torsdag 31 januari 2013

Vila i frid

Jag vet inte om de vill att jag ska skriva om det här.

Men jag tycker det är viktigt att skriva om, och inga namn ges ju här.

Jag fick häromdagen ett telefonsamtal som var enormt tragiskt.

En ung människa som lämnat sin boning och gått ut i kylan för att dö.

Som otroligt nog hittas efter stor insats och förs till psyket och blir tvångsinlagd där på ett rum.

Men så glömmer de något. Ett par skor med långa skosnören i.

Resten av den unga personens liv är historia, och en hel släkt är slagen i sprillror.

Det var i grannlandet detta hände. Det som inte får ske. Och det som sker även i det här landet.

Inte ens den sista av instanser som ska hålla folk som inte vill leva vid liv, kan vara så klantiga så man saknar ord.

Jag är så väldigt ledsen för det här. Och inget kan jag göra åt det. Ledsen verkligen. Fast ledsen känns klent när man lider så otroligt med anhöriga, och med den unga människa vars liv tog slut.

Vila i frid känns fel i det här sammanhanget. Men vad ska man säga då?

Orden de stockar sig.







onsdag 30 januari 2013

Strategispel och argumentationer

Dagarna går i ett,
mörker och ljus avlöser varandra,
ner i en avgrund,
eller kanske i bästa fall upp på gräsmattan.

Dagarna går som i en pendel,
hit och dit,
aldrig lugnt stilla,
ett ständigt rantande.

Dagarna går runt,
ett evigt tjatande,
vevande med armarna,
ältandes om diverse faktiskt viktiga ting.

Dagarna verkar inte gå framåt,
samma saker pratas om,
eller är det nya grejer som sägs,
fast jag inte förstår.

Dagarna backar ständigt,
när jag tror på lugn och ro,
händer nästa grej,
som gör att jag lyfter igen.

Dagarna är ständigt fyllda,
trots att jag är ledig och sjuk,
men det är tider hela tiden,
hela huvudet snurrar.

Dagarna är fyllda av förvirring,
vilka lagar och regler gäller,
vem ljuger och vem talar sanning,
varför kan de inte svara på mina frågor?

Dagarna är fulla av besvikelse,
när jaget motas hela tiden,
av obevekliga röster,
som tar emot frustrationen utan att ändra tonläge.

Dagarna de flyter ihop,
men ändå i nån sorts brist på sammanhang,
en stadig oreda,
ett strategispel och att lägga pussel.

Dagarna kan ibland ge hopp,
en mikrolugn stund hade jag igår,
men den tog abrubt slut,
inte illa då jag känt mig vilsen i vilan.

Dagarna de går runt,
imorgon är det nya strategispel,
knivskarpa argumentationer som krävs,
av den som anses vara sjuk.

tisdag 29 januari 2013

Ang Astas inlägg om dagens föräldrageneration och mina egna ickeslutsatser plus katter




Jag kom i tankar efter att ha läst ett av Astas inlägg. Hon ska ju bli mormor snart och tänkte en del kring hur det var när hon fick barn och hur det är nu. Skillnader generationer emellan. Asta och jag är väl ungefär lika gamla-jag fyller 39- men vi har ju fått barn, i olika åldrar i livet. Det här är ingen kritik mot Astas åsikter, utan bara funderingar.

Jag vet ju hur mamma hade det. Råd om amning med fyra timmars mellanrum. Tex. Något som min mamma följde och är ledsen för idag. Amningen fungerade ju naturligtvis inte. Alla dessa vägningar på det med. Vi pratar stress. Sen så struntade mina föräldrar rätt mkt i läggtider, vi var med överallt hos folk även sent på kvällarna, trots de äldres protester. Jag lärde mig att somna lite varstans. Tycker fortfarande mkt om att somna i soffan. Såsom jag ofta gjort både hemma och borta. Sen var mamma ängslig. Det skulle vara perfekt vad gällde det yttre. Mer än ren och hel, också var hon rädd för att man skulle slå sig. Mer som dagens föräldrar beskrivs.

Jag hade en sån himla bra barnmorska på alla sätt och vis. Klok, empatisk och enkel i sitt resonemang. "Barnet vet själv när det är hungrigt och hur mkt mat det behöver. Bry dig inte utan lyssna bara. Låt barnet suga på bröstet när det vill så regleras mjölkmängden automatiskt. Om hon behöver suga för att hon behöver den tryggheten så låt henne göra det." Smidigt faktiskt.

Hästar funkar också sådär tex. Föl diar också när de blir oroliga. Bara ett förtydligande. Djur ger överlag ALLT till sina småfödda. De snackar inga amningstider eller annat tjorv. De finns där helt enkelt och har ett väldigt och otroligt tålamod länge. Man borde ta efter det där som människa tycker jag. Det här med gränser mot barnet börjar efter en viss tid.

Men alla generationer har sina teser. Och inte är man befriad från sin egen generation eller från andras råd och tips. Men mina föräldrar har nog aldrig lagt sig i, utan tyckt att de har fullständigt förtroende för mig och Challe. Och jag litar på dom när hon är hos dom. Märkligt smidigt där. Kul att nåt går smidigt.

Sen så har man ju stött på andra i sin omgivning som tycker förstås. Mest de i min generation som tycker det är fel att man sovit med sitt barn, ammat för ofta/för mkt, haft för lite rutiner, drällt med henne överallt. Även på fester då hon varit liten. Hon har också fått vila och somna där hon är.

Det där klaget oss emellan, vet jag inte om det är typiskt "vår generation". Att det ska vara så perfekt och genomtänkt. Och den som inte orkar amma så länge, eller behöver en annan struktur, blir stressad för att man inte fixar det. Medan den strukturlöse känner sig lite kass, för att man lever utan klocka och utan ordning. Självkänslan stöttar inte upp en tillräckligt.

På öppna förskolan, de få ggr jag var där, så upplevde jag det som att alla barn sov så himla bra så tidigt. Gärna hela nätterna. Allt gick finfint. De satt så fort och gick så snabbt. Åt smakportioner. Pyret var förvisso kvick att prata. Sa mamma första gången när hon var sex månader. Annars var det segt. Också ville hon inte ligga i vagnen, vägrade äta mat första året, sitta i den där babysittern som alla andra välartade ungar. Fast i vår babysitter så låg det kattungar, och nån jäkel gymnastiserade alltid, med en arm där på ryggstödet. Så den var ändå upptaget. Barnstolen med. Det fick bli sele på mage ihop med mockning i stallet. Ingen jävla ordning.


"Ledaren Stripe-jävulen själv. Vi hade två kullar under Pyrets första halvår. Jaja"

Några få av våra vänners barn får knappt leka på gräset idag, pga ev fästingar eller myror. (Nollåttor)Pyret har lekt i hästskit, gyttja och damm. Klättrat och fart runt på soffkanter och levt rövare. Plockat ut varenda skåp och lekt forskare. Somnat när det passat. Fantiserat och lekt mkt själv. Blivit sönderbiten av valpar så att jag känt att nääääää. Sen har hon därpå en mamma som är ganska knäpp. Trött och på randen av galenskap i största allmänhet på det kaotiska levernet. Men så bor vi på landet också. Jag vet inte om galenskapen i sig är större här, men ungar får skita ner sig, leka galet och gå loss. Om det nu är nåt eftersträvansvärt.

Men man kanske ändå ska passa sig för att hårddra. Även generationer emellan. Och jag tycker inte alls att alla i min generation är för försiktiga med sina barn. Kanske att vi vill att det ska vara väldigt bra, och de ska skjutsas till aktiviteter in i absurdum, men ändå. Det allvarligaste felet, om vi gör det, är väl om vi inte låter våra barn vara ledsna, arga etc. Försöker skydda dom mot själva livet självt. Förstås.

