Förfall och död

Migrän i två dar. Pyret tänker läsa högt om planeter. Jag antar att det blir ett kort förhör med. Just nu vet jag inte var Merkurius befinner sig i ordningen. Eller Jupiter. Även om jag hört om dom många gånger förut.Tydligen blev det läsning om stjärnor istället. Jag hör ordet helium sägas långt bort. Solen nämns den med. Sen hör jag inte så mycket mer.

Jag är ingen stjärna hursomhelst. Lyser väldigt svagt. För det gör människor med migrän. Och med andra åkommor. Musklerna är värst. Jag vacklar fram som en släpande plank. Axlarna vill dra sig framåt. Jag drar dem bakåt. Kan knappt gapa igen. Jag vill gömma tanken om, att jag kanske måste gå igenom såna där utsättningssymtom jag hade med förra medicinen. De som kom sent omsider. Det orkar inte jag, om än måste jag klara det.

Jag tänker på stallukt, Pyrets hår och Challes händer, men sjukhussängarna dyker upp ändå framför näthinnan. Jag ser hur jag ramlar i duschen på sjukhuset, skrapar upp mig så bloden rinner över hela benen. Hur de plåstrar om och ser medlidsamma ut i all sin tystnad sköterskorna. Jag som inte kan göra två saker samtidigt. Stå och borsta tänderna samtidigt utan att ramla. Kunde tydligen heller inte hålla i ett duschmunstycke och stå samtidigt.

Galet.

När man tillbringat nästan hela sitt liv med att springa efter en fotboll eller balansera på en häst och äga god simultankapacitet. Hur kan det då bli ett äventyr att kunna sitta på toaletten, utan att ramla omkull. När man får bli ledd från undersökningsrummet till sängen utav två sköterskor, för att jag ramlar mellan väggarna.

För en medicins skull. Heter det idag i alla fall. Allt ändras hela tiden.

Jag tänker på skogsturer, solen som skiner på grillplatsen. Challe och Pyret som äter tillsammans och lägger upp planer för dagen. Ser höstlöven skimra från sjukhusfönstret istället, och trycker handflatorna mot rutorna. Jag vill så gärna vara med de andra där ute.

Jag hör mig själv rabbla min sjukdomshistoria igen, öppet inför de andra som ligger med öppna öron och utan draperier. Runt min säng finns det inte ens nåt draperi. Det ska redogöras högt inför andra om både psykiska och fysiska åkommor- alla mediciner. Andras ögon på mig när gångstilen svajar och jag behöver tas emot. Fem personal och några patienters ögon. Vem är jag? Vad är jag?

Jag är nån som blir administrerad. Får mat. Medicin på rätta tider. Två Alvedon när jag gråter på nätterna pga alla kramper jag har. Två Alvedon och god natt. Nattinatti där man förvrängs till nåt annat i all sin ensamhet. Grannen hostar en gång i minuten och råkar jag väl somna, så ska det bytas på grannen till vänster, och lampor tändas. Saker som jag helst inte vill höra pratas det högt om.

Jag skyr nätter på sjukhus. Om jag inte haft hjärtklappningsbesvär hemmavid en period, som jag ju hade innan ablationen gjordes. Då kan jag uppkopplad sova tryggt. Men med kramper och två Alvedon finns ingen sömn. Och jag hör hur de springer allt vad de kan därute i de alltför ljusa korridorerna. Pipen som låter hela tiden.

Jag tänker på Challes händer och Pyrets skratt. Längtar efter hundarnas lena öron och blöta nosar. Hästarnas mular och muskulösa halsar. Doften. Varför kan man inte åtminstone få ha med sig hunden för? Tänker jag och vrider mig än mer i allt det vita avskalade rummet.

Det finns inget liv härinne tänker jag. Bara förfall och i sämsta fall död. Och samtidigt får jag dåligt samvete. För jag ser de äldre på dagarna. De som legat inne länge. De som törstar efter prat, omsorg och uppmärksamhet. Jag klarar tre dar och sen är jag psykiskt slut. Psykiskt tömd och bankrutt. Och då har ingen sköterska varit otrevlig en enda gång.

Och inga hästar i världen kan få mig att inte tänka på nästa rond, nästa eventuella undersökningar, eventuella diagnoser de diskuterar med varandra om. Eller för all del inte säger någonting om.

Förfall och död samt sömnlöshet. Två imovane och ändå är jag vaken. Man borde vara tacksam men jag vill alltid bara hem.


---------------------------------------------------------------------------------------------´-------------------------

Så nä gubevars. Stelheten till trots. Nu är det jag som håller mig på benfan. Var inte ens andfådd idag när vi ledde in hästarna. Har inte brunnit nånstans i kroppen. Det är ändå alltid något.....