Usch.
Det är så tomt på morgnarna att jag bara gråter.
Ekar tomt. Stumt. Livet känns bara dumt.
Inget duger. Jag längtar bara.
Det där ljuset jag kände inom mig när han gick bort.
När solen bröt fram genom snäva grenar och lyste på honom.
Då kände jag sorg men även lättnad.
En sorts lätthet och renhet.
Hans ro.
Nu brottas jag med min sorg.
Känner mig sjuk. För trött.
Ska försöka vila mellan varven.
Sörja men också tänka på annat.
De andra djuren behöver ha sitt och Pyret behöver sin mamma.
Jag och Pyret har lagt blommor på Dillens grav varje dag också sitter vi där och pratar en stund.
Men jag saknar honom så innerligt.
Det här är det värsta jag har varit med om i djursorg.
Jag längtar och känner mig även övergiven och ensam.
Men så hämtade jag honom under en svår period och han var mitt ljus.
Fast man får lov att vara tacksam för de år man haft.
Livets gång är som det är. Jag försöker prata med mig själv om att ingen lever för alltid....
3 kommentarer:
Kram.
Det är väl så med de djuren som med människorna. Vissa kommer närmare än andra.
Även jag fick ju Märta vid en svår tid och hon blev mitt ankare.
Fortfarande vilse utan henne, men ändå... det riktigt tunga viker. För att det måste.
Kram igen.
Det hjälper ju inte mot saknaden, att man vet att det är livets gång. Tungt, tungt när någon av de som betyder mest försvinner. Kram
Jag har just förlorat min mamma och jag vet att sorgen är svår att hantera och att det kommer att ta lång tid. Det jag ofta tänker på nu är att måtte nu inte min gamla katt bli sjuk eller dålig, för skulle jag mista även honom nu vet jag inte vad jag skulle ta mig till. Det är han so är min bästa tröst, han som sover på min arm i min famn varje natt. Utan honom vore jag halv! Jag sönder mina varma tankar till dig, jag vet hur svårt det är att mista ett älskat djur, en familjemedlem!
Skicka en kommentar