Ögat

Ögonlocket försöker stänga igen,
blinkar några gånger,
faller ur,
och släpper en tår.

Så var det gjort,
under den blå himmel,
ögat inte sett,
när det endast knipit.

Tåren faller ner i blad,
fångas upp som i en vagga,
ligger i det gröna bevarat,
som om den vore värdefull.

Ögats stråle ner,
och tåren ligger stilla,
i sin renaste klarhet,
ligger den oskyldigt öppen.

Miljoner och tusen stjärnor rusar,
rött blod framför ögonvitor,
hjärtat kramar gastande,
sprängs rätt ut i rymd.

Ögat vänder sig bort igen,
tåren ligger kvar,
kanske, kanske en annan dag,
ögat vågar se igen.


Det är väl inte alltid var dag man orkar se sanningen i vitögat eller känna efter. Särskilt inte när verkligheten står på.