tisdag 21 maj 2013

Urflippad debatt angående ökningen av sjukskrivningar pga psykisk ohälsa.

Jag vet inte, men den här debatten om människors galopperande psykiska ohälsa, den verkar ta allt större omvägar kring grundproblemet. Igår läste jag i ledaren på en lokaltidning (Mr X) att han ansåg att "den galne ministern med ansvar för sjukförsäkringen vars namn jag inte orkar nämna" var något på spåren när han ansåg att de sjuka skulle vara på sitt jobb under ett antal timmar per vecka.

"Människor i dagens samhälle känner sig inte behövda någon annanstans än på arbetet." Detta eftersom staten tar hand om människors välbefinnande från det att vi föds tills vi dör. Därmed blir vi inte längre viktiga för våra familjer. Vi behövs inte för varandra. Samt att föreningslivet har dött ut.

?

JAHAPP. DÅ FÅR VI TA DET FRÅN BÖRJAN DÅ.


Käre Mr X, du har då aldrig varit kvinna. Det märks. För vi är väldigt behövda förstår du. På många olika områden. Vi är behövda på arbetet, där vi ofta tar hand om sjuka. Vi har synnerligen många uppgifter i hemmet. Vi är definitivt behövda i vår släkt. Eventuellt tar vi i stor omfattning hand om våra barn, samt våra åldrande familjer. Det kan köra ihop sig det där, när vi väljer att skaffa barn sent i livet. Numer har det också blivit mer vanligt, med engagerade kvinnor i just idrottsföreningar, så kanske är man ledare även för ett handbollslag. Då står man där och ska gå en balansakt på knäskålarna.

Problemet är inte idag att människor, särdeles inte kvinnor, är för lite behövda. Problemet är att vi värderas utifrån våra prestationer och inte för dom vi är. Problemet är att när vården inte klarar sitt, så går vi kvinnor in och parerar upp för den.

Ett grundproblem är dagens organisationer och arbetstempo. Människors hjärnor är inte anpassade  för att sitta i öppna kontorslandskap, vara uppkopplade jämt på nätet och ständigt tillgängliga. Vi människor är tex inte som gjorda, för att i flexibilitetens namn, åka på poolturer i hemtjänsten. Där undersköterskan knappt hittar till rätt person, som hon ska hjälpa. I ett läge när patienten träffat så många nya undersköterskor den senaste månaden, så att han/hon inte längre orkar bry sig, om den som hastigt tittar in gör det den ska. Det gör ont i själen för den som lämnar mer än den hjälper. Sådant tär mer än en hög arbetsbelastning. Vården är inte betjänt av den typen av flexibilitet och effektivitet.

Det är vettigt att du säger att regeringen måste se över orsaken till den ökade psykiska ohälsan. Men det är tragiskt, att du ser det som en utopi, att samhället ska kunna ge hjälp. När samhället ställer människor arbetslösa och sliter ut de som arbetar - är det då inte skäligt att samhället försöker laga  de skador som de åsamkat individen. Vi måste anpassa samhället efter hur människors hjärnor är byggda, istället för att försöka göra tvärtom. Sluta tänka kortsiktigt ekonomiskt.

Vänsterpartiet har rätt i att det många gånger krävs en längre rehabilitering. Rätt rehabilitering.

I mina ögon har regeringen skapat ett problem där med. Arbetslinjen som gör människor sjukare med tidsgränser och utförsäkringar. Stressade människor utsätts för än mer stress. Sen har det på de flesta av inrättningar tillsatts KBT-terapeuter, eller Coacher i dess olika former, vilka ska bedriva korttidsbehandlingar. För fort ska det gå. Även där. En del av de där utbildningar går även fort kan tilläggas. Vad hände med valfriheten för de som ska ha hjälp? Det är inte så att snabbterapi kommer att fungera på samtliga personer. Var tog psykologer med både steg 1 och steg 2 i psykodynamisk terapiutbildning vägen? Socionomer med liknande terapeutisk inriktning. Ibland behöver människor få tid i sin behandling, och bli mötta av någon med en längre utbildning.

 Hursomhelst måste människors behov av hjälp matchas med rätt hjälp, och då måste det finnas alternativ och samarbete vård och myndigheter emellan. Det fungerar inte med snabblösningar på en hjärna som har gått sönder, eller på människor som bär på väldigt traumatiska upplevelser. Och anledningen till att jag lagt betoningen på kvinnor i mitt inlägg, är för att det är flest kvinnor som är sjukskrivna. Om jag inte förstått statistiken fel. Även om nu ökningen är störst hos unga personer.

Sammanfattningsvis Mr X, så är vi kvinnor överlag, inte i för liten grad behövda. Inte ens när vi är sjukskrivna. Vi är ofta för behövda överallt. Men vi vill bli sedda också. Inte enbart vara till för alla andra. Men det är klart att det är svårt det där - när samhället basunerar ut via arbetslinjen- att du duger enbart när du arbetar. Det gäller att ha självkänslan i behåll, vara frisk, ha tillräckligt med självbevarelsedrift och kanske nog med mod att byta arbete, för att klara sig utan att stressa sönder sig.

/Ett utdrag ur verkligheten 2013


Ja sen är jag medveten om att alla inte känner sig behövda. Många känner sig ensamma. Det är en stress i sig självt. Men lösningen kan aldrig vara att somliga ska arbeta sig till döds, medan andra aldrig ens kommer in på arbetsmarknaden. Och sedd vill man bli vare sig man är arbetslös eller arbetsför eller sjuk. Inte bara vara någon när man presterar.






5 kommentarer:

Ergo Sum sa...

Mitt i prick! Mitt i prick!!

Pipan sa...

Så jävla bra. SÅ jävla bra!

S sa...

Så klokt!!

Jag tycker faktiskt att det är smått förolämpande när politiker tjatar om att folk som jag lever i det fasansfulla utanförskapet, när jag i själva verkat på vissa sätt står mitt uppe i livet med familj, släkt och fina vänner, där vi alla lägger mycket energi på att få varandra att må så bra som möjligt. Sedan vet jag att alla inte har det så, men vi *måste* diskutera i nyanser.

Kram!

Asta sa...

Fantastiskt inlägg. Amen!

Freja sa...

Så jäkla bra skrivet! Träffar mig rätt i hjärtat eftersom jag just nu är sjukskriven just för att jag behövs alldeles för mycket av för många!