I takt med livet

De var inte fyra längre. Utan tre. Så fånigt, när alla delar nu satt på rätt plats. Men det fick uthärdas, så länge hon hade händer kvar att be med och människor att be för. Kyrkklockorna skulle fortsätta att ringa för de som fanns kvar.

Han och deras vuxna barn. Två nyligen blivna vuxna barn. Det var de som var tre.

Hon drog gräs med ådrig näve. Grusgången skulle iallafall bli klar. Innan de kom. För efter var efter- och då skulle ingen längre bry sig. Om en grusgång. Nu skulle hon hinna stå där i alla sin prakt, med grönskande syrener, en ren gruskrattad grusgång, och en prydlig rabatt fylld av rosor som förvisso inte blommade än.

Blommor slår inte alltid ut i tid, tänkte hon högt, och röstens lugna ton ljöd som en vimpel genom vinden. I takt. Hon hade inte varit i takt med livet. Men nu var försöken över och tunn ådrig hand, drog allt fortare loss de små grästuvor som slagit rot i grusgången. Hon hade inte all tid i världen längre. Precis som om hon någonsin haft det. När hon stångat sig blodig mot så många åsikter från andra, eller bara lojt följt vinden.

Gruset var hårdare än hon trott. Det hade nyss fallit regn, vilket hon trodde skulle underlätta. Det blev mest skit under naglarna. Det var så mycket hon hade trott under sitt liv. Trott utan att egentligen tagit reda på fakta. Trott hur hon skulle leva, och paradoxalt nog ibland bara släppt efter helt. Det hade inte funnits mycket till mellanvägar.

Han hade alltid sagt att hon var en slarver. En kladd. Hon hade ofta sett sig och sin medverkan i livet som en dålig sketch. Utan att göra någonting åt det. Bara kämpat emot besinningslöst i vissa lägen- till ingen nytta. Vilken tid och ork det hade stulit från henne. Alla dessa strider. Om just grusgångar, rabatter som växte igen, tak som lutade och väggar som hon vägrade låta sig omtapetseras.

Hon strök svettig, grusig hand över pannan och neg med ögonen inför solen. Den kom iallafall på rätt dag. Varför hade inte fler saker fått vara rätt för? Handdukar som hängt sneda, bestick som inte torkats, och alla dessa sönderskavda glas hon vägrat byta. Hur hade hon orkat stå emot. Stå fast mot hans hotande röstläge till trots. För att dagen efter klä upp sig efter hans vilja, följa med som den representativa hustrun som fanns för sin man alla dagar. Hon hade lagt sin själ på hyllan, satt på sig skorna och talat i de ord han velat. Lagt sina åsikter under stolen och ätit fint på restaurang med rätt bestick till rätt måltid.

Nu var timman sen. Solen började falla något och gruset filade sönder hennes högernäve alltmer. Det rann en liten rännil blod längs lillfingret bland det mörka, men det gjorde henne inget. Hon skulle bli klar med grusgången innan klockan var slagen.

Glasen, besticken, rabattten och grusgången var inte viktiga längre. Hon hade gjort slut med det som gäckat henne. Hon hade mycket väl kunnat tänka sig nya blankdiskade dricksglas. Däremot hade hennes tankar och känslor då lagts på bordet med dom. Där hade hon inte längre kompromissat med sig själv.

Hon hörde däcken rulla och bromsen läggas på. Handbromsen läggas i och dörrar öppnas. Hon drog handen längs pannan nedför en hårslänga som släppts ur knuten. Blodet sipprade fortfarande längs med lillfingret. Rött och svart. Sådana var färgerna, även igår. Då hon sa sitt och tog sin hämnd.
Han blev 83 år. En ansenlig ålder för den som varit tvär och slagvillig under hela hennes uppväxt. Perfektionisten som velat att allt skulle stå radrätt och vara nytt. Lång tid hade gått innan hon sa ifrån med hjälp av både själ och kropp.

Det röda hade runnit i samklang med det svarta jordgolvet i ladan. Knuten hade lösts upp av vinddraget i ilskan. Leendet hade brutit ut av åsynen av honom kättjad i grisspiltan. En gris han var, en gris han förblev. Om än en blödande sån. Med förvånade uppspärrade ögon.

" Kan du vara snäll att följa med oss Marianne, sa karln med de svarta byxorna med pressveck på."

Hon ställde benen upp och reste sig stolt som hon var. Tittade ursäktande på den blödande handen och fick i samma stund en näsduk av mannen.

"Jag tror du vet vad det gäller."

"Jag är rädd för att du får komma med oss."

Hon stod några sekunder där hon stod. Vände sig med ryggen mot solen. Log med ögonen mot huset. Grusgången. Den rensade rabatten. Hon kunde gå nu. Visst kunde hon det. Fri som hon var.