Förlåt

Jag såg dig i en grupp på facebook igår. Det var trettio år sen sist, jag såg din bruna lugg och ditt spretiga hår. Håret som alltid var ostyrigt avsaknaden av lockar till trots. Stripigt lite snett hår kommer jag ihåg att jag tänkte. Jag såg dig nog efter det med. Men inte la jag märke till dig någonting mer i ordets rätta mening.

Regnet hade fallit under åtskilliga dagar, även på den gula stenbyggnad till skola vi gick i. Rastområdet var stort nog att svälja det mesta av regn. Bortsett från en gigantisk grop, där en sjö av vatten brukade bildas. En grop alla behövde passera för att ta sig ut från skolgården.

Vi hade nya sudd jag och min bästis. Doftsudd i påse som vi bytte med varandra. De som luktade jordgubb värnade vi extra om. Vi gick glatt med varsin påse i handen, förbi ditt spretiga hår och din för åldern tunna, krumma kropp. Med nya ytterjackor på överkroppen gick vi på gruset till cykelställena. Händerna luktade gott av alla sudd. Sudden som åkte ner i skolväskorna. Vi pratade om vad vi skulle göra sen. På vägen hem skulle vi dra varandra växelvis i armen på cyklarna. Såsom vi brukade. Därefter skulle vi sitta i min bästis förråd och dricka sockerdricka.

Vi la väskorna på ryggarna och flyttade cyklarna. Mitt i vårt skratt såg jag dina axlar. Din böjda rygg som helt plötsligt hade fått händer på sig. Händer som tryckte och knuffade. Knuffade igen. Röster som studsade mot ditt spretiga hår. Du såg inte ut att ge dig.

Vi stod med cyklarna tätt intill varandra. Jag och min bästis. Var fanns din bästis?

Du var vän med hårda nävar som slet av dig ryggsäcken. De som pratade med dig- skrattade åt dig. För var gång du förlorade balansen.

Vi sa ingenting till varandra. Men vi såg. Och det knöt sig av rödaktig svärta i magen. En kramp. Jag brukade skydda mina nära vänner. Min bästis hade vid ett flertal tillfällen blivit nedslagen på väg hem från skolan. Den killen slog jag en gång. Så var det avvärjt.

Vem slog för din sak.

Du föll med huvudet framåt i den vattenpöl som nog var stans största. Troligtvis såg du inte det som en bedrift då. Förmodligen var du livrädd. Kanske kände du dig förödmjukad. Kränkt. När de andra stod och skrattade åt dig.

Vi vände blicken bort. Satte våra nya skor på pedalerna och cyklade vingligt därifrån. Ingen av oss sa någonting.

Jag undrade om du någonsin sa någonting till någon. Berättade det alla ungar på skolan redan visste. Faktumet att du var skolans mobboffer. Ett dagligt sådant. Men jag hade aldrig sett någon säga ifrån å dina vägnar. De vuxna verkade ha dålig syn.

Vi åkte hem i samma fart som vi brukade. Vi skrattade och drog varandra i armarna med händer som luktade jordgubbssudd.

Jag undrar vad dina händer luktade och om de hade någon att ta tag i.

På hemvägen skrattade jag som om ingenting hade hänt. Vi var i vår bubbla. Men bilderna har jag sett framför mig många gånger- och den där magvärken - den har följt med.

Jag blev så glad när jag såg dig i den där gruppen på facebook igår. Du var dig lik om än numer en man förstås. Du såg så fin ut, och du verkade bli respekterad i gruppen, och du vågade ta för dig.

Kanske fanns det någon för dig ändå att komma hem till. Någon som tvättade hela dig och dina händer. Jag är så väldigt ledsen för den dagen. Den tiden. Faktumet att du upphörde existera för mig efter den dagen, även om vi tidigare inte heller direkt hade pratats vid.

Minnet av plasket i vattenpölen, orden, skriken blev så outhärdliga att jag la en slöja över dom. Hur gjorde du undrar jag. La du också en slöja över det, eller levde du i skräck alla dagar. Det är sådant jag har funderat på. Och jag vill futtigt be om förlåt, för att jag inte skitade ner mina välluktande händer. För att jag var för rädd för att själv hamna i den där mörka skammens vattenpöl. Förlåt för ett futtigt förlåt.