Att leva farligt där man ska vara trygg

Utifrån ett slags forum jag är med i så har jag blivit allt mer ställd över vården. Hur lite kunskap det finns inom vissa områden, och hur mycket det å andra sidan finns inom andra. Hur mycket vården hänger sig fast vid den kunskap de har, utan att lyssna. Hur mycket de inte lyssnar trots att de inte vet.

Vad har vården att förlora på att lyssna? Vad har de för vinster i att säga att folk är hypokondriska, att det är psykiskt, så fort man inte vet vad tillståndet beror på. Det är att ställa sig själv på piedestal det. Det är nog inte att räkna med att man ska kunna täcka in varenda sjukdomstillstånd som en människa kan ha. Varje människa råkar vara unik. Visst finns hypokondriska tillstånd, men de flesta som inte mår bra utan diagnos lär inte vara hypokondriska. Det borde vara effektivare och kostnadsmässigt bättre att lyssna. Framförallt blir rätt diagnos en möjlighet. Jag vet inte hur många ggr jag sagt hur jag mår, och upplever att den som ska lyssna, har dragit några egna slutsatser som jag inte alls känner igen mig i. Varken kroppsligt eller psykiskt. Dessutom har en läkare en gång satt en diagnos så går det åt mkt energi att därefter att få ihop nya symtom till att passa den diagnos de en gång satt. Behovet av att verifiera sin egen tes kan vara större än att patienten blir hjälpt.

Om vi ska prata mediciner så blir det extra allvarligt när man inte lyssnar. När människor beskriver att de inte tål viss medicin men inte blir trodda och får den ändå. Nu har jag hört folk som varit otroligt nära att stryka med pga det. Det var så jag kände när jag mådde som sämst, låg på sjukan,  och de ville ge mig mer av allergimedicin. Min känsla var att om jag stannar här så dör jag. Därutöver var jag rädd när jag var hemma med. Jag har tidigare fått viss medicin trots att jag angett vissa jag inte tål, blivit lovad att den givna medicinen inte innehåller samma ämne. Så har man vaknat dyngsjuk på morgonen och då kollat upp vad man fick. Jodå...samma ämne. Det är sjukt.

Nu får man höra att man har fobi för sjukvården. Nä ingen fobi utan ren självbevarelsedrift faktiskt. Däremot säger jag inget om att det görs mkt bra med, men med medicinöverkänslighet bla, så lever man farligt.

Man tänker att de som sökt sig till vårdyrket, gör det för att vilja lyssna och hjälpa. Sjuksköterskor tycker jag överlag är bra på det medan läkare har svårt för att lyssna. Om det beror på att de har rätt snäva direktiv för att inte bli anmälda etc, om de drivs av andra motiv än att just hjälpa, eller vad det beror på. Det kommer jag inte säkert fram till. Men när vi alla väljer yrke så har vi mer eller mindre dolda motiv. Det jag uppfattat från många läkare är att det viktigaste är att de har rätt och att de kan i princip allt. Mkt prestige. Jag upplever inte heller att sjuksköterskor blir lyssnade på i nån större utsträckning. Det är ju de som ser och observerar patienten över tid.

Läkaren jag har på VC nu är inte sådan alls utan tämligen ödmjuk. Han beter sig ju som en vanlig människa brukar jag tänka. I övrigt så tycker jag att de som lyssnat bäst varit kvinnor eller från utlandet. Jag tycker överlag inte att nån är värd att behandlas och mötas som jag blivit och väldigt många jag haft kontakt med blir. Jag sliter med posttraumatisk stress sen min kontakt med sjukvården. Det är humor. Eller inte.

Vad råder det för kultur på sjukan? Vad är det som gör att läkare sätter sån press på sig själva att veta och kunna. Vara bäst. Det tyder inte på trygghet eller välmående. Tyvärr förlorar många på att det är så här.