Jag har fått nog

Varning: Långt jobbigt inlägg

Ja igår tog jag upp något, jag aldrig skulle ha tagit upp med en viss person.

Men ibland måste man ta upp saker för att försöka få det att funka. Särskilt om det är någon som man också har roligt med många gånger. Då kan det vara värt att jobba för att det ska fungera. Men jag har dragit mig för det -för att det alltid tar hus i helvete.

Jag ställde en fråga kring ett antal uttalanden hon gjort till mig-om hur hon tänkte, eftersom det känts ledsamt för min del.

Då fick jag höra att jag alltid ska vara arg på henne i perioder, att hon alltid gör fel och att jag alltid väljer att tolka det människor säger till det negativa. Att jag tror alla om ont. Att hon är ond.

Samtalet blev lite låst från början så att säga. Men jag lät henne inte som vanligt lägga över allting på mig. Men det var en tråkig reaktion. Jag angrep henne inte, utan jag ställde en fråga om en eventuell kommunikationsmiss.

Men jag fick svar på min fråga så småningom.

Men det var hårt att höra att vi var på olika ställen i livet, att hon hade lämnat det som jag var i. Hon har inga mer problem med gamla upplevelser, vilket jag uppenbarligen har. Hon tyckte det var läge att gå vidare. Då som var då var då, och nu är nu. Jag borde ha kunnat lämna det.

Ja tänk om jag kunde det. Såsom jag skulle vilja det. Men jag gör allt vad jag kan. Går i samtal och har gjort det länge. Men jag har pga hjärnskadan en dålig ork, så det är inte möjligt för mig att ta itu med så mycket i taget.

Hon tyckte inte heller att det var bra för mig att vara så arg och ha varit det under så lång tid.

Jag är inte arg jämt. Jag är också glad, humoristisk, ledsen, förvånad, betagen, kär. Allt det som ingår i ens liv.

Så ändrade hon sig och sa att hon önskade att jag kunde må bättre någon gång, att hon kände sig frustrerad. Att hon ibland inte orkade lyssna.

Men jag förstår om man inte orkar lyssna alltid. Ibland orkar man inte. Har inte lust. Vill inte. Men jag har svårt för att hon inte kan respektera att jag har saker kvar inom mig som gör väldigt ont, även om hon inte har det. Jag har inget större behov av att prata om det heller. Det gör ont att hon tydligen tycker att jag ältar detta. Jag tycker inte att jag gör det, men ibland när ämnet kommer upp så kanske jag trycker på lite extra, för att jag inte får den reaktion som jag vill ha.

Men det var hon som ställde frågan häromdagen. Hur jag mådde etc. Kan inte rå för hur jag mår. Jag svarade kort med en mening. Hon spann vidare in på ett så besvärligt/känsligt ämne som jag inte egentligen orkade prata om. För jag orkar ofta inte prata om det som smärtar mest. Särskilt inte nu med allt illamående, kramper o vette fan.

Jag tycker inte att jag är den som ältar högt om allt. Jag skonar min familj från mitt mående så gott jag går. Jag ringer inte och beklagar mig. Men hon orkar inte lyssna nu, för att det är så mkt fel på mig. Mina medicinbiverkningar jag har. Hjärnskadad. Taskiga upplevelser. Det behöver hon heller inte. Men fråga inte då.

Men visst jag önskar också, att även hon, skulle kunna gå vidare från sina hemska upplevelser som hon har, vilka i och för sig inte härstammar från uppväxten. Men jag sätter inget slutdatum för henne. Det är som det är. Sorg och ilska kommer och går under en ganska lång tid. Livet.

Men varför ska hon få ta den platsen för. Leva ut allt hon tänker och tycker medans jag måste nöja mig med att vara tyst.

Jag är klar med hennes sjukdom. Jag vill bara gå vidare. Det vill alla runtomkring. Men hon är inte där än. Jag respekterar det. Även om jag inte heller alltid orkar lyssna. Men man måste inte alltid så länge respekten finns där för den andres tillstånd/upplevelser.

Om vi också ska prata om det här med att vara i ofas i livet. Ja det kan ställa till problem det. Naturligtvis. Men man kan väl i viss mån ha tolerans i det, om man nu delar mkt annat i livet. Har mkt gemensamt för övrigt. Roligt tillsammans. Men visst är vi på olika plats.

Jag är klar med jobb, dåliga organisationer, dåliga chefer. Har läst organisationsteori på universitet för att begripa mig på varför min arbetsplats blev som den blev för. Jag har gått igenom det och är klar med det. Jag kommer undvika att sätta mig i en sån sits igen. Men det här med jobbet har hon klagat över i åtta års tid. Samma prat som ska uppta väldigt mycken tid när vi träffas. Det är jag ganska nöjd på. Försöker byta samtalsämne ibland förvisso. Men där är vi också på olika plats i livet.

Men detta räknas jag att lyssna på, medan jag inte får säga hur jag mår på ställd fråga. Jag vet inte men jag har liksom tappat lusten ganska mycket. Jag vill inte ge i absurdum. Jag vill att det ska vara likvärdigt. Jag vill inte att någon sätter ett slutdatum för mig när jag ska sluta må dåligt.

Jag vill kunna vara jag. Tycka de saker jag har åsikter om, även om de männsikor som befinner oss nära oss båda, utan att allt ska bli överslätat. Jag har förstått av samtalet att en del är för att lindra för mig, men en annan del är också att hon vill att allt ska vara bra. Efter att hon blivit frisk. Men allt är inte bra. Jag mår inte bra. Hon kan inte få bestämma över mig att allt ska vara bra bara för att hon vill det. Låt mig få känna och tycka som hon alltid gjort. Hon har sagt saker till samma människor, vilka jag nu har åsikter om, på ett sätt som jag aldrig skulle säga till någon. Men jag har inte lagt mig i. Men jag ska stöpas i någon form, också kan vi vara någon sort lycklig enhet allihop. Bara man håller käften och är nöjd hur man än blir behandlad.

Jag vill bli av med tvångströjan. Det räcker nu. Jag vill vara jag och det kan jag tydligen inte i den konstellationen.  Men hon tycker att jag alltid har gått min egna väg. Varit stark. Sagt det jag velat. Jo jag har nog gått min egna väg på ett sätt. Jag är jävligt målmedveten och vet vad jag vill. Men den här vilsna delen i mig, den som nästan blivit känslomässigt utplånad. Får den finnas. Nä den får inte synas för det är också smidigare med någon som i alla väder kan ta hand om sig själv. Som mår bra. Det är min roll i den här konstellationen det.

Jag har fått nog.