Löpning en hypad Stockholmsgrej

Alltså det här med motion. Vad är det som ska vara så hiiiimla svårt. Det ska vara gym och gymkort. Gå på nåt jäkla rullband. Kul. Jag skulle kunna rada upp diverse knepiga grejer....kettleball? Det ska också vara zumba, som kanske i och för sig ska vara kul, säger folk. Men det är ju så svårt att ha tid för sig själv. heter det också. Men det som nu slår allt och löser allt, är LÖPNINGEN eller joggandet för att inte tala om lufsandet. Nu ska alla springa, eftersom det tar så lite tid från familjen. Mm. Sen ska folk, även de som ev springer en gång per månad, springa maraton. Bara för att man ska. Det är en Stockholmshype måste jag få säga. Vad är det som helt plötsligt har blivit så märkvärdigt med att just springa? Få en medalj. Du har gjort det. Eller? Jaha. Har Forrest Gump inspirerat eller? Nä. För det duger ju inte att bara springa heller. För numer ska man ju gärna springa i kjol och se snygg ut med. Såg jag på teve. Någon som designade fram kläder för just såna där tillfällen. Vad är det för fel med shorts? Såna där lösa fotbollsshorts man hade som tonåring. Luftiga, sköna och stora. Nä. Luftmotståndet blir väl för stort.

Det här med kåta hundar och valpar

Det går tydligen fortfarande inte att slå isär textjäveln. Börjar bli less............ Nä jag sitter fortfarande inte på Bahamas om nån undrar. Men jag sover jäkligt gott om nätterna, så jag var på ett bra ställe då iallafall. Det är väl skapligt nu med. Man har iallafall fullt upp med att diskutera med hundarna. Just nu är de inte i synk. Den ena är skendräktig, den andra löper, den tredje springer runt och försöker få till ett ligg, trots sina tolv och ett halvt år. Ett sista så han får en sista valpkull. Fast han skulle nog ha svårt att orka med att uppfostra dom. Han tyckte det var sådär senast det begav sig. Då satt han mest på soffan och såg matt ut. Ihop med mamman som vid det laget också hade fått nog av fem stycken gremlins, som drog ner gardiner med stänger, käkade upp blommor och pulvriserade jorden över hela golvet. Tuggandet på deras bäddar och det eviga diandet. Det gick inte bra den gången när Dillen för första gången blev insläppt till valparna. Då trodde de att Dillens snopp var en puppe......ja ni förstår ju själva hur Dillens reaktion blev. Annars när han väl orkade så uppfostrade han på sitt sätt. Sa ifrån brutalt några gånger, så man tyckte det såg otäckt ut, men efter det skred han in och de vek undan. Tänk om man själv hade haft den pondusen. Vi var tvungna att gå i foppatofflor för att klara fötterna någorlunda. Gummistövlar hade varit att föredra. Valparna drog av Pyret tröjan vid ett tillfälle. Men hon är inte den som är den. Vid varje ledig stund satt hon hos valparna. Var knappt hemifrån på två månader. Var jättearg när de hämtades valparna. Sicken tid det var.

Vad är friskt och sjukt

Tyvärr går det inte att slå isär textjäveln!!!!!! Tja. Jag skulle gärna vilja ligga vid en strand i bahamas någonstans och hinka drinkar i den gassande solen. Bekymmerslös. Men jag har varit där.....och hållit på och dribblar med en massa skit. Vränger på sjukhus med bar överkropp, brösten slängandes, händer som är överallt och som sätter fast plattor med elektroder, under brösten som hänger. Sitter med sladdar och uppkoppling på övervakningssystem och EKG.Bli kallad för lille tös av de äldre ur personalen. (är snart 40) Det jag håller på med är att fara runt på röntgen. Få kontrastmedel hit och dit och bli genomskinlig. Röntga lungor och ligga och fladdra med händerna rakt upp på kommando, andas på kommando och få kontrastmedel i sig igen. Få sig en förvånad men positiv kommentar från sjuksköterskan på röntgen, för att man likt alla andra INTE valt att ha bh på sig. Nä när jag uppgraderade mig till landstingstrosor så gav jag fan i det andra. Det underlättade tydligen. Ja och andra göromål då som att i sanslös yrsel, sitta på en jävla motionscykel i strumplästen, för att man gått i strumpor i korridoren dit, eftersom hjärnan satt sig i strejk. Få avbryta testet pga yrsel och illamående. Skratta en del med sjuksyrran som höll i testet. Någon som bad mig sitta i rullstol upp till avdelningen. Vara förvånad över blodtrycket som ligger på trettio enheter över vad det brukar göra. Fast inget fel ändå. Få traska ner till samma ställe igen för ultraljud, som jag gjort fem ggr de senaste åren. Få en liten pik av henne som höll i motionscykeln, att jag kanske var mer lämpad för stillaliggande akiviteter. Skoja med rumskamraten om begravningskort, som egentligen var ett bröllopskortsinbjudan. Prata släkter, vanor, ovanor, problem. Klaga på alla jävla ljud och pip. Sömntabletter som måste till för att få sova. Skratta åt maten som kommer inglidandes varenda sekund. Portioner stora som gjorda till troll. Skratta åt hela situationen. Åt han som lät som en fågel några rum bort. Vara ledsna för hans skull. Prata strunt och flamsa med varenda vårdpersonal. Skratta med rumskamraten åt/med varandra under läkarronderna. Sitta i dagrummet (en gång o aldrig mer) och se på när de dementa damerna går loss på rapparna. Bli kallad den nya stjärnan av dom. Önska sig hem, önska sig bort. Se ut genom fönstret. Blicka bort mot solen och de andra. Gå ut utanför avd och lägga sig i en soffa och försöka övertyga sig om att inte rymma. Gå in igen och lägga sig vid fotändan med den gula landstingsfilten över huvudet. Få stöd av rumskamraten att ta det lugnt. Få info av sjukvårdspersonal att de ser på monitorn om jag händelsevis skulle gå. Skratta igen med rumskamraten. Få ta del av hennes kultur, högtider och mat. Prata med hennes släkt i högt, ivrigt tempo under besökstid. Göra fler tester. Bli förvånad över att läkaren tyckte somligt var allvarligt som jag tyckte var skapligt. Bli än mer förvånade över att det jag tyckte var jävligt besvärande, var ingenting att bry sig om. Åka bil hem med skallvärk för att sjukan enbart erbjuder panodil. Ligga och hulka i toan när man kommit hem pga illamående och skallvärk värre än värst. Trösta barn som varit rädd och ledset för att man levt rövare på sjukhus. Det är det jag har pysslat med. Jag vill vara frisk. Inte som Persbrandt, för han är ganska ofrisk. Han den där för Sd är definitivt sjukare än mig så han går bort. Moderat Reinfeldt har psykopatdrag så sån vill jag inte heller vara. Det finns flera som är sjukare än vad jag är, så kanske man ska sluta att klaga. Eller vad är friskt och sjukt egentligen. Bara för att man dribblar runt på ett jobb-är man frisk då? Är man frisk för att man orkar ränna runt i triathlon. Orkar springa 24 timmarsloppet. När man mäktar med att kravla sig uppför världens högsta berg utan syrgas, trots att tre av ens vänner dog under samma tripp. Det kanske är väldigt friskt ändå, att man som en stor önskan har bahamas i sikte, alternativt är väldigt nöjd med att ha sina nära omkring sig, hundarna, hästarna. Kanske är jag inte sjukare än sjukast på alla plan. Inte än iallafall. Bara halvsjuk. På sjukhus är det lätt att se sig själv som bara sjuk. Men hursomhelst så var det lite annorlunda, när jag kom hem ifrån vistelsen från sjukan. Förkyld därtill så jag har inte varit ute till hästarna på några dar. Idag kravlade jag ut till Fjanten och han vägrade titta åt mig. Som om jag vore radioaktiv eller nåt. När jag försökte klia honom så la han öronen bakåt och blev arg. Han som aldrig varit arg förut. I hans ögon har jag nog inte skött mig hursomhelst.