Men mycket är ju bättre med. Jag begriper att råden var annorlunda förr. Men jag är glad att det idag är tydligt att det är såpass farligt, att röka under en graviditet. Jag blir provocerad av gravida som röker. Jag var också noga med vad jag åt under graviditeten, även om jag inte kände mig ängslig överlag. Men varför måste man dricka vin när man är gravid? Eller äta en viss ost. En viss fisk? Det handlar om nio månader, och där ville inte jag ta några risker. För jag är jävlar så noga när jag utfodrar mina djur under dräktighet. Varför behandla mitt foster annorlunda?

Jag har inte låtit Pyret sova på mage, för där tycker jag forskningen tydligt säger att risken för plötslig spädbarnsdöd ökar. Onödigt tycker jag. Sen har hon förvisso sovit så liggandes på min mage...men då har man ju en annan koll tycker jag.

Nä. Jag är kluven. Visst ska det funderas kring hur barn behandlas och uppfostras. Men får vår generation föräldrar rätt mått av kritik. För jag tycker den är svidande hård ibland. Och vi är olika vi i samma generation.

Till syvende och sist så tror jag att det mest avgörande, är vad vi själva har med oss i bagaget från våra uppväxter. Kanske kör dagens generation med en motreaktion, mot det slappa i att köra barn lösa i bilen? Röka fritt inomhus.

Nämen jag slåss mot mina barndomsupplevelser. Att hantera det som Pyret som barn väcker hos mig när jag var i hennes ålder. Låta henne få vara. Få vara ledsen. Må dåligt. Att hon inte är jag. Jag är inte hon. Men ändå nånstans ha med mig att reagera om hon behöver få hjälp. Svårt.

Alltså skitsamma generation, så färgar vår egen uppväxt väldigt mkt hur vi uppfostrar våra barn. Eller vad vi får slita med. Men kanske med utlopp för dessa känslor i den samhällsanda vi lever i. Och just nu är det perfektion som gäller. Ambition. Prestation. Och många av oss i min generation, har inte självkänsla eller självkännedom att stå över det tyvärr. Inte jag heller. Men så har det nog varit i alla tider....fast det förr kanske var prestige i antalet bullbak som gällde.

Nä jag vette fan. Man gör så gott man kan.



söndag 27 januari 2013

Sten som faller-den som skriker högst får mest

Ibland blir man bara less på livet, i all sin alldaglighet, eller snarare brist på förutsägbarhet.
Eller i en förutsägbarhet om skit som faller allt för ofta.

Folk som ljuger, såna som går bakvägar, skvallrar, tjattrar och krånglar, ger fan i alla andra. Bara för att de ska säkra upp för sig själva. " Den som skriker högst får mest." Demokratiska beslut som förbigås.

Feldiagnoser som ställs. En Osteopat och kiropraktor som skrattar åt neurologernas diagnoser. Där man blir beordrad träning som botemedel på en kropp som är slut och har kraschat. Mkt pga somligas felmedicinering. Något man får betala ur egen ficka för att fixa till.

Tjafs angående allt, såsom ultraljud av hjärtan av liten nioåring, som av princip vägras, av nån som inte kan uttala sköldkörtelprover  på ett vettigt sätt. Sköld..skölder...skal....

Tjat angående lärares oförmåga, där barn inte får vara sjuka, utan ska jobba igen på raster,
och sitta hemma och jobba under sjukdom. Även fast de ligger långt före alla andra.

Men till sist infinner sig inte ens ilskan, utan en märklig matthet tar över, som när man får en mattebok i näven, i samma veva som barnet hämtas från skolan mitt under en lektion, för vidare transport till akuten för koll av hjärtat. ? .

Även om det inte var jag som hämtade i det sista beskrivna fallet. Men reaktionen hade nog blitt den samma-vi delar väl utmattheten. Och förvåningen.

Jag vet. Jag låter deprimerad. Neg. Men är egentligen mest trött. Besviken. Var är medvinden? Vi får väl lov att komma igen här hemma. Men gå med hjälm och paraply under dagarna, med vetskapen om att småsten stadigt faller.

Vi får väl se när vi kan lägga paraplyjäveln åt sidan. Det känns som om det kommer att dröja.


torsdag 24 januari 2013

Kombiterapi

Kanske man skulle gå och klippa sig. En tanke bara när det var nåt år sen.

Äh. Skit samma.

Men man kanske skulle göra en synundersökning, eftersom glasögonen har så många repor, så att jag ser suddigt på högerögat.

Men  man ska fan ta sig iväg också. Sen är det det dyrt med.

Gjorde ett snabbtest på datorn och synen bortsett från reporna verkade vara i balans.

Äh.

Annars då?

Jo jag var hos kroppbrytaren igår som också är en själbrytare.

Inte nog med att kroppen känner sig genomgådd, så även själen.

Det blir mkt att tänka på under ett sånt däringa besök.

Ja. Först skrattade hon väl när han läkaren på VC sagt att man inte kan ha ont i fettet.

"Till en början så har du ju inte direkt nåt fett. Du skulle ha sagt till honom att han skulle ha kollat ner på sin egen mage istället."

HA!

Ang fettet då. Fettet vid skulderbladet alltså. Det som fäster intill ryggraden. Nja. Kanske finns det muskelfästen som fäster vid ryggraden som kan sträna.

Jag sa att jag inte klarade av läkare längre. Hon sa att hon gick längre än så.

Det kommer in folk med miniskskador vars läkare påstår är en liten muskelbristning.

?

Nåja bäckenet var snett igen, det ena skulderbladet satt lägre än det andra, därav spänningen. Så var det nåt i nacken med. Lite knäckningar alltså också går man ut därifrån lättad och hungrig. Jag har så svårt att äta när jag har ont. Mår illa. Och igår pekade vågen på 56 kg. Nu börjar det bli gränsfall.

Määän.

Så diskuterade vi min medicin då, som hon egentligen inte tycker att hon ska lägga sig i.

"Men okej du frågar....och du vet...jag är ju ärlig ja."

Harkel. Jo jag vet.

" Istället för att höja den så kanske du kan sänka den?"

"Fast den är ett helvete att sätta in. Jag kan inte gå och blir sängliggandes och vill dö vid varje höjning."

"När reaktionen blir sån så säger kroppen att den vill inte ha den."

"OM jag vore du skulle jag försöka trappa ut den långsamt. Skit i vad de säger, om att det bara är att ta bort mediciner, för så är inte fallet. Du är ju en intelligent människa som har koll. Du känner ju vad som är fel, så skulle du börja må sämre av att trappa ut medicinen, så märker du ju det."

Nämen man har ju inte huvvet med sig och jag vill ju inte bli galen, så jag sitter väl här och funderar ett tag till. Avvaktar.

Neurologen trodde hon inte skulle tillföra ett skit. Mediciner eller inte mediciner. Och vad gäller sjukgymnastik så är inte min kropp träningsbar just nu. Utöver skogspromenader. Utan när den är tillräckligt i balans, så kommer hon hjälpa mig med träningsschema.

Ja. Hon anser att de satt fel diagnos på mig på sjukan. Min hjärna kopplar rätt. Men när man går länge med en kropp som har ont/kramp på vissa ställen, så kompenserar kroppen det med att anspänna andra delar. Också uppstår en ond cirkel där kroppen försöker avlasta sig. Till slut kommer kollapsen som i mitt fall då. En sorts kroppslig utbrändhet där man gått emot smärta för länge.

Jag var inte svag i nån vänstersida längre efter att ha varit hos henne redan efter första gången. .

Det här med att kompensera för svagheter och att man har en starkare och en svagare sida...det tänket är man ju bekant med efter att ha haft häst länge. Man jobbar ju på detta varje dressyrpass. Stärker och rakriktar hästen,  så att den inte ska gå och avlasta fel i slutändan och bli sjuk. För hästar är ena jäklar på att avlasta. Och de är inte födda för att bära nån sate på ryggen inte.

