Jag tänkte på en bra sak som Asta sa i en kommentar.
Att man får lov att be om ursäkt till sitt barn. För fel gör vi alla.
Det måste vara bland det viktigaste så där satt hon huvet på spikknappen.
Men hur det kan slå över ibland. Jag hade en period när jag bad om ursäkt till Pyret nästan hela tiden, bara för att någon under min uppväxt aldrig någonsin bett mig om ursäkt. Det har tagit mig hårt att det alltid känts som om det varit mitt fel. Allting. Det blir inte bra i längden precis.
Man är ju tvär ibland, grinig, trött, sur. Opedagogisk. Jag menade inte i mitt förra inlägg att jag aldrig gjort fel. Men det kan blir fel om man också ber om ursäkt hela tiden. Pyret drog ju nytta av detta under den perioden förstås. Det var bra för då märkte jag att mitt ursäktande kanske blev lite för mycket.
Jag tror det är lätt att det bär av åt andra hållet. Ja att man överkompenserar det man själv aldrig fick.
Det kan jag se att jag gjort i andra avseenden med. Nu kan jag det. Barn överlever om man inte finns där för dom hela tiden. Barn behöver inte bli avlästa på en tiondels sekund.
Jag har vetat hur jag har velat ha det. Ha henne mkt nära, trösta fort, låta henne somna nära mig. Sova i samma säng som mig etc. Jag har inte velat och ångrar mig inte. Men jag kan i efterhand se att jag varit överambitiös i somliga avseenden.
Sen kan jag ha missat helt kanske i nån annan riktning. Det vette fan. Men en jäkla plan har jag haft.
Men barn är bra för de sätter fingret på det man själv är ofärdig med. Inte vet om sig själv. Man blir på sätt och vis tvungen att växa. Ja det tycker jag är krävande samtidigt som det är bra.
Men slutligen då så måste man kunna be om ursäkt som Asta sa, för annars hamnar skulden lätt hos ens barn, och det vill man ju sannerligen inte.
3 kommentarer:
Känner igen mej i det där. Jag hade ett tag ständigt dåligt samvete gentemot mina barn. Pga skilsmässan, att jag inte har de tålamod jag önskade, pengar mm Och de tog mej ett tag för given. Men sedan sa jag ifrån och satte ner foten när de försökte. Jag visade dem jämnförelse hur andra barn på skolan har det. Jag berättade (lite) om hur jag haft det och då blev de som vanliga igen. Jag tror inte man ska vara för "vuxen" heller. Man ska kunna komma ner på deras nivå och säga förlåt, det tror jag att de kommer ihåg. Du är säkert en jättebra mamma men jag vet hur lätt det är att vilja vända sig ut och in för dem.
Kram!
/Justlikeacat
Mycket kloka ord du skriver och jag tror att många av oss känner igen sig. Det farliga i det hela är att alla barn en gång ska ut i livet. Livet är inte rättvist och alla säger inte förlåt. Det är viktigt att de lär sig att förstå det redan som barn. Millimeter rättvisa finns inte. Man blir ledsen ibland så är livet. Visst vill vi alla skydda dem från onska och ledsamheten men tyvärr kan vi inte det. en dag ska de kunna hantera och förstå det här. grymt? Ja fick jag bestämma hur världen såg ut så inte skulle den vara så här. Jag är helt säker på att du fostrar Pyret till en tjej som både kan ge och ta. Det är det viktiga
Kram
Du är klok som en bok Millan. Som alltid!
Kram
Skicka en kommentar