Ensam mamma söker....

Nä. Det börjar på att bli lite läskigt det här.

Pulsen den är antingen hög eller jävlig låg. Hjärtat rusar iväg för vad som helst. Det drog iväg i hundraåttio när jag gick till stallet. Ja också har jag ont i bröstet stundtals när det håller på och hoppar hjärteländet. Andfådd.

Jag antar att det fortfarande är utsättningssymtom. Alternativt stress men jag brukar aldrig få hjärtklappning hur stressad jag än är. Men blir det inte bättre tills imorrn får jag nog åka och ta ett EKG för säkerhets skull. Idag är Challe och spelar årets viktigaste golftävling, så man får väl bita ihop.

Har ändå sovit bra trots avbrott. Pyret och somnade tätt ihop i soffan igår kväll vid halv tio tiden. Vaknade klockan halv tre och insåg att jag inte gett hästarna sin sista dos kvällsmat som jag brukar ge vid 22.00 tiden. Ångest.

Ja annars då. Jo jag kollade på "Ensam mamma söker" häromdan. Ett program jag aldrig kollat på förut. Ja och nu vet jag varför. Jag tycker liksom inte att det är okej att dra hem fem potentiella karlar till sina barn, fara iväg på tivoli, hångla med allihop, med barnen mitt i smeten.

Cecilia tror jag hon heter. Hon verkar inte vara riktigt hundra om man säger som så. Inte de andra två mammorna heller. Den ena är hur mjäkig som helst och kan inte säga ifrån till sin pojk som far runt och ska slå alla. Men det är klart att det är nog en rimlig reaktion av pojken i och för sig när det helt plötsligt dräller in karlar som ska bo in nån överinträngd liten lya.

Sen hon som ska styra och ställa med karlarna som om det vore nåt jäkla tränings ala städningscenter de var på. Söker hon hemhjälp eller en partner?

Sen det här med att blanda in barnen. Urschäkta men det är ju ändå inte de som ska välja vilken karl som ska vara kvar/leva med sin mamma. Det är liksom inte deras val. Äh.

Nä. Det där är inget för mig. Jag blir bara irriterad.

Fått nog igen

Jag har liksom fått nog igen. Fast den här gången av mig själv.

Jag är så trött och pantad i huvet, så att jag har svårt för att läsa.

Så därav kan det bli ganska lite kommenterande av bloggar då.

För nu.

Nä jag börjar alltmer se ut som han sengångaren Sid i Ice Age. Har samma kroppshållning med sluttande axlar och framskjutet huvud. Magen som inte går att räta ut ordentligt. Fin syn när man spankulerar omkring i stallet. Lägg därtill gamla skitiga mjukisbyxor, tovigt hår och ett ansiktsuttryck från hells inre magmamassa.

Käkar som biter sönder tänderna. Man undrar om man kommer få betala tandläkarbesöken själv trots att det är en medicin som fixar till det här. Det gör också ont när käkarna krampar ihop sådär. Helt jävla värdelöst. Värktabletter...sockerpiller.

Lägg till skakningar i hela kroppen och blodtrycksfall. Var så yr  igår efter att ha mockat så jag kollade blodtrycket. Det har inte slagit mig förrän igår, att det kan ha något med det hela att göra.

Ja 94/52 i tryck. Det är för lågt iallafall för en sån som mig. Jag är överhuvudtaget less på att vandra runt med en puls på 42 slag per minut. Jag är ingen Gunde Swahn precis. Den där uteblivna pulsökningen gör mig trött.

Blä.

Så jag ska skriva ett mail till läkaren, för att höra hur länge, det ev ska vara så här?

Klagomuren.

Annars då...ja Pyret är förkyld och hängig så vi hänger ihop i soffan och försöker dra skämt och gåtor. Den ena sämre än den andre. Men Pyret hade en bra en : Vad är det som går upp och ned men aldrig framåt?

Ja jag hade ett svar på det och Pyret ett annat, så mycket kan jag väl säga.

Skärpa till sig

Nä nu är det dags för nya tag.

Som en kvinna sa till mig igår, när jag surrade runt som mest, och kravlade i nån dålighetskänsla....ömkade, drev mig ner i ett svart hål där jag var sämre än Svarte Petter och Musse Pigg på en gång.

"Skärp dig", sa hon till slut med skarp röst. Ja hon ville bryta mig...mitt jävla tankemönster.