Ibland märker man att de har ont i ryggen, men orsaken från början kan vara en inflammation i en framkota. Eller tvärtom faktiskt. Ett pusslande när de väl blir sjuka. Förr sprutade de bara in cortison i leden men nu tror jag att ett lite vidare perspektiv är på väg in. Men det kostar förstås. För ägaren.

Jag hade gärna jobbat som hästosteopat ihop med nån duktig tränare som kunde ta vid. Utan rätt träning efter läkning, så kommer ju skadan ofta igen. Sen har hästar olika hållbarhet och olyckor kan ske som är svårläkta. Det går ju inte att komma ifrån.







tisdag 22 januari 2013

Surr. Barnhjärtan. Sjukhus. Helt slut

Långt inlägg bevare mig väl.


Det är inte utan att man tycker att livet är hårt.

När man just börjat glädjas över att man mäktar med att gå med hundarna i skogen, och verkligen njuter av det. Ja då ska även den upplevelsen krånglas till.

På Pyrets födelsedag som firades i all enkelhet här hemma i Söndags, eftersom vuxenkalaset är först till helgen (hur ska jag orka det?).

Pyret hade bestämt att hon skulle ha rostat bröd med smör, varm choklad, presenter, och att vi inte skulle sjunga "ja må hon leva". Hon föreslog att vi skulle sätta på synthen istället. Finns en knapp med låtnummer så den lirar låten själv. " Happy Birthday" Sen skulle vi träda in med grejerna och oss själva till sängen.

Pyret lämnar inget åt slumpen.







Sen så var det mys på ordningen. Och lek. Jag fick ställa upp på lite docklek under nån timma.

Sen lunch, därefter utgång med hundarna. Vilket var det enda hon inte fick bestämma den dagen.

Vackert väder ute. Prickiga hundar som gladeligen sprang lösa med sina bjällerhalsband.

Dillen i koppel.

Men vid grillplatsen..inte värst långt hemifrån, så började Pyret klaga på trötthet och att hon ville gå hem och att hon behövde sätta sig nånstans.

Nu råkar det händelsevis vara så, att Pyret vid denna plats i princip alltid klagar och vill hem. Hon är inget föremål för kroppsansträngning hursomhelst.

Det blir lite som "várgen kommer, vargen kommer"...tills sist tror man inte på klagandet.

"Vi går lite till Pyret"

Varpå det gick hundra meter också började hennes hjärta att rusa.

Jaha. Försökte kolla pulsen där i kylan. Men den slog såpass fort att jag inte riktigt fick fatt på den.

Också ville vi hem förstås med henne.

Challe tog henne på axlarna och jag hundarna.

Efter ca tio minuter så gav det sig, och vi satte ner henne på en stor sten och jag kollade pulsen som då var helt normal. Så hon fick gå lite själv igen.

Challe tog över hundarna, men råkade tappa Dillens koppel i en tiondels sekund, vilket senila Dillen uppfattade och som drog iväg som skjuten ur en kanonkula.

De andra två prickiga som också hade koppel då, trasslade turligen in sig i ett träd, och Challe sprang efter Dillen allt vad han orkade. Jo han hann fatt honom vid hästahagarna.

HUND!!!! BAH. Han är tretton år och hoppar över trästammar breda diken och ränner som en jäkla tiger där i markerna. Helt planlöst.



                                                       "Galningen Dillen"

Så kom vi hem och Pyret var som vanligt igen. Pulskollning, blodtryckskollning, ansiktsstatus, allmäntillstånd.

Allt ok. Ingen het här inte. Vi är vana vid hjärtklappning.

Men jag kände att vi borde åka in, även om hon varit till läkare i veckan redan. Då hon hade ett blåsljud men ett normalt EKG. Vi fick ändå en remiss till Gripens barnläkarmottagning, trots att läkaren på VC inte trodde det var nån fara.

Men jag VET att när man plötsligt får hjärtrusning och blir påverkad, matt, blek och lite yr. Då är det ofta nåt vajs.

Hjärtklappning av oro byggs ofta upp på ett annat sätt. Och slutar sällan lika tvärt som den kommer, utan den hänger i ett lite längre tag mer eller mindre. Det är också typiskt med arytmier att de kommer o slutar hastigt om det är av sån art som jag haft. Så jag tyckte i min egenläkarskap att det var det som det lutade åt. Och det är oftast inget som ses på viloEKG. Ändå.

Challe och jag tittade på varandra. En helkväll på akuten där inte så mkt kommer att hända troligtvis. Också var det Pyrets födelsedag. Tystnad. Vi bakade kladdkaka istället och kollade på Ice Age som hon ville. I all enkelhet. Hon är bra Pyret för det behöver inte vara överflådigt eller så väldigt. Hon tyckte som helhet att dagen varit suverän.

Men visst fanns det oro i magen ang det där hjärtat. Men vi tog nåt sorts ickebeslut i att avvakta och ringa Gripen akut morgonen därpå. Så gör man troligtvis inte om man är normal, om man inte som jag skött hemsjukvård, vad gäller hjärtåkommor i ett antal år.

Måndag då. Ja, ja. Men på Gripen var den som skulle svara sjuk så ingen gick att nås. Numret det hänvisades till gick det heller inte att nå nån på. Så jag ringde 1177 och hon tyckte vi skulle till akuten och lovade faxa in att hon sagt vi skulle åka dit, den där jävla remissen till trots.

Challe som var i stan o kvickt hämtade Pyret for till Karlstad och fick sig en åthutning av sjuksköterskan, för att vi inte åkt in redan kvällen före. Jo. Man kände sig som en kass förälder. Men tacka vet jag sköterskor. De kan säga ifrån men sen gör de sitt jobb utan krusiduller. Och är bra med folk och barn.

Sen var det tjafs i en hel eftermiddag med läkarna. Om vad som skulle kollas. Fick mejla Challe om råd o diagnostik från 1177 bla. Man får jävulen vara läkare själv även på hemmaplan. Men de lyssnar ändå inte värst de där i vitrock för de vet de.

Jag vill bla  ha ett ultraljud på hjärtat. Inte för att jag tror att det är nåt fel hon har som man ser där, men för att kunna utesluta det allvarligaste, så hade det varit skönt. Och jag är ultraljudad säkert fem ggr. pga hjärtklappning. Men tydligen var det för att jag svimmat. Där ligger kvalgränsen.

Jag sa till Challe att han skulle parkera sig o vägra åka därifrån om ultraljud inte gjordes, men han fick åka till sist. Och jag talade med läkaren på telefon i en kvart, och det var nog inte hans bästa dag på jobbet. Stackars underläkare som får direktiv av överläkare på kardiologen.

Men nu är de så generösa att Pyret får en remiss till kardiologen, bla för att jag haft ett hjärta med extrautrustning i. "Så kan hon få gå med en bandspelare en dag." "Också vore det bra om ni hann in till sjukhuset när hon har hjärtklappning för registrering".

Jag var tvungen att skratta. Har jag inte hört den förut. En dag. Och hinna in när det hitintills slutat efter tio minuter. Löjl. Jag klargjorde vad jag ansåg om projektet, men vi får ta det med kardiologen då. Dom jävlarna.

Nä jag hoppas innerligt att den här hjärtrusningen berott på infektionen. Jag själv hade bra fart på hjärtat stundtals under förkylningen, så den kan ju ha påverkat.

Jag vill att hon ska kunna springa och leka, och vara barn. Och så vill jag inte hålla på och slåss igen för remisser och undersökningar som säger nåt av värde.

Pyret var askgrå i ansiktet när hon kom hem. Hade nästan svimmat vid blodprovstagningen nämlisch.

Hon sa att hon brydde sig inte om hjärtklappningen, utan det var sjukhusen hon var rädd för. Och de otrevliga överrraskningarna som alltid dök upp.

"Vad som helst kan ju hända".

Synd att man ska behöva inse det redan som nioåring.

