Blomblad för vinden

Ja den där texten jag skrev till Mr X angående de ökade sjukskrivningarna....råkade visst hamna i lokalblaskan. Han gav mig nåt sorts svar som jag inte riktigt förstod, eftersom han inte riktigt uttryckte sig i den andan i den text han skrev först. Men ja, ja. What so ever.

Nog om det och över till det väsentliga. Dillen.

"Dillen vid vattnet....det är väl där och i skogen som han drällt runt mest om dagarna."



Annars då. Ja livet är ett helvete stundtals. Pga en prickig hund. Som inte lever längre.

Det är så mkt minnen som dyker upp från det han var yngre. Små mjuka fläckiga öron och sammetspäls. Livsglädjen. Oförargligheten. Naiviteten. Han höll ju min låga uppe när den höll på att falna. För det får jag vara honom evigt tacksam. Sen får han vara tacksam för att jag stod ut med alla hans hittepåbusprojekt-för de var inte få. Faktiskt du Dillen.

Men han har berört den här vovven. Så många är ledsna nu. Jo faktiskt.

"Dillen och Pyret."


Jag känner mig ensam. Längtar tillbaka till stränder vi gick på då. Klipporna. Där vi bodde då. Kanske också för att den platsen fått mig att känna mig som mest hemma. Det var bara det att huset hyrde vi-inte ägde. Så det hade inte förblivit vårt hursomhelst.

Sen har vi vatten nära inpå oss nu med...men det har inte blivit samma sak. Även om vi trivs.

Jag hasplade mig i alla fall ut idag, när jag kände mig som mest eländig och ensam, och la en ny blomma på hans sten vid graven i trädgården. Satte mig en stund på pallen jag ställt där och pratade med honom.

Sen satt jag tyst en stund efter det. Samtidigt kom vita vackra blomblad flygandes, från äppelträdet som står en liten bit bort ifrån graven. De föll så sakteliga ned från luften och landade var och en för sig- nästan över hela Dillens grav.

Ni som har sett filmen, Forest Gump, och den där fjädern som faller från luften i takt med musiken, vet nog vad jag menar.

Ingen annanstans landade några blomblad, än just där. På Dillens grav.

Det var så vackert att allt oljud inom mig tystnade.

Efter en stund så såg jag mig lite konfunderad omkring, och tänkte att det måste väl ändå vara slumpen.

Då släpptes ytterligare några få blomblad från trädet och landade precis framför mina fötter.

Jag kände ljus inom mig. Lätt. Inte längre ensam. Ro. Jag satt en stund, log och gick sen in.

Det var en väldigt vacker stund.

Sen om det var slumpen med blommorna eller inte-det spelar ingen roll.

Upplevelsen glömmer jag aldrig.

Och det kändes som om han var där.

Älskade Dillen.