Om "En man som heter Ove" och om "min pappa".

Även lösa vrakdelar flyter iland till slut va?

Särskilt om de är fyllda med skotthål och lite ilskna av sig.

Man blir ilsk om man utsätts för piratangrepp utan anledning eller möjlighet till paerling-förhandling.

Men man får väl torka sig, snickra ihop skiten igen, även om plankorna hunnit bli lite murkna.

En stor suck flöt genom kroppen.

Jag orkar inte laga mig själv. Skulle nån om möjligt kunna göra det åt mig?

Nähä. Tack för kaffet och samtalet då.

Det enda sätt jag försöker laga mig på är genom att läsa en bok.

"En man som heter Ove." Av Fredrik Backman.

Den är rolig men ändå allvarsam. Jag trilskas lite med oflytet i språket, men har alltmer funnit mig i det. Ove påminner mig om hur samhällsandan var förr, då man i allmänhet gjorde saker liter mer ordentligt, byggde själv, amorterade av sina lån ordentligt samt skottade sin uppfart rakt och ordningsamt.

Ja min pappa var och är sån i alla fall, även om han i motsats till Ove är hypersocial.

Vi i min generation. Jag vette fan. Det är mkt Ajfåns - jag tycker om min. Datorer och surfplattor till förbannelse och snön bara hivar vi iväg i ostrukturerade högar. I värsta fall med hjälp av nån snöslunga så vi undviker kroppsarbete.

Och mig har det förstås, vilket han påpekar pappa, aldrig varit nån ordning på. Jo jag är noga med djuren- men grejer det är jag inte rädd om.

Nä. Och bilmärken ger jag fan i.

Häromdan så lämnade jag vår Skodabil hos honom, då vi behövde låna hans finAudi, för att hämta hem hästtransporten jag köpt.

- Jag åker ändå inte Skoda, sa han då med eftertryck.

Kanske är det för att min pappa var så förbannat knäppt noggrann med bilar och grejer som jag fascineras extra av denna bok.

Millimeterknut kallas han min pappa för att förtydliga det hela, och av mig och syrran för "Redig".

Jag har lyckats gifta mig med en man som har noll ordning ovanpå min oordning. Challe kom och hämtade mig hos mina föräldrar första gången i sin orangea gamla volvo med skotthål i. Den var full av bollar av diverse olika slag samt med Cocacolaburkar, så att jag nästan inte kunde sätta ner fötterna på golvet. Det tyckte jag var härligt då. Då.

Numer kan jag tycka att det är skönt att åka iväg med mina föräldrar någonstans där spontaniteten är noll, men däcksidorna på bilen är målade, allt luktar nytt, matplatsrastplats är rekad sen länge innan. Medtagen matsäck förstås. Ingen frulle eller lunch på Statoil eller Mc Donalds inte.

Förr kände jag mig fången och inlåst. Frös i de däringa 17 graderna som var maxtemperaturen inomhus. Bara för att man inte skulle vara slösaktig med elen, och pengarna. Pengarna som ändå fanns på kontot. Skrattade högt åt kurvorna med statistik över den stadigt stegrade telefonräkningen samt vattenförbrukningen, vilka satt uppe på kylskåpet.

Jag fryser än när jag är där, så att jag alltid får låna nån tröja av dom. Statistiken är borttagen, men om den skulle ha suttit kvar, hade jag nog skrattat lika rått åt den som jag gjorde som ungdom. Och då kanske pappa hade legat i sängen igen precis som förr med en handduk över huvudet och ojat sig över vilka barn han hade fått.....också hade jag och syrran åter kunnat stå och peka finger och skratta åt honom för att sen cykla iväg till hästarna. Ja man cyklade på den tiden. Cykla till de där hästarna som pappa inte ville veta någonting av. För att det inte är praktiskt att ha häst och livet ska vara praktiskt när livet är jobbigt till 97 procent av tiden.

Men jag blir ändå lite varm i hjärtat när jag ser de omsorgsfullt millimeterpassade stenen, som är lagda som gångstig in till husdörren. Den som förvisso ingen bekant använder, då det är betydligt mer praktiskt att ha blöta skor på stengolv i ett grovkök.