Idag skulle hon ränna runt för allt vad tygen höll, sa hon innan hon gav sig iväg till skolan. Jag har ju velat att hon skulle ta det lugnt tills det där blåsljudet var borta iallafall. Och det är borta nu och herr doktor säger att full rörelse är ok.

Ja.

Jag orkar faktiskt inte mer känns det som.

Inte mina föräldrar heller.

Syrran som fick blodcancer när hon var 30, jag med skallskador, pisspsyke, kraschad kropp. Också Pyret med eskapader nu då.

" Tar det aldrig slut med sjukdomseländen, sa mamma i telefonen igår, som sämst klarar av när Pyret mår dåligt"

Men annars har vi varit så bortskämda med att Pyret alltid varit så frisk om man bortser ifrån segdragna virus då.

Men hon har väl aldrig ens käkat penicillin och inte varit till läkare innan det här året. Knappt inte iallafall.

Äh.

Man få la hänga i ett tag te.

Och jag tycker Pyret är modig jag. Har lärt henne hur man kan bryta en hjärtklappning osv.

" Ja jag gör som du har gjort mamma. Då går det bra."

Jovars.



Tänk om man vore på Gran Canaria och låg och jäste. Om man nu kunde jäsa förstås. På rygg.

söndag 20 januari 2013

Själslig död och mänsklig vilja

Känner ni er döda ibland?

Någon gång?

Konstig fråga förstås. Udda med.

Men ändå.

Jag menar inte bara döda, utan också bortom randen av sluthet.

Långt bortom vad man själv trodde var möjligt.



Ser era ögon glasaktiga ut någon gång?

Ögon som blir öde. Kalla. Den blå färgen mattad.

Det mesta blir suddigt och oklart.

Andra tycker man är okontaktbar.

Kanske är man också okontaktbar för sig själv.

På ett sätt man aldrig trodde var möjligt.



Känner ni er sjuka någon gång?

Inte förkylda, utan så in i märgen sjuka.

Känslan av att man är döende.

När själen kvider och andas ytligt. Helt utan precision.

Kroppen skiftar mellan skakningar och fullkomlig stillhet.

Där armarna följer kroppens rytm och sjuka andning.

På ett sätt man aldrig trodde var möjligt.



Har ni nån gång känt mikrostunder, då kroppen gått upp ett litet hack i energi.

Då själen snuddar vakenhet-  finns det nåt som driver i all sjuklighet.

En vilja att ställa sig upp och gå. Ut på grusgårn. För att man bara ska ta sig till postlådan.

Precis som om posten vore det viktiga. Innehållet. När det är vägen dit som räknas.

Vila men inte ge upp.

En vilja som håller i ben som inte bär, som gör att de går, som man inte trodde var möjligt.



Har ni nån gång känt att ni bara måste gå hundra meter. Eller stå utomhus i iallafall tio minuter.

Vistas några minuter i normalitet. Få klar luft. Innan kroppen lägger sig ned igen.

För trots allt så vill drivet och viljan vidare.

När jag är sådär trött så är jag inte trött på livet.

Jag känner mig döende men vill desperat bara leva.

Så som man aldrig trodde att det skulle kännas, om man hade en utmattningsdepression, eller vad det nu kallas.



Har ni känt att ni både sett klarare och intensivare färger.

Blandat med mörker av svärta, som kväver nästan vart liv.

Om vartannat.

Där viljan, trots allt mörker och alla oregelbundna avbrutna andetag, vill gå mot klar hög luft.

Väcka de döda ögonen, och gå vidare.

Med rak rygg och med steg som håller.

Även när man halvligger i duschen i ett hörn, och undrar hur man ska ta sig upp.

Aldrig trodde jag man skulle kunna tänka så motvalls.



Har ni känt att krav kan döda?

När andetagen redan är sköra och livsfattiga.

Trots att viljan jagar klar luft och ögonen ljuset.

Att krav just i dessa stunder kan lägga en filt över alltihop.

Kväva och trycka ner den där viljan som faktiskt finns.

Det trodde jag aldrig att någon skulle ställa orimliga krav, när viljan man inte ens kunnat räkna med, höll allt i en skör tråd.



Har ni tänkt på att krav i fel situation, kan göra så att viljans ögon helt släcks.

Att ögonlocken kan slutas, lungorna krympa, och störa andhämtningen alltmer.

Där samhället med instanser bestämmer sig för att dämpa istället för att skjutsa.

Mota, hota och krångla, istället för att bära och hålla om den som inte orkar mer.

När man redan kämpat för länge.

Aldrig hade jag trott att de som skulle hjälpa till liv, istället driver människor djupare in i själslig död.



Har ni fått berättat om Fas 3 när ni varit sjuka?

Blivit utförsäkrade och blivit av med jobbet. Pga sjukdom.

Otaliga ifrågasättande försäkringskassemöten med olika handläggare var gång.

När man knappt orkar sitta och svara på frågor.

Man får tacka viljan för att den finns.

På ett sätt jag aldrig trodde den skulle finnas.





Vi ska nu ut en guldstund med hundarna i skogen. Träningen ut till postlådan och tebaks har gett resultat. Man ska inte ropa hej, men jag är glad över den halvtimman, som jag kan busa och gå med de prickiga i skogen. Jävulen den som ger sig.















lördag 19 januari 2013

Det här med trasiga skor...

Tänk om folk betedde sig som dom borde. Määän nej. Den är vrängd den här världen och somliga djur har det inte lätt. Fryser och blir lämnade.

Det går åt helvete med folk med.

Jag går matt på Josefsson tjafs om att vi inte direkt har nån större barnfattigdom i det här landet.

Du fattar inkentinken du Jannefjöl. Du hakar ofta upp dig på nåt utifrån din egna fastställda tes, också försöker du med alla medel som finns få den besannad.

Vi hade dig som ett dåligt exempel på utredningsförfarande och brist på rättssäkerhet, när vi hade utredningsmetodik och rättsäkerhet på schemat på socionomutbildningen.

Inte för att du alltid belyser dåliga saker. Nä inte alls. Men människor får inte så ofta hela sanningen, för att du vägrar lyssna och det är en envägskommunikation.

"Du har ju liksom bestämt svaren innan du frågar".

Fortsätt gräv men ha en lite annan stil va? Var hård men lyssna till svaren, sen kan du ställa fler frågor. För jävulen.

Vi har gott om fattiga barn i det här landet. Segregerade områden. En fattigdom du inte förstår. För du har redan formulerat vad fattigdom är för dig. Och det är ett par trasiga skor. Tyvärr har du bestämt dig för det. Tyvärr. För du missar ett stort problem i och med det förstår du.

Traska in i de bostadsområden du med sämre standard....där folk har taskigt med pengar. Våld finns i alla samhällskikt, men är man under ekonomisk press som förälder, så går det lättare överstyr. Förstår du. Och det här är inget jag bara bestämt mig för. Utan det här har jag sett.

Vi har så många barn som lever i ett elände. Fattigdom. Både dåligt med pengar och i somliga fall också fattiga på kärlek. Pressade (ev sjuka..arbetslösa) föräldrar har svårare att se sina barn,  och ungar i skolan är inte sena att se ner på de som har det sämre.

Nä.

Vakna upp för fan.

Hela samhället har gått i bitar.

KBT ska lösa det mesta eller antidepressiva tabletter med en hoper skumma biverkningar på köpet. Föräldrar ska stressas, utförsäkras, pressas i arbetslöshet. Leva i konstant osäkerhet. Men fungera ändå som just föräldrar.

Sen ska vi ha betyg tidigare för att fånga upp de barn som inte hänger med i skolan.

Pressa lite till.

Det vore inte lämpligare att ge dem lite lugn och ro. En mamma och pappa som inte är så pressade och chansen att få vara som övriga i klassen.

Då kanske man hänger med bättre i skolan och slipper adhd diagnoser etc.

Logik och sammanhang för fan.

Som en klok kollega till mig sa till en lärare en gång:

" Nä den ungen är inte okoncentrerad. Han är bara koncentrerad på någonting annat."

