Överlevare

Vinden tog stadiga tag i den lilla timmerstugan hon låg i. Pojkarna bar ved och vedspisen gick varm. Men frös gjorde hon ändå i den oisolerade tvårumsstugan. Frös så hon skakade i den säng hon legat i ett bra tag nu. Det drog både utvärtes och invärtes. Knäna skakade mot varandra och händerna höll hon knutna.

Han hade gått strax innan jul. Med ett barn i magen och tre andra så var hon inte ensam. Även om den där ensamheten nästan grävde hål i henne. Febern gjorde henne ynkligare förstås. Men det blev inte enklare för att hon var den enda vuxna nu. En ko hade de och några höns. Det räckte inte långt.

Hon vände sig på sidan när nästa vinddrag lyfte stugan. Svettpärlorna frusenheterna till trots, rann längs ner med pannan. Faster skulle snart komma. Då kunde hon badda henne lite i pannan kanske. Hon hörde pojkarna mumla i rummet bredvid. Det var för deras skull hon fortsatte svettas och frysa om vartannat. Det var för barnets skull i magen som hon stred och led. Mer än hon egentligen mäktade med. Och det skulle snart vara dags för barnet att komma. Närsomhelst.

Snön föll och så gjorde även hon. Några dagar senare ihop med värkarna. Barnet kom likt de andra ut, men tystnaden var påtaglig hos de kvinnor som var där för att hjälpa henne. Agda skakade på huvudet. Alma teg. Märta torkade barnet och la henne på en tallrik.

"Hon är för liten Elsa". Hon kommer aldrig att klara sig.

De förbannade Spanska sjukan gemensamt i rummet bland blodiga lakan och vattentråg. Förbannade den för att den hade tagit faderns liv och skulle så nu även ta barnets. Det var inte lätt att få näring i en sån sjuk mammas kropp. Rättvisan flinade skevt och skvallrade om livets vanskliga gång.

Vinden ven även i bygdens andra ände. I ett rött litet trähus med vita knutar liggandes bredvid landsvägen. Den mamman hade just fått höra av doktorn att hennes barn aldrig skulle kunna gå. Barnförlamning. Hon hade hört hans röst studsa mot väggarna, när han sa att hennes örtbad av pojken var förjäves. Han hade sagt att hon skulle inse fakta. Hon hade dragit några suckar. Bitit ihop käkarna. Burit honom därifrån fast besluten att aldrig ge sig. Vare sig vinden ven eller kylan gjorde sig påmind, så skulle pojken få bada varma örtbad.

Många vindar passerade under årens lopp, med stridande mammor som kämpade på. Den ena kämpade för mat på bordet, den andra badade pojken. Somrar kom och vintrar tog över.

Stina och Karl möttes som tonåringar på byns gemensamma dans. Den ena född i storlek passande för en tallrik. Den andra lam från början, men som numer gick barfota ända in till stan, för att handla en spritflaska då och då till sin far. Nu dansade båda. De hade med mödrars hjälp trotsat det mesta. Men ändå var inte solskenshistorian ett faktum just då. Hon kom från en del av byn och han en annan. Inte tog man som karl ostraffat en kvinna från den andra bygden inte.

Men den som varit lam en gång låter sig inte hindras av sådant. Även om han är kort och kommer från fel by. Karl tog en sten i näven och gick till Stina ändå. Slog sig fri i något slagsmål då och då.
Det kanske hade varit bättre förvisso om Stina slagits.Hon som visserligen var född liten men som var huvudet längre än Karl. Å andra sidan pyrde hans temperament så till den milda grad, att längden nog tedde sig oväsentlig.

En vacker dag under milda vindar, stod den långa Stina brud med den korta Karl bredvid sig. Fotografen tyckte de skulle lösa det med några böcker. Män skulle vara längre än kvinnor. På bröllopskortet ser de lika långa ut. Även om jag med säkerhet vet, att min morfar var betydligt kortare än min mormor. Jag har också hört att hans temperament levde kvar. "Svarten vid banan" kallades han. Även om jag aldrig såg något av det mer än en gång. Och den gången var det befogat. Fyllegubbar som drar i hästar med barnbarn sittandes på. Det går inte att acceptera. Jag kunde tryggt se på hur han lyfte bort den som överförfriskat sig, och skickade in honom i taxin han beställt åt honom. Lika trygg kände jag mig då, som när vi satt på ljugarbänken och talade. Eller sa just ingenting.

Jag var trygg hos två överlevare, även om jag inte visste ett dyft om deras historia just då. Jag log nöjt när tågen ven förbi det röda huset med vita knutar. Brydde mig inte när verandan skakade av tågets framfart. Mormor stod stadigt och "Svarten vid banan" var min bästa vän. Vem bryr sig om kritiska händelser då eller om tåg som far förbi alldeles för nära.