Skapligt otippat från just henne som är en professionell person. Då ska man ju förstå, förklara, få ihop sammanhang mm. Men jag lyssnade inte på någonting. Äh. Jag hade blivit för trött och blev allt tröttare. Huvet funkar inte heller efter alla medicinbiverkningar, utsättningssymtom. Det är nog kaos i varenda signalsubstans. Det är då man ska ge sig in i konflikter. Kasta sig naken in i eldsriset utan att tanke på att vila vore bättre. Men ibland får man nog, även vid fel tillfällen.

Hon sa att det var första gången under hennes yrkesverksamma liv som hon sagt just "skärp dig" till någon. Hon själv var lite förvånad över den kommentaren. Ja, ja nån ska vara den första. Nä jag blev på bättre humör. Tyckte det var humor. Och bra.  För börjar jag gråta så slutar jag inte. Börjar jag skratta så slutar jag inte. Välkomna till Millans dårhus. Jag hoppas det ger med sig så småningom. Sen kan det mesta sägas vid rätt tillfälle och om man har en vettig grundrelation.

Nog om detta.

Jag kollade ju som vanligt på "Bonde söker fru" igår kväll. Mitt favoritprogram. Ja, ja...kanske töntigt...men nä....det är ju kärlek det handlar om. Taffliga, klumpiga bönder. Vackra omgivningar. Denna gång en snygging och därtill en äldre, intelligent, analyserande, tänkande man med fläta och skägg. Tack och lov för någon som kan säga något vettigt, genomtänkt och klokt. Där kan det nog komma en och annan line.

Sen funderade jag på om jag var singel. Kanske man skulle ha skickat in nåt intelligent brev och låtsas om som om man vore normal. Hoppats att man inte hamnade med i teve, men ändå mot alla odds blev utvald. Jo det är då jag undrar om jag skulle kunna nöja mig med, att det "känns halvdant". Ja bara för att få bo sådär. Kommer ni ihåg bonden förra året. Han som bodde vid havet. Åhhhhhhhh. Där hade man kunnat ha hästarna, badat, fått gratis hö, haft traktorer, förmodligen grus och kanske en lastbil. Men man hade väl brutit upp, för att halvdant inte funkat, ens skämt inte funkat,  och satt sig i en liten etta med jävligt mkt asfalt utanför dörren. Fast då hade man åtminstone sluppit leran här hemma.

Nä vid närmare eftertanke är jag glad över att inte vara singel.

Nä.

Annars sitter vi i soffan jag och Pyret för att hon är sjuk. Förkyld. Det är ju jag med om jag känner efter. Men det gör jag inte för jag ska ju skärpa till mig......hahahahaha!

Jag har fått nog

Varning: Långt jobbigt inlägg

Ja igår tog jag upp något, jag aldrig skulle ha tagit upp med en viss person.

Men ibland måste man ta upp saker för att försöka få det att funka. Särskilt om det är någon som man också har roligt med många gånger. Då kan det vara värt att jobba för att det ska fungera. Men jag har dragit mig för det -för att det alltid tar hus i helvete.

Jag ställde en fråga kring ett antal uttalanden hon gjort till mig-om hur hon tänkte, eftersom det känts ledsamt för min del.

Då fick jag höra att jag alltid ska vara arg på henne i perioder, att hon alltid gör fel och att jag alltid väljer att tolka det människor säger till det negativa. Att jag tror alla om ont. Att hon är ond.

Samtalet blev lite låst från början så att säga. Men jag lät henne inte som vanligt lägga över allting på mig. Men det var en tråkig reaktion. Jag angrep henne inte, utan jag ställde en fråga om en eventuell kommunikationsmiss.

Men jag fick svar på min fråga så småningom.

Men det var hårt att höra att vi var på olika ställen i livet, att hon hade lämnat det som jag var i. Hon har inga mer problem med gamla upplevelser, vilket jag uppenbarligen har. Hon tyckte det var läge att gå vidare. Då som var då var då, och nu är nu. Jag borde ha kunnat lämna det.

Ja tänk om jag kunde det. Såsom jag skulle vilja det. Men jag gör allt vad jag kan. Går i samtal och har gjort det länge. Men jag har pga hjärnskadan en dålig ork, så det är inte möjligt för mig att ta itu med så mycket i taget.

Hon tyckte inte heller att det var bra för mig att vara så arg och ha varit det under så lång tid.

Jag är inte arg jämt. Jag är också glad, humoristisk, ledsen, förvånad, betagen, kär. Allt det som ingår i ens liv.

Så ändrade hon sig och sa att hon önskade att jag kunde må bättre någon gång, att hon kände sig frustrerad. Att hon ibland inte orkade lyssna.

Men jag förstår om man inte orkar lyssna alltid. Ibland orkar man inte. Har inte lust. Vill inte. Men jag har svårt för att hon inte kan respektera att jag har saker kvar inom mig som gör väldigt ont, även om hon inte har det. Jag har inget större behov av att prata om det heller. Det gör ont att hon tydligen tycker att jag ältar detta. Jag tycker inte att jag gör det, men ibland när ämnet kommer upp så kanske jag trycker på lite extra, för att jag inte får den reaktion som jag vill ha.

Men det var hon som ställde frågan häromdagen. Hur jag mådde etc. Kan inte rå för hur jag mår. Jag svarade kort med en mening. Hon spann vidare in på ett så besvärligt/känsligt ämne som jag inte egentligen orkade prata om. För jag orkar ofta inte prata om det som smärtar mest. Särskilt inte nu med allt illamående, kramper o vette fan.

Jag tycker inte att jag är den som ältar högt om allt. Jag skonar min familj från mitt mående så gott jag går. Jag ringer inte och beklagar mig. Men hon orkar inte lyssna nu, för att det är så mkt fel på mig. Mina medicinbiverkningar jag har. Hjärnskadad. Taskiga upplevelser. Det behöver hon heller inte. Men fråga inte då.

Men visst jag önskar också, att även hon, skulle kunna gå vidare från sina hemska upplevelser som hon har, vilka i och för sig inte härstammar från uppväxten. Men jag sätter inget slutdatum för henne. Det är som det är. Sorg och ilska kommer och går under en ganska lång tid. Livet.

