Bladder

Åsa skrev som vanligt nåt bra i en kommentar. Det här med att när man känner sig som mest sjuk och utsatt ska behöva lita på en främmande doktor. Ja det är ju det och man har ju olika lätt för tillit dessutom. Sen om det vore en doktor. Det kan var flera man träffar under ett dygn, plus olika sjuksköterskor och undersköterskor. Det är dessutom delikat det här när man delar rum med några man aldrig sett förut. Ligga där när ronden kommer in med läkare, sjuksköterska, elever etc. Jag vet inte hur många det kan bli ibland. Så ska man undersökas inför de andra, välla ut om diverse privata kroppsgöromål.

Det är ingen normal situation alls. Vad gäller det här med att dela rum, oftast med kvinnor åttio plus, så har det faktiskt berikat och är det som jag i första hand tänker tillbaka på som positivt. Ofta fattar ju rumskamrater mkt mer hur det är ställt med en än vad tex läkaren gör, eftersom man blir sedd över tid så att säga.

" Ska du ner och cykla på testcykel nu i ditt tillstånd....hahahaha!"

Ja. Det gick ju inte. Man kom tillbaka fort i rullstol. Fast för en läkare räcker det inte att säga att man inte orkar, utan de måste se själva, och eftersom de har kort om tid vid varje besök så är det svårt att hinna se. Ja det var humor.

Det ligger många aspekter i det här med att bli sjuk. Kontrollförlust, förlust av yrkesliv, förlust av kroppsdel ev. Själv tappar jag hjärnan ibland och det är synnerligen besvärligt. Man blir utöver det bedömd, dömd, prognosad, medicinerad, skriven om, kanske skuren i. Var har man sig själv kvar mitt uppe i allting?

Sammanhanget man dräller in i är inte oviktigt när man känner sig liten. När jag opererade hjärtat så fick jag åka till annat bättre landsting, och en avd där folk verkade trivas, med både sin specialitet och även rent socialt. Det strulade ju och tog sex timmar, men det gör inte så mkt, om man kan skämta samtidigt. Jag kände mig fullständigt trygg hela tiden. Miljön är viktig.

Vi pratade mycket om det här på Soc när jag jobbade om att möta människor i kris. Är inte folk i kris när man träffar dom, så hamnar ju familjen där hursomhelst rätt snabbt, om man börjar utreda. Då gäller det att utreda med det i bakhuvudet, med ansvar och ett visst omhändertagande. För även om det för en som socarbetare är vardag med utredningar, så är det absolut inte det för den som blir utsatt för det.

Ja vad blir konsensus då. Jo att när allting stormar, så sitter det fint om omhändertagandet är tryggt, och att personalen så gott det går, värnar om ens integritet.