Stark, svag, livsstrategier

Jag vet inte vad som behöver skrivas. Präntas ned. För jag är full samtidigt som jag är tom. Behöver vara tom. För att jag inte orkar med något innehåll. För barriärerna är håliga, skrapade och läcker. Tar in andras sörja, släpper ut och in min egen i för stor dos. Gränserna suddas ut.

Benen krampar när andras oro når mina öron. Hjärnan värjer sig. När barriärerna läcker. När andra vill lasta saker på mig. När inte ens mitt jag håller. Då försöker kroppen hålla emot. Men allting gör väldigt ont.

Frågan är om inte vi båda stampar. Jag och kroppen. Andra verkar också stampa. I gamla spår. Tycker att vissa alltid klarar sig och andra går under. Samma människor var gång faller som käglor medan andra står pall, eller åtminstone poppar upp huvudet igen, när det hamnat under ogynnsam marknivå.

Det är inte alltid så. Alla ramlar ibland. Även den som brukar stå pall. De som ofta faller tar sig också oftast upp igen så småningom. Sen är vi olika känsliga för skrubbsår eller köttsår för all del. Någon ligger tyst. En del skriker så trumhinnorna gnider sönder glasrutor. En del ställer sig upp innan nästan någonting läkt. Många gånger för att de måste. En del ligger kvar länge och vill bli utburna på bår. En del läker fort och andra långsamt. En del bygger sår ovanpå sår.

Stark eller svag. Man får lov att vara så stark som det behövs. Människan är konstruerad så. Men ibland faller vi igenom. Och då önskar man att någon kunde hämta en med bår, och att man fick tid att vila utanför planen en stund. Få vara avbytare så att man kan läka. Men det blir sällan så, när så många andra anser att man kan fortsätta spela. Eller när andra faktiskt behöver en.

Troligtvis spelar jag i fel sport. Eller på fel livsplan. Eller så är livet så här ibland.