Men varför ska hon få ta den platsen för. Leva ut allt hon tänker och tycker medans jag måste nöja mig med att vara tyst.

Jag är klar med hennes sjukdom. Jag vill bara gå vidare. Det vill alla runtomkring. Men hon är inte där än. Jag respekterar det. Även om jag inte heller alltid orkar lyssna. Men man måste inte alltid så länge respekten finns där för den andres tillstånd/upplevelser.

Om vi också ska prata om det här med att vara i ofas i livet. Ja det kan ställa till problem det. Naturligtvis. Men man kan väl i viss mån ha tolerans i det, om man nu delar mkt annat i livet. Har mkt gemensamt för övrigt. Roligt tillsammans. Men visst är vi på olika plats.

Jag är klar med jobb, dåliga organisationer, dåliga chefer. Har läst organisationsteori på universitet för att begripa mig på varför min arbetsplats blev som den blev för. Jag har gått igenom det och är klar med det. Jag kommer undvika att sätta mig i en sån sits igen. Men det här med jobbet har hon klagat över i åtta års tid. Samma prat som ska uppta väldigt mycken tid när vi träffas. Det är jag ganska nöjd på. Försöker byta samtalsämne ibland förvisso. Men där är vi också på olika plats i livet.

Men detta räknas jag att lyssna på, medan jag inte får säga hur jag mår på ställd fråga. Jag vet inte men jag har liksom tappat lusten ganska mycket. Jag vill inte ge i absurdum. Jag vill att det ska vara likvärdigt. Jag vill inte att någon sätter ett slutdatum för mig när jag ska sluta må dåligt.

Jag vill kunna vara jag. Tycka de saker jag har åsikter om, även om de männsikor som befinner oss nära oss båda, utan att allt ska bli överslätat. Jag har förstått av samtalet att en del är för att lindra för mig, men en annan del är också att hon vill att allt ska vara bra. Efter att hon blivit frisk. Men allt är inte bra. Jag mår inte bra. Hon kan inte få bestämma över mig att allt ska vara bra bara för att hon vill det. Låt mig få känna och tycka som hon alltid gjort. Hon har sagt saker till samma människor, vilka jag nu har åsikter om, på ett sätt som jag aldrig skulle säga till någon. Men jag har inte lagt mig i. Men jag ska stöpas i någon form, också kan vi vara någon sort lycklig enhet allihop. Bara man håller käften och är nöjd hur man än blir behandlad.

Jag vill bli av med tvångströjan. Det räcker nu. Jag vill vara jag och det kan jag tydligen inte i den konstellationen.  Men hon tycker att jag alltid har gått min egna väg. Varit stark. Sagt det jag velat. Jo jag har nog gått min egna väg på ett sätt. Jag är jävligt målmedveten och vet vad jag vill. Men den här vilsna delen i mig, den som nästan blivit känslomässigt utplånad. Får den finnas. Nä den får inte synas för det är också smidigare med någon som i alla väder kan ta hand om sig själv. Som mår bra. Det är min roll i den här konstellationen det.

Jag har fått nog.

Maken till hund

"Här skulle det ha varit en bild på Blomstret men det går inte att ladda upp just nu tydligen"



Ja det ska inte vara lätt inte. Nu har jag toppat hela måendet med en förkylning.

Äh.

Dagarna går annars ut på att försöka vara så lugn det bara går trots tillståndet. Inte få panik när det blir kramp i käkarna eller när ena handen inte kan rätas ut. Det gör förbannat ont med kramptillstånd ......men man får försöka tänka på annat.

Mocka skit. Prata med Fjant. Pussa på Pyret. Tjata med Challe och försöka vinna diverse spel vi spelar.

Annars har jag gott stöd i hundarna. De svarta driver väl runt som alltid i glad ton och vill ut på sina tider minsann vad som än händer.

Men den bruna Blomstret är det annat med. Hon känner med en gång av när jag är ledsen. Sätter sig rak i ryggen så nära som det går att sitta bredvid mig. Småbiter mig lite i ena örat, lägger huvudet mot mitt huvud. Så kan hon sitta länge tills man kommer på rätt köl igen.

Jag hade hjärnhinneinflammation en höst då hon inte var gammal. Fem månader bara. Jag låg mest i soffan hela dagarna under två månader, utan att knappt orka göra någonting alls. Jo hon fick ju komma ut förstås korta stunder och längre turer med Challe när han kom hem. Utöver det låg hon vid mina fötter hela tiden. Maken till hund det där.

No Liseberg

Nä. Det blev inget Liseberg för mig.

Jag provade det mesta i åksjukeväg innan. Det är så jag mår. Illamående som om man var åksjuk.

Karusellsjuk.

Så jag tog en postafen och det gick åt helvete.

Kroppen pallar inte för antihistaminer. Såna som ska vara så oskyldiga. Det har hänt nåt med mitt huvud som gör att kroppen inte tål dom. Muskler, käkar. Allt går i kramp. Benen bär inte. Jag tippar åt sidan.

Så jag tar inget mer sånt. Inga fler primperan. Inga postafen. Inga tavegyl mot klåda. Inget som är sederande. Jag har fått ett åksjukeband att ha på båda handlederna. Såna som gravida använder ibland. Faktiskt tycker jag att de hjälper lite. Jag känner mig bättre idag.

Jag var ändå på väg att följa med igår. Vara med en stund- men Challe tyckte inte det.

Det var troligtvis rätt för när jag tänkte mig in i situationen där på tivolit....stå och vänta på Challe och Pyret som åker bergbana, känna lukten av strips, sockervadd och popcorn- då höll jag på att spy.

När jag gick ut för att mocka i förrgår, höll jag också på och spy, för att det blir sämre när jag anstränger mig fysiskt. När man är på Liseberg går man onekligen en hel del.

Så jag var hemma och fick mig filmer till livs av Pyret, kort skickade till mobilen, så det kändes lite som om jag var med ändå.

Pyret är också go. "Gör som du vill mamma. Jag vill gärna att du följer med men kan du inte så kan du inte. Jag älskar dig så mkt ändå vet du"

GoPyret.

Vidare har hon gjort analyser angående hennes nuvarande lärare och den förra. Hon tycker den hon har nu skämtar för lite och blir för arg.

