Sorg i ofas

Usch. Förmiddagarna är fortfarande hemska. Tysta. Trudelutten kom förvisso och la sig sådär raklång på rygg hos mig i sängen imorse precis som Dillen brukade göra.

Annars är vi vilse här hemma. Pricktjejerna ligger inte lika mkt bredvid varandra på dagarna. Det är nån sorts osäkerhet mellan hundarna. en ny rangordning ska göras. Också är jag svag nu. Ja i deras ögon iallafall. Så jag har försökt skärpt till strukturen en del här hemma och fick ta ner Trudelutten på jorden häromdan då hon morrade för att jag skulle ta hennes ben. Hon klättrar i rangskalan. Men se morrningar blir det inget med här inte.

Annars sköter de sig tjejerna chockerande väl. Behöver mest bara peka så gör de som jag vill. När mamma kom idag så blev inga fötter trampade på, ingenting vältes, ingen hoppade på nån. Inget kaffebröd omkom. Bara lugnt trots att mamma dessutom hade med sin terrier- vilken är rädd för andra hundar. Den tog de snällt hand om. Jag är väldigt rädd om tikarna nu- mer än vanligt. Det räcker med olyckligheter.....

Sen så jag älskar mina tikar men Dillen fattas mig nåt så otroligt mkt. Jag mäktar inte riktigt med lugnet. Och när jag la blommor på hans grav idag kändes han borta. Det där starka ljuset jag känt var inte längre där.

Sen är det svårt här hemma. Challe han har sörjt klart. Det gjorde han sista året när han blev skraltig. Pyret sörjer ju som barn gör. Säger gonatt till Dillen varje kväll men i övrigt så är hon glad. Tycker att det är märkligt att jag till och från är så ledsen än.

Det gör att jag känner att jag ensam sörjer och det är svårare än att dela. Jag är mkt ensam nu med. Challe jobbar mkt nu, Pyret har skolan o kompisar som så bör. Jag är så glad så länge hon är frisk.

Men ang sorgens så har det ju under årens lopp då Dillen var på topp, inte Challe främst som var sällskap o tröst utan det var Dillen det. Sen var han bra på att avleda en från dåliga tankar pga alla upptåg.

Alltid har han tyckt och tänkt haft åsikter och synpunkter. Så jag har haft fullt upp med. Dragit barnvagn en mil i ojämn terräng för att han skulle gå minsann och i sitt tempo.

Han har liksom gått sin väg han utan att bry sig så mkt om andra. Fast han har genom sin livsglädje och sitt sociala behov tillhört så mkt.

Nåja sen är det ju det här med att jag inte mår bra. Flunsan eller förkylningen tar om hela tiden. Deg går två dar och sen är det dags för frossa halsont, illamående o elände. Bihålorna är tilltäppta, öronen bågnar, slemhinnorna tjocka också har jag tusen ton slem i halsen.

Ni kan ju gissa hur ryggen mår i det läget.....

Nä. Jag tror tamefan jag fått twar. Får ta tag i det här för jag har varit förkyld i fem  månader. Somlig försämring de senaste två månaderna. Sen så är ju inte sorg ett plus för immunförsvaret inte. Näpp. Sen fick jag nåt röntgensvar på ryggen att jag hade nån diskreduktion i nedre delen av ländryggen, men inga tumörer. Tumörer- ja det hade jag inte ens tänkt på. Och jag fattar inte vad diskreduktion är heller.

Ja jag vet- det är ett jäkla gnäll nu...