Annat än skolan alltså.

Det är det som händer Björklund med barn som går på ostadig vippbräda där hemma. Skallen är redan full. Fylld med rädslor. Det finns inget rum för nya kunskaper. De här barnen hänger inte med i skolan. Och betygen uteblir. Även om de nu inte har söndertrasade skor.









torsdag 17 januari 2013

Överkokt Smärtsystem

Mia på Grötö gjorde ju min kväll igår. Jag kände mig faktiskt glad. Det var ett tag sen.

Kanske var jag också glad för att medicinen som är muskelavslappnande gjort så att jag fått sova och så att jag har mindre ont.

Nästan så att jag känt igen min gamla kropp. För att jag peppar, peppar har haft rätt hållning nu i ett antal veckor och nederdelen på ryggen har varit mer stabil. Men det tär väl att dra rätt en skev kropp förstås. Och utan överdelskramp så halleluja. Jag har till o med kunnat hiva ordning på hundarna.

Men nog var man tvungen att böja sig i sidled där framför teven igår, och då small en kotjäkel i ländryggen.

Nämn den som har ont i ryggen och svanskotan idag. Så inihelvete onödigt mänska. Jag höll på att skjuta mig själv. Äh jag hade ju ingen revolver. Men man ska förstöra för sig själv när ingen annan förstör. Den gyllene regeln.

Men det är märtkligt ändå vad som händer med en människas smärtsystem, när det är på för länge och för mkt. Det blir ju inte tåligare, utan näej, varenda smärtimpuls blir ju till ett ramaskri.

När man tränar däremot så lär man sig att uthärda smärta alltmer. Men det är ju för att den är kortvarig och för att man lägger in vila mellan träningspassan. Allmän smärta har just inga större vilopauser eventuellt. Och då löper systemet amok.

Men det är ju samma sak med psyket. Inte blir man tåligare för ångest ju mer ångest man har. Nä. Hjärnan och kroppen går på högvarv efter ett tag för ingenting bromsas. Reptilhjärnan tar över och det är ju tacksamt. Blir smarta resonemang då och slutsatser. En orimlig oro.

Smärta föder smärta och ångest föder ångest.

Så en massa för mkt ångest och en massa för mkt smärta -det ger en jävla puls det. Och en känsla av att gå galen i största allmänhet. Inte sådär lite lätt sittandes vid köksbordet, utan sådär att man snor ett tåg och kör in i närmsta hus. Om man nu kollat var folket i huset befinner sig först då. Lite hänsyn får man väl ta.

Pang! Mosat tåg. Elledningar runt om. Vafan gör det att sitta fastklämd, när man var klämd redan innan?

Nä. Jag ska psykologisera mig idag. Vi får väl se vad hon säger. Hon blir nog inte så impad över allmäntillståndet, även om det var bättre än för två dagar sen.

För vad händer med folk som inte sover?

Jo de går galna. Världen går ihop i nån sort oformlig dagnatt utan mönster. Det är mörkt när det ska vara ljust och tvärtom.

Det blir ett helsike att få ihop.







tisdag 15 januari 2013

Sova, sova, sova.

Är inte jag trött så säg.

Jag gav upp moraliken igår och stoppade i mig pastiller i nån sorts kompott, så jag fick sova, åtminstone fem timmar sammanhängande. Det var ett tag sen.

Den med kramp skall icke sova eller icke hava ett liv.

Nä.

Man får gå på en egen device. när hjälpen uteblir. Åtminstone tills man sovit ikapp.

Så jag tänkte fixa lite med hästarna och gå med hundar...och sen ska jag sova igen.

Challe var så god att ha köpte mig en elektrisk värmefilt igår som jag trynat på inatt. Den också luftfuktare på. Vi talar tropiskt sovklimat. Mycket bra. Nämen musklerna behöver hållas igång, syresättas, även när jag ligger stilla.

Sen funderar jag på "Paraflex" inte den som fanns förut Paraflex comp...utan Paraflex. Kan det vara nåt för den med musklekramp tro? Erfarenheter? Sitter ni på några såna. Eller andra förslag till en desperat jävel?

Vill inte ha nåt med kodein..... i och helst inget beroendeframkallande. Ja det sista kan jag ge avkall på för en tid. HA!

"Säg den som i nödens stund i en sjunkande båt, inte tar emot ett par förrädiska och lömska åror."

Nä. Jag ska gå och sova igen. Eller nä. Det var djuren ja. Sen sova.



söndag 13 januari 2013

Vrakpris

Tradera och Blocket


Kropp säljes till vrakpris.

Huvudet redan avkapat, och färd till soptipp ordnad.

Inga garantier ges.

Säljes i befintligt skick.



Äh.

Jag har faktiskt gått i skogen idag, vilket funkade skapligt bra faktiskt.

Nu när grannarna flyttat så kan vi även släppa dem lösa ganska så tidigt i skogen.

Nu när de inte riskerar att äta upp deras hundar alltså.

Däremot Dillen....tja...som Pyret sa släpp inte honom för då försvinner han.

Nä.

"Han lufsar ju på sin höjd. Gammal med dålig syn och hörsel. Och allmänt snurrig."

Tjohej.

Han galopperade iväg rätt in i skogen han utan att höra nåt.

Challe fick galoppera efter.

Som tur var hann han fort ifatt den prickige hjälten.

Nä.

Även gamla rävar kan springa tydligen.

Det får bli koppel hädanefter.

fredag 11 januari 2013

Bränd och massakrerad

Ja jag har skrivit en insändare angående de där läkarna. De där som vet allt och kan allt utan att se eller egentligen lyssna överhuvudtaget.

Nä.

Challe tyckte jag skulle ta bort ordet löjl i texten. Fast då är det ju inte jag. Fjanteri och löjleri är vanliga ord för mig. Ja, ja kanske inte i en seriös insändare då. Men den här har ingen akademisk struktur över sig. Den är mest otrevlig. Eller skriven helt utan krusiduller. Ärlig. Med viss ironi.

Men jag vette fan om man vågar sig på att skicka in den. Lokaltidningen brukar ta in allt man skriver,men då blir det så många som fattar att det är undertecknad som skrivit. Kanske till länstidningen istället. Men där är det svårt att få rum.

Äh.

Det känns bra att ha skrivit av sig iallafall.

Även en Orch behöver få ur sig skit. Särskilt den som alltmer börjar te sig som en människa.

Men sen har jag gjort somliga insikter vad gäller min vardag.

Jag tycker alltsom oftast att jag gör ingenting. Är klen och förbannat otränad. Jo allt är relativt.

Men nu när det tagit stopp med rygg och allt, och ska försöka göra små grejer, så förstår jag att det är mkt fysiskt arbete här på hemma som jag inte tänker på. En hel del bära och släpa. Kasta, hiva och ta tag i. Gå med hundar som rycker i kopplet, bara för att de just nu kan. De rycker annars med, men då har jag styrkan att rycka tillbaka, och markera ställningarna. Nu gör det ont i instabila axlar, muskler som inte är mothållande.

Där rök 600 spänn tänker jag vid varje makulering. Massakrering. Nä så blir det en ond cirkel för man blir stel och olugn istället för avslappnad, bestämd och lugn. Sånt där läser de av direkt de prickiga.

Nä det är ett jäkelskap med det mest elementära tycker jag.

Fast Fjanten hanterar jag ståendes lös och ledig sådär blir det inga ryck. Pigg som tusan är han men mkt tacksam att hålla på med ändå tycker jag. Han vill verkligen och är väldigt social. Kanske han skulle flytta in i trädgården. Vi har ju haft hästar ihop med hundarna förut.

Ponnyn vi hade gick ju med dem och han var flockledare. Funkade hur bra som helst och de hade mkt utbyte av varandra. Trots att ponnyn var oprickig.

Nä.

Fredag och Challe ska fixa mat.

