När det går mot ett slut.

Tja. Jag har bihålevärk så jag befarar att högerögat snart poppar ur sin normala position.

Vore så träligt att ha ögat hängandes utanför. Slängandes med bland hästarna. Nä. Känns sårbart på nå vis. Dillen kanske också ev kan få för sig att det är  mat eller nåt.

Så jag hoppas att det sitter kvar. Sen tycker jag att det är humor att jag har så ont i öronen. Har jag nog aldrig haft i hela mitt liv. Men så här i medelåldern så blev jag ett öronbarn.

Nä inget är försent att odla. Snart kommer väl en finnepedemi igen.

Jaha. Det är lätt att prata om bihålor när man egentligen plågas av värre saker.

Dillen blir ju inte yngre precis. Jag hade mina förhoppningar om att han skulle klara sommaren. Augusti ut hade jag tänkt. Hoppats. Inte ens jag har varit naiv och tro att han skulle leva längre.

Men så länge- det blir det inte. Dels för att han inte orkar med värmen. Dels för att han har blivit för skröplig överlag. Han har ändå svårt att ta det lugnt. Kan helt plötsligt hoppa tre steg i ett språng över stentrappan och ut. In på samma sätt. Leka lite med de andra på gården. Fast kroppen liksom inte hänger med. Men det är härligt att se livsglädjen ändå.

Dålig i höfterna har han varit länge och ganska så stel. Skapligt dement ibland. Men glad. Kramig. Njutit av små skogspromenader. Hoppat över trästammar. Full av matlust som vanligt. Hängt i slasken som han gjorde som valp. Gått med framtassarna på köksbänkarna. Gått loss fullkomligt de sista timmarna varje kväll och letat mat, kollat in alla bord, vält omkull vattenglas, kollat om Pyrets leksaker är av ätbar sort. Han har alltid varit ett halvtidsjobb.

Det blev aldrig någon tid där han var lugn. Han är född med överspring i benen och tänker tydligen dö på samma sätt. Klart att han sover och vilar, men han är den som driver runt i högst tempo här hemma. Nån gång så har benen gått åt alla håll och då har man tänkt....nä så här går det ju inte att ha det. Fast nästa morgon har ha varit på språng igen. Tänk om han kunnat at det lite lugnare. Då skulle benen orka lite mer.

Men för två veckor sen blev han väldigt dålig i magen troligtvis pga värktablett. Magontet gick över men i övrigt så är det inte bra. Han verkar flåsig och ansträngd på ett annat sätt stundtals. Tycker att nosen är röd ibland och att han sliter. Ja i alla fall när det blev så varmt de där dagarna.

Det stod överallt på fejjan om detta fantastiska väder, barfotafötter, klänningar och cykelturer. Jag kände tyngden och sorgen inom mig, att det varma vädret skulle komma att bli en pålaga för mkt. Visst kan jag dra på kall-luft från värmepumpen härinne. Men en hund ska kunna vara ute med.

Hursomhelst så har de senaste två dagarna varit betydligt bättre. Men jag har sett på hans ögon att något inte är bra. Jag tror att hjärtat är dåligt. Men han är inte sämre än att han vandrar omkring nu härinne som om ingenting. Men jag känner nån sorts smärta inom mig ibland när jag är honom nära. Ibland finns den inte där.

Tidigare har jag funderat lite, men tyckt att hundar också måste få bli gamla och stela. Se sämre och höra lite sämre. Så länge de också har bra stunder. Jag har räknat med mig själv att jag kommer att känna när det får vara slut. Så jag har ändå inte varit osäker om ha ska få vara kvar eller inte.

Nu tar vi en dag i taget. Ska också höra med vetr. ang hans tillstånd. Vi är väl inte riktigt där än att det är slut. Men blir den där smärtan i mig mer ihärdig och långvarig under dagarna.  Då får det vara bra. För jag är säker på att det är hans tillstånd jag känner av, och att han kämpar. Lite för mycket. I alla fall när det är varmt.

Så jag längtar inte till värmen. För då är det över för hans del. Jag hoppas solen skymmer, graderna håller sig på vår sida och att vinden drar. Var dag som går är vi tacksamma för, så länge som han kan njuta av lite lek utomhus, vila lugnt inomhus och ha ork för att leta lite mat i vanlig Dillenanda.