Jag drömmer om den där internatskolan jag hade tänkt att gå i. Innan nån annan bestämde nåt helt annat, utan att uttryckligen säga det rakt ut. Jag stod inte emot utan släppte drömmen, likt ett ritat moln som bara fick driva iväg. Eller suddas ut från pappret.
Man tycker inte bättre om matte, bara för att man haft bra betyg från grundskolan, utan slita sig sönder och skrapad. Fotboll, stallet till klockan 21. Cykla hem. Duscha. För trött för att läsa prov. Ställa klockan på fem, plugga till sju, göra prov. Jobba ihop pengar på helger och under sommar till hästen.
Min vardag som tonåring. Men jag mådde förbaskat bra och då kommer betygen. Jag minns en höstdag i åttan. Jag cyklade åter uppför den där sega branta Filipstadsbacken. Solen sken och luften var klar. Jag kommer ihåg hur lycklig jag kände mig. Kände skenet i hela kroppen. Kan för mitt inre se mig le än. Med ridbyxorna på benen och skrattet skrivet i solens rundade skärvor på överkroppen.
I drömmen finns inga grisar, som det fanns i skolan där jag tänkt gå. Inga hästar heller för all del. Det var snarare en stad med gränder och kullerstensgator, likt de i Harry Potters film. Där eleverna handlar trollstavar och böcker. Fast här fanns ingen trolldom.
Jag drev på gatan men hade mitt lilla barn kvar inomhus sovandes. Gick omkring och pratade efter trygghet. Försökte hinna fatt den. Glömde av barnet som hann vakna själv innan jag hann hem. Hon grät. Men det gick bra ändå. Hon var trots allt nio år gammal. Och jag fick inte glömma tiden för att få tryggheten tankad. Jag har tid imorgon. På riktigt.
Challe ringde nyligen hem. Den som nyss blev så frisk att hon orkar fodra hästarna och baxa dem fram och tillbaka till sommarhagen, har köpt en hästtransport. Challe åkte klockan fem i morse till Stockholm för att hämta den.
- Det är kärlek det du Challe, sa jag när han ringde för att tala om att han var på väg hem.
- Ljug inte för mig. Du tycker att jag ger dig kärlek när jag pratar med dig, inte när jag gör saker för dig.
Ja. Eh. Precis så är det.
Och vad gäller hästtransporten, så är det till viss del praktiskt säkerhetstänk och till viss del galenskap. Men den som hade drömmolnet ritat och klart i tonåren, tänker nu inte byta kurs. Jag tänker inte vika ner mig den här gången. Jag ska gå min dröm, om än i min takt. Och jag tänker aldrig ge mig eller ge upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar