Bakslag och ett försök att fånga tankar.

Jag har vandrat i lättare skor i några dar, för att idag plurra och klafsa runt med blytunga skor och flugorna surrandes runt huvudet. Bokstavligt talat så har jag en svärm runt om huvet. Även inomhus.

På nätterna drömmer jag om en lärare som ömsom är oerhört pedagogisk och bra, stundtals orättvis, oförutsägbar och kränkande.

Jag finner mig inte i drömmen utan det får vara bra nu. Men känslan av vanmakt och kränkthet river i mig så hårt att jag nästan slits i bitar. Känner mig ensam när alla sitter kvar. När jag går ut. Det är kallt. Landskapet platt och kargt i den vinande vinden. Håll om mig någon.

Jag har svårt för att somna. Längtade så strupen brände efter Dillen igår. Bad dig komma ner och hälsa på en stund. Jag saknar ditt godtrogna sätt, din snällhet rakt igenom. Du var på samma sätt hela tiden. Förstår allt mer varför jag behövde dig. På alla plan, och varför du behövde mig. Så många tyckte du var för jobbig. Du var jobbigt bra för mig och jag förstod dig och hade humor nog, för att orka ta emot klagomål från andra.

För mkt tankar som snurrar. Och det värsta är att jag inte kommer ihåg det jag borde. Läkarbesök om tre veckor och vi ska gå igenom de senaste årens haveri av medicinförsök och knepiga symtom. De senaste kommer jag ihåg men resten ligger i en ask av dimma. Kan inte orientera mig, utan flyter mest omkring. Försöker få fatt i minnen. Jag har ett minne skarpt då jag åt förra medicinen. Mirtazapin. Jag ville bara sova,  och ha tyst omkring mig. Men jag var vaken ibland och jag kommer ihåg när jag såg på tv och ordet "Willys" dök upp. Reklam ni vet. Och jag kunde inte få ihop vad det var för något.

Har man inte ångest innan så får man det då. Jag tog hand om en fyraåring den sommaren själv. Jag hade öronproppar för att hon ville ha Nickelodeon på samtidigt som hon skulle rita. Och jag skulle hjälpa henne rita alla möbler, för att hon blev så arg när det inte blev som hon ville. Jag kommer ihåg trolldeg, andfåddhet och veka ben. Innan medicineringen träningsred jag, men hade ångest pga en jobbig situation, trötthet och taskiga minnen. Syrran var sjuk i cancer. Men jag hade minne, tålde tvljud och kunde anstränga mig skaplig fysiskt.

Innan var innan och efter var efter. Allt i en dimma. Inte sova, måste sova. Töcken. Hur fick jag ihop den sommaren?

Jag drömmer om att ingen tror mig. Alla skrattar när jag berättar. Pratar och förklarar. Jag stångar pannan blodig och nån skrattar högt. Det är inte jag. Som skrattar.

Vaknar som varje morgon av en puss på kinden. Pyret som säger -godnatt min kära lilla mamma, innan hon åker till skolan med Challe.

- God natt, är det inte morgon?

Hur kunde det bli så här, tänker jag, samtidigt som jag ser ett glatt underbart barn skutta iväg till skolan.