"Anna sa också ifrån, men man kan ju säga till på olika sätt."

Jo.

Sen förväntar sig Pyret att även den här läraren ska klä ut sig på halloween. HA! Tveksamt. På den nya skolan gäller struktur och ordnung über alles.

Osynliga gränser som barnen inte får passera på skolgården, eftersom det blir för många barn på ett för litet område då. Så ettorna och tvåorna får stå och vinka till varandra.

"Hej ,hej kära vän...vi kan titta på varandra, vinka, kanske skrika över gränsen, men mer än så blir det fan inte."

I min värld låter det som att man rastar fångar eller nåt.

Ja det kanske var överdrivet. Ordning och reda kan ju också se till att djungelns lag inte tar över. Perfekt blir det aldrig.  Pyret gillar hursomhelst läget och är glad när hon åker till skolan och glad när hon kommer hem. Även om det inte finns några som helst tvivel över, att hon skulle vilja att den gamla skolan återuppstod.

Hon tyckte det var bättre förr helt enkelt.

Det hade jag också tyckt om jag fått hemlagat med efterrätt och kladdkaka efter maten på lunch.

Det är skillnad att laga mat till 400 elever i jämförelse med 23.

Introvert eller extrovert

Läste en sån bra artikel som jag la upp på fejjan nyligen.

Den handlade om introverta och extroverta personer.

Jag är i huvudsak introvert. Det vet jag ju. Men inget är ju svart eller vitt förstås. Hursomhelst så är det inte bara min hjärnskada/utmattningssyndrom som gör att jag inte vill vara med på stora kalas eller liknande.

Jag klarar heller inte av ytlighetssnack. Det behöver inte alls betyda att jag vill prata om djupa eller svåra frågor hela tiden. Absolut inte. Jag flamsar gärna. Det har ni ju sett på fejjan med all säkerhet. Där sägs inte en enda vettig grej från mitt håll. Men jag vill flamsa om nåt som betyder nåt för mig.

Jag vill inte prata om vädret. Jag vill inte prata med folk jag halvkänner när jag handlar. Prata om ingenting. Säga artighetsfraser. Mitt värsta scenario för mig skulle vara att just jobba i en affär. Inte bara för att jag har social fobi vissa perioder eller för att mitt huvud inte orkar med en sån verksamhet. Det är annat till det med. Faktumet att man måste vara sådär trevlig, prata om vädret. Vilka fina grejer man säljer.

Nä. Det skulle inte gå en dag inte.

Sen har jag ju trots detta jobbat som socionom en gång. Jag som är introvert då. Jag hatade alla möten, sammanträden. Det som tog tid från det jag egentligen ville göra. Men att träffa klienter...brukare heter det numer...på tu man hand. Det tyckte jag var roligt. Men då pratar man ju inte yta utan om djupaste allvar förstås. Analyserar. Vrider och vänder.

Fast jag är bra på att vara social med. Utåtriktad. Många upplever mig som väldigt snacksalig. I know. Jag kan vara sån med. Men jag kan också vara det för att jag varit tvungen att leva så. När jag växte upp. Det har inte bara varit vi i våran familj i vårt hus många stunder inte. Allt som oftast bjudningar, aktiviteter, kompisar. Fast det var också räddningen, för det gjorde att vår familj fungerade. I just de sammanhangen fungerade det verkligen.

Men jag då som hellre egentligen ville ligga inne en solig dag och läsa en bok.....hur passade det in?

"Gå ut nu och ta tillvara på dagen" " Du kan ju inte ligga här inne och glo."

Jag vet att jag hade perioder när jag låste in mig själv och bara lyssnade på musik och tänkte. Men det var inte heller enligt normen. Jag skrev små noveller och satt och drömde mig bort. Det var väl inte heller det så passande. Man skulle vara artig och trevlig mot alla gamla tanter på de där otaliga kalasen man var på i en evighet av tid. Prata och vara vältalig. Det var jag också.

Men tack vare Pyret så har jag lärt mig mer om mig själv. Hon som kan sitta i timmar, en hel dag för sig själv och pyssla, måla, greja, skriva små barnböcker. Jag har förstått att hon och jag är ganska lika. Inte vad gäller målandet och pysslandet, men den där nödvändigheten i att ha tiden att få vara för sig själv. Få tänka. Vara där det är tyst. Eller bara med djuren.

Men det ställer lite krav på en som förälder, att låta sitt barn få vara just den där som vill vara ensam, när man lever i en tid där alla ska vara så öppna, och vara i kontakt med varandra hela tiden. Man vill ju inte att sitt egna barn ska hamna utanför. Inte klara sig. "Varför vill hon inte leka sådär mkt med andra barn...som andra barn vill". Men jag har väl sansat mig i att hon är som hon är. Det måste hon få vara. Men man måste och stå ut med att bli avvisad som förälder med den typen av barn. Hon är verkligen tydlig med när hon vill att man ska gå därifrån eller hålla klaffen. Fast det är ju inget peronsligt Hon är som hon är. Pyret mår jättedåligt om hon måste vara för mkt social. Hatar stora tillställningar och umgås med ganska få. Hon är socialt kompetent så det är inget jag oroar mig för i sig. Men vi som behöver mer tystnad och lugn och ro för återhämtning än andra. Var ska vi ta vägen i det här samhället?

Parkinssons

Tja idag är ingen bra dag.

Ledsen och trött.

Jag har haft en period med mycket medicinbiverkningar.

Tänker väl inte nämna medicinsort men den var iallafall inte snäll.

Har haft den under lång tid och det har funkat. Helt plötsligt funkar den inte längre.

Så jag har haft/fått samma symtom som den som har Parkinssons sjukdom.

Skakningar, stela muskler, stel mimik, stela käkar kontra överrörlighet. Kan inte gapa värst stort. Är trött och har värk i axlar och armar. Domningar i händerna. Svettningar.

Därutöver har jag av okänd anledning varit rejält illamående, men det tycker jag är lite bättre nu.

Skakningarna är också bättre. Det mesta bortsett ifrån gapandet är bättre.

Men jag kan säga att det där är ingen rolig sjukdom så jag hoppas inte den kvarstår.

Det är en udda grej det här med, att man kan känna sig rejält stel, för att i nästa stund uppleva att ben och armar far runt hur som helst.

