Tankar kring barn lätt/svårt/omöjligt

Varning för ett rörigt inlägg. Säger väl en del om hur rörigt det är inne i mig.

Ja när jag skrev häromdan att det varit lätt att ta hand om ett barn i jämförelsevis med djur...tänkte jag väl då i ta hand om/uppfostringsfrågor....ja jag fick mig en liten tankeställare av det Freja skrev i en kommentar om trötthet, stress och annat.

Jo jag har väl aldrig varit så trött som efter jag har fått barn. När den som inte är frisk och har fullt upp med att kånka runt på sig själv på spinkiga axlar.....då blir det jobbigt. (kan man ju tänka på innan man skaffar barn)

När bara grejen att få barn väcker en massa gammalt skit/upplevelser till liv så man sjunker i ålder. Kanske känslomässigt till samma ålder som ens barn. Då är det tufft. Det är då man vill ha hemhjälp, bo med en annan vuxen, avrätta sig själv fast man är rädd för att dö. Jag var jätterädd för att dö under en period. När Pyret var fem månader ungefär. Jag vet inte varför riktigt. Men det är klart man känner sig ju så viktig för sitt lilla barn. Man har så mycket att förlora och inget får ju liksom hända. Jag hade någon tvångstanke om att vi skulle komma att skiljas åt å det snaraste. Men detta gjorde att jag levde med henne som om var dag var våran sista. (törs fortfarande knappt säga det högt för då kanske det händer) Men det är då man känner störst kärlek, ger mest och får mest. Upplever allt som starkast. Små ting. När döden ligger nära. Paradox.

Kärlek ja. Men va fan jag har haft panikångest, har det fortfarande och gått över de gränser för vad jag orkat med. Idag ska det dessutom skjutsas till aktiviteter, vara social med andra etc som jag inte klarar. Men det har aldrig handlat om att Pyret varit särskilt svår eller krävande. Nu tror jag i och för sig att om man ger så mkt kärlek man bara kan och trygghet under de första åren, så har man en del gratis sen. Men sen handlar det väl om temperament på barnet med. Viss skillnad om man har flera barn med. Mera jobb, rivalitet mellan syskon etc.

Men det är mycket man måste lära sig att hantera när man har barn. Det är oro man måste lära sig att hantera. Vad kan hända? Hur ska man undvika det? Kan man styra det? Man inser att man kan påverka väldigt mycket eller väldigt lite. Det här blir extra svårt när man är närd med katastroftankar.
På så sätt vänds världen upp och ner. Allt stannar när man får barn. Jorden vrids några varv och man själv med. Åt motsatt håll.

Ändå har alla i omgivningen uppfattat mig så lugn. Eh. Kanske för att hon fått klättra i berg, åka kana nerför kullar, farit runt på klipphällar, fått ränna runt och vara med överallt. När det var som värst satte jag hjälm på henne förvisso. Sten är hårt trots allt. Nä. Jag hänger inte ihop. Jag har aldrig varit bekymrad över det praktiska. Får hon nog med mat? Går hon upp i vikt etc. Nä. Ingen oro. BVC lyssnade jag aldrig på. Amningen funkade bra med lite tjorv inledningsvis förstås, som de flesta väl har med lite såriga bröstvårtor, ömmande domuskassebröst och hormoner på kantjäveln. Mjölk i halva sängen.

Nämen jag kände som så här ja...att det är som att ta hand om ett djur ungefär (fast dem ammar man ju inte turligt nog). I början känner man inte riktigt varandra, men så småningom så lär man sig, hur man ska ta hand om det där djuret eller barnet. Man får pröva sig fram. Sen finns det ju för all del de som säkert tycker det ena och det andra om Pyret. Att man skulle gjort si eller så istället. Haft mer struktur, andra läggtider, läggtider överhuvudtaget, inte så mycket det ordnar sig. Men va fan. Jag har vetat hur jag velat ha det, men jag dömer ingen annan för att ha gjort väldigt annorlunda.

Det känslomässiga då. BAH! Jag var helt övertygade om att min stressiga personlighetstyp, ångest skulle gå som en blixt rakt in i hennes kropp och förbli, förpesta henne och stanna där. Det tråkiga med den tesen är att man då blir ännu oroligare och tröttare.

Nu har jag lärt mig av den där terapeuten att så länge man mår kasst men ändå reder sig såpass att man ser barnets behov, dess känslor och ändå kan finnas där...då kan man få vara ett nervvrak på insidan.

Fast jag har svårt att tro på det än.

Så ja uppfostran av Pyret, se vad hon behöver och det. Det har varit enkelt tycker jag. Hittintills. (Tonåren jisses). Jag har inte uppfostrat så mkt. Beter man sig skapligt själv så lär barnen att bete sig tror jag. Svär man som fan så tar barnet efter. Det har jag märkt. Fy fan sägs det ofta här hemma. Men så har vi ju djävulen runt knuten med.

Enkelt ja. Men när man mår som jag gör så blir ju sammantaget ingenting enkelt. Trots allt är jag glad för att jag ser tillbaka på de tre första åren med en euforisk känsla. Det var som att leva i en kärleksbubbla som inte lät sig spräckas av alla ångest. Jag är glad för att jag fick så mycket tid med henne. Slapp ha henne en massa tid på förskolan. Jag har pressat ut max av den tid som aldrig mer kommer tillbaka.

Näej jag tycker hon Pyret har hjälpt till att hålla modet uppe. Det låter klyschigt som fan det här...men när hon kommer in i tex vardagsrummet så lyser hon upp det. Så är känslan. Jag kan vara rädd för den dag då hon flyttar hemifrån. Det kommer att bli mörkare när hon inte bor här.