Igår somnade han i soffan och när han vaknade sa han:

" Jag kom hem för tidigt från jobbet och hann därför bli utbränd."

Äh.

Han fick mocka och lägga in halmpellets. Det är väl inte så jävla farligt när han kan spela tennis i tre timmar.

torsdag 10 januari 2013

Orch

"Jag tog ett smslån för att åka och handla billigt på Ullared"

"Skämtar du?"

Ur lyxfällan. Varför kollar vi på det här. Samma vändor varje gång.

Det ska säljas obetydliga grejer som de får en femtilapp för, bara för principens skull.

Allt är ändå kört.

Sen löser trots allt banken in familjens alla lån till ett, också får familjen färre lånekostnader, därefter presenter av lyxfällanprogrammet och sen är det slut.

Jag är också slut.

Efter senaste snedvridarkroppsbesöket igår så har jag varit så trött. Jag får luft igen. Så mkt att jag höll på att svimma under ett besök på ett djurbutik. Vi skulle byta hundselestorlek. Trudelutten gled in med svansen mellan benen, och jag vara nära att sätta mig ner utan svans.

Nä. Det var några kotor baktill under skulderbladen som låsts fast. Därav ingen större försörjning till ovanregionen. Nu slipper jag sitta med huvet mellan benen med jämna mellanrum för att få luft till huvet. Och musklerna. Flödesschema.

Sen så är väl inte axlarna stabila, så lite ont får jag dras med ett tag, nu när de ändrat så mkt i min kropp. Från Quasimodo till hyfsat rak- det kräver sitt av kroppen det.

Men det smäller i axlar, ibland kommer senor i kläm.

Den som inte läser det finstilta under ovanliga biverkningar på en medicin saknar självbevarelsedrift.

Och tar det på allvar.

Det har jag lärt mig.

Man riskerar att bli en Orch på livstid. Det ska man tänka på innan intag av det mesta.

Känslolös, dum och ful.

Det är vanliga biverkningar minsann.

tisdag 8 januari 2013

Dagen då.

Ja jag har iallafall grejat lite med hästarna idag och gått en liten sväng sakta med hundarna.

"Hur lär man två prickiga att gå verkligen sakta. Slowmotionfart. När de är som duracellkaniner i grund och botten och har en matte som normalt sett går fort."

Ja specialselen verkar funka, så det får bli en till. Plus ett jäkligt avspänt kroppspråk.

Så avspänt som det nu kan bli, när man egentligen är rädd för ett riktigt ryck i kopplet.

De prickiga testar livet ut. De tar inte hänsyn till defekter utan utnyttjar dem för sina syften.

"Kan man så gör man".

De menar inget illa. De tar bara vara på de goda tillfällen som dyker upp helt enkelt. Och kan de få bestämma så gör de gärna det.

Men nu får det inte det. Bestämma alltså.

Näpp.

Imorrn ska jag nog skriva en insändare tror jag. Om de där läkarna. Ja. Den kanske inte blir så .....eh....ja jag kommer att säga vad jag tycker utan omsvep.

Utan krusiduller. Inte så som man borde utttrycka sig i en insändare.

Så den lär väl inte komma med.

Äh.

måndag 7 januari 2013

Sluta pika pga vikt

Tror det var Asta som tog upp det här med vikt häromdagen.

Att det är ett känsligt ämne och att skönhetsidealen är skeva. Men att det inte heller är okej att proklamera för övervikt.

Håller fullkomligt med henne i det. Det får lov att vara balans i diskussioner kring vikt.

Det jag personligen främst är matt på, är att det gärna ska pikas, göras ned, vare sig man är smal eller överviktig.

Det är inte bara ett problem i samhället att vara överviktig.

För det kommenteras väldigt mkt om man är smal med.

Pikas. Tjatas. Påpekas.

"Men herregud vad smal du är. Har du inga ben? Världens smalaste smalben. Vad klen du är. Äter du inget. Du kan ju tydligen äta hur mkt som helst du utan att gå upp i vikt. (surt)."

Eller "ska du aldrig ta det lugnt. Du behöver väl inte hålla igång jämt. Rida och ut och gå med hundarna etc."

Alltså. Jag är en sån där som under lång tid varit för smal enligt somligt folk. Tydligen.

Det tyckte jag själv med när jag var tonåring. För då var jag riktigt spinkig. Trots hela GB-en litersglass var och varannan dag utöver all annan mat.

Ville aldrig stå längst fram i ledet på fotbollskorten, iklädd den där stora tröjan och de där pinnbenen i de stora fotbollsshortsen. Jag vet egentligen inte varför vi alltid valde så stora storlekar för.

Men den riktiga klenheten gick över i högstadiet, då kroppen växte ifatt mig. Jag är förvisso fortfarande rätt klen i benstommen, men jag har ändå inte varit så klen i vad jag orkar kroppsmässigt.
Jag blir aldrig stor eller muskulös när jag tränar...utan snarare senig och lätt...Alltså nog kan man slänga upp fler höbalar med större armar...så det hade varit mer praktiskt numer med hästeriet. Men det hade kunnat vara värre.

Men sen då efter trettio års ålder, så har väl vikten skiftat en del. Efter en medicin för ett par år sen, plus hundra dajm, så vägde jag helt plötsligt tio kg mer än tidigare.

Då var jag obekväm, kände mig jävlig, inte som jag.

Och jag tror det var det som var problemet, att det där inte var jag. Trots att jag känt mig klen och ful, så kände jag nu inte igen mig.

1.72 lång och och vägde då ca 69 kg. Inte tjock alls alltså, men inte jag.

Hursomhelst när jag slutade med den där medicinen, så mådde jag så illa av utsättningsbesvären, så jag gick ner till mina ursprungliga 58-59 kg igen.

Sen skiftade det uppåt med nästa medicin igen och sen ner igen då....

Nu ligger jag stadigt på 58-59 kg igen och där är min trivselvikt. Och jag ser inte särskilt smal ut. De flesta har inte märkt viktnedgången, eller märker inte när jag går upp en sju kg heller för all del.

Men skit samma....

Det jag inte trivs med nu är dock att jag är så förbannat otränad. Hela kroppen är som en sopsäck i styrsel och arbetsförmåga. Jag mår bra av att träna, känna att kroppen fungerar. Att jag åtminstone kan lita till den som stått sig stark, när psyket faljerat skapligt ofta.

Att vara lite tränad är att känna sig lite mer hälsosam, ha mer energi, ja helt enkelt må bättre. Endorfiner i blodet. Lugn. Åtminstone för en stund.

Så för att knyta ihop det hela så...ja vikt är ett känsligt ämne...men det är inte helt lätt att vara den smala sorten heller. Jag kanske inte tycker att man förtjänar pikar, vare sig man är överviktig eller smal. Det är lätt att lägga ut förakt på den som är smal, bara för att samhällsidealen ser ut som dom gör, och att man inte själv tycker att man lever upp till kraven.

Men får jag också påminna er om något ni som pikar....jag bär normal storlek på kläderna för min längd 1.72 längd. 38/40. Inte 34/36 eller mindre som de 1.80 långa modellerna bär...så ingen fara på taket. Jag varken svälter mig eller är sjukligt smal, och är ni missnöjda, så istället för att hiva över skit på andra, så ta itu med er situation eller analysera och konstatera att samhällets ideal är sjuka.

Var och en har sin personliga matchvikt, som är passande för ens kropp.

Sen finns anorektiker och människor som lider av fetma. Och det är inte bra. Inget av dem. Men varje människa får ta ansvar över sitt, så pikandet kan vi väl stå över och försöka vara behjälpliga isådanafall om vi anser att det behövs och om det efterfrågas.

Men visst utseendegrejer är inte lätta.

Jag är som sagt var inte någon övermänniska, utan jag bryr mig ju också om hur man ska se ut. Inte vara för smal, för tjock. Rumpan som hänger gillar jag väl inte egentligen om jag ska vara ärlig......alltid är det saker man trivs mindre bra med med sig själv.