Nä. Det här har skrämt slag på mig, även om det börjar lägga sig.

När jag upptäckte att jag knappt kunde gapa fick jag panik, och trodde samtidigt inte att jag skulle få luft. Men hallå. Man kan andas genom näsan och jag kan ju prata, borsta tänderna och äta.

Logik.

Men det har väl varit lite för mkt symtom ett tag. Knepiga saker man inte förstått.

Sen befinner man sig i en återvändsgränd. När en medicin faktiskt funkar någorlunda. Nä då kan man inte använda den nåt mer. Jaha. Vad gör vi nu då?

Jag orkar inte heller med att ändra till andra mediciner just nu. De biverkningar jag har kanske bör försvinna först.

Men jag är mest ledsen över allt krångel. Sommaren var skaplig tills detta hände. Vi ska väl till Liseberg till helgen ....hm.....jag mår illa i tanken av lukten av sockervadd, karusellskrik, saker som går runt.

Illamående och yrsel är inga bra kombinationer i den miljön.

Troligtvis får jag hoppa av och hur ledsen blir jag då.

Liseberg kan man ju naturligtvis åka till fler år men vi behöver tanka energi hela vår familj tillsammans någon gång med.

Gnäll, gnäll, gnäll.....

Det här med att säga förlåt

Jag tänkte på en bra sak som Asta sa i en kommentar.

Att man får lov att be om ursäkt till sitt barn. För fel gör vi alla.

Det måste vara bland det viktigaste så där satt hon huvet på spikknappen.

Men hur det kan slå över ibland. Jag hade en period när jag bad om ursäkt till Pyret nästan hela tiden, bara för att någon under min uppväxt aldrig någonsin bett mig om ursäkt. Det har tagit mig hårt att det alltid känts som om det varit mitt fel. Allting. Det blir inte bra i längden precis.

Man är ju tvär ibland, grinig, trött, sur. Opedagogisk. Jag menade inte i mitt förra inlägg att jag aldrig gjort fel. Men det kan blir fel om man också ber om ursäkt hela tiden. Pyret drog ju nytta av detta under den perioden förstås. Det var bra för då märkte jag att mitt ursäktande kanske blev lite för mycket.

Jag tror det är lätt att det bär av åt andra hållet. Ja att man överkompenserar det man själv aldrig fick.

Det kan jag se att jag gjort i andra avseenden med. Nu kan jag det. Barn överlever om man inte finns där för dom hela tiden. Barn behöver inte bli avlästa på en tiondels sekund.

Jag har vetat hur jag har velat ha det. Ha henne mkt nära, trösta fort, låta henne somna nära mig. Sova i samma säng som mig etc. Jag har inte velat och ångrar mig inte. Men jag kan i efterhand se att jag varit överambitiös i somliga avseenden.

Sen kan jag ha missat helt kanske i nån annan riktning. Det vette fan. Men en jäkla plan har jag haft.

Men barn är bra för de sätter fingret på det man själv är ofärdig med. Inte vet om sig själv. Man blir på sätt och vis tvungen att växa. Ja det tycker jag är krävande samtidigt som det är bra.

Men slutligen då så måste man kunna be om ursäkt som Asta sa, för annars hamnar skulden lätt hos ens barn, och det vill man ju sannerligen inte.

Göromål

Det är mkt göromål nu.

Jag försöker ta ner Challe på jorden och få honom att sluta redogöra för sitt tal och sin egenfixade golftävling igår, då han stod i CENTRUM hela dagen. Den jäveln älskar att stå centrum och det kan bli mkt ryggdunk en sån där dag......"Åh vad du är bra...rolig etc. Sen ska det hela återges.

Nä det var inte pajasen jag gifte mig med. Den som kan hålla tal i en halvtimma. Även om det är kul att han får beröm. Som han sliter på jobbet. Men va fan. Nån måste ta ner honom på jorden. Se förbi den där pajaskillen. Jag tror det är därför han bor med mig. Nån som drar ner honom till rotnivå. Som inte blir så impad av de där dragen. Nä han är inte dryg på nåt sätt, men det kan bli väl mkt skojsigt å hej och h¨å. Tjo och tjim.

Sen skämtar vi mkt hemma med, men det är på en annan nivå det.

Ja också håller jag på och försöker att få Pyret att lova att aldrig flytta hemifrån.

Äh.

Det går sådär.

Men jag har ju Fjanten att bråka med, så det kanske ändå är så att jag har fullt upp.

Challe kallar numera Fjanten för hundjäveln eftersom han är översocial.

Draken- det vita stoet- är mest sur eftersom jag krånglar med flugtäcke och annat. Det får man tydligen inte göra, för att då får man grimaser slängda efter sig.

Det är ju en hel del arab i henne. Alltså stora ögon och näsborrar. De där arabhästarna ser extra hemska ut när de surar. Riktiga krokodildrag.

Sen undrar jag hur olika son och mor kan bli varandra. Hon var hur självständig som helst vid hans ålder. Kunde gå själv i en egen hage utan att se en enda häst. Nu hade jag henne inte så så länge men en kort tid tills vi hade löst en angelägenhet i stallet. Det var en brun otäcking i flocken som tänkte ha ihjäl henne när vi släppte ihop dem. Kan ha haft att göra med att hon är vit. De kan ibland inte accepteras. Har jag hört. Men har ingen bevisning för det. Ja, ja vi delade på flocken så det löste sig. När hon stoet var två år slängde vi ihop allihop igen. Då sprang den vita fram till den bruna hemskingen och utan att säga hej, bara peppra honom med bakbenen. Han drog därifrån. Den dagen hade förvisso alla hästar i den hagen ett hovmärke på bogen när de kom in. Förutom min då...Eh......

Nä hon är tuff och låter sig inte knäckas. Brydde sig aldrig om täcke, gjord, sadel, hängande stigbyglar eller nåt. Bara att rida in och ge sig ut själv i skogen på.

Sonen då. Asplövet. Den darrande kitteln. Den rädda hinden. Han som är hotad av allt. Men stoet löser det bra. Först lugnar hon honom genom mys och gnäggningar och lugnar han sig inte då så åker han på en smäll. Då kommer han av sig.

