att jag knappt ätit under en hel dag.

Det blev natt och när du vaknade, sa du att du sovit dåligt och kände dig trött. De skulle skicka hem dig, sa ronden. De sa att du behövde ha nån som tittade till dig hemma. Men du sa att du hade ingen. Och inte hade du råd med hemtjänst.

Jag bad dem hjälpa Märta att ansöka om bostadsbidrag, så skulle hon ha råd. Den som alltid klarat sig själv hade inte ansökt om sånt bidrag, trots hennes rätt till det. Hon blev kvar en dag till, då hemtjänstpersonal inte fanns att finna omedelbart.

Du var lite mer lågmäld och funderande. Sov lite mer. Jag var också väldigt trött. Vi sa några ord ibland. Somliga allvarliga en del färgade av skratt. Ibland tyckte jag du verkade vara snurrig.

Dagen efter var jag full av remisser och skulle få åka hem på eftermiddagen. Ronden sa att de ordnade hemtjänst till dig. Du kanske också skulle få åka hem den dagen.

Vid lunch ställde du dig vid handfatet och sa att du inte kände handen. Vänsterhanden. Jag såg att du gick vingligt, så jag hjälpte dig tillbaka till sängen. Jag satte mig på din sängkant och du skrattade åt eländet. Jag grät inombords. Ringde på din larmklocka och personalen kom.

"Jag är skakig och känner vänsterhanden dåligt, kanske jag har druckit för mycket kaffe?"

Den kvinnliga läkaren avfärdade kaffet och beställde tid för skallröntgen. Hon mer än misstänkte en hjärnblödning. Där satt jag på din sängkant, efter att ha packat ihop mina grejer i väntan på, att min familj skulle komma.

Det var kanske så här det var menat, att vi två skulle mötas just de här dagarna, men inga fler. Så sa du. Jag gav dig mitt telefonnummer och min adress på en lapp, och bad dig höra av dig, om hur det gick för dig. Höll din hand en stund.

Jag gick med en sol i magen därifrån blandat med mörka moln. Ett vackert möte, en oviss framtid men med en familj vid min sida. Även om det var svårt att gå.

Det ringde aldrig nån Märta. Om det var för att den som alltid ska klara sig själv var för stolt för att ringa, eller om hon blev väldigt sjuk av den där hjärnblödningen. Kanske dog. Det vet inte jag. Men det jag faktiskt vet är, att varje människa bör ha rätten att berätta sin livshistoria för någon, innan de ska dö. Få prata om det roliga och det sorgesamma. Om rädslan inför att dö. Var finns sjukvårdspersonal/kuratorer i det här sammanhanget? Även de som har anhöriga, kanske inte kan prata med dem om farhågor, gamla minnen och rädslan för att dö.

Vem står vid de äldres sida på sjukhusen under den här tiden. Innan sista övervak, då kroppen gett sig, andningen låter högt och medvetandet är grumlat. Det undrar jag. Om än att jag förstår att personalen oftast helt enkelt inte hinner.

Jag är i alla fall tacksam för just de där dagarna. Undersköterskan frågade om jag arbetade inom vården. Nej. Jag arbetade inte. Jag gav och jag tog emot.