Och när Pyret ryckte fram nåt gammalt kort från badstranden som är taget för x antal år sen, då blir det ju tydligt att kroppens förfall är här. Det var lite mer stuns i den då. Och det är med lite sorg att man åldras liksom. Att man ser ett kvitto på det, och det är väl inte bara fåfänga förvisso.

Men det är känsligt med kroppar, för Pyret var nära att buslägga ut det där bikinikortet på fejjan...vilket jag hann att förhindra...Man passar sig för att visa upp sig själv inpå bara bikinin. Det är uppenbart det.

Men som sagt var...pikar..det kan man hålla inne med.

söndag 6 januari 2013

Pyret von Anka

Fan. Jag är trött efter två veckors förkylning.

Och axlarna är stela och lösa samtidigt. Det smäller så det sjunger om det när jag rör dom.

Helt normalt antar jag.

Äh.

Gamsnyggnacken som lutar åt vänster.

Tur att jag har sexiga röda underkläder på mig inunder.

Och att Challe sa igår att han tyckte att jag var vacker.

Vacker. Jag tycker det känns humoristiskt än.

Men det var väldigt fint av honom att gilla även gamnackar.

Men annars då.

Jag är väl lite less just nu på alla pengar som går till rehab...både psykolog och Osteopat.

Bra och heltäckande sjukvård vi har.

När den vanliga sjukgymnastiken inget kan erbjuda.

Nä man blir galen för mindre.

Och mediciner som ger biverkningar ska man betala efterverkningar för.

Schysst.

Ja och.....

Tänk om hästarna kunde käka lite mindre hö med, så kanske det kunde börja funka bättre ekonomiskt också. Eller om höet hade bättre värde. Eller om jag bytte till hösilage med bra värden i småbal. Fast småbal är dyrt. Också brukar stoet tåla hösilage dåligt och han magFjant vet jag ju inte hur han reagerar.

Äh det får väl bli samma grejer den här våren med.

Man man känner sig som en bankomat som får lämna stadiga uttag hela tiden.

Men man får väl stå där och se dum ut med fickorna tomma.

Med lösöret vid knäna och de trasiga skorna glappandes i snön och byxor med hål i arsele.

Bara hästarna får så, och Pyret då och Challe får spela innebandy, tennis och åka utomlands med jobbet en gång per år. Då kan man stå med hål i fickan.

Men Pyret då. Hon som ska ha femtio spänn i veckopeng som hon hela tiden argumenterar emot att använda.

Nu idag hävdade hon att hon inte fått sin veckopeng i Fredags. Nä hon råkade få den en dag för tidigt.

Men det hade hon tydligen glömt. Eller förträngt. Eller eftersom hon inte fått på rätt dag så hade ho inte fått.

Det har blivit ett argumenterande och ett jäkla jobb här hemma, efter att hon fått den där jäkla veckopengen som hon lägger på hög.

"Pyret von Anka".






lördag 5 januari 2013

Svindel

Jaha idag då så har jag varit hos psykologen då.

Ny lokal.

Hemma hos henne.

Det var lite skumt att stå utanför hennes hus. Plinga på och gå in. Var nervös som tusan. Trots att jag träffat henne under en väldigt lång tid.

Kändes nästan som jag skulle få svindel på gården. Men så fort hon öppnade dörren, och visade mig in i rummet, så blev det som vanligt igen.

Det är ju inte så att jag ska drälla runt som en nyfiken galning runtom i hennes hus, utan hon hade en hall och ett rum precis bredvid, resten av boningen låg på övervåningen.

Men jag var nervös för att jag skulle behöva använda toaletten. För var ligger den. Och jag gillar inte att besudla andras privata toaletter. Och jag behöver ju gå på toan när jag blir nervös. Uj.

Men det vågade jag inte ta upp.

Det får väl bli en näve immodium innan man åker dit och vätskestopp i en halv dag innan.

Nä jag har ju haft psykoterapihandledare i jobbet på Soc, som haft egna mottagningar hemma.

Så det är ju inte så ovanligt. Inte när man har få patienter och i huvudsak gör annat.

Jag är så jävla nervös bara att komma i fel tid, eller på fel dag, eftersom hon också tyckte att det bara var att gå in, utan att ringa på.

BAH!

Tänk om man glider in där och man hör att hon har besök där hemma, och lever vanligt hemmaliv, också står där en patientjävel i hallen med mössan i näven och glor och trampar.

Fy faen va pinsamt.

Special tillvaro det där med att ha patienter i sitt eget hem. Även om det är i "the underground" på huset.

Ja, ja.

Nu vet jag ju var hon bor iallafall.

Men min mamma verkar inte ha nån större tilltro till mig. "Tänk om du blir förbannad och åker dit och bankar på dörren och ställer till ett rent helvete. Eller om nån blir arg och mördar henne."

Jag hoppas inte min mamma menade mig då angående mördandet, och att hon har högre tankar om mig vad gäller aggressionsutbrott fortsättningsvis.

Jaha och angående konversationen då med terapeuten, så tyckte hon absolut nej till höjningen av medicinen just nu.

Hon tyckte inte att psykiatrin ska ta egna beslut om den, utan att det ska ske i samråd med neurologen, dit jag ska sen här denna månaden.

Hon tyckte också jag skulle diskutera detta med Osteopaten.

Också var hon överlag tveksam till om kropp och huvud skulle klara fler påfrestningar nu.

Det är klart att jag vill ju dö varje gång jag höjer den.... så i och för sig....men jag har ju hitintills aldrig dött av höjningarna så det ser ju ändå ljust ut vad gäller oddsen.

Äh.

Också har jag en jäkla massa blåmärken som jag får av ingenting just nu. Masserade mig lite på ryggen häromveckan och när jag kom till Osteopaten så konstaterade hon att jag var helt blå på ländryggen.

Ja eller så är man stark i nävarna. Eller så kan man också få blodutgjutningar av just medicinen.

Äh.

Jag gör nog som hon säger. Avvaktar lite. Men jag är rädd att jag kommer får skit från psyket.










fredag 4 januari 2013

Spel och Jäkelskap

Förkyld som en gris försöker jag mota bort mitt dåliga humör.

Vi har spelat Monopol med jävulen själv som iscensättare. Musse pigg-Disneymonopol.

Allt som har med Musse att göra blir till krångel och jäkelskap.

Ja och Challe fulspelade, Pyret lojvann och jag bjöd till ärlig kamp men förlorade.

Efter det mådde jag illa och fick lägga mig.

Verkar vara ett jäkla virus det här. Och ett jävla spel.

Det går inte att vinna mot den som bor i slott.

Så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara.

Kosingen räcker aldrig till.

Man får bara träla, lösa in befintliga tomter och betala tills man är slut och bankrutt.

Jaha och nu då efter denna dags strapatser i soffan?

Kamomillte, soffmys med de prickiga, och Jurassic park.

En klassiker i dessa tider.

Också har jag ett fortlöpande jobb med Pyrets attityd.

Hon tror hon både driver och härskar över världen just nu.

" Din jävel" blev jag kallad för idag.

Det samtalet ville hon lägga ut på fejjan, eftersom det tydligen spelades in, ända tills jag påpekade vem som ev gjort bort sig.

Det var ju icke jag sa som sa fulord till henne inte, även om jag talade klartext.

Nä.

Då ångrade hon sig.

Det är nån som behöver tas ner på marknivå här inne.

Just nu kollar hon på Jurassic de andra dagarna Sagan om Ringen.

Det kanske kan göra henne lite lamare.



torsdag 3 januari 2013

Ett öppet seriöst brev till läkarna

Humöret är sådär.

Jag är väl lite störd av att kotorna i nacken sitter skevt och skaver.

"Men va fan har du gjort. Hela nacken är ju svängd", säger golffadern när jag bett om massage.

Ja jag får väl själv ställa frågan då?