Ja,ja.

Annars verkar hundarna gå i löp igen. Det är två månader sen sist.....hahahahahahahahaha

Mm jag ska hålla koll så det inte är flytningar med risk för livmoderinflammation. Den ena har börjat blöda men den andra är svullen i bakaktern,  så det ser ändå ut som löp.

Trudelutten drog igång löpet för tidigt i somras....fast kanske rätt för henne...och då löpte Blomstret med.....nu i september är Blomstrets rätta tid att löpa så......nä jag viker mig dubbel och går och lägger mig. Hur ska Dillen överleva detta?

Tankar kring barn lätt/svårt/omöjligt

Varning för ett rörigt inlägg. Säger väl en del om hur rörigt det är inne i mig.

Ja när jag skrev häromdan att det varit lätt att ta hand om ett barn i jämförelsevis med djur...tänkte jag väl då i ta hand om/uppfostringsfrågor....ja jag fick mig en liten tankeställare av det Freja skrev i en kommentar om trötthet, stress och annat.

Jo jag har väl aldrig varit så trött som efter jag har fått barn. När den som inte är frisk och har fullt upp med att kånka runt på sig själv på spinkiga axlar.....då blir det jobbigt. (kan man ju tänka på innan man skaffar barn)

När bara grejen att få barn väcker en massa gammalt skit/upplevelser till liv så man sjunker i ålder. Kanske känslomässigt till samma ålder som ens barn. Då är det tufft. Det är då man vill ha hemhjälp, bo med en annan vuxen, avrätta sig själv fast man är rädd för att dö. Jag var jätterädd för att dö under en period. När Pyret var fem månader ungefär. Jag vet inte varför riktigt. Men det är klart man känner sig ju så viktig för sitt lilla barn. Man har så mycket att förlora och inget får ju liksom hända. Jag hade någon tvångstanke om att vi skulle komma att skiljas åt å det snaraste. Men detta gjorde att jag levde med henne som om var dag var våran sista. (törs fortfarande knappt säga det högt för då kanske det händer) Men det är då man känner störst kärlek, ger mest och får mest. Upplever allt som starkast. Små ting. När döden ligger nära. Paradox.

Kärlek ja. Men va fan jag har haft panikångest, har det fortfarande och gått över de gränser för vad jag orkat med. Idag ska det dessutom skjutsas till aktiviteter, vara social med andra etc som jag inte klarar. Men det har aldrig handlat om att Pyret varit särskilt svår eller krävande. Nu tror jag i och för sig att om man ger så mkt kärlek man bara kan och trygghet under de första åren, så har man en del gratis sen. Men sen handlar det väl om temperament på barnet med. Viss skillnad om man har flera barn med. Mera jobb, rivalitet mellan syskon etc.

Men det är mycket man måste lära sig att hantera när man har barn. Det är oro man måste lära sig att hantera. Vad kan hända? Hur ska man undvika det? Kan man styra det? Man inser att man kan påverka väldigt mycket eller väldigt lite. Det här blir extra svårt när man är närd med katastroftankar.
På så sätt vänds världen upp och ner. Allt stannar när man får barn. Jorden vrids några varv och man själv med. Åt motsatt håll.

Ändå har alla i omgivningen uppfattat mig så lugn. Eh. Kanske för att hon fått klättra i berg, åka kana nerför kullar, farit runt på klipphällar, fått ränna runt och vara med överallt. När det var som värst satte jag hjälm på henne förvisso. Sten är hårt trots allt. Nä. Jag hänger inte ihop. Jag har aldrig varit bekymrad över det praktiska. Får hon nog med mat? Går hon upp i vikt etc. Nä. Ingen oro. BVC lyssnade jag aldrig på. Amningen funkade bra med lite tjorv inledningsvis förstås, som de flesta väl har med lite såriga bröstvårtor, ömmande domuskassebröst och hormoner på kantjäveln. Mjölk i halva sängen.

Nämen jag kände som så här ja...att det är som att ta hand om ett djur ungefär (fast dem ammar man ju inte turligt nog). I början känner man inte riktigt varandra, men så småningom så lär man sig, hur man ska ta hand om det där djuret eller barnet. Man får pröva sig fram. Sen finns det ju för all del de som säkert tycker det ena och det andra om Pyret. Att man skulle gjort si eller så istället. Haft mer struktur, andra läggtider, läggtider överhuvudtaget, inte så mycket det ordnar sig. Men va fan. Jag har vetat hur jag velat ha det, men jag dömer ingen annan för att ha gjort väldigt annorlunda.

Det känslomässiga då. BAH! Jag var helt övertygade om att min stressiga personlighetstyp, ångest skulle gå som en blixt rakt in i hennes kropp och förbli, förpesta henne och stanna där. Det tråkiga med den tesen är att man då blir ännu oroligare och tröttare.

Nu har jag lärt mig av den där terapeuten att så länge man mår kasst men ändå reder sig såpass att man ser barnets behov, dess känslor och ändå kan finnas där...då kan man få vara ett nervvrak på insidan.

Fast jag har svårt att tro på det än.

Så ja uppfostran av Pyret, se vad hon behöver och det. Det har varit enkelt tycker jag. Hittintills. (Tonåren jisses). Jag har inte uppfostrat så mkt. Beter man sig skapligt själv så lär barnen att bete sig tror jag. Svär man som fan så tar barnet efter. Det har jag märkt. Fy fan sägs det ofta här hemma. Men så har vi ju djävulen runt knuten med.

Enkelt ja. Men när man mår som jag gör så blir ju sammantaget ingenting enkelt. Trots allt är jag glad för att jag ser tillbaka på de tre första åren med en euforisk känsla. Det var som att leva i en kärleksbubbla som inte lät sig spräckas av alla ångest. Jag är glad för att jag fick så mycket tid med henne. Slapp ha henne en massa tid på förskolan. Jag har pressat ut max av den tid som aldrig mer kommer tillbaka.

Näej jag tycker hon Pyret har hjälpt till att hålla modet uppe. Det låter klyschigt som fan det här...men när hon kommer in i tex vardagsrummet så lyser hon upp det. Så är känslan. Jag kan vara rädd för den dag då hon flyttar hemifrån. Det kommer att bli mörkare när hon inte bor här.

