Introvert eller extrovert

Läste en sån bra artikel som jag la upp på fejjan nyligen.

Den handlade om introverta och extroverta personer.

Jag är i huvudsak introvert. Det vet jag ju. Men inget är ju svart eller vitt förstås. Hursomhelst så är det inte bara min hjärnskada/utmattningssyndrom som gör att jag inte vill vara med på stora kalas eller liknande.

Jag klarar heller inte av ytlighetssnack. Det behöver inte alls betyda att jag vill prata om djupa eller svåra frågor hela tiden. Absolut inte. Jag flamsar gärna. Det har ni ju sett på fejjan med all säkerhet. Där sägs inte en enda vettig grej från mitt håll. Men jag vill flamsa om nåt som betyder nåt för mig.

Jag vill inte prata om vädret. Jag vill inte prata med folk jag halvkänner när jag handlar. Prata om ingenting. Säga artighetsfraser. Mitt värsta scenario för mig skulle vara att just jobba i en affär. Inte bara för att jag har social fobi vissa perioder eller för att mitt huvud inte orkar med en sån verksamhet. Det är annat till det med. Faktumet att man måste vara sådär trevlig, prata om vädret. Vilka fina grejer man säljer.

Nä. Det skulle inte gå en dag inte.

Sen har jag ju trots detta jobbat som socionom en gång. Jag som är introvert då. Jag hatade alla möten, sammanträden. Det som tog tid från det jag egentligen ville göra. Men att träffa klienter...brukare heter det numer...på tu man hand. Det tyckte jag var roligt. Men då pratar man ju inte yta utan om djupaste allvar förstås. Analyserar. Vrider och vänder.

Fast jag är bra på att vara social med. Utåtriktad. Många upplever mig som väldigt snacksalig. I know. Jag kan vara sån med. Men jag kan också vara det för att jag varit tvungen att leva så. När jag växte upp. Det har inte bara varit vi i våran familj i vårt hus många stunder inte. Allt som oftast bjudningar, aktiviteter, kompisar. Fast det var också räddningen, för det gjorde att vår familj fungerade. I just de sammanhangen fungerade det verkligen.

Men jag då som hellre egentligen ville ligga inne en solig dag och läsa en bok.....hur passade det in?

"Gå ut nu och ta tillvara på dagen" " Du kan ju inte ligga här inne och glo."

Jag vet att jag hade perioder när jag låste in mig själv och bara lyssnade på musik och tänkte. Men det var inte heller enligt normen. Jag skrev små noveller och satt och drömde mig bort. Det var väl inte heller det så passande. Man skulle vara artig och trevlig mot alla gamla tanter på de där otaliga kalasen man var på i en evighet av tid. Prata och vara vältalig. Det var jag också.

Men tack vare Pyret så har jag lärt mig mer om mig själv. Hon som kan sitta i timmar, en hel dag för sig själv och pyssla, måla, greja, skriva små barnböcker. Jag har förstått att hon och jag är ganska lika. Inte vad gäller målandet och pysslandet, men den där nödvändigheten i att ha tiden att få vara för sig själv. Få tänka. Vara där det är tyst. Eller bara med djuren.

Men det ställer lite krav på en som förälder, att låta sitt barn få vara just den där som vill vara ensam, när man lever i en tid där alla ska vara så öppna, och vara i kontakt med varandra hela tiden. Man vill ju inte att sitt egna barn ska hamna utanför. Inte klara sig. "Varför vill hon inte leka sådär mkt med andra barn...som andra barn vill". Men jag har väl sansat mig i att hon är som hon är. Det måste hon få vara. Men man måste och stå ut med att bli avvisad som förälder med den typen av barn. Hon är verkligen tydlig med när hon vill att man ska gå därifrån eller hålla klaffen. Fast det är ju inget peronsligt Hon är som hon är. Pyret mår jättedåligt om hon måste vara för mkt social. Hatar stora tillställningar och umgås med ganska få. Hon är socialt kompetent så det är inget jag oroar mig för i sig. Men vi som behöver mer tystnad och lugn och ro för återhämtning än andra. Var ska vi ta vägen i det här samhället?