Ni kotor som fallit ut åt höger ur ledet...hur tänkte ni?

Inte undra på att det drar i vänster sena. (Bra fiolsträngsämne dock om man först lägger lite voltarensalva på först.)

Eller att nervsmärtan går som en projektil upp i nacken från skuldran om man lutar sig bakåt.

Man känner sig lite som ett rymdskepp. Fullastat men ändå stadigt redo för avfärd med en eld i arsele. När man glömmer bort sig och sätter sig tillbakalutat ner.

" Ursäkta att jag inte hela tiden motionerar herr doktor." "Och att jag inte neg vid besöket"



Sen så var man på väg till psykologen idag med, och fick vända efter en kvart då hon ringde.

Kul när man dragit upp hela familjen. Ett Pyre som var allt annat än piggt pga grav hosta.

"Oj hon hade visst skrivit fel tid i sms:et."

Tolv istället för elva. (Challe the ständige chaufför blev jätteglad)

Nice.

Har ju hänt förut.

Också ska hon ha mottagning på Lördagar och kvällar nu framöver, för att "hon ska göra annat" på dagarna.

"Annat"

Slå dank eller jobba heltid plus Lördagar och kvällar?

Nu när hon håller på att nå 70 -årsstrecket.

Det är då man trappar upp eller?

Äh.

Kan hon inte säga vad som är "annat" på en gång?

Måste vi leka "the riddlegåtan" hela tiden.

Det är jag less på.

Att hon ska vara så förbannade hemlig efter alla dessa år.Samtidigt som hon inte är det.

Hallå liksom. Relaxa. Slappna av. Jag ser mer än du tror typ.



Jag är less på yrkesfolk.

Dock inte hon Osteopaten som är en riktig frisk fläkt i sammanhanget.

Hon är roligt och beter sig som folk. Inget knövvel och inga omvägar. Bjuder på kaffe. Raka svar. Hejdlöst rolig ibland.

Men.

Jag vill vara fri och oberoende, slippa sjukvård i alla former.

Även den bra sjukvården.



Men det är egentligen läkarna jag stör mig på, utöver mitt hälsotillstånd då.

Funderade apropå andra spörsmål om jag skulle skriva en insändare, angående de här styltiga läkarna i 50 års åldern upp till pensionsåldern + plus några till.....men jag har fan inte ork, och jag skulle mest bara vilja skriva en sak...som inte direkt blir en insändare.

" Jag är så jävla trött på er."

Jaha och nu rök hundarna ihop över en smörgåsbit. Alltid är det nåt. Fast det låter mkt men händer nada. Dock måste man styra upp.



Ja, ja. Tebaks.



Var inte så jävla otacksam tycker nog somliga av er nu.

Angående vården alltså.

Men jag är tacksam för en del grejer, såsom hjärtablationen tex och servicen på Örebro Sjukhus.

Men jag är icke tacksam över de två åren som jag fick kravla mig runt på gräsmattan här hemma, för att ingen tog på allvar, att jag hade 220 slag i puls/minut ibland.

Man är ju inte som Björgen som skred in på en räkmacka med sitt hjärta.

Här skulle det bevisas.

Men allt är inte svart/vitt.

Har träffat andra guldkorn med. Men de slutar oftast. Flyttar. Flyr. Eller nåt.

Men nån vettig har jag nu som går att prata med. Om man får tag på henne.

Men det är för många apskaft, för mkt motande och för mkt jönseri och dummeri.

Det pratas om bristande resurser inom vården...men de läkare som vi har...kan de inte utnyttjas bättre?

Det finns ingen charmkurs de kan gå i?

Kanske också en kommunikationskurs?

Och en i logiskt tänkande, helhetstänk och utnyttjandet av hjärnan?

Kanske utöka den delen för empatiskt tänkande med?

Nä det är för mkt begärt. Jag förstår.

Jag vet ju inte ens om ni vill/förmår?

Frågan jag måste ställa så här rakt på.."är ni bara dumma eller är ni rent av bara oförskämda?

??

Det vore av värde att veta. Så man vet om man ska klappa er på axeln och tänka stackars dig din dumma jävel, eller svara upp och eventuellt kasta ut vederbörande från femte våningen.

Det sista faller ju eventuellt ofta på att man är för svag och vek, när man väl är på sjukan. Man är ju trots allt sjuk..även om man misstänks fejka förstås.

Määän jag vill inte såga en hel yrkesgrupp egentligen. Bara 90 (eh 95)  procent av dom. Men skulle jag vara sjuksköterska eller undersköterska, så skulle jag gå galen på, att de har så mkt mera i lön och har en högre status.

Sköterskor som får ta mkt av den sociala biten och rädda upp situationer efter läkartabbar. Som uppenbarligen besitter en mkt mer mångfascetterad kompetens. Höggradig kompetens med stora inslag av empati dessutom.

Nä jag hade gått galen eller befordrat mig själv.

Läkarjävlan.

Jävlar vad jag är trött på er.







onsdag 2 januari 2013

Vobbel vid helvetesgapet

Nä jag har inte så himla mkt att säga.

Därför har jag icke bloggat på en hel dag eller två.

Vi är förkylda. Pyret förhandlar om veckpeng. Vägrar städa. Jag ger upp. Går och lägger mig. Går upp. Vandrar runt. Slänger på mig liniment och hoppas att jag blir smidigare i rocken snart.

Dillen trasslar ideligen in sig i granen och granbelysningen.

Tur man har grejer som håller.

Men sitter han inte fast i granen, så sitter han fast i datorkablarna.

De håller inte för matchningen.

Fjant har provat träns nån mer gång och är duktig.

Vi överlevde fyrverkierna trots allt.

Även prickarna och hästarna. Fast prickarna sov i våra sängar natten efteråt.

Man duger ibland särskilt mkt om man säger som så.

Vid sjukdom, olyckor och andra vedermödor.

När gräshopporna intagit kvarteren och jordens undergång är nära.

Sen när faran blåsts av så vill de ut och gå med husse. Fjäskar som fan och ligger på rygg.

Ja, ja.

Dagen strapats har bestått i läkarbesök.

Jag sa att jag inte fixade läkare i allmänhet. Framförallt inte de som har jobbat länge. Framförallt inte män som är läkare och är i 55-65 årsåldern.

"DE KAN ALLT UTAN ATT HA NÅN HÖRSEL."

Ja, ja hon höll med sin överläkartitel till trots. Men hon är kvinna iallafall.

Också beklagade hon hösten. Min höst. Tack.

Sen då...

Medicinen jag har ska höjas. Mkt i dos för att vara mig. Lite för nån annan vanlig helmänniska.

Inte halvmänniska som jag är. Jag tål bara hälften eller en promille av det som ska tålas.

Jag är inte tvingad eller övertalad på nåt sätt, utan mer pga att nåt behöver hända.

Jag tänkte väl gå "all in".

Satsa det mesta. När det ev inte kan bli värre. Eller?

Antingen så blir det bättre och hjärnan lugnare och kanske musklerna smidigare.

Eller så går det åt fel håll. Och då vet vi att den där medicinen är en del av boven i dramat. Och att det mesta är åt helvete.

Men jag skulle försöka hålla ut i några veckor...tydligen.....

Mnaej...veckor.......host..host...likkistan är inte klar än. Den i plåt. Jag vägrar trä. Det är för löjligt. För mjukt. För nedbrytningsbart. Man ska inte göra det lätt varken för Gud eller för naturen.

Määän.

Ikväll blir det ingen ökning för jag står nåt dygn till på stupet och vobblar.

Dräller sten och hör ekot av dem ljuda där nere i avgrunden.

Glyser ner mot helvetesgapet och funderar på när jag ska hoppa.

Men det måste ju vara så, att man får se de där blesyren man får på vägen, såsom avhuggna ben och armar, som små skrubbsår om man nu bara klarar livhanken.




Det där lät väl väldans dramatiskt.