Metoder och uppfostran...äh...ja vette fan

Har varit på promenad i stan och längs med vänern på snedsidan av stan. Bra träning för de prickiga och mig. De skötte sig väldigt bra faktiskt, men så har vi övat lite mer inne i stan ett tag med bonnhundarna. Nä det var gött att traska en timma i solskenet.

Annars då? Ja surr med diverse sjukvård och läkare som ger fan i att ringa i utlovad tid.

Blir less. Men illamåendet har släppt, så nu kan jag äta upp de där fem kilona jag gått ner igen...hahahh. Bra att gå ner i vikt men inte på dä viset. Jag är inte sturskare än att jag får panik när jag mår illa för länge. Fyra veckor passerade min gräns. Visst var jag illamående när jag var gravid men inte på det här jävla sättet.

Annars har jag funderat lite över hundträning. Det som kallas för mjuka metoder och hårda metoder. Jag vette fan vad jag tillämpar. Det enda jag vet är att det inte i längden hjälper att locka med köttbullar om man äger en envis, tyckande, ivrig prickig. Å andra sidan så får man ju inte klippa till sina hundar eller gå för långt åt det hållet heller. Skrika funkar ju heller inte har jag märkt. Tänk om man vore Cesar Millan.

Nä.

Det är inte lätt att vara djurägare. Mycket mer förvirrande än att ta hand om ett barn. Det har varit sällan som jag varit osäker där. Det jag varit orolig över, (panikslagen) är ju hur min hälsa påverkar henne och att jag ibland inte orkar det man ska. Man är ju en osocial jävel.

Pyret har ju nästan enbart varit nöjd under sin uppväxt bortsett ifrån en stark integritet och viss ilska.

Pyret är i princip aldrig gnällig. Antingen nöjd och glad eller asförbannad.

Underlättar eftersom hon är lätt att läsa av. Ett barn som gnäller och bara inte är nöjt, till synes utan anledning...det är svårare det.

Fast de varnade mig redan på förlossningsbesiktningen för hennes temperament. Första besöket på BVC "jisses vilket temperament hon har".

Jag tyckte aldrig det förrän hon fick affektkramper när hon var ett och ett halvt år. Hände till dess hon var fyra år. Okej det hände bara några gånger. Det skedde när hon blev riktigt arg. Hon krampade, blev blå och tuppade av.

"Jag blev lite arg du mamma va" sa hon helt lugnt en gång i fyraårsåldern när hon nästan tuppat av.

Jo det var väl en rimlig sammanfattning av läget.

Det inträffade aldrig några såna där ilskesvimningar på förskolan. Men dag ett när jag inte längre var med så vägrade hon att gå ut med de andra barnen. När förskoleläraren sa till henne, så svarade hon "jag säger ju nej". Dagen därpå drog hon en tallrik med mat tvärs över rummet vid lunchen för att en förskolelärare sagt till henne att sluta sparka på stolen.

Men de tog det bra personalen. Tyckte bara att Pyret var ovanligt stark. Ja och jag har verkligen värnat om hennes integritet.

Fast Pyret är ett lätt barn. Det hävdar jag. Risken finns väl dock att hon blir knepig ändå med tiden med tanke på mammans hjärnspöken. Hjälp!

Sånt oroar jag mig aldrig för med djuren. Där är det mer att försöka lösa knepiga beteende, få lydnad etc.

Ja de är olika hur man tänker. Om man ens tänker. Eller kanske man ska låta bli att tänka.

Rutavdrag för läxläsning

Hur i helvete är det möjligt?

Har ni hört talas om regeringens och Anders Borgs senaste förslag angående RUT avdrag för läxläsning i hemmen.

Detta gäller till en början bara välbeställda föräldrar med bra inkomst. Har du inte det så har du ingen rätt till att få subventionerad läxhjälp.

För runt 2000 spänn i månaden kan de där som redan har få hjälp med läxläsningen.

Till en början så kan de väl göra det själva. De som kan. Men har de tid? Nämen då kanske de ska prioritera sina barn framför sitt yrke då.

Inte bara träffa sina barn under flashiga aktiviteter,  köpa fina prylar. Det finns ett värde i att läsa läxor med sina barn. Man får tid med sitt barn och får insyn in vad hon/han pysslar med i skolan.

Sen ge de här pengarna till de som inte har förmåga, möjligheter att hjälpa sina barn. Ge extra hjälp till de barn som har svårigheter. Men jag har svårt att se varför det måste ske i hemmen.

Var tog idén om den kvalitativa skolan vägen. Där alla ska få hjälp. Där klyftor ska minskas. Man belastar lärare till max. Tänjer på ramar för gruppernas storlek. Människor ska gå på komvux utan att ha fått hjälp under hela sin skoltid. De ska ta studielån och klara av att läsa i den takt det är sagt, annars ryker lånen. Trots att de från början ligger ohjälpligt efter.

Många av dessa elever mår heller inte bra. Är utslängda från försäkringskassan och står utan inkomst från arbetsförmedlingen. Försäkringskassan skickar ut folk för arbetsprövning på komvux som inte på nåt sätt är anpassat för dessa elever.

Det finns inte tid. Eller kompetens för alla dessa personer, som kommer med psykiska problem och kanske med Adhd eller Asperger.

Frågan vi måste ställa oss är vad skolan gör för dessa barn, under de nio år de går i grundskolan. Vad gör de för dessa och vilka gymnasium kan möta deras behov.

Sen måste man ha en andra chans, så därav är komvux mycket bra tycker jag. Men tyvärr har de som jobbar där kanske inte kompetens att möta alla. Skolmiljön är heller inte anpassad i rehabiliteringens anda. En del skulle kunna ändras i den miljön men socionomer och psykologer och specialpedagoger skulle också behöva involveras.

Somliga skulle nog på bäst av vård först. Därefter komvux.

Sen kan inte alla förpassas in i samma mall. Alla kanske inte kan läsa i samma takt. I samma form.

Till sist sitter väldigt många människor som mår dåligt eller har diagnoser med studieskulder utan chans till att få jobb. För hur hjälper vi människor med sjukomar och handikapp idag?

Utförsäkrad. Frisk fast inte arbetsför. Inga pengar. Ingen hjälp.