Att klara sig själv

Hon stod där hon stod i de höga stövelskaften. Med den ihoprullade ormen framför tårna. Spaden bredvid högerfoten. Fjällen blänkte i solen och den sicksackiga teckningen låg tydlig. Det var inte den första i år tänkte hon och tog ett stadigare tag om spaden. Två stycken hade bilarna kört över senaste veckan, men den här hade några sekunder kvar av livet.

De låg i dikena och kom fram då solen värmde. Inget nytt för den som bott på landet, från det hon föddes. Hon hade alltid lärt sina lösgående collies att gå mitt på grusvägen. Vilket hade fungerat bra så länge barnbarnen inte gått med. Då gick hundarna närmst diket och föste ut barnen från det istället. Det var sådana hundar var. Osjälviska.

Hon stelnade till i sin rörelse. Var det inte snart tio år sen nu. Som hon fick smaka på själviskhet. Svek. Hon skrek aldrig då. Däremot andra. Skriken som formades, då hon ringde hem till sin mellandotter. Hennes yngsta dotter med barnbarn var också där hos mellandottern. Hälsade på. Just den kvällen. Hon hörde men såg aldrig barnbarnens vidgade ögon, till följd av skriken från de vuxna. Hon såg heller aldrig hur det ena barnbarnet höll handen om sitt långa hår.  För att försöka hålla fast vid någonting, då allting rasat.

Hon hade inte sett det barnets ögon, då barnet och hennes pappa skjutsat hennes man till sjukhuset, samma dag. Hon hade inte sett den hårt knutna näven, hållandes i innerhandtaget på bildörren, när pappan gick in på sjukhuset med hennes hostande man. Inte sett de av oro, som av glas, krossade blå ögon på den nioåring som satt där ensam kvar. Det barnbarnet trodde att det var sista gången hon såg den som betydde allt. Han som hon satt på ljugarbänken med, körde hölass med, bar hinkar med. Var med.

Men hon och hennes döttrar, hade sett hur samma flicka under den sommaren, gått med handen på  hjärtat ensam längs grusvägen. Vandrat. Bara hunden hade följt henne.

De andra hade haft fullt upp där inne i glasverandan. Med sin sorg. Även om en av hennes döttrar hade frågat barnbarnet. Varför hon höll sig för hjärtat. Flickan hade inte gett dem något svar. Snarare ignorerat frågan. Flickan gick åt sitt håll, och de gjorde det med.

Kalkonmiddagarna blev färre, vaniljglassen blev allt oftare kvar i frysen. Den hemgjorda saften dracks inte längre upp. Det var som att kittet mellan dem hade lossnat. Även om de kom ibland förstås. Allihop. De skrattade fortfarande med sockerkakan i gommen, men sockret till kaffet fastnade lite för ofta i halsen, när hon likt brukligt drack det på fat.

Ormen rörde lite på sig. Rullade ihop sig något hårdare. Det grå sicksackmönstret påminde henne om färgerna på gravstenen. Hon hade stått mitt framför den utan att säga ett ord. Gråtit några tårar. Men mest hade hon varit arg. För att han hade lämnat henne. Att han bara kunde med och gå och låta henne bli kvar med gård och allt.

Flickan hade stått bredvid henne den dagen. Utan att säga ett ord. Det långa, tjocka bruna håret låg dunkelt som en kontrast till de blå skarpa ögonen. Hon visste inte om det då. Att flickan också var arg. Arg för att inte bara de blå ögonen slagits i kras, utan också arg över fisketuren, de nyligen letat mask till, aldrig blev av. Det var mycket som aldrig skulle bli av, eller som aldrig mer skulle kunna göras.

De hade tänkt mer lika än hon kunnat tro. Det hade hon kunnat fått reda på om hon frågat. Frågat upprepade gånger. Men den tanken kom aldrig henne för. Då var för mycket. Och aldrig hade hon själv fått såna frågor. Hon förstod inte ens då, att hon borde ha frågat. Hon hade klarat sig själv som liten. Med en far som dog i Spanska sjukan då hon föddes, och en mor vid liv som hade fyra barn, vilka skulle försörjas. Hon försökt att inte lasta sin mor.

Händerna grep om handtaget på spaden. Ormen låg fortfarande ihoprullad med huvudet lite högt. Med all kraft hävde hon hastigt spaden nedåt. En van rörelse vid det här laget. Hon la den delade ormen som fortfarande ringlade sig på spaden och skickade den i diket.

Det hade tagit henne flera år att förstå, att även en strax blivande pensionär kunde dö. Särskilt om han fick blodproppar i lungorna. En ganska naturlig följd egentligen, av allt damm, de där lungorna fått utstå under hans tid som väg och byggnadsarbetare. Nu hade hon förstått, även om det hade tagit sin tid. Och det skulle gå ändå. Hon hade alltid klarat sig själv. Och så skulle hon även göra framöver.

Flickan. Barnbarnet som vandrat, skulle nog också klara sig. Hon som numer levde med hundar.